lördag 2 maj 2020

Små eldar överallt

För två veckor sedan beslöt sig bokcirkeln för att träffas corona-säkert istället för att ställa in. Vi satt på rejält avstånd från varandra ute i trädgården och den medlem som är i riskgrupp var med oss per telefon. Det var härligt att få prata om boken som vanligt!

Vi hade läst Små eldar överallt av Celste Ng. Det visade sig vara en lättläst, genomarbetad och tänkvärd debutroman med mängder av olika teman att fundera kring. Till synes lättviktig, kanske, men ändå som ett antikt ödesdrama: en tragedi av goda föresatser som man vet kommer att gå åt skogen.


Boken handlar om vad som sker i mötet mellan familjerna Richardsson och Warren i bostadsområdet Shaker Heigths, där de förstnämnda bor och hyr ut och de senare är hyresgäster som blir utsatta för välgörenhet. Elena Richardsson och hennes (i princip osynlige) man är välbärgade och välsedda och ar fyra barn: Trip, Lexie, Moody och Izzy. Konstfotografen Mia Warren äger vad hon går och står i och har en tonårig dotter, Pearl, som snart knyter olika typer av vänskapsband till dem alla.

På ytan verkar allt perfekt i detta egna universum, en gräddhylla med benhårda krav på normalitet. Men i mötet med oordning (eller kanske snarare en annan ordning) och fritänkande, så visar det sig rent symboliskt brinna små eldar överallt - precis som boken både börjar och slutar med att det gör det i verkligheten också.

Och läsaren får möjlighet att fundera över vad trygghet och rotfasthet betyder för en människas utveckling, vad kärlek kan göra med människor och relationer och vad det innebär att ta ansvar för sitt liv.

Himla trevligt, helt enkelt!

(Bara man inte läser de vansinnigt pretentiösa bokcirkelfrågorna som finns på slutet i Månpocket-varianten. De tar effektivt död på det mesta av lusten.)

onsdag 18 mars 2020

Genial civilisationskritik och stilla upprymdhet

Till den senaste söndagsbokcirkeln läste vi Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Det är essäer med utgångspunkt i böcker, fotografier och konstglas - ofta med en historisk vinkling och en diskussion av samhälls- och kultursynen.


Jag gillar dem. Jag  vill vara lika smart och bildad som författaren och vill tänka vidare i hennes intressanta spår, men naturligtvis hänger jag inte alltid med eller begriper vad hon pratar om. Ändå blir jag smått upprymd av att läsa nästan hela tiden. Utan att någonsin känna att författaren tycker att jag är dum i huvudet.

Texterna är ärliga, humoristiska, personliga. Och nästan förstrött feministiska, förstrött på så sätt att detta ju är ett av alla självklara perspektiv som diskuteras. Här kommer några av dem som jag tyckte om:

Husmoderns död: Bonniers kokbok 1960-2010 (genial civilisationskritik)
Mycket pågår, men inget händer: James Joyce
Strindberg, staden och skyltarna
Samtal med Bruno Latour
Harry Martinsson upptäcker maskinen
Författaren Freud
Tal i egen sak: Jane Austen
I Virginia Woolfs verkstad
Fotografen som sociolog
Viljan till stil: Irving Penn
Konstglasets modernism
På liv och död: Mode i litteraturen

Ja, det tar sin tid att läsa. Inte för att det är svårskrivet, men för att man behöver tänka under tiden. Jag håller helt med Göteborgsposten, som skrev: "Knivskarp stilistik och ett sympatiskt läsartilltal, som tar läsaren på allvar som tänkande människa."


torsdag 20 februari 2020

Fem månader med bibblans bokcirkel: Ohlsson, Hermansson, Andersson, Nemert och Albom

När en bokcirkel i stadsdelsbibliotekets regi i höstas efterfrågade fler deltagare, fick jag för mig att prova på. De träffades på tisdagar - nu lediga när jag slutat i kören - och dessutom under tidig kväll fram tills biblioteket stänger klockan sju. Både nära och tidigt är ju ganska utmärkt för min del.

Det enda som stressade var att de träffas var tredje vecka. Jag läser ju gärna och ofta, men det är inte alltid jag orkar med för mig nya böcker eller mer avancerade resonemang. Men nu har jag provat några gånger och hittills har jag hängt med, kanske för att det ofta blivit lite längre mellan gångerna. Dock mår jag för närvarande sämre i min sjukdom, så vi får väl se hur det går.

Iallafall - vi läser förstås böcker. Och eftersom jag varit så trött har jag inte orkat skriva om dem förut. Så detta blir en lååång bloggpost:


Till första gången, i oktober, läste vi Birgitta Ohlssons kunskaps- och debattbok Duktiga flickors revansch. Intressant och spännande, måste jag säga. Ohlsson är smart, tydlig och genomtänkt och boken har ett intressant upplägg, där varje kapitel börjar med en tidsaxel med årtal och genombrott för kvinnor (t.ex. "1632 Flickskola grundas i Västerås av Johannes Rudbeckius" och "1858 Ogifta kvinnor som fyllt 25 år får rätt att bli myndiga efter anmälan hos domstol" och "1921 Gift kvinna blir myndig vid 21 år" osv.
   Här finns hela vår moderna historia, blandad med aktuell forskning och feministiska teorier på ett lysande sätt. Igenkänningen är stor, även om man inte delar hennes syn på hur problemen ska lösas. Att de finns kan inte förnekas - eller att de bör tas på allvar.


Till andra gången, i november, läste vi Marie Hermanssons Ett oskrivet blad.  Hon skriver bra, textligt är det inga som helst frågetecken. Och från Musselstranden känner jag igen den smått otrevliga känslan i texten av annalkande katastrof - utan att jag riktigt kan sätta fingret på hur hon bär sig åt för att framkalla den. Men det är onekligen en konstig historia, om två ensamma människor som projicerar sina förväntningar på respektive kallblodigt utnyttjar varandra. Boken - och titeln - väcker dock intressanta tankar kring frågor som Hur blir vi dem vi är? Vem äger berättelsen om en människas historia? Vem skriver den? Och kanske framförallt: Vilka är det vi lyssnar på?


Till tredje gången, i december, läste vi Lena Anderssons Sveas son (mitt val och därmed min tur att ta med fika). Den har legat i hyllan ett tag och väntat på att bli läst - och den var läsvärd. Boken handlar om Ragnar, född 1932, och uppvuxen i ett Sverige där allt bara kunde bli bättre - iallafall om man såg framåt och inte lät sig tyngas av historien. Jag känner igen mycket i tankesätt och samhälle under nittonhundratalet, även om mycket också är främmande. Tankarna om hur man blir den man blir och hur man förstår sitt liv infinner sig också här hos läsaren. Intressant.
   Berättaren verkar dock abonnera på Sanningen och har väldigt många ord för att beskriva och analysera personerna och deras tankar och beslut, hela tiden på ett distanserat och rent av föraktfullt sätt. Jag tycker inte om det alls. (Och om jag inte minns fel var det en av de saker jag retade mig på i Egenmäktigt förfarande också.) Till exempel påstås det att Ragnar "väljer ett liv utan strävan", vilket jag tycker är ett konstigt sätt att uttrycka det på. Varför skulle livet bli meningslöst och sakna mål för att man tränar fotbollslaget istället för att spela själv, för att man undervisar i träslöjd istället för att bli konstnär eller arkitekt? Vem bestämmer att det inte är en strävan värd namnet?


Till fjärde gången, i januari, läste vi Elisabeth Nemerts Bortom stjärnan, en bok som jag har läst om otaliga gånger sedan början av tjugohundratalet då den kom ut. Nemert skriver historiska bildnings- och utvecklingsromaner, alla med otippat starka kvinnor i huvudrollen. Författaren är gymnasielärare i litteratur och historia, vilket kan anas i det ibland lite docerande tonfallet när vi kommer till de historiska redogörelserna. Men historien blir verkligen gestaltad. Det andliga inslaget - följ ditt hjärta, stilla dig och använd din inre visdom/ditt inre öga så skall allt gå dig väl  - är väl lite väl flummigt och romantiken lite väl förutsägbar, men sammantaget är romanerna både trevliga, underhållande och upplysande. Kort sagt: Lite som en kvinnlig Guillou - man kan bli så trött att man kräks på den typiska stilen, men man kan ändå inte sluta läsa eftersom det är så skickligt skrivet. Författaren har dessutom utvecklats rejält, det insåg jag när jag över jul läste även en senare roman.


Till femte gången, nu i februari, läste vi Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Jag har läst den förut för länge sedan, men vill minnas att jag blev lite besviken i förhållande till hur hyllad boken var då. Jag är fortfarande lite besviken. Boken vill lyfta fram den i ALS döende Morrie och dennes levnadsvisdom, men är så upptagen med att beskriva hur korkad författarens alter ego är att det viktiga liksom slarvas bort. Tyvärr orkade jag inte gå på själva träffen, en trötthet som i sig sannolikt också påverkade min läsupplevelse.

lördag 25 januari 2020

Känsloknapp överlevare

I början av detta nya decennium träffades en tillfälligt decimerad söndagsbokcirkel för att diskutera Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris. En förintelseöverlevare, Lale, berättar sin och sin älskade Gitas berättelse. Han gjorde vad han måste för att överleva, samtidigt som han också gjorde vad han kunde för att underlätta för andra fångar. Han är en vulkan av känslor, men han inser snabbt att de måste behärskas och döljas om han ska ha en chans.



Det är ett under att några överhuvudtaget överlevde dessa läger av planerat, oprovocerat massdödande - och om detta måste det berättas om och om igen, så att människan inte glömmer hur ond hon kan bli när tillfälle ges. Men denna bok lämnar mig märkligt oberörd. Och det är synd.

(Att jag associerade till  Björn Borg-filmen jag såg i julas, där känslorna också måste behärskas för att man ska kunna nå framgång, säger väl en hel del. Jag menar: parametern ´liv och död´ har ju helt olika skalor beroende på om man talar om Auschwitz eller Wimbledon.)

Även om berättelsen nog är stark, kan man alltså tyvärr inte säga det om romanen. Den berättas okonstlat rakt upp och ner, lika kontrollerat som Lales uppträdande var tvunget att vara. Allt, inklusive känslorna, beskrivs istället för att upplevas. Och det gör boken ganska träig. Förklaringen är kanske att det egentligen är ett filmmanus som efter många omskrivningar till slut blev en bok. Ett manus gestaltas ju och får liv av skådespelarna på duken, det behöver inte göras i ord. Men det krävs faktiskt i en bok. Jag tycker att läsaren har rätt att kräva det av något som kallas för roman.

Till bokens fördel ska dock sägas följande: Böcker om andra världskriget och förintelsen brukar få mig som läsare att fundera över plikt, ansvar och skuld. När gör man sin plikt? Vad har man för ansvar för sådant man blir beordrad/tvingad att göra? Vad ska man skämmas över? Viktiga frågor som alla handlar om att vara människa och vad som är mänskligt. Den här gången funderade jag också en hel del på överlevnad.Vad - förutom den djävulska slumpen - är det som gör att en människa klarar av att överleva saker som detta? Hur behåller man sin livsvilja i en hopplös och fullkomligt vedervärdig situation?

Skulle jag själv ha haft minsta chans att överleva? Skulle jag ha klarat av att fortsätta mitt liv efteråt? Skulle du?


torsdag 2 januari 2020

Flyktväg - lågmäld, hemsk och vacker

Det var en något decimerad skara som träffades i stressig adventstid, tre av för närvarande fem medlemmar, när vi andra advent hade årets sista söndagsbokcirkel. Det var jag som valde bok förra gången när vi var hos mig. Vi läste Torbjörn Flygts Flyktväg - en liten pärla till roman, som stillsamt ställer de stora frågorna om vad det är att vara människa. Och det tycker jag om.



Boken handlar om Hart, en ungdom med gomspalt och autism/ADHD. Han bor med sin mamma, sin älskade hund Arc och sina två vuxna systrar på en gård någonstans, i ett land vars politiska ledning under de senaste decennierna pendlat mellan kommunism och högerauktoritärt styre. Nu är det det senare som gäller och landet är i krig med sin granne, etniska grupper ställs mot varandra och främlingen/invandraren demoniseras. Pappan är inkallad och han dog, ska det visa sig, i ett ganska tidigt skede.

Familjen gömmer två muslimska flyktingar i sitt hus. De lyckas undgå upptäckt men inte de trakasserier mot civilbefolkningen som alltför ofta blir följden, dels av krig i allmänhet och dels av misstankar om med makten bristande lojalitet. Alltihop berättas i tredje person, men hela tiden ur Harts perspektiv. Läsaren får följa hans tankar - och tvångstankar - om livet, om pappan, om familjen, om de två flyktingarna (mor och dotter), om gården och arbetet.

(Medan jag läser kommer jag osökt att tänka på två andra böcker, som härmed får bli extra boktips för detta nya år: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon (som vi läste i bokcirkeln våren 2007, dvs innan jag startade den här bloggen) samt Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic (som jag läste i somras och skrev kort om här).)

Även denna bokcirkelgång började vi med att var och en får läsa ett kortare stycke ur boken och tala om varför man valde just det, utan att vi andra kommenterar vidare. Det blir en väldigt intressant spegling av vad olika läsare fastnade för och är en utmärkt utgångspunkt för fortsatta samtal, tycker jag. Jag valde detta citat, från s 65 och sedan s 68:

Kyrkklockorna ringde. En klar och ren klang som slog ut över den vida slätten och väckte det gråa landskapet till liv. (...)
   De måste gå. Bussturerna var inställda sedan länge. Mamma hade klätt sig i den svarta pälskappan som en gång varit hennes mammas och kraftiga stövlar med broddar. Hart hade sin vanliga jacka och pälsmössan med öronlapparna nedvikta. Han vandrade bakom de tre med Arc vid sin sida. En och annan solstråle letade sig fram snett från sidan och kastade långa utdragna skuggor efter dem i snön innan den slocknade. De var sena. (...)
   10948. Mamma och systrarna fortsatte n. Hart borstade snön från en av kyrkogårdens bänkar och lade fällen som han burit i ränseln över sitsen så att Arc kunde hoppa upp och sätta sig.

Så vad bär jag med mig? Att vi alla är människor, oberoende av om vi är urinvånare eller invandrare.
Att vi alla måste vi bli vuxna en gång, vilket jag tänker sker för Hart dels när hans trygghet rycks undan (när hunden skjuts och när den fina gemenskapen med pappan bryts) och dels när han av omtanke om flyktingarna gör saker trots att det är utanför hans bekvämlighetszon.

Och att krig är fullkomligt meningslöst. Även om man överlever det och det tar slut så tar eländet aldrig slut - eftersom de som har makten/våldsmonopolet alltid drivs att suga ut det sista. På bekostnad av vanligt, hyggligt folk. Medan politiken fortsätter att bölja fram och tillbaka.

Ändå är berättelsen vacker. Trots att djur och människor dör, flyktingarna försvinner på den korta vägen mot räddningen och modern blir våldtagen när hon skyddar sina döttrar. Språket är avskalat, bilderna lågmälda i både nöd och lust och man får leva vidare i det liv som blev.



torsdag 7 november 2019

Skäms!

Jag läste om Osynligt sjuk medan livet passerar i somras, Karin Thunbergs bok om Karin Alvtegen och livet med ME/CFS. Och jag kunde ännu en gång konstatera att jag i princip skulle ha kunnat sagt alltihop själv apropå min upplevelse av sjukdomen. Det är nästan lite läskigt. (Men jag har en annan syn på Gud och livet efter döden, förstås.)

När jag tittar tillbaka på de anteckningar jag gjorde under läsningen i somras, fastnar jag särskilt på Alvtegens beskrivning av hur det känns att hantera den situation som uppstår när folk vi möter låtsas att vi mår bättre än vi mår. Det är direkt olustigt, en misstroendeförklaring som är tung att ta – särskilt när det handlar om människor som är viktiga för en. I de fallen orkar man kanske lägga energi på att förklara, men annars måste man oftast låta bli eftersom man blir helt däckad, dränerad, av att ens verklighetsbeskrivning inte räknas som sann.

Karin Alvtegen säger om det här förklarandet: ”Jag hatar den rollen eftersom den väcker mina skamkänslor. Jag har aldrig varit en drama queen eller intresserad av att prata sjukdomar, men då tvingas jag till bådadera.” Intressant! Det är alltså skam jag känner? Ja, det stämmer bra!

Jag skäms för att…
… jag inte kan förklara bättre, så att du förstår.
… jag klagar över ilandsproblem. Även om min sjukdom är svårt handikappande så är den ju trots allt inte dödlig.
… jag gör mig löjlig när jag envisas, jag överdramatiserar och tar upp plats i samtalet (vilket ju blir den naturliga följden när jag plötsligt måste börja försvara mig)
… du bär dig illa åt – jag skäms på dina vägnar. Ungefär som jag gjort de gånger jag träffat blottare eller blivit tafsad på fysiskt eller verbalt.

Och inte nog med det. Dessutom vill samhället få mig att skämmas för att jag inte jobbar heltid, för att jag ”lever på bidrag” (som det kallas när sjuk- och/eller arbetslöshetsförsäkringen löser ut) samt för att min sjukdom inte kan tränas bort eller tänkas bort eller ätas bort. Som lök på laxen skambelägger folk mig för att jag ”inte försöker” alternativt ”ger upp” alternativt ”inte vill bli frisk” - i alla fall om jag inte genast visar entusiasm och tacksamhet över deras förslag på lösning. (Som oftast handlar om någon specialvariant av motion, diet, andlighet eller kosttillskott.)

Det är tydligen jag, som drabbats av en kronisk sjukdom, som ska skämmas.
Det är faktiskt vansinnigt.
Lika vansinnigt som att någon ska behöva skämmas för att de får cancer eller utsätts för övergrepp (vilket ju tyvärr också är ett välkänt och obegripligt faktum, att offret skäms).

Antagligen är det så jobbigt för vänner och bekanta att hantera att jag fortfarande är sjuk. Det måste man ju förstå och efter så många år borde det ju ha gått över. Eller i alla fall blivit bättre. Och så borde jag ju se lite sjukare ut, faktiskt. Så att man kommer ihåg det.

Och som läkare är det säkert väldigt jobbigt att inte ha en aning om hur man ska kunna hjälpa patienten, för det är ju rimligen det de vill. Dessutom är det väldigt irriterande och pinsamt för dem att behöva uppleva att patienten kan mer om sin sjukdom än vad hen gör. Det måste man förstå, de gör sitt bästa.

Nej. Det är inte en ursäkt.
Nej. Det är fortfarande helt vansinnigt.
Det är onekligen snarare de som ska skämmas.
Samhället. Folk. Definitivt en hel del läkare och myndighetspersonal.
Kanske du också?

Om du orkar tänka den tanken kommer här några enkla tips.
Försök inte trösta mig med att det nog blir eller går bra, bara för att det känns bättre för dig.
Lyssna på mig istället.
Lita på att jag faktiskt, efter sjutton år, vet vad jag talar om och vad som fungerar.

DET är att stötta mig.


Jag har skrivit om mitt liv med ME/CFS här och här.
Läs mer om sjukdomen på RME:s hemsida.

söndag 3 november 2019

En stillsam protest




Som när ett åskväder drar in
över din livbåt,
ditt livs farkost.

Ljuset fördunklas.
Vinden tilltar.
Mullret blir alltmer konstant.
Vågorna häver sig
allt högre.
Regnet hänger i luften.

Så kommer det:
Blodet.
Blåsten rister i hela kroppen och
värken dundrar i våg efter våg
trots full dos av ibuprofen och paracetamol
Det blixtrar i mörkret
och kraften rinner bort,
ur rygg och ben
och bål och sinne.

Så är det.
Som en stormtavla av Turner.
Varje månad.

En stillsam protest mot den unkna syn på både kvinnor och konst som bl a Sverigedemokrater sammanfattar i det föraktfulla ordet ’menskonst’. Och en alternativ tolkning av vad det kan vara.