Läsvärd väv om barn som blir vuxna

 Igår var det bokcirkel igen och vi talade om Ann-Helén Laestadius roman Straff (2023), som handlar om fem samiska barn som tvingas gå i nomadskolan i början av femtiotalet. De heter Else-Maj, Jon-Ante, Marge, Anne-Risten och Nilsa. Där försvenskas deras namn, de förbjuds tala "sitt hjärtas språk" både med varann och på lektionerna  fast de inte kan svenska alls och de misshandlas om de gråter eller jojkar eller bryr sig om varann eller opponerar sig.

Jag var lite rädd att det skulle vara en sådan där "vanlig" svartvit skildring av en internatskolas helvete, litet kryddad med den skam välfärdssamhället bör känna (definitivt, det är det ingen tvekan om) för hur vi behandlade och behandlar samerna. 

Glädjande nog begränsas inte romanen till det. Istället vävs en intrikat och mycket läsvärd berättelse, som handlar om hur människor på olika sätt försöker hantera sitt liv och de svårigheter man möter. En berättelse som är allmängiltig samtidigt som den behandlar en mycket speciell historia. Oerhört välskrivet!

Det är ganska tung läsning, med förtryck både från statens sida och från en rent förfärlig husmor på nomadskolan ifråga - men också mellan de samiska barnen som på vilken skola som helst. Alla svenskar är inte onda och alla samer goda, utan de allra flesta karaktärer har djup och är på så sätt mänskligt sannolika. (Med undantag för husmor, som får betraktas som djävul. Hon är bara obeskrivligt elak.)

Berättelserna från skolbarnens 50-tal varvas med berättelser från de vuxnas 80-tal, lite huller om buller. Det är ganska förvirrande ibland, men samtidigt drivs berättelsen framåt på ett sätt som gör att den aldrig tappar sin nerv och heller aldrig blir outhärdlig. Fem barn blir fem vuxna, som förhåller sig på olika sätt till livet, kulturen, språket, traditionen och minnena. Alla är de skadade av vad de tvingats uppleva, men när de småningom får/tvingas formulera det så verkar också en läkningsprocess kunna börja. Kanske, eventuellt, till och med för Nilsa.

Läsaren ställs inför brännande frågor kring identitet och styrka/svaghet, men också:

- Hur hanterar man som förälder sin skam över att skicka iväg sitt barn till ett ställe där de far illa och som barn sin ilska över att föräldern utsätter en för något sådant? Även om man inte tycktes ha något val.

- Hur mycket skuld ska man känna över att ha varit del av en orättvis situation utan att ha gjort tillräcklig mycket åt den? Finns det en gräns för det?

- Är hämnden ljuv och kan den någonsin vara berättigad?

Detta är en fristående, andra del i en triologi. Den första delen hette Stöld (2021). Undra vad den tredje ska heta - Skam? Stolthet? Hämnd?

Oberoende av vilket, så läs!

Vinternoveller

Till senaste bokcirkeln läste vi en liten trevlig novell-samling av norska Ingvild H Rishøj. Som namnet anger spelar årstiden en viss roll i texterna. De handlar alla om människor som försöker hantera sina liv ur underläge: En ensam ung mamma, en nyss frigiven pappa och en sjuttonårig storasyster, som rymmer med sina småsyskon för att få fortsätta ta hand om dem.

Läsaren är inne i huvudet på huvudpersonerna, en i taget. Det är obekvämt och hopplöst och hjärtskärande, så att man knappt står ut med att läsa. Samtidigt är språket både direkt och poetiskt - och alla texter slutar i en liten möjlighet till hopp, trots allt. 

Eller som det står på baksidan om författarens skrivande: Hon skriver "med stor klassmedvetenhet och en viss dos nåd".

Budskapen kan tänkas vara flera. Det jag ber är: Låt mig få göra skillnad i en annan människas liv. 

Det här är både vackert och läsvärt!

Jag måste läsa om den.

Härom söndagen hade vi bokcirkel här hemma. Vi talade om en bok som jag valt, nämligen Jonna Bornemarks Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet. (Volante 2020). Det är en filosofisk tankebok, som jag tyvärr tvingades skumma igenom alldeles för fort nu i januari.

Så här står det på baksidan:

"Vid varje ny ö väntar en ny horisont. För varje ny upptäckt, för varje nytt hinder, inser hur mycket vi fortfarande inte känner till. Så hur ska vi leva med att vi, trots vetenskapens odiskutabla framsteg, aldrig kan veta allt och ändå måste handla?" Bornemarks svar är att vi ska använda och utveckla vårt omdöme, både privat och professionellt. 

Hon visar i boken hur samhällets jakt på kontroll och mätbarhet kväver det professionella omdömet och istället skapar en misstroendekultur, där vi inte uppmuntras att ta ansvar för verksamheten utan bara för pappersarbetet.

Hon ger exempel efter exempel från många olika yrken (huvudsakligen vad vi kallar "mellanmänskliga", dvs lärare, vård- och omsorgsyrken, präst etc) på hur vi ska göra saker effektivt snarare än bra, på hur vi ska granska och granskas snarare än utveckla. Och på hur syftet med verksamheten sakta har förskjutits från verksamhetens verklighet till att uppfylla generella mål utanför den situation där samtal/omvårdnad/lärande sker.

Det är ruskigt, men mitt i prick. Jag säger "Precis så!" och "Just det!" för mig själv hela tiden och många frustrerande minnen - bland annat från min tid som lärare - dyker upp. Samma sak hos de andra i gruppen.

Men Bornemark visar också vad det är i dessa filosofier som saknas, vad det är som tappats bort. Vi får hjälp att formulera problemen, sätta ord på och konkretisera dem, och vi får råd om hur vi kan hjälpas åt att utveckla vårt omdöme. Tillsammans. I tillit.

Det är underbart!

Jag måste läsa om den. Snart.

Förbryllande femtiotal

När nu året strax är slut så ska jag också se till att få skrivet en text om årets sista bokcirkelbok. Vi talade om den för flera veckor sedan, men texten har inte pockat på att bli skriven. (Det gör den inte nu heller, men jag ska försöka ändå.)

 

Glaskupan av Sylvia Plath skrevs 1974 och i mina dimmiga/dammiga minnen från universitetsstudierna i litteraturvetenskap så är den att betrakta som något av en feministklassiker. Detta gjorde mig ganska förvirrad under läsningen. Språket gjorde mig dock glad! Det är enkelt och friskt, med fräscha bilder och metaforer som inte görs något väsen av, men som lyfter texten. Och inledningsmeningen antar jag kvalar in på Top 10-listan över kända första meningar:

”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”

Det förstår inte vi som läsare heller. Första halvan av boken utspelar sig alltså i New York i början av 50-talet, där Ester Greenwood tillbringar en månad ihop med en massa andra flickor som också vunnit i en skrivtävling. Men trots det så handlar romanen mest om deras festande och inte särskilt mycket om deras skrivande. Om Esters distanserade känslor inför potentiella pojkvänner och minst sagt märkliga uppförande emellanåt.

När hon sedan åker hem till Boston ägnar hon sig åt en massa funderande kring hur hon ska ta livet av sig, med tydliga beskrivningar, och sedan försöker hon också göra det. Sedan får läsaren följa med på elchockbehandlingar och terapier av olika slag och på olika ställen, även om det mesta är ganska vagt beskrivet. På slutet verkar det som om hon blir utskriven från mentalsjukhuset, men jag upplever inte att hon egentligen har förändrats eller förbättrats i någon större utsträckning.

Kanske kan man se Esters liv som en reaktion på hur kvinnors möjligheter att välja sitt eget liv kringskärs av samhällets förväntningar? Det skulle kunna förklara den märkliga första halvan av boken - att hon blir galen av att inte ses som människa utan som skyltdocka. Senare i boken nämns också, närmast som i förbigående, att hon blir remitterad till gynekolog för att få fertilitetsskydd. Som ett led i att hon ska känna att hon själv kan kontrollera sitt liv, typ.

Läsandet var med andra ord lite förbryllande och ganska tröttsamt, den här gången. Dessutom blev det emellanåt direkt jobbigt att läsa när man har närstående som lider av psykisk ohälsa. Men, som alltid, är det (i alla fall i efterhand) roligt att ha en egen och bättre bild av romanen. Och bokpratet efter läsningen vidgar vyerna.

Vadå "vi"?

Jag läste under oktober ut Maj-Gull Axelssons Inställd resa till Sarbarmati, som vi också har pratat om på senaste bokcirkeln. Det är en lite märklig bok, även om den inte är alls lika konstig som den jag läste i somras. (Läs mer här.)

Jag försökte beskriva vad romanen handlar om för att få grepp om den:

Berättelsen handlar om Lykke, 58-årig SO-lärare med skinn på näsan som stundtals varit fostermor till sin nu döda kusins adopterade dotter Fatima. Hon råkar ut för både ett överfall och ett saftigt olaga hot, vilket till slut får konsekvensen att i alla fall en liten del av det rasistiska drägget i Nässjö – med Rose-Maries hjälp - får sina rättvisa domar.

Nja, inte riktigt bra...

Berättelsen handlar om Fatima/Meera, som mest av allt önskar sig trygghet och frihet att vara den hon är. Hon upplever dock att allt och alla i Nässjö står i vägen – adoptivfar och försupne avkragade prästen Henrik, minnet av den döda adotivmodern Magdalena, mer eller mindre rasisitiska klasskamrater och till slut även den enda som tar sig an och försvarar henne, dvs Lykke. Så hon byter namn och ger sig av. Och hittar sin plats på jorden.

Båda beskrivningarna är sanna, men täcker inte på långa vägar vad boken innehåller. Vi får på något sätt veta alldeles för lite om både Lykke och Fatima för att man ska kunna påstå att det är dem boken handlar om. Dessutom finns det långa och till synes omotiverade berättelser ur Samuels (taxichaufför), Martins (neurolog), Henriks (se ovan) och Rose-Maries (rullstolsburen NO-lärare) perspektiv. De driver inte berättelsen om Lykke/Fatima framåt mer än i undantagsfall.

(Det stör mig också att vissa frågor väcks och kittlar läsaren, men sedan får rinna ut i sanden. Som vem som beställde Lykkes resa till Bombay. Det visade sig så småningom vara hon själv. Jaha. Så snopet, när författaren tidigare har använt det som ett sätt att öka den upplevda hotbilden.)

Det är något som är skumt här! Axelsson skriver ju fantastiskt bra och man läser gärna texten, så det måste finnas en förklaring. Kanske boken snarare ska beskrivas så här?

Det stora dilemmat i den här berättelsen är rasismen i stort och smått – och vad den gör med oss människor.

Då får de andra personernas berättelser också någon slags mening, tycker jag. Temat återkommer nämligen hela tiden, men förträngs liksom. Man vill inte låtsas om den, för att det inte får vara på riktigt, för att det i så fall är så obehagligt. Och då växer den till.

Usch ja. Plötsligt blev det väldigt aktuellt.

För övrigt är berättarperspektivet också lite ”annars”. Berättaren i boken (inte någon av personerna som den handlar om, alltså) ägnar sig med jämna mellanrum åt att kalla sig själv och läsaren för ”vi”. Som om vi tittade på tillsammans utifrån. Som om vi var du och bror med varann. Som om vi båda vet en massa saker som därför aldrig behöver förklaras.

”Vi låter honom springa. Snart ser vi honom inte mer.”

”Det där vill vi helst slippa se, alltså…”

”Vi följer inte efter.” (sista meningen i boken)

Någon i bokcirkeln sammanfattade det hela med att konstatera att boken inte känns riktigt färdig, mer som ett utkast. Och att det inte är första gången som det känns som om etablerade författares nyskrivna böcker ibland verkar kunna slinka igenom tryckpressarna lite väl enkelt.

Jag kan inte annat än hålla med.

Måndagarna med Fanny

 Per-Gunnar Evanders roman från 1974 var skittrist att läsa. (Tyckte jag. De andra i bokcirkeln var inte lika kategoriska. Själv fick jag dock belöna mig med en stunds läsning ur annan bok för varje kapitel för att orka.) 

Romanen handlar om en emotionellt outvecklad och alkoholiserad karl som inleder en relation med en yngre kvinna, medan hans fru tror att han besöker sin döende far (vilket han förall del också gör, trots en uppenbarligen bottenfrusen far-sonrelation). Så småningom - efter att de älskat med varandra framför öppna brasor - kommer Fanny på att han har lurat henne och säger upp bekantskapen. Då till att super han  till, demolerar brasan och dess omgivningar samt gråter faktiskt till slut ut i hustruns knä.

Och det är först mot slutet av boken som den börjar bli något litet intressant, då när lagerarbetare Robert Erikson (42) börjar komma i någon slags kontakt med sina känslor. Men det mest intressant är väl kanske egentligen att alls få läsa om en sådan oformulerad människa. Män utan ord förekommer inte så ofta som sant komplicerade huvudpersoner i litteraturen, om man säger så. Så på sätt och vis är jag glad att ha läst den här boken.

Vår värdinna citerade ur Göran Häggs roliga bok Tjugoen moderna klassiker (1995). Här finns ett kapitel om Evander där det står att läsa följande: ”Problemet med Evander var emellertid att han skrev samma bok gång på gång – om manlig kontaktlöshet i Gästrikland, sjukhus och själsrubbning. Han förblev sig lik. I och för sig en sympatisk svaghet i vårt opportunistiska kulturklimat. Och boken var oftast rätt bra. Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först.”

Så det finns tydligen fler böcker på liknande tema.
Jag tror faktiskt inte att jag orkar läsa dem.

Sommarläsning 2022

 Juni, juli och augusti blev lite splittrade vad gäller läsning i år. Några av årets lästa sommarböcker ser du i alla fall på bilden här – och alla utom Halldorf (som jag har lånat av biblioteket i S:t Hans kyrka) ger jag gärna vidare från min överfulla bokhylla. Några korta kommentarer får du också med dig på vägen.

Marit Kapla: Osebol
Landsbygdsintervjuer i diktform. En fascinerande upplevelse, som gjorde att jag i princip sträckläste.

Jonas Gardell: Till minne av en villkorslös kärlek
En intressant bok om hans mamma, som ibland (när det handlade mer om Jonas än om mamma) tappade lite fart. Även om berättarperspektivet är minst sagt skumt, så finns här mycket att relatera till som människa. Särskilt när man är uppvuxen i samma Sverige under 1970- och 80-tal.

Joel Halldorf: Kvällstidningsteologi 2010-2020. Från populism till pandemi.
Texterna gjorde mig ofta direkt lycklig! Resonemangen är skarpa, tankelinjerna tydliga, samhällskritiken intressant och ställningstagandet för människan och den lilla gemenskapen genomgående.

Majgull Axelsson: Den jag aldrig var
Den här romanen var också lite skum, men onekligen fängslande. Den handlar om MaryMarie och hennes parallella liv. Vilket av dem hon levde är oklart.

Vad har du läst i sommar?