Vad är det som ska räknas?

Nu har jag lagt ifrån mig den där stegräknaren - och det är en befrielse! Jag impulsköpte den för 49 kr på Clas Ohlson någon gång i höstas, en lågbudgetvariant som inte gör något annat än vad den heter. Sedan blev den liggande ett bra tag innan jag knäppte fast den i midjan. De första dagarna var det rätt kul att ta reda på hur många steg man gick på en dag bara genom att vara hemma och göra allt det vanliga, hur många steg man går på en kvarts respektive en timmes promenad, hur många steg som räknas upp när man cyklar (inte många) och liknande. Sedan började det bli mest stressande, eftersom den inte gör annat än just räknar stegen. Och eftersom mitt liv och min fysiska aktivitet inte till fullo kan räknas i steg, väljer jag nu att högaktningsfullt strunta i den där apparaten - och njuta av de halvtimmar jag rör på mig istället. (Eller bara vara glad över att jag överhuvudtaget hinner sticka ut näsan i dagsljus.) Så nu får barnen en leksak till!

Varför, var frågan

Skeptisk till det här med blogg, skrev jag. Det får jag nog ta och rota lite i:

Visst är det trevligt att folk vill kommunicera skriftligt! Min erfarenhet är dock att när människor kommunicerar via datorn så verkar skriftspråkets lagar mer eller mindre helt ha upphört att gälla. Man får vara glad om det existerar stor bokstav och punkt. Skribenterna anstränger sig heller inte särdeles för att förklara vad de menar, utan stoppar istället in en smiley i texten som bryter allt eventuellt flyt eller sammanhang. Som om det skulle förklara särskilt mycket eller liksom urskulda bristen på stringens och innehåll. Kort sagt: Även om ”blogg” egentligen är en utmärkt ordbildning, är jag så pass färgad av vad jag sett i kommunikationsväg på nätet att jag alltför lätt associerar till ord (med liknande bokstavskombinationer) som ”bluddra” och ”blaha” och ”ploj”.

Nästa fundering handlar om varför någon helt okänd människa skulle vara intresserad av att läsa mina lösa tankar för dagen – och varför jag skulle vara intresserad av att någon läste dem. Det är naturligtvis smickrande att tänka sig att jag verkligen är ett oerhört spirituellt och genomtänkt geni, snarare än en ganska vanlig medelmåtta. Mer sannolikt handlar kanske läsintresset om att vi blir styrkta av att dela varandras vardag och får skratta åt välkända misstag och förtretligheter. Vi får se att vi inte är ensamma om våra känslor och kan också få del av erfarenheter som vi kanske ännu inte fått själva. Detta är naturligtvis jätteviktigt, men för egen del reder jag mig ganska bra genom att diskutera med vänner och läsa böcker. Men så är jag lyckligt lottad också.

Och ändå sitter jag här och skriver i en nystartad blogg, med ordvändningar som inte alltid är grammatikaliskt helt oantastliga. Intressant, är vad det är. Huvudanledningen är ju att jag vill vidare, vill utvecklas och lära mig mer om mig och världen. Kanske kan jag till exempel lära mig något om gränsen mellan personlig och privat?

Vofför då då?

Jag har alltid skrivit. Inte dagbok, det kändes så mekaniskt och tvingande att kalla den så, men tankebok. Att fundera i formulerad form har varit mitt sätt att bearbeta livet och tron. I det egna huvudet har ju orden och tankarna en förmåga att gå runt till slut, men när du skriver ner dem blir det lättare att reda ut dem. Lättare att få lite perspektiv, hitta en eller annan röd tråd och kanske skratta lite åt sig. Eller iallafall le ömt. (Det sistnämnda tror jag är ganska viktigt.)

Och nu en blogg. Jaha. Jag kan inga skrivna eller oskrivna regler för vad en sådan ska innehålla eller se ut, men tänkte att det kanske kan få mig att fundera i skriftlig form lite oftare. För hur det är så går dagarna ganska fort (till och med tioåringen här hemma tycker det!) och saker hinner inte alltid bli så genomtänkta som man skulle önska. Egentligen är jag skeptisk till fenomenet i sig, men om det hjälper mig så räcker ju det. Och om någon annan har nöje eller nytta av mina egotrippade tankar, så...varsågod!