En liten, liten anonym platsannons bland de andra stora och prydliga. Bara text: Svetsare några timmar vid behov, Receptionist/värdinna några timmar varje dag, Städ några timmar i veckan vid behov. Och så ett mobilnummer.
"Hmm... Deltidsjobb växer inte på träd. Svetsare låter tillräckligt förtroendeingivande för att det inte ska verka sexklubb eller liknande. Jag ringer!" (Och genom att googla på telefonnumret fick jag fram hemsidan alldeles lagom tills han svarade.)
Samtalet blev kort och ganska ensidigt, eftersom det var mest jag som pratade utan att få några direkta svar. Jag är välkommen på tisdag kl. 11 - "ansiktet utåt är viktigt, så vi måste ses först" - och kan jag skicka honom en e-post där jag talar om att jag kommer och vilken tid vi har bestämt? Ja, jo, det kan jag. När han ville lägga på bad jag om namnet igen och fick det, men bara ett förnamn.
"Ja, ja. Jag får väl åka de tre milen dit och kolla vad saken gäller. I och för sig har det något med hundar att göra - och Viktor är ju pälsdjursallergiker - men det finns ju dusch och möjlighet att köra med ombyten..."
Vid närmare eftertanke och uppmuntrad av min man bestämde jag mig för att googla lite till på företaget. Mannen ifråga och hans fru äger det, det har funnits i fem år, ingen annan är anställd, årsomsättningen är på bara några hundra tusen (vilket knappast borgar för att jag får någon lön, iallafall inte vitt). Flera olika bloggare på olika hundsidor varnar för att ha med företaget och den här mannen att göra. Servicen är obefintlig, varorna dåliga, ägaren otrevlig mot kunderna så fort minsta problem uppstår.
Dubbelt hmm...
"Ansiktet utåt" - jo, jag tackar jag. Det låter inte som något trevligt jobb att bli buffert mellan besvikna kunder och ogin ägare - och att försöka göra ett bra jobb i den situationen är ju omöjligt. Frågan är ju dessutom om man får betalt för det.
Jag har ställt in mötet ifråga. Jag är i och för sig fortfarnade på jakt efter ett deltidsjobb, men någon måtta får det vara! Det är ingen idé att slösa tid på något som känns så pass skumt. I den kommande veckan ska jag istället helhjärtat ägna mig åt att påbörja höstens första kurs: Text och bedömning i ett andraspråksperspektiv!
söndag 29 augusti 2010
torsdag 26 augusti 2010
Skolan i valet och kvalet
Läraren och doktoranden i pedagoogik Timmy Larsson kommenterar skolfrågorna i årets valrörelse i en artikel i nättidningen Skola och samhälle:
Mmm... Som han konstaterar verkar det bara finnas en berättelse om skolan, ett sätt att se på saken som är riktigt, i det officiella Sverige.
Men visst är det konstigt att frågorna om hur , när och hur ofta vi ska mäta kunskapen i skolan är viktigare än om, vad och varför!
(Jan Thavenius text om fattiga och rika, är för övrigt ganska rolig. Och tragisk.)
Men i grunden är berättelsen om skolan densamma var vi än tittar; starkare statlig kontroll, fler prov, mer betyg, tätare inspektioner, tydligare mål och krav på resultat. Ingen berättar något om var vi ska med allt detta, inte heller
om vad alla dessa år i skolan bör syfta till. Vilka former av kunskap – vilka olika kompetenser – i meningen att förmå hantera olika slags problem och leva någorlunda fredligt tillsammans med andra – är egentligen relevanta i tidsperspektivet ett sekel framöver?
Mmm... Som han konstaterar verkar det bara finnas en berättelse om skolan, ett sätt att se på saken som är riktigt, i det officiella Sverige.
Men visst är det konstigt att frågorna om hur , när och hur ofta vi ska mäta kunskapen i skolan är viktigare än om, vad och varför!
(Jan Thavenius text om fattiga och rika, är för övrigt ganska rolig. Och tragisk.)
söndag 22 augusti 2010
Båten
Förra söndagen var det bokcirkel och det börjar bli dags att skriva ner vad jag och vi tänkte om novellsamlingen Båten av Nam Le. Till min glädje kunde jag vara med på själva bokpratet, men fick skippa matstunden på grund av den nyss timade blindtarmsoperationen. (Jag fick skjuts mer eller mindre till dörren både dit och hem!)
Vi brukar inte läsa novellsamlingar, eftersom det är lite splittrande när man ska prata om en massa olika historier på en och samma kväll. Det här är bara den andra samlingen sedan vi började för fem år sedan - och då läste vi noveller av Göran Tunström (Det sanna livet). Flera stycken av oss uttryckte den här gången att noveller nog inte är något för dem, vilket jag inte har något minne av att någon sa förra gången. Frågan är alltså om det är novellformen i sig eller den här författarens sätt att skriva sina noveller som är problemet.
Rent krasst tycker jag att texterna var svårlästa, förvirrande och oerhört mörka med få undantag. Det enda som glimtade till ibland var Nam Les bildspråk, som var okonventionellt och friskt utan att överdriva. Något hopp fanns nästan aldrig och det var inte lätt att identifiera sig med någon enda person. Trots detta var varken personerna eller berättelserna osannolika i sig, antar jag, men de tog alltså inte tag i mig.
Snarare lämnade de mig med en massa frågor om tanken bakom. Varför har författaren skrivit det här överhuvudtaget? Vad vill han med texten? Har de olika novellerna något med varandra att göra eller råkar det bara vara så att det är dessa han har skrivit så här långt som var tillräckligt bra för att ge ut? Varför är det just den sista novellen som har fått ge namn åt boken?
Möjligen kan man påstå att ett genomgående tema är relationen mellan föräldrar och barn. Och kanske förekommer det vatten på olika sätt i alla berättelser - men havet finns absolut inte med överallt. Och inte båtar heller.
Nja. Några fler noveller av hans penna är jag inte intresserad av. Kanske kommer jag att läsa ett framtida romanförsök, för att se om han kan hålla ihop det. För bildspråkets skull.
Vi brukar inte läsa novellsamlingar, eftersom det är lite splittrande när man ska prata om en massa olika historier på en och samma kväll. Det här är bara den andra samlingen sedan vi började för fem år sedan - och då läste vi noveller av Göran Tunström (Det sanna livet). Flera stycken av oss uttryckte den här gången att noveller nog inte är något för dem, vilket jag inte har något minne av att någon sa förra gången. Frågan är alltså om det är novellformen i sig eller den här författarens sätt att skriva sina noveller som är problemet.
Rent krasst tycker jag att texterna var svårlästa, förvirrande och oerhört mörka med få undantag. Det enda som glimtade till ibland var Nam Les bildspråk, som var okonventionellt och friskt utan att överdriva. Något hopp fanns nästan aldrig och det var inte lätt att identifiera sig med någon enda person. Trots detta var varken personerna eller berättelserna osannolika i sig, antar jag, men de tog alltså inte tag i mig.
Snarare lämnade de mig med en massa frågor om tanken bakom. Varför har författaren skrivit det här överhuvudtaget? Vad vill han med texten? Har de olika novellerna något med varandra att göra eller råkar det bara vara så att det är dessa han har skrivit så här långt som var tillräckligt bra för att ge ut? Varför är det just den sista novellen som har fått ge namn åt boken?
Möjligen kan man påstå att ett genomgående tema är relationen mellan föräldrar och barn. Och kanske förekommer det vatten på olika sätt i alla berättelser - men havet finns absolut inte med överallt. Och inte båtar heller.
Nja. Några fler noveller av hans penna är jag inte intresserad av. Kanske kommer jag att läsa ett framtida romanförsök, för att se om han kan hålla ihop det. För bildspråkets skull.
torsdag 19 augusti 2010
Påminnelse
Jag ska inte påstå att jag direkt har uppskattat den senaste veckan med bland annat
1) väntan på akuten (Vadå "akut buk"?)
2) monotona smärtor
3) blindtarmsoperation
4) fortsatta monotona smärtor, om än av något annorlunda karaktär
5) ett ständigt illamående samt
6) ett långsamt uppkravlande mot ett normalt liv.
Det har inte varit roligt, men jag har än en gång blivit påmind om vad bra jag har det i vanliga fall. Det är ju ganska lätt annars att glömma bort vilken nåd det är att kunna göra vad man ska på toaletten utan problem, att kunna sätta sig upp och promenera omkring utan att ha ont, att vilja äta maten och att få behålla den. För att bara nämna några av de basala behoven.
Det är också lätt att glömma all vänlighet och kärlek som strömmar mot en från både vänner och främlingar en alldeles vanlig dag. Men jag ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag retar upp mig på något egentligen ganska oväsentligt.
1) väntan på akuten (Vadå "akut buk"?)
2) monotona smärtor
3) blindtarmsoperation
4) fortsatta monotona smärtor, om än av något annorlunda karaktär
5) ett ständigt illamående samt
6) ett långsamt uppkravlande mot ett normalt liv.
Det har inte varit roligt, men jag har än en gång blivit påmind om vad bra jag har det i vanliga fall. Det är ju ganska lätt annars att glömma bort vilken nåd det är att kunna göra vad man ska på toaletten utan problem, att kunna sätta sig upp och promenera omkring utan att ha ont, att vilja äta maten och att få behålla den. För att bara nämna några av de basala behoven.
Det är också lätt att glömma all vänlighet och kärlek som strömmar mot en från både vänner och främlingar en alldeles vanlig dag. Men jag ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag retar upp mig på något egentligen ganska oväsentligt.
måndag 16 augusti 2010
Till Bonniers bokklubb
Kära Sophie och Maria (och alla andra inblandade),
nu vill jag hälsa er, Bonniers Bokklubb, och göra er medvetna om att jag inte alls är tacksam för ert brev eller känner mig det minsta välkommen! Detta trots era fantastiska förmåner. Snarare blir jag irriterad av det - och fylls av frågor som exempelvis:
Tror ni verkligen att jag känner mig personligen och positivt berörd av att ni upprepar mitt namn på flera ställen i ert säljbrev? Min erfarenhet är att man inte skriver så i ett brev till någon man känner, så det är ingen bra väg när ni ska låtsas vara personliga. Jag får snarare lust att kärringsurt utbrista: - Ursäkta, men jag har inte lagt bort titlarna med er. Med tanke på att jag sannolikt är både äldre och mer välutbildad än vad ni är, så är det rätt oförskämt av er att försöka göra det ensidigt. Magister, om jag får be!
Tror ni att jag blir glad över att ni vet var jag bor och upprepar även det i brevet? Snarare skulle det - lite ologiskt, det medges, men det är ju känslor ni vill skapa - kunna upplevas som ett förtäckt hot: - Vi vet var du bor... Eller hur, Bonniers Bokklubb?
Tror ni verkligen att jag blir mer sugen på att köpa böcker om jag får sju skålar från Rörstrand (och just det, en film också) på köpet? Det verkar ju snarare som om ni inte tycker att böckerna är tillräckligt bra och intressanta för att dra kunder...
Tror ni verkligen - på allvar - att jag blir mer sugen på att köpa böcker efter att ha fått läsa en lapp (som ska verka handskriven) med era låtsasbrev till varandra om hur dyra och fina skålarna är och att ni satsar på dem som gåva ändå för att ni vill ge era kunder det bästa? Det är ju snarare skrattretande och slutgiltigt övertygande om motsatsen.
Tror ni verkligen... Nej, jag orkar inte skriva något om alla fåniga klisterlappar.
Ta gärna dessa frågor som omvända marknadsföringstips och var vänlig låt mig slippa fler patetiska reklamförsändelser. Tack!
Med vänliga hälsningar
Bokberoende och kulturellt intresserad kvinna i medelåldern
(troligen ingående i den största målgruppen för ert utskick)
P.S. Glöm inte, Bonniers Bokklubb, att kunderna inte är dumma i huvudet. Och även om så skulle vara, så vill vi inte få det skrivet på näsan!
P.P.S. Bonniers Bokklubb, ni vet väl att detta gäller oberoende av hur många dagar som har gått före eller efter ett eventuellt svar?
nu vill jag hälsa er, Bonniers Bokklubb, och göra er medvetna om att jag inte alls är tacksam för ert brev eller känner mig det minsta välkommen! Detta trots era fantastiska förmåner. Snarare blir jag irriterad av det - och fylls av frågor som exempelvis:
Tror ni verkligen att jag känner mig personligen och positivt berörd av att ni upprepar mitt namn på flera ställen i ert säljbrev? Min erfarenhet är att man inte skriver så i ett brev till någon man känner, så det är ingen bra väg när ni ska låtsas vara personliga. Jag får snarare lust att kärringsurt utbrista: - Ursäkta, men jag har inte lagt bort titlarna med er. Med tanke på att jag sannolikt är både äldre och mer välutbildad än vad ni är, så är det rätt oförskämt av er att försöka göra det ensidigt. Magister, om jag får be!
Tror ni att jag blir glad över att ni vet var jag bor och upprepar även det i brevet? Snarare skulle det - lite ologiskt, det medges, men det är ju känslor ni vill skapa - kunna upplevas som ett förtäckt hot: - Vi vet var du bor... Eller hur, Bonniers Bokklubb?
Tror ni verkligen att jag blir mer sugen på att köpa böcker om jag får sju skålar från Rörstrand (och just det, en film också) på köpet? Det verkar ju snarare som om ni inte tycker att böckerna är tillräckligt bra och intressanta för att dra kunder...
Tror ni verkligen - på allvar - att jag blir mer sugen på att köpa böcker efter att ha fått läsa en lapp (som ska verka handskriven) med era låtsasbrev till varandra om hur dyra och fina skålarna är och att ni satsar på dem som gåva ändå för att ni vill ge era kunder det bästa? Det är ju snarare skrattretande och slutgiltigt övertygande om motsatsen.
Tror ni verkligen... Nej, jag orkar inte skriva något om alla fåniga klisterlappar.
Ta gärna dessa frågor som omvända marknadsföringstips och var vänlig låt mig slippa fler patetiska reklamförsändelser. Tack!
Med vänliga hälsningar
Bokberoende och kulturellt intresserad kvinna i medelåldern
(troligen ingående i den största målgruppen för ert utskick)
P.S. Glöm inte, Bonniers Bokklubb, att kunderna inte är dumma i huvudet. Och även om så skulle vara, så vill vi inte få det skrivet på näsan!
P.P.S. Bonniers Bokklubb, ni vet väl att detta gäller oberoende av hur många dagar som har gått före eller efter ett eventuellt svar?
måndag 9 augusti 2010
Hundraåringen
Jag har roat mig i sommar med att läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonason, precis som alla andra. Den innehåller en fullkomligt sanslös historia, som på något sätt ändå har tillräckligt många beröringspunkter med verkligheten för att inte tappa trovärdigheten totalt. Eller så är det det den gör - med resultatet att denna skröna kring de senaste hundra årens världshistoria på något sätt blir minst lika sannolik som mycket annat konstigt man hör.
Det är som det är och det blir som det blir, har Allan Svensson lärt sig av sin luttrade mamma och erfarenheterna i sitt liv. Ju mer man får veta om de senare, desto bättre förstår man både honom och utvecklingen av den pågående rymningen från äldreboendet och den nitiska syster Alice. Författaren tar i så texten borde spricka, men tack vare en stilla humor och avsaknad av åthävor så fungerar det. Och det är synnerligen underhållande!
För övrigt perfekt läsning när man vet att det blir många avbrott och/eller man inte kan hålla på länge åt gången.
Det är som det är och det blir som det blir, har Allan Svensson lärt sig av sin luttrade mamma och erfarenheterna i sitt liv. Ju mer man får veta om de senare, desto bättre förstår man både honom och utvecklingen av den pågående rymningen från äldreboendet och den nitiska syster Alice. Författaren tar i så texten borde spricka, men tack vare en stilla humor och avsaknad av åthävor så fungerar det. Och det är synnerligen underhållande!
För övrigt perfekt läsning när man vet att det blir många avbrott och/eller man inte kan hålla på länge åt gången.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)