tisdag 21 december 2010

Tangoförsök

Jag blir galen på en mig närstående tonåring!!!

Och på att jag blir så frustrerad att jag inte kan hantera våra meningsutbyten på ett konstruktivt sätt. (Har ingen nytta av all pedagogiken här inte, känns det som.)

Fast det är klart: It takes two to tango.

tisdag 14 december 2010

Ingen klassresa

En något mer fyllig bild av Pisaundersökningen, och inte bara själva rankinglistan, visar att någon klassresa - i betydelsen avsevärd förändring av sina livsmöjligheter i förhållande till föräldrarna - nog inte går att göra längre i Sverige idag. Har samhället verkligen utvecklats då? Jag har en känsla av att den diskussionen lätt glöms bort när vi pratar om huruvida folk har råd att låta barnen åka med på (den andra typen av) klassresor.

Läs mer i Jan Thavenius artikel på Skola och samhälle.

(Ordet finns för övrigt inte i mina ordlistor i den förstnämnda betydelsen och jag har nog slarvat lite med definitionen. Förhoppningsvis anar läsaren ändå vad jag menar - och kan gärna få komma med en bättre definition!)

fredag 10 december 2010

Förskottslucia

Idag har jag för första gången sett ett luciatåg med en julgran. (Han fick stå i närheten av eluttaget, eftersom sladden till den röda ljusslangen inte räckte så långt.) Dessutom manlig lucia och tärnor i smink och peruk, en stjärngosse, en tomte med fru (enda tjejen i fordonsklassen) samt några odefinierbara skepnader. Sångförsöken genomfördes också med ett visst allvar.

Kul!

måndag 6 december 2010

Går det att jobba så?

Vi bor i en samfällighet. Då måste man enligt lag vara medlem i samfällighetsföreningen, som på olika sätt har i uppdrag att förvalta samfälligheten. Dessutom är vårt område byggt i slutet av 70-talet, med blandade boendeformer, vilket innebär att även ett antal fastigheter med hyreslägenheter ingår i samfälligheten ifråga. Detta innebär i praktiken att det kommunala hyresfastighetsbolaget också är medlem i vår samfällighetsförening.

Det är en trevlig tanke - att människor ska umgås och göra saker tillsammans. Även demokratiskt är det mycket tilltalande att besluten om hur boendemiljön ska se ut och skötas om tas av de boende själva. Men ack så svårgenomfört det känns ibland år 2010. Då inte så många har tid/lust/möjlighet att sitta i styrelser eller ens gå på årsstämmor. Då inte alla småhusägare tycker att det är rättvist att de ska vara med och betala för att grannarna i hyreshuset i nästa kvarter ska få vägen omasfalterad eller lekplatsen uppsnyggad. Då strukturen i samfällighetsföreningen, bolaget och kommunen ser så olika ut samtidigt som vi ska kunna komma överens om skötseln där varannan buske hör dit och varannan dit.

I styrelsen ska vi ha ett större perspektiv och se till hela området, inte bara till vår egen gata. Vi ska också ha en långsiktig planering. Jag tycker att det är rätt kul att leda detta arbete. Jag lyssnar gärna till förslag och idéer och får också lyssna till en hel del gnäll och klagomål. Jag tycker att det är tungt när vi inte är fulltaliga i styrelsen, men kan samtidigt tycka att det egentligen är de andra medlemmarnas problem mer än mitt. Vi har fått förtroendet att göra jobbet så gott vi kan - och gör det också. vare sig man håller med eller inte är man varmt välkommen att vara med i styrelsearbetet. (Just nu har vi till exempel ingen sekreterare!)

En intressant fråga, som vi berört bland annat ikväll på ett öppet styrelsemöte, är: Hur stort är vårt ansvar för att medlemmarna blir informerade? Räcker det med en årsstämma samt skriftlig information i brevlådorna fyra gånger om året med inbjudan till dialog via e-post o dyl? Eller borde vi bjuda in till öppna möten oftare, kanske för att demokratisk möteskultur och representativa val känns ointressant och oväsentligt för folk i gemen idag?

Å andra sidan: Samfällighetsföreningen är uppbyggd enligt principer för demokrati och gemensamt ansvar. Hur ska vi frivilliga amatörer orka med att arrangera en massa extramöten när vår huvuduppgift - att förvalta området - tar så pass mycket tid och energi? (Årets arbetstid för föreningen uppgår enligt mina beräkningar till 76 timmar hittills.) Kan man inte förvänta sig att vuxna människor faktiskt läser den information de får och ser till att göra sin röst hörd på det möte då ansvar ska utkrävas och människor få förtroende att sköta jobbet de själva inte vill ha? Och har jag inte fått förtroendet att sköta det jobbet utefter de principer som fastslagits på mötet, utan ska fortsätta fråga alla andra hela tiden? Går det att jobba så?

Väl värt att fundera över.