I söndags var jag på bokcirkel igen. Trevligt vardagsprat över te och mackor, är vad som inleder det hela. Sedan tar vi oss an boken vi alla har läst. (Läst mer eller mindre, måste jag väl tillägga. Ibland får man kanske inte ihop vardagen så att man hinner läsa ut i tid. Jag brukar dock ha hunnit.)
Vi hade läst romanen Snöängel av Anna-Karin Palm. Den är faktiskt på över fyrahundra sidor, men språket och miljöbeskrivningarna är härliga och upplägget delikat - så det gör inget. Troligen skulle jag njuta ännu mer om jag kunde Stockholm lite bättre, men eftersom beskrivningarna faktiskt känns mest svenska (mer än Stockholmska) så fungerar det utmärkt ändå. Och jag tycker att det är jätteroligt när författare blandar berättarröster på ett genomtänkt sätt och dessutom arbetar med strukturen!
"Men det här är ju en saga!" sa en av damerna. (Precis som förra
gången.) Ja, det är det - om än inte med lika tydliga förtecken som
Guillous. Frågan är om inte alla försök att göra en berättelse av livet
blir en saga? Och frågan är om det är fel? Är inte livet en saga - eller som en saga!?! Svaret beror förstås på vad man menar med "saga". Men det måste ju finnas en anledning till att exempelvis Shakespeares sagolika berättelser har överlevt alla dessa år.
Huvudpersonen Hedvig glider genom sitt 80-tals-Stockholm och påverkar alla människor omkring sig, utan att vi läsare egentligen får särskilt mycket grepp om henne. En androgyn skugga av kött och blod, som själv säger sig ha tappat sin självklarhet och sina sammanhang men samtidigt förlöser andra och får dem att hitta sina. Dessa andra som hon snuddar vid är väldigt många och av väldigt skiftande slag, så sagan blir både god och ond. Parallellt får vi en jag-berättelse från en svensk författare i exil som funderar över språk, identitet och olika verkligheter.
Ibland känns det som om jag är mitt i en roman av Dostojevskij när jag ska hålla ordning på alla namn och dessutom begriper jag stundtals inte särskilt mycket alls. Konstigt nog blir jag inte irriterad av vare sig det ena eller det andra, men det beror väl på att detta är en välskriven bok av en duktig författare. (Möjligen känns Palme-spåret mest som "en björn på stranden" - och Axels tidsresor hänger faktiskt lite i luften, tycker jag.)
Så vad handlar boken om? Kanske om just detta att hitta sig själv och sin verklighets karta. Och om att vi var och en sätter avtryck - om än lika tillfälliga och ibland lika vackra som en snöängels - i andras liv. Läs den!
