Senkommen främling

Oops! Inser att det har gått fyra veckor sedan senaste bokcirkeln utan att jag har skrivit om boken ifråga. Det får vi ändra på!

Vi läste klassikern Främlingen av den nobelprisbelönade franske/algeriske författaren Albert Camus. Han har kallats både existensialist och absurdist, även om han själv så vitt jag förstår inte var riktigt bekväm med någon av etiketterna. Boken, som kom ut 1942, blev dock något av en snackis och bidrog till filosofiska funderingar kring livets mening och meningslöshet. Trots min litteraturhistoriska bakgrund har jag lyckats undvika att läsa den ända till nu, kanske bland annat för att jag i min ungdom inte kände mig så där cool som de andra (svartklädda) kulturvetarna och tänkte att den var för djup för mig. (Det är ju dock inte mycket att skylla på nu, med tanke på att det har gått cirka tjugofem år sedan dess!)

Berättaren är Mersault själv, som också är huvudperson. (Ja, det blir ju ofta så när det är en jag-berättelse.) Han berättar om sitt liv, som så småningom visar sig snart ska avslutas genom avrättning, huvudsakligen utifrån två händelser: hans mammas begravning och när han sköt en arab på stranden. Först verkar han "bara" bedövad av sorg eller så, men ganska snart blir det hela obegripligt. Vad är han egentligen för en konstig människa? ÄR han en konstig människa? Har han inget samvete alls? Eller är världen galen? Nja, jag tycker nog han är ganska konstig och otäckt likgiltig för/ distanserad till det mesta i sin värld. Jag kände inte igen mig - identifierade mig - alls. (Mer än möjligen att det är jobbigt med hetta, men man kan ju inte gå omkring och skjuta folk för det!) Å andra sidan är det inte en bok man glömmer ganska snart efter att man läst den.

Så jag är glad att jag har läst boken. Den var kort och lättläst. Det är kul att känna till den ordentligt. Dessutom är inledningen fullkomligt genial: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Språket är också fantastiskt, enkelt och suggestivt men samtidigt mycket klart. Det suger in mig i boken och släpper inte taget ens när jag tycker att det mesta är obegripligt. Bara det är fascinerande nog.

(Jag kommer för övrigt att tänka på Dostojevskijs Brott och straff, som var en av alla de böcker jag faktiskt läste då för länge sedan. Den handlar också om en ung man, om ett mord och om vad som händer efter det. Men där slutat nog likheterna. Jag minns den som febrig, full av samvetsförebråelser och en del annat krångel samt mycket tjock.)

Explosiva barn - uppmuntran och bekräftelse

I våras läste jag en fantastisk bok - Ross W Greene (2001 (1998)): Explosiva barn. Ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar. - och nu börjar författaren och hans metoder plötsligt dyka upp lite överallt, t.ex. i denna artikel.

Den här boken skulle jag nog ha behövt läsa ungefär när den kom ut, men det är inte förrän nu ett dussin år senare som jag har gjort det. Upplevelsen är en blandning av ”Aha!”,”Då gjorde vi ändå en hel del rätt!” och ”Där ser ni!” – uppmuntran och bekräftelse så här lite i efterhand. Författaren är en amerikansk professor i psykologi och beteendevetenskap från Boston och har jobbat med dessa barn i tjugo år. Kort sagt: Han vet vad han pratar om, även om han (som alla amerikanska författare, tycks det) pratar alldeles för mycket. (Får de verkligen betalt per sida?) Å andra sidan är det ganska pedagogiskt.

Så: Vad säger han?

• Det finns inga standardrecept. Vad som krävs är ett öppet sinne och en vilja att hjälpa barnen att hantera motgångar och förändringar.

• De svårhanterliga beteenden som dessa barn uppvisar (häftiga vredesutbrott, olydnad, impulsivitet, instabilt humör, verbal och fysisk aggressivitet) är för det mesta INTE uppmärksamhetssökande, något barnen gör för att djävlas eller ett resultat av olämpliga uppfostringsmetoder.

• Boken handlar inte om diagnoser utan om explosiva, oflexibla och lättfrustrerade barn – oberoende av anledningen/förklaringen (som naturligtvis kan vara en diagnos eller flera).

• Målet med boken och Greens arbete är att minska fientligheten/det negativa samspelet hemma och i skolan, att öka barnets förmåga (till flexibilitet, frustrationstolerans, kommunikation och problemlösande), att hjälpa de vuxna att se hur våra förklaringar och tolkningar av barnens beteende påverkar våra reaktioner på det samt att hjälpa oss alla dels att förstå de faktorer som leder till beteendet ifråga och dels att börja samspela.

Och så ger han en mängd exempel, både händelser och de vuxnas tankar, där jag känner igen mig och oss och sonen i vartenda ett. (Men också kan känna: - Oj, så illa var det nog aldrig riktigt. Eller?) Han diskuterar varför det är så här och hur man kan arbeta med sig själv och med barnen för att det ska bli annorlunda. Skulle du vilja ha min sammanfattning av boken så hör av dig.

Grabben är nu för övrigt 18 år och håller på att utvecklas till en mogen och härlig människa - i alla fall när föräldrarna inte är i närheten.

Apropå Halloween

Häromdagen svarade jag på en förfrågan från Institutet för språk och folkminnen genom att berätta om mina tankar och upplevelser av Halloween och dito -firande i Sverige. Gör det gärna här du också! (Där står det också mer om vad de sysslar med och varför.)

Jag tycker att Halloween är ganska ointressant och bryr mig inte om det hela särskilt mycket. (Desto viktigare att även sådana tankar hamnar i forskningen!) Det känns huvudsakligen som ett kommersiellt jippo, men samtidigt kan jag ju se att folk kanske behöver mer fest och ljus och lite mysig skrämselhicka i höstmörkret. Om man nu tycker att det är mysigt, så...visst. Jag föredrar allt ett vackert Requiem med kör och orkester samt en bön för de avlidna, framför spöken och häxor och spindelväv. Skrämselhicka framkallar jag inte frivilligt. Och när jag småningom "ärver" alla gravrätter i familjen blir det väl ännu mer betoning på minnesgudstjänster och kransar den här helgen, antar jag.

Nej, jag firar inte och jag klär inte ut mig. Det blir heller inte särskilt mycket av pumpadekorationer el likn - onödigt jobb när det finns så många andra fina sätt att tända ljus på! Jag tänder väl ljus som en vanlig höstkväll, sjunger eller lyssnar kanske som nämnts på ett Requiem och firar sonens födelsedag. Men andra får gärna frossa i detta om de vill. Man ska ta alla tillfällen i akt att fira lite extra! (Även om det onekligen är lite oklart vad man då firar.)

Eftersom ett av mina barn alltså fyller år i månadsskiftet okt/nov måste jag  dock medge att jag vid något eller några tillfällen ordnade födelsedagskalas med spöktema när han var liten. Då hade vi lite grinande pumpor och spindelväv och spindlar som dekoration, tillverkade (pysslade) spöken eller spindlar och letade i mörkret med ficklampa och spökreflexer för att hitta godispåsarna. Vi sjöng kusliga sånger och jag bakade en spökformad tårta.

När det kommer barn och ringer på dörren i mörkret och tigger godis, så tycker jag att de åtminstone ska vara utklädda och liksom ha ansträngt sig. Precis som på skärtorsdagen. Ska man ha något av folk får man väl ge lite också, även om man ju inte direkt kan ge bort påskkort på Halloween. Däremot kan man åtminstone ha ett lagom bus på lager! (Det har de sällan, utan istället ser de väldigt förvånade ut när jag väljer "bus". Om de nu ens kommer ihåg att ställa frågan. En del bara står där och väntar.) Jag vänder på det och säger: - Ett bra bus? Då får ni godis!

Jag var också tydligt med detta när barnen var små (vare sig det var vid vårhelgen eller hösthelgen ifråga), vilket kanske är en anledning till att de inte ägnade sig åt sådana ringapådörren-propmenader så många gånger. Det blev väl för jobbigt i jämförelse med utfallet... Stackars barn!?

(Texterna ovan är svar på uppmaningar som "Berätta om dina tankar/om hur du och andra firar/vad du tänker om bus eller godis, så texten hänger inte riktigt ihop som helhet. Jag ber om ursäkt för det, men tror att det ändå är läsbart.)

Två katastrofromaner

Nej, de är inte dåliga. De två romaner jag syftar på, och som jag läst i feberdimmorna den senaste veckan, utspelar sig däremot under en relativt kort tidsrymd och mitt i varsin vattenrelaterad katastrof. Den ena i ett stormpinat och översvämmat Arvika, den andra i nordligaste Norrland när dammarna i Lule älv brister och en vägg av vatten rusar genom landskapet mot havet. I båda böckerna möter vi människor som blir avbrutna mitt i sina liv och reagerar på det och på varandra. För de allra flesta blir detta en vändpunkt på ett eller annat sätt. (Naturligtvis, höll jag på att tillägga. Annars är det ju ingen vits att skriva och läsa böcker.) Och vissa karaktärer påminner så pass mycket om varandra att jag nästan blandar ihop personerna mellan böckerna.

Majgull Axelssons Moderspassion är som hennes tidigare böcker lite hemlig ibland, men det är huvudsakligen i huvudpersonen Minnas dialog med sig själv som det kommer till uttryck. Översvämningen och olyckorna som följer av den är inte så viktiga i sig, de har egentligen ingen annan roll än som ursäkt för att konfrontera dessa människor med varandra och sig själva. Men det fungerar bra och språket lyfter de vanliga temana om manlig överlägsenhet och dumhet respektive ordkarghet och omtanke, om kvinnliga ambitioner som kvävs både av dem själva och av andra, om föräldraskap och vuxenblivande, om liv och död. Lyfter dem till något läsvärt och hyfsat givande.

Temana återkommer i Mikael Niemis Fallvatten, som dock fokuserar mer på själva katastrofen. Det beror nog bland annat på att den är större och mer omedelbar, för att inte säga akut. Dessutom är det ju en kittlande och förskräckande tankelek: Är det så här det blir om Suorva-dammen brister och vattnet drar som en tsunami genom Norrlands inland? Hur skulle jag själv reagera? Vad är man kapabel till i en krissituation? Kommer de att klara sig? Cliff-hangers saknas verkligen inte och även om Niemis räddningsvarianter ibland är spektakulära, så är de aldrig fullständigt osannolika. Därför inbjuder denna bok till sträckläsning på ett annat sätt, även om det utmärkta berättande språket kanske egentligen inte är lika intressant. Men människorna vi möter har samma sorger och glädjeämnen som de andra och som vi själva eller som någon vi mött i verkliga livet. Och det mest skrämmande i hela boken är nog den känslokalla och elaka människa som egentligen inte verkar beröras av katastrofen, men ändå skändar och mördar.

Två böcker om livet på sin spets, om hjälpsamhet och om att se om sitt eget hus. Åtminstone den senare ska jag boktipsa min norrländske make om, men jag är glad över att jag har läst Axelsson också.

Historier kring Bålberget

Bokcirkeln har läst Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget och baksidestexten säger att författaren "har skrivit ett drama som, liksom den hyllade debutromanen Norrlands svårmod, handlar om ursprung men också om att vara fångad i sin tid". Nu äntligen har jag läst ut den! Som tur var gick det att prata om den ändå härom söndagen - och det fanns en hel del att diskutera.

Vi pratade om just detta vad tidsandan och de praktiska övervägandena i livet gör och kan göra med oss. Vi pratade om att vara barn och att vara vuxen. I boken berättar fyra olika personer om två olika skeenden, var och en med sitt perspektiv. Jacke och Malin berättar om sina liv i 1970- respektive 1670-talet medan de pågår, medan Veronica och Olof som vuxna berättar om den barndom de upplevde vid samma tid. Vi får veta väldigt mycket mer än vi kanske vill veta både om hur häxprocesserna kunde gå till, hur livet tedde sig både för anklagade kvinnor och anklagande barn och hur en vilsen karl och hans dotter i modern tid krånglar till sina relationer.

Även om framförallt Veronicas parti är lite pratigt (och Jackes inledande del både obegripligt och konstigt, troligen för att iallafall jag inte gillar honom något vidare), så gör stilgreppet med olika berättarröster boken intressant och driver berättelsen framåt. Bokens början är alltså väldigt seg och berättelsen tar fart först när Malin kommer in i bilden. Sedan tappar Veronica lite nerv igen ett tag, men Olofs slutkapitel är givande och behövs för helheten - trots att läsaren kanske egentligen inte får några färdiga svar på allt.

Den här boken är alltså läsvärd, men som vanligt är det lättare att uppskatta boken om man inte är alltför stressad. Efter att ha läst färdigt i lite mer lugn och ro blev jag dock sugen på att läsa debutboken också!

Inget bäst före-datum?!

Skriva hinner jag inte - och knappt läsa heller. Men jag vill gärna berätta att jag läste Lagercrantz bok om Zlatan i början av september. Jag som är fullkomligt renons på fotbollsintresse kunde bara konstatera att författaren har lyckats få ett sådant flyt och en sådan dramaturgi i grabbens historia att det faktiskt knappt gick att sluta läsa.

Mest fascinerad blev jag av den stress som proffsspelare (i diverse sporter antar jag) lever under när de ska köpas och säljas innan det sk transferfönstret stängs sista augusti. Som om de vore drängar och pigor i Sverige förr i tiden, när man bara fick flytta kring Mickelsmäss. Förutom tidspressen handlar det om att skapa möjligheter och göra rätt val i karriären - och dessutom att få till allt det där innan man blir för gammal.

Efter läsningen gladde jag mig åt att mitt bäst före-datum förhoppningsvis inte är lika tydligt och att min eventuella karriär troligen inte måste avgöras vid en viss tidpunkt varje år.

Dessutom konstaterade jag att jag fortfarande inte minns några namn eller klubbar som har med fotboll att göra.

Två och två är olika

I detta tredje inlägg (eller fjärde beroende på hur man räknar) om sommarens läsning ska jag försöka sammanfatta intrycken av fyra lätt-tuggade romaner som är skrivna både av och om kvinnor. Två av böckerna är svenska, två är skrivna av engelskspråkiga författare. Två av dem gjorde mig besviken och två av dem tycker jag att du ska prova på att läsa.

- Elisabeth Nemert är lärare i svenska och historia. Hon har givit ut ett antal historiska romaner som alltid har en stark kvinna i huvudrollen och jag tycker att de är läsvärda allihop. Det blir kanske på gränsen till magistral historielektion ibland och karaktärerna är kanske inte precis nobelpris-djupa, men jag gillar dem ändå och läser om dem med jämna mellanrum. Den här gången har jag läst den ganska nya Ljusets dotter, som utspelar sig i Stockholmstrakten under sent 1700-tal. Boken handlar om Maria, en fattig och handikappad ung kvinna som älskar musik och som mot alla odds också får utveckla sin ådra - och bland annat spela för Gustav III. Kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna.

- Sommarbruden heter boken jag inte ens tänker stoppa in i bokhyllan. En platt och långtråkig och oerhört förutsägbar historia om bröllopshysteri och kriser och nublevdetbraigenminsann. Den irländska författaren Marita Conlon-McKenna gladde mig med den småcharmiga En liten hattaffär på hörnet för några år sedan, men det här var tyvärr ingenting att ha.

- Sanningens ögonblick av den amerikanska författaren Kristin Hannah, kan man kanske också både ha och mista. Mest blev jag nog besviken för att jag redan har läst den, men hade glömt bort det. (Ja, litegrann säger det onekligen om boken!) Hennes böcker brukar utspela sig i en liten småstad någonstans i USA, ofta med storstadsvyer som kontrast på ett eller annat sätt, och handla om några syskon eller ett kompisgäng som tacklar livet på olika sätt - men håller ihop. Det brukar vara hyfsat trevligt att läsa dem och när hon använder en historisk approach, som i Den frusna trädgården, blir det riktigt bra.

- Rosengädda nästa är en ganska osannolik men skön historia av Emma Hamberg, en svensk författare som utlöste synnerligen delade meningar på en bokcirkel häromåret. (Läs mer här!) Den började iallafall himla bra med en massa människor på gränsen till sammanbrott, även om den kanske tappade lite fart mot slutet och upplösningen. Och visst, det är ganska mycket klichéer, men de är på något sätt brutalt använda och liksom friska. Så trots detta och en viss förutsägbarhet så gillar jag henne fortfarande - och boken också.

Några böcker till läste jag nog i somras, men dem får ni klara er utan!

Mord av olika slag

Naturligtvis har jag läst om en hög med deckare i sommar, precis som jag brukar göra när jag vill vila och slappna av. Som jag rimligen redan har berättat om i något tidigare inlägg så gillar jag lite äldre deckare, där huvudpersonen inte nödvändigtvis är alkoholiserad eller ligger i skilsmässa och där böckerna kan betraktas mer som pusseldeckare än som thrillers.

Mina tre favoritförfattare i den här genren heter Agatha Christie, Maria Lang och Dorothy Sayers och många av deras bästa böcker kom ut under förra hälften av nittonhundratalet. Jag har således njutit, för vilken gång i ordningen vet jag inte, av Hercule Poirot när han löser Mordet på Orientexpressen, av Christer Wijk när han söker sig fram till sanningen om vem mördaren är i Mördaren ljuger inte ensam samt av Lord Peter Wimsey i hans ...största affär. Spännande, intellektuellt småroligt och dessutom välskrivet. Ja, jag gillar det.

Ytterligare två böcker i sommar har handlat om död, även om det väl egentligen är lite falsk marknadsföring att tala om dem under rubriken jag valde för det här inlägget. I den ena boken jobbar en principfast man på att ta livet av sig (åtminstone i första halvan av boken) och i den andra är det precis vad en mycket välplanerad kvinna verkligen gör. Redan på de första sidorna genomförs detta självmord.

I den ena boken får vi läsa om hur ett inrutat och emotionellt fattigt liv på ett oväntat sätt kan förändras, samtidigt som åtminstone jag fnissar ganska mycket och gläder mig över att boken faktiskt inte är ett enda dugg insmilande. (Ja, möjligen blir jag lite trött när den obligatoriska bögen dyker upp. Samtidigt så kastar detta ett nytt och intressant ljus över huvudpersonen, så jag köper även det.) Boken jag läst är Fredrik Backmans En man som heter Ove och den är läsvärd.

I den andra boken får vi läsa om hur mycket den självdöda kvinnan ångrar sig, både vad gäller själva självmordet och när det gäller hur hon har prioriterat i livet.Hon hamnar nämligen i något slags limbo/skärseld/mellantillstånd efter döden, då hon med en följeslagares samt andra osaliga andars hjälp ska lära sig att acceptera faktum innan hon så småningom kan lämna de levande ifred och gå vidare. Lite otippat i dagens bokutgivning och därför intressant. En stund. Men jag tycker nog inte att Någonstans inom oss är Kajsa Ingemarssons bästa bok precis.

Det här var del två av tre. Den sista osannolika blandningen av böcker kommer inom kort!

Flanörer i bokform

"Flanörlitteratur" finns det något som kallas i litteraturhistorien. Det är, om jag minns rätt, pessimistiska texter från omkring sekelskiftet 1900 som betraktar och funderar över världen och livet. Ofta med en hel del miljöskildringar invävda. Dess främsta svenska representanter är Bo Bergman och Hjalmar Söderberg. Och jag har ju läst Söderbergs Doktor Glas i sommar.

Det började med en tanke att läsa den parallellt med yngste sonen, som läste den i skolan, men det fick jag släppa. (Dels för att jag hade för mycket på gång och dels för att han var fullständigt ointresserad av att diskutera boken med mig.) Trots detta kändes det som om jag läste den med nya ögon, kanske lite 16-åriga. Ganska mycket är nog svårförstått för en ungdom av idag (t.ex. varför de unga kvinnor som kommer till doktorn i hemlighet är olyckliga och vad det egentligen är de ber honom om, för det sägs aldrig riktigt rakt ut), men funderingarna över livet och tillvaron håller fortfarande åtminstone för unga vuxna och uppåt. Tycker jag.

Däremot är ju den här doktor Glas alldeles knäpp! Och det otäcka är att jag ändå nästan förleds att tycka att hans argument för att ta död på misshagliga personer är rimliga - men bara nästan. Med andra ord är boken synnerligen välskriven, eftersom illusionen håller. Språket och miljöbeskrivningarna är sådär lite nonchalant vackra i förbifarten och boken är dessutom ganska tunn. Ja, jag är glad att jag har läst den igen och funderar nu på att äntligen ta tag i Bengt Ohlssons Gregorius, som ju antar pastorns perspektiv istället.

Har jag alltså läst mer flanörlitteratur i sommar? Tja, det beror ju på hur man ser det. Jag skulle dock vilja räkna följande dit också:

- Stefan Andhés underbara kåserier, t.ex. i Som en vind genom gräset, gör mig alltid mer eller mindre lycklig när jag är trött och ofokuserad. Författaren flanerar runt, i London och i Linköping och på lite andra ställen. han berättar vad han ser och vad han minns och vad han tänker om det och om livet. Charmigt och underhållande!

- Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyces är inte heller pessimistisk, utan snarare tvärt om. Boken tangerar de djupare tankarna, blandat med fantastiska miljöskildringar av det England huvudpersonen helt otippat promenerar fram genom, men det mesta förblir outtalat. Och även om det här också är charmigt, så blir det nästan lite tröttsamt i längden. Å andra sidan sker faktiskt en utveckling av karaktärerna och relationerna, även om den är långsam och försiktig, så det är inte så dumt ändå.

Ja, det var de första tre kortrecensionerna. Fortsättning följer.

Sommarens läsning

Jag sitter och funderar på hur jag ska redovisa sommarens bredvidläsningsböcker i bloggen för mig själv och för er. (Sommarens huvudbok var som bekant Mo Yans tjocka epos om Kinas moderna historia, som jag har skrivit om här.) "Det är väl bara att skriva blogginlägg om en bok i taget? Det är väl inget svårt för dig!!" sa maken. Och så kan man ju göra förstås, men...nä. Det känns varken särskilt roligt eller särskilt utmanande.

För sanning att säga har väl inte de tolv böcker jag läst under juni, juli och augusti varit direkt utmanande i sig själva - vilket väl också är en av anledningarna till att skrivandet skulle bli lite tråkigt om jag bara tar dem en i taget. (Å andra sidan tycker jag faktiskt inte att bredvidläsningsböcker på sommaren nödvändigtvis behöver vara särskilt utmanande. Det ska ju vara lite lyx och vila och avslappning över dem, ju! Jag brukar nog mer vara ute efter en rolig blandning med huvudinriktning på underhållning.) Dessutom finns det faktiskt inte så mycket att säga om alla. Och så vill jag ju hinna bli färdig med sommarläsningsinläggen före jul, förstås.

Men hur ska jag presentera dem? Böcker jag läste om, tyckte om respektive redan har glömt? Ja, det är ju ett sätt att göra det på även om det egentligen inte är så väldigt upplysande för någon annan kanske. Och inte är det nödvändigtvis några uteslutande kategorier. Samma bok borde i flera fall vara med på flera listor, men för att inte krångla till det så håller jag mig i skinnet och delar något missvisande upp dem så här:

Böcker jag läste om (för att jag tycker om dem)
Stefan Andhé: En vind genom gräset
Agatha Christie: Mordet på Orientexpressen
Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam (istället för att se filmen)
Dorothy Sayers: Lord Peters största affär
Hjalmar Söderberg: Doktor Glas

Böcker jag tyckte om
Fredrik Backman: En man som heter Ove
Elisabeth Nemert: Ljusets dotter
Emma Hamberg: Rosengädda nästa
Rachel Joyce: Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Böcker som jag redan har glömt (nästan)
Marita Conlon-McKenna: Sommarbruden
Kristin Hannah: Sanningens ögonblick
Kajsa Ingemarsson: Någonstans inom oss

Jag börjar så. Snart kommer ett försök att pussla ihop dem på något annat sätt - och med lite mer kött på benen.

Nästa nobelpristagare

Nu har bokcirkeln läst ännu en jättetjock roman - den här gången av den senaste nobelpristagaren i litteratur - samt diskuterat den. Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv är relativt trevlig att läsa, men grislivet blev lite påfrestande långt. Kanske för att det kändes som om boken tappade fokus där.

Sju liv verkar överhuvudtaget lite ansträngande, om man ska vara ärlig. Det är dock en trevlig vändning att dödsrikets kung inte godkänner pånyttfödelse i mänsklig gestalt förrän man har blivit av med allt hat i sitt hjärta! Det är också ett riktigt roligt grepp att berätta Kinas moderna historia (1950-2000) med hjälp av ögonen på en åsna, en oxe, en gris och en hund (för apan tillförde inte så mycket), som alla har fler eller färre minnen av mänskliga erfarenheter och preferenser från samma ursprungsperson. Vi var ganska överens om att hund-delen var bäst, bland annat berättartekniskt, medan slutet gick rasande fort och tappade också fokus på något sätt.

(Sju liv, ja. Ximen Nao var människa när han dog strax innan boken börjar - och återföds på slutet som människa. Närmare bestämt den femåring med det stora huvudet som är den huvudsakliga berättaren. Teoretiskt sett är han barnbarn till sitt fosterbarnbarn. Typ.)

Sedan beror det förstås på vad som är fokus. Kanske finns en massa undertexter som vi inte förstod, eftersom vi inte är så kunniga vad gäller kinesisk tradition inom berättarteknik, gestaltning, teman... Iallafall blev vi till slut mest irriterade dels på alla sexbeskrivningar och -anspelningar (eller vad man ska kalla det med åsnehingstar och svinkungar och människor som lägrar både den ene och den andre kors och tvärs) och dels på att Ximen Nao i alla sina gestalter fullkomligt omotiverat och gång på gång citerar långa stycken ur "den där Mo Yans novell" si eller så. Oberoende av om de existerar i verkligheten eller inte (troligen inte?) så blir det bara för mycket.

Det kommer också ständiga påstående om och beskrivningar av denne Mo Yan, som verkar vara en ganska jobbig typ, vilket till slut blir lätt absurt. Särskilt som plötsligt Mo Yan tar över berättandet på slutet. Rörigt? Absolut! (Och vem den verklige författaren Mo Yan egentligen är, framgår ju förstås inte alls av denna synnerligen medvetet komponerade historia. Men det är ju inte meningen med en roman heller.)

Så: Boken är intressant och ofta ganska lättläst, men här finns också flera mastiga delar att ta sig igenom på de dryga 700 sidorna. Dock känns det både roligt och matnyttigt att ha läst den här boken tillsammans!

Jag lever i sommaren

Kommer ni ihåg förra sommaren? Det var inte direkt målarväder, om man säger så. Eller badväder. EN skön och ljum och lång sommarkväll blev det då. I år har jag blivit bortskämd med att i stort sett varenda dag kan avslutas med en sådan där härlig sommarkväll, som man behöver för att tanka energi inför vintern. Ett himla härligt sommarliv har jag haft ända sedan i början av juni - och har fortfarande!

Jo, jag har läst en del. Förstås. Men jag har inte alltid haft ro till det, eftersom alla våra projekt tagit mig i anspråk. Bokkommentarer kommer så småningom, när jag hämtat hem böckerna jag glömde kvar i stugan.

Projekten heter i stugan "få ordning i verkstaden" och "måla huset (betydligt större behov än vad vi hade tänkt)" och här hemma "fint på baksidan". Det förra betyder att vi har ett antal målartimmar i stugan som bör hinnas med nu i augusti, det senare betyder plattläggning och trädäckssnickrande med allt vad det innebär av grävande, lyftande, borrande, sågande, spikande, skruvande etc.

Jag känner att jag lever och för det mesta är det riktigt, riktigt bra!
(Och där emellan får man tänka: O så bra det blir när det blir färdigt!)

Sol och vind och blåa hav

Det är sommar! Jag läser en hel del, bland annat nobelpristagaren Mo Yans tjocka bok, men väntar med att skriva om det ett tag till. Njut av livet, läs och lev!

Morgon i Jenin

För en vecka sedan diskuterade bokcirkeln Susan Abulhawas Morgon i Jenin, en dramatisk berättelse om Amals uppväxt och liv som till stora delar utspelas i palestinska flyktingläger och senare i USA. Vi får veta mer om hennes släkt och kan kanske förstå kärleken till jorden och till olivträden. Och till arbetet med allt detta, som de palestinska bönderna saknar i flyktinglägret - precis som de svenska bönderna saknar det i Selma Lagerlöfs Jerusalem.

Jag tyckte om boken. Flera av mina bokcirkelvänner tycker att den är valhänt skriven och irriterande grund, eftersom den försöker täcka precis varenda historisk detalj som är väsentlig i sammanhanget. Jag stördes inte särskilt mycket av det, utan köper den debuterande författarens spelregler. Jag behövde kanske en historiebok ur palestinsk synvinkel - och då står jag ut med lite väl osannolika sammanträffanden, ett bildspråk som emellanåt blir alltför svulstigt och det faktum att jag egentligen inte känner ens Amal efter dessa knappt fyrahundra sidor.

Kanske är det valhäntheten som gör boken läsbar, för egentligen är historien fullkomligt outhärdlig. Den handlar om det meningslösa krigets hemskheter, om vad detta krig gör med människorna (till exempel med de tonåringar som får obegränsad makt över andra människor - och uppmanas att använda sig av den), om hur folk överlever trots allt och hur de lever i glädje och kärlek och sorg även i de vidrigaste förhållanden. Som Grossmans bok och som många andra.

Det är viktigt! Men: Nä. Jag varken skrattade eller grät, men tyckte alltså om boken. Jag har lärt mig lite nytt och fått ytterligare bekräftat att den här konflikten verkligen inte är lättlöst. Och kanske blir nästa bok lite mer djuplodande?

Skolfundering

Jag har just skrivit en text om skolan, trots att jag för närvarande känner mig ganska långt bort från skolans värld. Trots, eller kanske tack vare? Jag vet inte riktigt. Läs den här eller i nättidningen Skola och samhälle.

Tio år.
Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia, efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion, betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!

Tio år. Till.
Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio åren.

Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen – och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.

Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan
- vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.
(Det finns det andra som är mycket bättre på!)

- vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad, ifrågasatt och kringskuren.
(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)

- vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det. Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.
(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är synnerligen ineffektivt!)

- kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning, fusk, utmattning, stress etc som specialfall.
(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)

Idag  jobbar jag huvudsakligen med  information, kommunikation, dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som fortsätter slita därute för elevernas skull.

Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare. Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.

I hur många år ska det vara så?

Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping

Läsvärd flykt

Jag har just tagit mig igenom ännu en roman på över 700 sidor, nämligen På flykt undan ett sorgebud av David Grossman. Hans bok börjar mitt i ett nattligt samtal under sexdagarskriget i Israel 1967 och fortsätter in i nutid. Fortsättningen är annorlunda både på det ena och andra sättet – vindlande, frustrerande, tankeväckande, utmanande, skrämmande, upplyftande och ibland kanske också lite rolig.

                                                       

Historien är mycket enkel och samtidigt mycket komplicerad. Huvudperson är utan tvekan Ora och relationerna till de två män hon älskar (varav den ena är med på hennes flyktvandring genom bergen i Galileen) och hennes två söner. Romanen tangerar och behandlar ett antal teman: föräldraskap, vänskap, kärlek och skuld, våld, krig, rädsla och vad allt detta egentligen gör och kan göra med oss människor. Den är lätt att läsa, men samtidigt förvirrande. Och slutet är jag direkt irriterad på, eftersom läsaren lämnas kvar i denna förvirring utan några som helst ledtrådar. (Vilket i och för sig är helt följdriktigt.)

Ändå måste jag säga: Läs! Förundras och fundera över hur man beskriver en människa på ett sätt som gör henom rättvisa eller hur människor påverkas av att leva i ett ständigt pågående krigstillstånd. Hur vi reagerar när vi blir utsatta för respektive har makt att utsätta andra för våld. Hur Oras berättelse utan att vi märker det gång på gång övergår i bilder med många fler perspektiv. Detta är en läsvärd bok om att fly – från eller till något då, nu eller hela tiden.

(Förresten: Är böckerna inte mycket tjockare nuförtiden?  När vi satt i bokcirkeln och skulle välja nästa bok, den som ska läsas nu i maj, fick vi förkasta i princip alla förslag eftersom de var över 450 sidor allihop. Och det hinner vi inte med i maj månad.)

Selma suger tag

- Äntligen en bok som jag längtar till! Ganska intressant egentligen med tanke på att det är en mer än hundraårig gammal text med pluralformer på verben, att texten ibland är ganska omständligt och man inte alltid begriper varför saker berättas förrän långt senare. Och nu vill och måste jag fortsätta med del två!

Förra söndagen var det bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst Selma Lagerlöfs Jerusalem - och ovanstående text skrev jag efter att ha läst första delen. (Vi försöker ju ha lite olika läs-spår, för omväxlings skull, så det här får väl räknas till klassikerspåret.) Efter att ha trälat mig igenom de senaste två böckerna, Rosenberg och van Niekerk, hoppades jag på något annat nu. Och det hoppet blev alltså infriat.

Boken är alltså utgiven i två delar, där den första utspelar sig I Dalarne och den andra I det heliga landet. (I min utgåva finns båda - och båda behövs för att berättelsen ska bli hel - så jag kallar dem för "boken" i singular.)

I den första delen får vi en presentation av Ingmarssönerna samt andra viktiga människor som skollärar´n, kyrkoherden och Gertrud. Hellgum och hans lära, som ju ändå är anledningen till den kommande emigrationen, presenteras dock inte särskilt tydligt. Det handlar mer om konsekvenserna av och konflikterna kring att bryta relationer, vanor samt religiösa och andra band. Hela tiden beskrivet utifrån den enskilda människan, men utan minsta romantiserande. I den andra delen försöker dalabönderna acklimatisera sig i sin nya tillvaro, som är ganska hård och brutal även om de också trivs rätt bra med att få leva ut sin tro.

I boken är det nämligen uppenbart och självklart att människan behöver och har en tro. Något av det starkaste jag läst på länge var dock Lagerlöfs beskrivning av "staden som dödar människor", en flersidig skildring av Jerusalem som stegras för varje retorisk vändning tack vare de knappa men målande orden. En skildring som mynnar ut i en svidande kritik, inte av kristendomen i sig men av dess utövare:

"Här är det som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen misskund, här hatar man för Guds högre äras skull alla människor. (...) Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor." (s. 283 i mitt dubbelband, Bonniers 2004)

Gång på gång återkom vi i bokcirkeln till hur modern boken känns, samtidigt som vi fascinerades bland annat av det i nutid mycket ovanliga att bokens egentligen inte har någon huvudperson. (Inte ens Ingmar, faktiskt!) Den innehåller ett antal noveller om olika personer, av vilka en del återkommer i nya berättelser men andra inte. Det är istället den stora Berättelsen som är det viktiga, det är den som flyter fram genom boken och som får både färg och form av de enskilda personernas tankar och upplevelser.

Den stora Berättelsen...om vad? Mitt försök till svar på den frågan finner du nog i texten ovan, men varför inte läsa själv?!!

Ett pratigt uppehåll på vägen

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg är vad jag har läst senast. Den var pratig och... tråkig... och jag blev besviken. Inte något man sätter i händerna på någon som inte läst så mycket om saken förut, tror jag.

(Eller är det just det som är en del av problemet? Att jag har läst en faslig massa varianter av skildringar från andra världskrigets fasor, som oftast berörde mig mycket mer?)

Fast det handlar om så mycket mer än Auschwitz och boken kan till stora delar betraktas som en biografi om Göran Rosenberg. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i snacksaliga biografier tyckte jag inte att just det var särskilt positivt, även om jag föralldel kan förstå att han behöver bearbeta sin barndom.

Det ska dock sägas att det också är en intressant bok på många sätt. Skildringen av det framväxande välfärds-Sverige under 50-talet var rolig att få läsa. Detaljerna kring vägen från Auschwitz och hela vägen till Södertälje, liksom en del andra saker i det tyska helvetet konstruerat för judar, gav delvis nya pusselbitar till min bild av och insikt i denna upprörande massutrotning av människor.

Men jag blev knappast sugen på att läsa något mer av Göran Rosenberg!

Eller jo, kanske. I så fall beroende på detta:

"Bara långt senare kan jag bli barnet som berättar. Bara långt senare kan jag gräva efter skärvor i de stumma stråken, sila fram dem genom tidens avlagringar och foga samman dem till en berättelse. Det är inte barnet som minns. Det är jag som långt senare försöker minnas vad barnet förnimmer."

Funderingar kring vårt minne och våra berättelser fascinerar mig ju för det mesta.

Riktigt läsvärt om ljud

Det här är en mycket kort text om en ganska kort bok:

Strax före jul läste jag en tänkvärd bok om ljuden i vårt liv och om vår ljudmiljö och hur den har förändrats. Koltrasten som trodde att den var en ambulans av Anders Mildner funderar och diskuterar kring buller, tystnad och musik och mycket mer. Boken är lättläst, underhållande och mycket intressant.

Läs den om du får möjlighet!

Harry Potter, igen!

Med jämna mellanrum läser jag som bekant om böcker. De senaste dryga två månaderna har jag läst om alla sju böckerna om Harry Potter, för vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt. (Vartannat år, kanske?!) Den här gången har jag också väldigt konsekvent tittat på motsvarande film direkt efter att varje del var utläst. Intressant!

Jag måste verkligen säga att det här är ett fascinerande och oerhört genomarbetat romanbygge! En klassisk utvecklingsroman redan i första boken, där den ständiga kampen mot det onda i varje kommande bok slipar fram vad som är det viktiga i livet. En hjälte som bara vill vara vanlig, men som tar sitt ansvar när det behövs. En vänskap som stöts och blöts och som håller i längden. En parallell värld som kittlar lusten och glädjen, men som samtidigt är lika vanlig som vår egen - och med samma mänskliga möjligheter och hinder.

Böckerna är disponerade efter ungefär samma mönster allihop, som populärlitteratur brukar vara. I det här fallet börjar varje bok på sommaren hos släktingarna på Privet Drive och fortsätter med något slags mindre äventyr ihop med Ron och Hermione innan det är dags att ta tåget till skolan. Väl där får vi diverse lektioner och fritidsaktivitetet till livs medan Harry kämpar med att hitta en lösning på det eller de problem som dykt upp. I slutet av skolåret och boken blir det en kamp på liv och död med den onde Voldemort, men Harry överlever på håret när och hans mentor professor Dumbledore förklarar lite till av bakgrunden till vad som skett och till hur det en gång ska kunna få ett bra slut.

Men om dispositionen är enkel, så finns det annat som är desto mer avancerat. Författaren presenterar personer, teman och andra påhitt hela tiden, som på ett mycket intrikat sätt återkommer och får avgörande betydelse när man minst anar det - och hon är oerhört konsekvent. Språket är lättläst men inte simpelt, utan fyllt av klurigheter som gör det direkt underhållande att läsa.

Ja, jag tycker att böckerna är riktigt bra. Lewis Narnia-böcker är klassiker, men det blir de här också! Åtminstone den första, Harry Potter och de vises sten, bör var och en bokintresserad unna sig att läsa. Här presenteras alla huvudpersoner och -företeelser och man får en känsla för hur denna till synes traditionella hjälteberättelse i en värld i världen ser ut och fungerar.

Men man kan gott läsa de andra också:

- Den andra boken Harry Potter och hemligheternas kammare spinner vidare på ungefär samma sätt kan man tycka, men den är inte bara underhållande utan innehåller också mycket som visar sig helt väsentligt för hur sagan senare utvecklar sig.
- Den tredje Harry Potter och fången från Azkaban är en av de bästa, tycker jag, med ett rafflande äventyr i tiden.
- I den rafflande fjärde Harry Potter och den flammande bägaren börjar vi inse att det här är på allvar, bland annat för att någon faktiskt dör.
- I den femte Harry Potter och Fenixorden höll jag först på att drunkna i alla tonårshormonsvängningar, men ganska snart insåg jag att denna bok ger ett otäckt skolexempel på hur en diktatur fungerar.
- I den sjätte Harry Potter och halvblodsprinsen eskalerar rasismen och motståndet och allting dras till sin spets.
- I den avslutande Harry Potter och dödsrelikerna slutför Harry sitt omöjliga uppdrag, även nu med vännernas hjälp, i en av terror ockuperad värld.

Filmerna då?
De är sevärda och fartfyllda och ibland troligen ganska obegripliga för den som inte har läst böckerna. (Fast det har jag ju svårt att bedöma, egentligen.) Det jag kan se är att de framför allt i början är väldigt trogna böckerna, för att med tiden bli mer fristående. Några gånger har man stoppat in extra scener som inte finns i böckerna för att filmen ska bli mer spännande, men för det mesta har man komprimerat och förenklat för att sagans huvudlinjer ska bli tydliga. Det är fullt rimligt och dessutom välgjort - film är ett annat medium, helt enkelt. Se dem!

(Men tro inte att J. K. Rowling är lika okomplicerad. I böckerna finns mycket mer att hämta!)

Svårläst Agaat

En läcker tegelsten på dryga 700 sidor, som man blir glad av att hålla i handen och som har en lovande baksidestext. En väl genomtänkt text vad gäller disposition och språk. Massor med spännande citat, rim och ramsor, sånger och andra texter insprängda i berättelsen. En trovärdig sjukdomsskildring och ibland oerhört vackra avsnitt om engagemang och kärlek. Samt en imponerande översättning, så vitt jag förstår.

Och samtidigt nästan omöjlig att läsa.

Tyckte jag, alltså. Men inte så många till av mina bokcirkelvänner, det ska villigt erkännas. Flera av dem såg snarare romanen Agaat av Marlene van Niekerk som 2012 års stora läsupplevelse!

Boken utspelar sig i Sydafrika, från 1950-tal till 1990-tal ungefär. Den handlar om människorna på en gård, men mest om kvinnorna - gårdens vita ägare Milla och det adopterade svarta flickebarn som får namnet Agaat (som betyder God). Milla är, som vi alla, oerhört influerad av sin kultur och kan inte frigöra sig från det alls trots att hon nog faktiskt försöker. Agaat, som blir utskuffad ur boet när den äkta sonen kommer, ser till att bli fruktansvärt duktig på nästan allt och hämnas genom att bli sonens närmaste förtrogna.

Jag fick jobba mig igenom boken hela vägen, slita mig fram, även om jag efter dryga tvåhundra sidor iallafall hade lyckats uppbåda så pass mycket intresse att jag faktiskt gick med någorlunda lätta steg till arbetet i läshörnan. (För läst vill jag ju trots allt ha gjort när vi ska prata om boken.) Frågan är vad som var så jobbigt? Bidragande orsaker kan ha varit dessa:

• Jag tyckte INTE om någon av personerna i boken, kunde inte identifiera mig med någon enda. Huvudpersonen Milla tyckte jag var direkt dum, även om hon onekligen var intelligent. Agaat själv, vars röst vi aldrig hör direkt och som det var lite lättare att känna sympati för, var inte heller lätt att förstå. Och alla andra var också obegripligt motsägelsefulla och ambivalenta. Ja, det var tröttande och gjorde det svårt för mig att bli engagerad!

• Allt var så hemligt hela tiden, trots att man får läsa flera olika sorts texter i varje kapitel som ofta behandlar ungefär samma sak: Millas monologtankar i sjuksängen i nutid, utdrag ur Millas dagbok från förr, Millas tankar till den hon var då (med du-tilltal till sig själv!) samt något slags stream of consciousness el. likn. i kursiv stil som oftast är fullkomligt förryckt. Sonens tankar i prologen och epilogen förklarade en del, men det kändes långt ifrån tillfredsställande. Ja, det var krävande att läsa och det kändes aldrig riktigt som om författaren gav mig lön för mödan!

• Dessutom var det verkligen inte mycket som var uppmuntrande eller roligt! Det kräver jag naturligtvis inte av en bok egentligen, men jag tycker att författaren kan bjussa på NÅGOT som är trevligt eller begripligt ibland. (Därför blev Herta Müller lite för mycket mig också! bara så att du vet vad det är för läsare som tycker på den här bloggen! ;-))

På vår träff i söndags fick jag höra tolkningen att det hela är en allegori för det uppvaknande nya Sydafrika, att Agaat på något sätt symboliserar den nya nationen där vita och svarta ska leva sida vid sida. Det lät ju väldigt intressant och spännande -  och ja, det förklarar kanske en hel del av det motsägelsefulla och ambivalenta. Men gör det boken mer läsbar? Njaa.

Kanske är jag alltför obildad för att begripa allegorin ordentligt...Eller så har jag helt enkelt för lite tålamod.

Dandy

Sådärja. Nu har jag läst bok nummer två i Guillous serie om 1900-talet också. Den handlade, som varenda läsare av den första boken begrep att den skulle göra, om den tredje brodern Sverre under samma period fram till och med första världskriget.

Sverre bygger inte broar - för då hade han varit med i boken Brobyggarna - utan något annat. Och eftersom både krig och ingenjörskonst och i viss mån politik och idrott behandlades i den första boken, handlade den andra följdriktigt om en del av vad som återstår av en samhällsbeskrivning: kultur samt mer politik och i viss mån idrott. (Att religion inte finns med på Guillous lista förvånar väl ingen.)

Jag var ju smått förvånad över att Sverre bara uteblev i den första boken - och faktum är att denna bok är skriven som om den var en del av den första. (Vilket den kanske var från början, men så blev den för tjock?) Den hänger liksom lite bredvid, står inte riktigt för sig själv, är min spontana tanke. Dandy behövs för att vi ska bli färdiga med den här tiden och med brödernas ungdom, för att vi ska kunna gå vidare. Men den är lite tam.

Hur kan en berättelse om en homosexuell man i de mest moderna konstnärliga kretsarna i London (läs Bloomsburygruppen) under de första årtiondena på 1900-talet överhuvudtaget betraktas som tam? Ja, det är också mig en gåta. Egentligen är det ju en minst lika bra historia som den om Lauritz eller Oskar, kanske till och med bättre, men jag saknar dynamiken från Brobyggarna - den som uppkom när jag som läsare hela tiden fick växla mellan brödernas upplevelser. Och Ingeborgs!

Och så känns det som om denna ständiga "name dropping" nästan går lite väl långt, även om det för all del är lite roligt också ibland. "Sen rekommenderade han [Edgar Degas] en ung spansk konstnär som hette Pablo någonting och som just haft sin första utställning, fått växlande kritik men inga köpare. Fast det hade han varit värd. Så för säkerhets skull hade Albie köpt med sig fem, sex verk av den där Pablo också."  Frågan är om det finns något alternativ när dessa romanfigurer ska sättas in i sammanhanget och århundradets historia berättas.

Jag blev inte överraskad en enda gång, allt kändes följdriktigt, så det "avtal" författaren gjorde med läsaren i första boken har följts till punkt och pricka. Han kan sitt hantverk, som sagt, den här Guillou.

Även om det alltså blev lite tråkigt ibland, så vill jag gärna läsa fortsättningen. (Ska vi gissa på mellan fyra och sju delar sammanlagt?!) Vilka fler berättelser är det han vill berätta om det senast avslutade århundradet?  

Nytt år

En underbar solpromenad med maken fick börja det nya årets första förmiddag. Jag är trött och glad och avslappnad, med ytterligare en veckas ledighet framför mig. Läser en hel del, men skriver mest på släktforskningsprojektets dokumentering. Får kämpa för att det inte ska bli bara avbrutna meningar.

Återkommer, helt enkelt. Gör jag med text. Lite senare.