Apropå Halloween

Häromdagen svarade jag på en förfrågan från Institutet för språk och folkminnen genom att berätta om mina tankar och upplevelser av Halloween och dito -firande i Sverige. Gör det gärna här du också! (Där står det också mer om vad de sysslar med och varför.)

Jag tycker att Halloween är ganska ointressant och bryr mig inte om det hela särskilt mycket. (Desto viktigare att även sådana tankar hamnar i forskningen!) Det känns huvudsakligen som ett kommersiellt jippo, men samtidigt kan jag ju se att folk kanske behöver mer fest och ljus och lite mysig skrämselhicka i höstmörkret. Om man nu tycker att det är mysigt, så...visst. Jag föredrar allt ett vackert Requiem med kör och orkester samt en bön för de avlidna, framför spöken och häxor och spindelväv. Skrämselhicka framkallar jag inte frivilligt. Och när jag småningom "ärver" alla gravrätter i familjen blir det väl ännu mer betoning på minnesgudstjänster och kransar den här helgen, antar jag.

Nej, jag firar inte och jag klär inte ut mig. Det blir heller inte särskilt mycket av pumpadekorationer el likn - onödigt jobb när det finns så många andra fina sätt att tända ljus på! Jag tänder väl ljus som en vanlig höstkväll, sjunger eller lyssnar kanske som nämnts på ett Requiem och firar sonens födelsedag. Men andra får gärna frossa i detta om de vill. Man ska ta alla tillfällen i akt att fira lite extra! (Även om det onekligen är lite oklart vad man då firar.)

Eftersom ett av mina barn alltså fyller år i månadsskiftet okt/nov måste jag  dock medge att jag vid något eller några tillfällen ordnade födelsedagskalas med spöktema när han var liten. Då hade vi lite grinande pumpor och spindelväv och spindlar som dekoration, tillverkade (pysslade) spöken eller spindlar och letade i mörkret med ficklampa och spökreflexer för att hitta godispåsarna. Vi sjöng kusliga sånger och jag bakade en spökformad tårta.

När det kommer barn och ringer på dörren i mörkret och tigger godis, så tycker jag att de åtminstone ska vara utklädda och liksom ha ansträngt sig. Precis som på skärtorsdagen. Ska man ha något av folk får man väl ge lite också, även om man ju inte direkt kan ge bort påskkort på Halloween. Däremot kan man åtminstone ha ett lagom bus på lager! (Det har de sällan, utan istället ser de väldigt förvånade ut när jag väljer "bus". Om de nu ens kommer ihåg att ställa frågan. En del bara står där och väntar.) Jag vänder på det och säger: - Ett bra bus? Då får ni godis!

Jag var också tydligt med detta när barnen var små (vare sig det var vid vårhelgen eller hösthelgen ifråga), vilket kanske är en anledning till att de inte ägnade sig åt sådana ringapådörren-propmenader så många gånger. Det blev väl för jobbigt i jämförelse med utfallet... Stackars barn!?

(Texterna ovan är svar på uppmaningar som "Berätta om dina tankar/om hur du och andra firar/vad du tänker om bus eller godis, så texten hänger inte riktigt ihop som helhet. Jag ber om ursäkt för det, men tror att det ändå är läsbart.)

Två katastrofromaner

Nej, de är inte dåliga. De två romaner jag syftar på, och som jag läst i feberdimmorna den senaste veckan, utspelar sig däremot under en relativt kort tidsrymd och mitt i varsin vattenrelaterad katastrof. Den ena i ett stormpinat och översvämmat Arvika, den andra i nordligaste Norrland när dammarna i Lule älv brister och en vägg av vatten rusar genom landskapet mot havet. I båda böckerna möter vi människor som blir avbrutna mitt i sina liv och reagerar på det och på varandra. För de allra flesta blir detta en vändpunkt på ett eller annat sätt. (Naturligtvis, höll jag på att tillägga. Annars är det ju ingen vits att skriva och läsa böcker.) Och vissa karaktärer påminner så pass mycket om varandra att jag nästan blandar ihop personerna mellan böckerna.

Majgull Axelssons Moderspassion är som hennes tidigare böcker lite hemlig ibland, men det är huvudsakligen i huvudpersonen Minnas dialog med sig själv som det kommer till uttryck. Översvämningen och olyckorna som följer av den är inte så viktiga i sig, de har egentligen ingen annan roll än som ursäkt för att konfrontera dessa människor med varandra och sig själva. Men det fungerar bra och språket lyfter de vanliga temana om manlig överlägsenhet och dumhet respektive ordkarghet och omtanke, om kvinnliga ambitioner som kvävs både av dem själva och av andra, om föräldraskap och vuxenblivande, om liv och död. Lyfter dem till något läsvärt och hyfsat givande.

Temana återkommer i Mikael Niemis Fallvatten, som dock fokuserar mer på själva katastrofen. Det beror nog bland annat på att den är större och mer omedelbar, för att inte säga akut. Dessutom är det ju en kittlande och förskräckande tankelek: Är det så här det blir om Suorva-dammen brister och vattnet drar som en tsunami genom Norrlands inland? Hur skulle jag själv reagera? Vad är man kapabel till i en krissituation? Kommer de att klara sig? Cliff-hangers saknas verkligen inte och även om Niemis räddningsvarianter ibland är spektakulära, så är de aldrig fullständigt osannolika. Därför inbjuder denna bok till sträckläsning på ett annat sätt, även om det utmärkta berättande språket kanske egentligen inte är lika intressant. Men människorna vi möter har samma sorger och glädjeämnen som de andra och som vi själva eller som någon vi mött i verkliga livet. Och det mest skrämmande i hela boken är nog den känslokalla och elaka människa som egentligen inte verkar beröras av katastrofen, men ändå skändar och mördar.

Två böcker om livet på sin spets, om hjälpsamhet och om att se om sitt eget hus. Åtminstone den senare ska jag boktipsa min norrländske make om, men jag är glad över att jag har läst Axelsson också.

Historier kring Bålberget

Bokcirkeln har läst Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget och baksidestexten säger att författaren "har skrivit ett drama som, liksom den hyllade debutromanen Norrlands svårmod, handlar om ursprung men också om att vara fångad i sin tid". Nu äntligen har jag läst ut den! Som tur var gick det att prata om den ändå härom söndagen - och det fanns en hel del att diskutera.

Vi pratade om just detta vad tidsandan och de praktiska övervägandena i livet gör och kan göra med oss. Vi pratade om att vara barn och att vara vuxen. I boken berättar fyra olika personer om två olika skeenden, var och en med sitt perspektiv. Jacke och Malin berättar om sina liv i 1970- respektive 1670-talet medan de pågår, medan Veronica och Olof som vuxna berättar om den barndom de upplevde vid samma tid. Vi får veta väldigt mycket mer än vi kanske vill veta både om hur häxprocesserna kunde gå till, hur livet tedde sig både för anklagade kvinnor och anklagande barn och hur en vilsen karl och hans dotter i modern tid krånglar till sina relationer.

Även om framförallt Veronicas parti är lite pratigt (och Jackes inledande del både obegripligt och konstigt, troligen för att iallafall jag inte gillar honom något vidare), så gör stilgreppet med olika berättarröster boken intressant och driver berättelsen framåt. Bokens början är alltså väldigt seg och berättelsen tar fart först när Malin kommer in i bilden. Sedan tappar Veronica lite nerv igen ett tag, men Olofs slutkapitel är givande och behövs för helheten - trots att läsaren kanske egentligen inte får några färdiga svar på allt.

Den här boken är alltså läsvärd, men som vanligt är det lättare att uppskatta boken om man inte är alltför stressad. Efter att ha läst färdigt i lite mer lugn och ro blev jag dock sugen på att läsa debutboken också!

Inget bäst före-datum?!

Skriva hinner jag inte - och knappt läsa heller. Men jag vill gärna berätta att jag läste Lagercrantz bok om Zlatan i början av september. Jag som är fullkomligt renons på fotbollsintresse kunde bara konstatera att författaren har lyckats få ett sådant flyt och en sådan dramaturgi i grabbens historia att det faktiskt knappt gick att sluta läsa.

Mest fascinerad blev jag av den stress som proffsspelare (i diverse sporter antar jag) lever under när de ska köpas och säljas innan det sk transferfönstret stängs sista augusti. Som om de vore drängar och pigor i Sverige förr i tiden, när man bara fick flytta kring Mickelsmäss. Förutom tidspressen handlar det om att skapa möjligheter och göra rätt val i karriären - och dessutom att få till allt det där innan man blir för gammal.

Efter läsningen gladde jag mig åt att mitt bäst före-datum förhoppningsvis inte är lika tydligt och att min eventuella karriär troligen inte måste avgöras vid en viss tidpunkt varje år.

Dessutom konstaterade jag att jag fortfarande inte minns några namn eller klubbar som har med fotboll att göra.