Jag började blogga i januari 2008 för att inte prata ihjäl
min man, när han kom hem från jobbet till sin sjuka och därmed socialt ganska
isolerade hustru. I brist på jobb och fikaraster behövde jag få skriva av mig
ögonblickstankar och liknande. Och man kan ju i alla fall inbilla sig att man
når någon annan när man lägger ut sina ord i en blogg på nätet. Nu har det gått
drygt tio år och det är verkligen dags att utvärdera det hela. I sommar har jag
därför läst igenom alla 387 inlägg som jag har gjort på
formulerat.blogspot.com, vilket i sig onekligen varit ganska utmattande.
Den första tiden (2008-2009) blev det runt 100 inlägg om
året och de handlade om livet, typ dagbok. Möjligen kul att minnas för mig, men
rätt ointressant för andra. Något lite står det om språk och skola, ytterst
lite om läsning och böcker. Men under 2009 började jag recensera
bokcirkelböckerna.
De två följande åren (2010-2011) gjorde jag kring 40 inlägg
varje år, som var huvudsakligen dagboksanteckningar eller bokkommentarer. Aktiviteten
sjönk till kring 20 inlägg 2012-2013, men nu med bokpratet som huvudsakligt
innehåll och med bara några få dagsanteckningar då och då. Sedan 2014 (med 16
st inlägg) har jag snarare skrivit kring tio inlägg per år och de har handlat
uteslutande om böcker jag läst (förutom något enstaka om den sjukdom som jag
äntligen fick diagnosticerad hösten 2015).
Facebook har under åren tagit över småpratsrollen, tillsammans
med de verkliga fikastunderna på de jobb jag haft och har. Ibland är en mening
eller två i en status verkligen precis vad jag orkar med att skriva – och
numera finns ju alla människor där. (Det var ganska ointressant i början, 2007
och framåt.)
Har jag några läsare då? Nja, jag vet inte riktigt. Högst en
handfull, tror jag, i alla fall numera när jag också lägger ut en länk på FB. (Åtminstone
känner jag inte till några fler och det räkneverk jag en gång lade till på
sidan är uruselt och inget att lita på.) Det är dock jättekul när de
kommenterar texterna, vilket oftast sker när vi möts öga mot öga.
Spelar det någon roll att läsarna är få? Nej. Det är klart
att det är roligt att bli läst, en härlig uppmuntran att få veta att orden
berör på ett eller annat sätt! Men jag skriver ju för att jag vill skriva, inte
för att tillfredsställa någon annan. Faktum är att jag behöver skriva, både för
att komma ihåg böckerna och för att fortsätta träna en viss analytisk skärpa så
att jag inte förslummas fullständigt i tankeverksamheten.
Jag vill helt enkelt utmana mig att författa texter som är
något mer djuplodande än ytligt småprat, som gärna får fortsätta handla om
böcker, språk och läsning. Alltså tänker jag fortsätta med mina bokkommentarer
- och så får vi se om det kanske blir några andra texter också.
