Till bokcirkeln i söndags läste vi Florence Stephens
förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk. av de två advokaterna Lena
Ebervall och Per E Samuelson, som tydligen också både är gifta med varandra och
arbetar på samma advokatbyrå. De skriver böcker om uppmärksammade svenska
rättsfall, verkar det som, och det här är en i raden. De flesta behandlade
hittills verkar ha briserat på 50-talet ungefär.
Jag hade inte detta riktigt klart för mig, utan trodde att
jag skulle läsa en historisk roman. I flera sidor trodde jag det, men sedan
blev det uppenbart att det här inte är en roman. Det är en rappt skriven och
mycket intressant historia i reportagestil, författad på flyhänt tidningsprosa.
God research och dramatiserade händelseförlopp och ett snyggt upplägg gör
berättelsen om hur Florence blir lurad om och om igen läsvärd, men också till
den direkt plågsamma historia den rimligen var.
Men litteratur är det inte. Här finns en faslig massa
personer ur vilkas synvinkel historien berättas – och alla är på något sätt
ganska träaktiga bipersoner till huvudpersonen Brottet (till och med Florence!).
Författarna har grava begränsningsproblem, som snarast förvirrar läsaren istället
för att belysa något, och de stilistiska knepen känns tillkämpade och ibland
skrattretande skolboksaktiga. Dessutom är texten rätt tendentiös.
Med detta sagt vill jag ändå rekommendera boken. Du får lära
dig allt om denna sorgliga lurendrejerihistoria, här finns finfina
sammanfattningar av vår historia, ibland glimmar någon gestaltning till på
riktigt och mot slutet blir åtminstone Florence och hennes advokat nästan till
människor av kött och blod.
