Över sommaren läste bokcirkeln Andrev Waldens ”Djävla karlar” (2023), en självbiografisk berättelse om en fattig pojkes uppväxt i Norrköping på 1980-talet och om att överleva sju stundtals våldsamma pappor på sju år.
Tyvärr fick en majoritet av bokcirkelns medlemmar förhinder att komma och prata om den i augusti, så vi var bara två som fick dela läsupplevelsen med varandra. Tråkigt! Eftersom det var min tur att välja bok till nästa gång i september, föreslog jag efter lite klurande att vi skulle läsa en på något sätt liknande bok – för att sedan kunna ägna oss åt jämförande litteraturanalys.
(Det är nämligen väldigt
svårt att hinna prata om två olika böcker vid samma tillfälle, så det har vi
egentligen skippat för länge sedan.)
Jag valde boken ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” av fransmannen Edouard Louis (2014), som står på Skolverkets föreslagna läslista för gymnasiet. Det är en självbiografisk berättelse om en fattig pojkes uppväxt i en nordfransk by på 1990-talet och om att överleva machokultur och aggressioner när man är annorlunda.
Så vad finns det för likheter och skillnader?
- Båda böckerna har den vuxne som berättare, men ändå är de mycket olika. Louis föreläser för läsaren, medan Walden på ett trovärdigt sätt ger oss barnets blick på händelserna och kommer med vuxenkommentarer bara ibland. (Citatet i titeln är överhört under mammornas vinkvällar, inte något som barnet själv säger.)
- Båda böckerna har ett tydligt klassperspektiv, men det når oss på olika sätt. Louis beskriver docerande hur saker ligger till, medan Walden med hjälp av pojkens upplevelser ger oss ögonblicksbilder som drabbar liksom ur bakhåll. Som när Andrev i skolbussen vågat sätta sig precis på sätet bakom flickan han gillar:
Jag andas in. Hon doftar som flickor i enfamiljshus brukar dofta. Det är en frisk doft med inslag av sköljmedel, balsam och goda hemförhållanden. (s. 277)
- Louis beskriver sin kamp med sig själv och sin homosexualitet och alla aggressiva fördomar, medan Walden får skiftande heterosexuella erfarenheter.
- Walden är en fröjd att läsa. Han har ett språk som - tillsammans med oväntade bilder - lyfter berättelsen, medan Louis… inte har det.
- När den unge, nyvuxne Louis avslutar boken är Eddy fortfarande både sårig och desperat (trots att han kunnat bryta sig loss och flytta), medan den lite äldre Waldens Andrev verkar ha uppnått någon slags stabilitet i tillvaron (som inte längre beror av papporna på samma sätt). Men så har han också en annan inställning:
För några pappor sen hade det förbryllat mig men nu börjar det gå upp för mig att pappor är som väder och växtvärk. Man väljer inte när de ska börja och sluta, inte ens mammorna har något omedelbart inflytande över deras närvaro, de bara kommer och så får man klä sig rätt eller bita ihop. Det går ju alltid över. (s. 269)
Kort sagt: Båda böckerna gjorde ont, men Waldens 376 sidor var betydligt roligare att läsa än Louis 170 sidor. Vilket bokcirkeln verkade rörande överens om.
(Och jag är tveksam till att
den senare skulle fungera så himla bra att använda i svenskämnet på gymnasiet. Även
om ämnet är angeläget, så tycker jag att böckerna man kräver att eleverna ska
läsa också bör ha tydliga litterära kvaliteter.)