Inför gårdagens bokcirkel hade vi läst varsin roman av den senaste nobelpristagaren i litteratur, Patrick Modiano. (Vi brukar ta nobelpristagarna framåt våren, när de har kommit ut i pocket.) Utan att egentligen ha planerat det ordentligt läste vi olika böcker allihop, vilket kunde tänkas bli extra intressant med tanke på vad författaren ifråga tydligen uttryckte i höstas: att han var förvånad över att han fick nobelpriset, eftersom han bara skriver samma bok om och om igen.
Det var vi också. Förvånade. Två av oss (som hade läst Dora Bruder resp Lilla smycket) tyckte att böckerna var ganska okej, men inga fantastiska höjdare som jag förstod det. Tre av oss (som hade läst Place de l´Etoile, De dunkla butikernas gata och De yttre boulevarderna) var fullkomligt uttråkade och hade knappt orkat ta oss igenom böckerna pga förlorad läslust, total tristess och meningslöshet.
Jag läste den sistnämnda. Den började ganska bra, men... Visst kan jag se att det på något sätt handlar om det övergivna barnet och relationen till en förälder, vilket återkom i flera av böckerna. Men det räcker inte. Texten är så känslokall och distanserad och dammig och dimmig och meningslös och förvirrad och... att jag tappar både ork och lust att engagera mig eller ens försöka förstå. Ingenting är gestaltat - eller möjligen allt??? - så jag som läsare blir inte indragen i texten överhuvudtaget. Det finns liksom ingen berättelse.
I lokaltidningen Corren kunde vi i veckan läsa en intressant krönika om just läsande. (Elin Cullhed: "Berättelsen förändrar mig" ÖC 5 mars 2015). Där funderar hon över hur sociala medier förändrar vårt läsande. Att när jag läser en text på t.ex. Facebook "läser jag alltid utifrån en fastlåst position, min egen, i syfte inte att förlora mig och bli förändrad, utan för att attackera texten med egna påståenden och positioneringar. När jag tar med mig den läsakten in i skönlitteraturen är min möjlighet till inlevelse bruten. Jag kommer att läsa för att befästa mig, inte förlora mig."
Ojdå! Är det DET som är felet? Nej, vid närmare eftertanke tror jag faktiskt inte det. Varje ny bok börjar jag ju läsa just i hopp om att bli förlorad och förförd - av språket eller berättelsen eller både och. Det är ju precis det jag är ute efter! Är det trögt i början så krattar jag manegen lite till, exempelvis genom att inte läsa när jag är trött.
Är det kanske något med det franska som jag (och vi) inte förstår? Eller hade vi en dålig dag (period) just då? Eller ÄR böckerna faktiskt inte särskilt intressanta? Vem vet. Men jag rekommenderar dem inte.
