Tudelad läsupplevelse

För knappt två veckor sedan diskuterade vi den norske författaren Niels Fredrik Dahls roman Fars rygg på bokcirkeln. Berättaren försöker där få tag på eller få syn på sin far, genom att berätta om hans uppväxt i Alexandria och i Norge samt hinta lite om vuxenlivet. Boken, som kom på svenska 2025, är drygt 300 sidor.

Först kommer en kort introduktion på några sidor från den vuxne berättaren, följt av 100 sidor ”Historien i korthet” där denne bläddrar bland efterlämnade papper och berättar om sin fars liv upp till 14-15 år. Där fadern aldrig är hemma och modern blir alltmer depressiv och oåtkomlig i deras respektive ensamheter, innan barnet förflyttas till Norge och de får vara ensamma var för sig i åtskilliga år.

Trots påståendet i rubriken på kapitlet innan fortsätter historien med tre ungdomsår i Schweiz och en olycklig förälskelse, bland annat i ”Ett romantiskt mellanspel i sju fotografier” som påminde lite om boken vi läst av Annie Ernaux. Därefter hoppar berättaren fram nästan ett halvt sekel och berättar om hur denne själv fick ta sin farmor till sjukhemmet i Oslo 1982 och hur hon så småningom dör.

Sedan är vi tillbaka till 1938, om än fortfarande i Oslo, och vi får följa hans fars rygg genom kriget och in i familjelivet med en depressiv hustru. I nästa kapitel återvänder vi till de tidiga barndomsåren i Alexandria och får plötsligt se sakerna ur moderns, Ellens, perspektiv. Och (far-)fadern, Domaren, är ännu mer dominant och frånvarande än han visat sig hittills.

Romanen slutar med ett kapitel som beskriver hur berättarens far åker tillbaka till Alexandria (närmare bestämt anledningen till att berättaren tar hand om farmoderns färd till sjukhemmet). Och på något sätt verkar både berättaren och dennes svårhittade far bli färdiga med sina minnen. 

Puh!

Vi var alla överens om att det var en gripande historia och att det är tragiskt hur något progressivt och välmenat (Domaren, fars far, tyckte att han gav sin son en bättre uppfostran än han själv fick) kan bli så fel. Däremot blev vi olika mycket störda av bokens form.

Jag var dock inte ensam om att tycka att boken var ganska trög att komma in i och dessutom blev lite  rörig. Dessutom: När den sorgliga berättelsen om ensamma människor ibland till slut bränner till, avbryts den alltför ofta av att berättaren har terapisamtal med sig själv. Det stör mig.

Samtidigt: Det är vackert, avskalat och skrivet på ett rikt och poetiskt språk. En innerlig berättelse.

Ja, jag är glad för min läsupplevelse. Men den är tudelad.

Läsvärd och utan choser

 Mattias Timanders Din vilja sitter i skogen är en trevlig, lättläst jag-berättelse från en 22-årig norrlänning (stan=Kiruna, han bor i en by utanför). När föräldrarna dör stannar han kvar, men börjar läsa böcker. Frenetiskt.

Så åker han till Stockholm och försöker leva där, men trots att han lyckas i ord- och litteraturbranschen så att kan försörja sig (vad det verkar), så åker han tillbaka hem när de gamla vännerna kallar. Då har den ene, Tage, dött av ålder och hon som ringde – också över åttio – visar sig ha cancer.

Trots att även Viola dör och att allt förändra (inklusive stan, som bekant) så verkar grabben ha kommit hem för att stanna. Det är där han känner sig hemma, det är där han vill dö – och kanske kan förändringen faktiskt också innebära att han får jämnåriga vänner.

Titeln? Min omedelbara association går till ordspråket/påståendet som barn kunde få höra förr i tiden när de inte gjorde som de vuxna ville: ”Din vilja sitter i skogen och växer”. Jag har alltid uppfattat det som något begränsande. Det finns ingen som säger detta i boken, utan här är blir nog skogen rent konkret snarare en förutsättning för växande och riktning.

Boken utspelar sig under ett drygt år, tror jag. Från ”snart sku det vara hösten” till ”Första snön hade kommit den morgonen”. Den är en lågmäld berättelse om att långsamt (åter)finna vem man är och vad man vill. Om att ta hand om det lilla. Med vackra naturskildringar och skriven på (mycket städad) norrländska.

Tyvärr var jag sjuk vid själva bokcirkelsamtalet, så ni får nöja mig med bara mitt betyg: Definitivt läsvärd. Och utan choser. (Är det någon som säger så nuförtiden? "Sjåser", med betoning på båda stavelserna.) 

Tilläggas kan också att boken, trots retro-omslaget, kom ut 2024.

Spännande läsupplevelse

 Till senaste bokcirkeln läste vi Virginia Woolfs Mrs Dalloway. (Utkom 1925 och kom i svensk nyöversättning i höstas.) Denna hundraåriga roman var nymodig och modern när den kom ut. Det finns inga kapitel eller mellanrubriker, knappt ens tomrader. Medvetandeflödet böljar fram och tillbaka, mellan människor och platser och tider. Språket sprudlar och orden, bilderna, dofterna travas på varandra som otåliga gäster i en kö.

Jag tyckte om den! Lite trögt var det väl i början, kanske, men när läsningen väl fick flöda utan så många försök att begripa (bara uppleva) blev det bättre.

Även om samhället var ett annat i London för hundra år sedan, så är ju ändå människorna desamma. Vi upplever, vi funderar på triviala småsaker, vi minns vad som varit och hoppas på det som ska komma. Vi funderar över oss själva och andra människor, över livet och döden. Anna-Karin Palm berättar i förordet:

”Här har hon [Woolf] funnit den nya form hon så länge sökt för att gestalta människors inre liv och samspel med varandra; den form som gör romanen till ett av modernismens portalverk.”

Att Clarissa Dalloway är en centralgestalt i beskrivningen av denna junidag i London 1923, det är ganska uppenbart. Romanen börjar på förmiddagen med att ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” och slutar med hennes fest på kvällen. Däremot har jag svårt att se att Septimus Smith, den krigsskadade unge mannen med sitt tragiska slut, också skulle vara en (som Palm hävdar). Snarare tycker jag att den från Indien nyss hemkomne Peter Walsh är det. Han tar så stor plats, både i Clarissas tankar och minnen och med sina egna tankar och beteenden. Bokcirkeln verkade delade min uppfattning.

En ny människa, en ny tid och en ny form. Ett medvetandeflöde, men med flera medvetanden som på olika sätt sipprar in i varandras inre liv. Och min läsupplevelse blir en del av det flödet, inte bara en bredvid-upplevelse. Spännande. Läs!

Vilken är min filterbubbla?

 Till den senaste bokcirkeln hade jag läst två böcker om samma sak. (Jag hann börja läsa den andra när jag var sjuk i oktober, innan jag fick veta att de hade bytt bok.) Eftersom innehållet till stora delar var biografiskt, så var de ganska lika. Samtidigt som romanerna innehöll två helt olika texter.

Båda romanerna handlar om Malin Blomsterberg, husföreståndarinna (och mycket mer) hos Ellen Key på Strand. Malin åkte dit på vinst och förlust 1914 – och stannade tills hon kastade sig i Vättern en mörk novemberkväll 1925. Det är en berättelse som berör klass, vänskap, arbete kontra bildning, otillräcklighetskänslor, psykisk ohälsa samt människans oförmåga att se längre än sin egen nästipp.

Relationen mellan Malin och Ellen är svår att greppa, även om det är uppenbart att den är stark och betyder mycket för dem båda. Det smakar illa i munnen att Ellen vill att Malin ska kalla henne Matte, samtidigt som hon påstår att Malin är hennes ”dotterliga vän”. Att hon markerar att Malin ska sitta med vid bordet när de äter med gäster, läsa – och redovisa – en massa böcker, lära sig språk samt hjälpa till med skrivbordsarbetet SAMTIDIGT som hon ska handla, laga mat, planera hushållet, tvätta, städa, bädda rent och passa upp på alla gäster. Och på hunden.

 

I Gun Bergers Malin Blomsterberg. Livet på Strand. (2024) är det Malin som berättar (utom i ett kapitel), även om texten är skriven i tredje person. Vi får veta vad hon gör, tänker, längtar efter, saknar. Vi känner hennes ordningssinne, omsorg, bildningstörst, intelligens, nyfikenhet, trötthet och kvävande osäkerhet.

De drygt trehundra sidorna har ganska korta kapitel och är uppdelade kronologiskt i fem delar, med undantag för inledningskapitlet där Malin tar livet av sig. Årtalen anges som titel på delarna. Allt är väldigt detaljerat och tydligt. Boken är lättläst, men ändå ibland lite konstigt oengagerande.

Malin Haawinds Den som följer en stjärna vänder inte om (2024) är ännu lite längre och också kronologiskt upplagd. Även här finns självmordet med i början. Texten har (naturligtvis) samma detaljer, men lite fler, och känns emellanåt ganska tjatig (tyckte faktiskt de andra också, de som nöjt sig med att läsa denna bok). Historien berättas av en betraktare, som kommenterar och värderar på ett emellanåt ganska irriterande sätt. Det var lite trögläst, tyckte jag.

Malins eviga känsla av otillräcklighet, klasskillnaderna (Kan en tjänarinna någonsin bli en vän på riktigt?), Ellen Keys pygmalionfasoner – allt accentueras ytterligare här. Medan Ellens demens tonas ned och Malins pickande, svarta fågel får mer plats (ja, tjatas om).

 

Som jag tolkade texten hos Berger så förvärras Malins ”vanliga” höstdepression 1925 av hennes ambivalenta roll och situation, av att hon är helt utmattad efter att ensam ha fått hantera Ellens fleråriga demens och av sorgen/rädslan inför att bli lämnad ensam när denna dör. Men hos Haawind är det på något sätt nästan uteslutande Malins psykiska ohälsa som är förklaringen till självmordet.

Jag föredrar nog den första boken. Berger ger mig en roman, medan Haawind snarare kommer med en kommenterande biografi. Båda böckerna lämnar mig dock med frågan:

- Vad (eller vem) är det jag inte förmår se och förstå, för att mina erfarenheter och kunskaper begränsar mig? 

Eller om man så vill:

- Vilken är min filterbubbla?

Här rämnar språken

 Eftersom jag var sjuk den sista söndagen i september har jag de senaste veckorna slagits med frågan: HUR ska jag kunna skriva en bloggpost om den här boken när jag inte i samtal och lyssnande fått stöta och blöta intryck och funderingar kring denna mångfacetterade text?

Jag brukar ju påstå att en bok inte är färdigläst förrän vi i bokcirkeln har pratat om den. Det är verkligen så sant som det är sagt. Trots detta gör jag som synes ändå ett försök.

 Johanna Larssons Bokstavstro (2024) är en samling dikter om språket och tron, om Bibeln och om missionärer. Särskilt en: John Chau, som i november 2018 närmade sig det isolerade stamfolket på North Sentinel Island i Bengaliska bukten för att berätta för dem om Jesu kärlek.

My name is John and I love you and Jesus loves you.  (s. 9, 25, 112)

det var allt han kunde önska, john
att från hans liv skulle doften spridas
tala till deras hunger
få det att vattnas i munnen

(s. 117)

John dödades (sannolikt) av sentileserna, efter att ha låtit sig skeppas in i den förbjudna zonen runt ön och med hjälp av en kajak tagit sig i land några gånger. Efter att ha flytt i ett pilregn återvände han ändå – och sedan kom han inte tillbaka från stranden.

vad ska jag göra med dig, john
jag borde samla bråten i sanden
bära bort dig
dina sanslösa ben
(…)
ditt namn är ett sår som strålar
(…)
jag vet inte vad gud kräver av oss
men du tar inga risker

(s. 10-11)

Larssons bok är indelad i kapitel med titlar som placerar läsaren vid olika vatten: Stranden, Columbia river, Bengaliska bukten, Jordanfloden, Genesarets sjö, Nildeltat och sedan tillbaka till Stranden. Det börjar med en bibeltext i fyra olika översättningar som delvis anger temat och därpå följer dikterna - ibland kortfattade och poetiska, ibland mer prosaiskt berättande.

Här finns information, tankar och frågor kring frälsningsläget i världen och om sentileserna, kring tron och olika sätt att se på mission, kring talspråk och skriftspråk och modersmål och översättningars textuella förskjutningar. Och om Gud bortom språket.

och jesus, guds lamm
blir guds säl, guds lilla renkalv
kan man ta platsen ur namnet
platsen ur språket

(s. 52)

och här, i den stinna luften
denna pingstafton rämnar språken
och det står mig fritt att tilltala dig

(s. 24)

Spännande. Intressant. Texterna berör och öppnar många djup. Läs den!

Ett sammelsurium

 Sista söndagen i augusti träffades bokcirkeln för att tala om sommarmånadernas mastodontprojekt: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Det har varit motsträvigt och tröttsamt och vi är (med rätta!) stolta över att ha klarat av det.

Boken handlar om de tre sönerna Dmitrij, Ivan och Aljosja och deras småningom mördade far Fjodor – med ett otal kringgestalter och bihistorier. Den berättas av en oerhört omständlig och allvetande berättare, som mer eller mindre drivit mig till förtvivlans rand. 

(En viss överdrift kanske, men faktum är att jag under sommaren knappt orkat läsa eller skriva ett ord utöver dessa 1133 sidor, uppdelade på två tjocka romaner.)

De intressanta frågeställningar som berörs – om tro och liv, om gott och ont, om heder och skurkaktighet, om kyrkan och folket – fullkomligt drunknar i berättarens yviga pratighet. Jag förstår att här finns polemik och ställningstaganden, men jag begriper inte så ofta vad texten stångas mot/med. Eller varför Dostojevskij väljer att berätta så här.

(Brott och straff är ju också tjock, men jag vill minnas att historien är betydligt rakare berättad.)

Varenda en av personerna – män som kvinnor – är överspänd, storvulen och mer eller mindre hysterisk. De är omväxlande euforiska och deprimerade, ibland i samma andetag. Utom Aljosja, som är mer tystlåten och mindre utåtagerande. De flesta är dessutom ganska osympatiska, utom Aljosja som försöker vara snäll och vänlig. Och så betjänten (och oäkta sonen/brodern) Smerdjakov som är direkt läskig – lismande, beräknande och direkt elak.

Freud lär ha sagt att detta är ”den mest magnifika roman som någonsin skrivits”. Å andra sidan skulle de nog behöva gå i terapi hela bunten. Här blottas väldigt mycket av människans natur och tillkortakommanden.

 

En bekant sa att man egentligen bara behöver läsa Ivans novell om Storinkvisitorn (som med öppna ögon kör iväg Kristus för att han stör ordningen), men jag tycker nog att det är de tre brödernas olika förhållningssätt som ändå är mest intressant. I alla fall nu i efterhand.

Och jag förstår att det har skrivits en uppsjö av uppsatser och avhandlingar, mest teologiska, om boken. Det går nog åt ett sådant arbete för att man ska hinna/orka uppfatta det väsentliga i detta sammelsurium.

 

Varför väljer vi att blunda för det onda?

 I början av juni diskuterade bokcirkeln Marie Hermanssons roman Pestön. Den är enligt baksidan en deckare och en fristående fortsättning på romanen Den stora utställningen, som jag också har läst. Fortsättandet består väl i tiden (fortfarande 20-tal, mer exakt 1925) och platsen (Göteborg), men tydligen också i huvudpersonerna: journalisten Ellen Grönblad och överkonstapel Nils Gunnarsson (som jag faktiskt inte minns alls från min läsning). Båda böckerna fungerar också som lättsamma historielektioner.

 

Boken börjar med att ett garotterat lik upphittas i Säveån. Det visare sig att den ende brottsling som strypt sitt offer på det sättet förut i Sverige, redan sitter fängslad i den gamla karantänstationen på Pestön i Göteborgs hamninlopp. Samme man, en jättelik rese vid namn Hoffman, visar sig skriva blodiga deckare där metoden också används. Han sköts om en gång i veckan av doktor Kronborg, som också sköter kontakterna med förlaget och som har råd med både Bruno Liljefors-tavlor och nyinköpt lantställe. Befolkningen på Pestön, som blir bostads- och arbetslösa när den sista patienten/fången försvinner, sköter marktjänsten på plats.

Allt ser bra ut på ytan, men det verkar lite skumt och Ellen ger sig dit under falsk flagg som piga. Sakta men säkert går det upp för henne att det inte bara är lite skumt, utan direkt livsfarligt. Och kommunikationsmöjligheterna med överkonstapel Gunnarsson är begränsade till den postgång som sköts av en av öborna. Det visar sig att doktorn och befolkningen har släppt Hoffman fri att med det våldskapital han har diktera villkoren för hela ön. Det är inte helt trevligt för någon, men samtidigt hyfsat lönsamt för alla. (Även om några blir skadade eller dödade. Och doktorn verkar sko sig lite extra.)

Hermansson skriver bra – lättläst, ”fartigt” (som det stod i någon recension) och med samma obehagligt olycksbådande stämning som jag minns från hennes Himmelsdalen. Det är ingen dålig historia – riktigt ruskig! – men alla är mer än lovligt naiva, tycks det mig. Trots detta är slutet gott, men det gick på något sätt lite väl enkelt/fort till slut. Jag funderar också en hel del på hur det kommer sig att många bipersoner blir klara och tydliga karaktärer för mig som läsare, medan huvudpersonerna tycks mig ansiktslösa, vaga och smått ointressanta.

Rimligen hade doktorn och befolkningen med gemensamma krafter kunnat sätta stopp för det hela, men ändå gjorde de inte det. Varför? Av rädsla, tänker jag. För att bli fysiskt skadade, men också för att förlora sina hem och sin tillhörighet. I doktorns fall också en rädsla för att förlora sitt anseende, när han måste erkänna att hans behandlingsmetoder varit direkt olämpliga.

Och av girighet.

Frågan om varför vi människor väljer att blunda för det onda, även när det skadar både oss själva och andra, var för mig det mest intressanta med den här boken.