fredag 5 mars 2021

Två sjukhusromaner ur bokhyllan

 När biblioteken har varit stängda och/eller haft begränsad åtkomlighet nu under pandemin, har jag börjat plocka fram befintliga böcker ur bokhyllan som jag inte läst förut eller vill läsa om. I den första kategorin hamnar två sjukhusromaner, skrivna med fyrtio års mellanrum.

Den ena har jag naturligtvis hört talas om, läst snuttar av, hört sammanfattas och sett delar av på tv genom åren. Jag talar om P C Jersilds Babels hus (1978) som enligt förlaget kan klassas som som Jersilds mest lästa och kända bok". Men jag har nog faktiskt inte läst den i sin helhet tidigare. Läsaren får träffa en förfärlig massa människor som har anknytning till det stora Enskede sjukhus, och ta del av deras tankar och upplevelser från deras respektive perspektiv. De som återkommer genom hela boken är patienten Primus Svensson (spelad av Carl-Gustaf Lindstedt i tv-serien som väckte stor debatt) samt läkarkandidaten Martina Bosson. Så med tiden kan man kanske till nöds säga att boken handlar om dem, även om även de är ganska skissartat tecknade.


Som helhet handlar det dock snarare om det stora och opersonliga sjukhuset, som inte är att betrakta som ett väsen utan snarare som en maskin som inte riktigt fungerar. Första kapitlet är en explicit sjukvårdspolitisk diskussion som sätter tonen, innan boken fortsätter med de två delarna "Första" respektive "Andra vårdtillfället". Det finns inget ordentligt slut, utan maskinen rullar vidare även om patienter dör och läkarkandidater förlorar sina illusioner. Boken är lättläst och välskriven med levandegörande dialog och jag sögs in i den trots att mängden personer kändes splittrande.

Jag uppfattar boken som en programskrift snarare än en roman. De olika delarna - och människorna - är så åtskilda i den stora apparaten att de inte förstår varandras verkligheter och inte orkar bry sig om dem heller. Med tanke på titeln bibliska anspelning blir det naturligt att tolka det som en slags språkförbistring. Och det är alldeles uppenbart att den ena handen/avdelningen/specialistkliniken inte vet vad den andra gör - eller ens vill veta det.

Det är det sista som gör temat rykande aktuellt. Yrvaket har man nu upptäckt att vårdens vanliga stuprörstänkande (att man tittar på en sak i taget - antingen hjärtat eller hjärnan eller ögonen eller lungorna...) inte räcker för att möta de som blivit sjuka i långtidscovid. För att kunna förstå och hjälpa behöver man se till hela människan, ta ett helhetsgrepp på alla symtom, jobba över gränserna. Måtte sjukvården våga se att det gäller även andra patientgrupper!

*  *  *

Vilken den andra boken är? Lätta ditt hjärta av Karin Wahlberg (2018), tredje boken som kretsar kring sjukhuset i Ekstad på 50-talet. Här finns en tydligare huvudperson, men också flera röster från olika delar av sjukhuset. De är dok inte lika många och mestadels kvinnor. Även här finns en underliggande politisk - och feministisk - diskussion, men människorna har iallafall lite mer egenvärde än symbolvärde. Och även här är texten lättläst och välskriven, utan att boken riktigt griper tag. Kanske för att personerna ändå är märkligt anonyma. 

Intressant var det i alla fall, särskilt när de visade sig likna varandra!


onsdag 30 december 2020

Perspektiv spelar roll

 Det var världens bästa sommarjobb. Jag var några och tjugo och hittills hade jag jobbat i kök och på långvården om somrarna, praktiskt och tydligt arbete efter fastlagt schema som inte gick att rucka på. Jag trivdes på de flesta ställen. Jag lärde mig mycket både om mig själv och människorna, har jag insett i efterhand, men var rätt utpumpad när jag kom hem. Nu skulle jag vara vakt på konstmuseet. Minst en gång i timmen skulle jag gå en runda genom alla tre våningarna och se till så att allt var som det skulle, att allt hängde kvar och att ingen använde kamera eller tillhyggen på konsten. Däremellan skulle jag sitta i den minimala cafédelen och se till så att det fanns kaffe till den erbjudna kakburken. Man fick läsa mellan varven, ”men då måste det vara konstböcker”. Oj, tack!

Rundan tog drygt tjugo minuter, vill jag minnas, om man bara gick runt och kollade av. Snart tog jag mer tid på mig några gånger om dagen. Jag började med att känna mig hemma i den tidigare konsten med antikinspirerade statyer, historiska målningar och segelskepp på upprörda hav. Senare stannade jag till inför de modernistiska verkens mer naiva eller abstrakta linjer, kuber och trianglar. Slutligen gav jag mig mer tid också i salarna med samtidskonst, som vred uttryckssätt och perspektiv ytterligare ett varv eller två. Och efter ett tag lärde jag mig att uppskatta bra mycket mer än jag gjorde i början.

Jag kom att minnas detta häromdagen när Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk från 2009 än en gång dök upp i facebookflödet. Hon talar där om faran med en, ensam berättelse – the danger of a single story. Hon talar om hur påverkade vi människor blir av berättelser. Om hur de formar vår uppfattning inte bara av hur saker är, utan också av hur de ska vara – ja, till och med av hur vi tänker att de k a n vara. Därför begränsar det oss och våra möjligheter att förstå varandra och världen när vi bara får ett perspektiv. Den ensamma berättelsen skapar stereotyper, som kanske är delvis sanna men så ofullständiga att de ändå inte är i närheten av sanningen. Eftersom det inte går att känna igen eller överhuvudtaget förstå människor som verkar endimensionella, förblir de udda och främmande för oss – och vi lever vidare med en begränsad uppfattning av verkligheten.

Liknande tankegångar finner jag i Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten. Här resonerar han kring hur vi västerlänningar ser på det vi kallar religion och på vad den kan betyda för det moderna samhället.  Han menar att det är nödvändigt för samhällsutvecklingen att vi vågar komplettera den endimensionella och generaliserande bild som finns av vad religion (eller mer konkret: en gudstro) är och betyder för människor. Han påtalar också att det råder en skriande brist på kunskap, som förstärks av medias upprepade rapporter om randfenomen. Det vi får oss till livs är huvudsakligen berättelser om det alarmerande, extrema eller ovanliga – nästan aldrig om det allmänna och vanliga, om de breda trenderna. ”Men föreställ er vad som skulle hända om media bara rapporterade om idrott när matchfixningar blev kända, huliganer rök ihop eller supportrar arrangerade gatuslagsmål. Ingenting om derbyfester eller vardagens serielunk. En mörk bild skulle framträda, och många fråga sig varför staten gödslar skattepengar på en så brutal verksamhet. Några skulle kanske till och med ropa på förbud.”

Stories matter. Many stories matter. De gör livet mera sant. På konstmuseet för trettio år sedan påbörjades alltså något väsentligt när jag övade mig i att uppleva utan att begripa. När jag vågade söka upp och möta andra beskrivningar av verkligheten, även om det var svårt och trögt och jag först inte alls tyckte om vad jag såg.

Det vågar jag förhoppningsvis fortfarande.



söndag 22 november 2020

Rörelse och vila

Jag kommer nog aldrig till Rom. Med handen bakom nacken, för att hålla uppe huvudets tyngd, kommer jag inte att förundras över ljusspelet i Michelangelos skapelseberättelse i Sixtinska kapellets tak. Jag kommer inte att med höga knälyft bestiga någon pyramid i Konungarnas dal eller försöka hålla balansen när kamelen med knyckiga rörelser reser sig och tippar mig först framåt och sedan bakåt innan färden stabiliseras. Inte heller kommer jag vandra på via Dolorosa genom Jerusalems vindlande gränder.

Resandet är självklart för människor och samhällen idag. Man ska kunna resa när man vill och vart man vill och blir i princip förorättad när det inte går. Och framförallt ska man vilja resa. Själv lever jag med en sjukdom som kraftigt begränsar mina resmöjligheter. Om dagslängd, klimat och resrutt går att anpassa till vad jag skulle kunna orka, kräver en resa ändå så fasligt mycket energi att upplevelsen oftast tappar verklighetens skärpa. Jag är inte riktigt där, orkar inte närvara, och mår dessutom dåligt efteråt. Därför väljer jag oftast bort det.

 Det är en sorg. Tydligen är det också en provokation, eftersom folk ofta envisas med att det nog minsann kan gå ändå om jag bara vill eller försöker ordentligt. Det är nog så att vi lite till mans tänker som berättarjaget i Olga Tokarzcuks Löparna, att ”det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila”. Det anses fullständigt normalt att varenda människa ska springa maraton och gärna genomföra en svenska klassiker. Den omtyckta Boye-dikten om att det är vägen som är mödan värd heter I rörelse. Och som kristen ska jag följa Jesus, ivrigt skynda i hans fotspår, vara en av Vägens folk och alltid på väg. Framåt. Vidare.

 Men vilan är nödvändig. Forskning visar att hjärnan behöver pauser från intryck för att prestera bättre. Det räcker alltså inte med fysisk vila, utan man behöver vila också mentalt. Det räcker inte att ge kroppen reparerande vila – som i bästa fall återställer en till senaste utgångsläge – för den behöver också läkande vila som sakta kanske gör en lite bättre. Men det är tråkigt. Verkligen jättetråkigt. Och det hjälper inte ett dugg att läkarna kallar det för aktiv rehabilitering. Å andra sidan säger vi ju ibland till barnen att det är nyttigt att ha tråkigt, så det borde ju gälla vuxna också. Att något kan växa ur vilan.

 Den svenska poeten och essäisten Nina Burton vänder och vrider på skapandet, på kreativiteten, i en av sina böcker. Där får läsaren veta att det mesta som skrivits om skapandets olika stadier bygger på Graham Wallas schema från 1926, som delar upp kreativitetsprocessen i förberedelse, inkubation, illumination och utarbetning. Det första och sista stadiet handlar om hårt och disciplinerat arbete, men de två i mitten kräver vila. Att man tar paus och ger det omedvetna tid att bearbeta idéer och fakta. Först då kan det gå upp ett ljus, som för Arkimedes i badkaret. Den som ständigt är upptagen får alltså sannolikt svårare att vara kreativ. 

Detta uppmuntrar mig när jag känner mig onyttig eller begränsad av den verklighet som blivit min. Jag tröstas också av att kyrkofadern Antonius den Store talar om modet att stanna där man är. Och att amma Synkletika av Egypten varnar för att ett ständigt byte av plats, umgänge eller sysselsättning hindrar den inre resan.

Rörelse och vila är alltså inte nödvändigtvis varandras motsatser. Och jag tänker: Slutar inte alla resor med att vi på ett eller annat sätt kommer tillbaka till oss själva? Då skadar det inte att ha lagt tid också på att stanna.

torsdag 22 oktober 2020

Det godas gåta

 ”Glad och god ska mänskan vara” står det med mörkblå korsstygnsbokstäver på en gulnande och blåkantad bomullsduk på väggen i stugan. Orden är inringade av en lika korsstygnsbroderad blomslinga, som för tankarna till ett enklare dalamåleri. Fyra sorters blommor i skiftande nyanser av blått, rött och gult varav en sort med tulpanliknande kalk. Däremellan grönt slingrande blad och stjälkar samt två spirande hjärtan – ett över och ett under texten.

Glad och god. Det är väl ändå mer än lovligt naivt att utropa något sådant i denna komplicerade och ibland skrämmande värld, invänder du kanske. Dessutom är texten direkt banal. Och det har du ju rätt i. Men jag tycker att det är så konstigt att alla snälla ord verkar ha blivit något misstänkt eller fult. Kan man säga orden glad eller snäll utan att någon läser in antingen mesig eller förtryckt? Kan man vara vänlig utan att någon tror att man smickrar för att skaffa sig fördelar? Att acceptera verkar inte sällan ha blivit synonymt med att ge upp, men det är förskjutningen av klang och värde i det lilla ordet nöjd som förvånar mig mest. Senast förekom det i konstellationen ”gammal, trött och nöjd” – och jag fattade ingenting. Som om det skulle betyda lat, likgiltig eller passionslös? Även om det kan användas när man är mätt och inte vill ha mer, så tänker jag för det allra mesta på ett helt annat sätt. Jag tänker att man kan vara nöjd med sitt liv och vad man har uppnått, utan att tappa vare sig lusten eller förmågan att utvecklas, drömma, längta. Att det inte handlar om ett stillastående, utan mer om glädje och tacksamhet.


Hur är det med ”god” då? Tomas Sjödin frågar sig i nionde kapitlet i boken Eftervärme: ”Är det förmätet att tro att man kan göra skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan förstora hennes liv? Somliga menar att man egentligen aldrig gör någonting för någon annan, att allt ytterst handlar om oss själva. Spelar det någon roll?” Han fortsätter sin text med att konstatera att våra avsikter och motiv nog alltid är mer eller mindre grumliga, men att det faktiskt är själva handlingen som betyder något i praktiken. För mottagaren, förstås, men kanske också för oss själva. En god handling drar ju ofta med sig fler.

Glad och god ska mänskan vara. Både ord och mönster på mitt garderobsfynd är enkla, men stygnen är jämna och noggranna. Trådbytena många. Ja, någon har lagt ner både tålamod och omsorg på det här budskapet. Detta i en värld som kanske inte var lika uppdaterad som vår, men som nog kände människornas rädsla och ondska in på bara skinnet minst lika tydligt som vi gör idag. Ändå har någon konkret tagit ställning för det glada, goda, vänliga.

Det vill jag också göra. Kanske är det just därför jag omsorgsfullt har nålat upp bonaden på väggen? Inte för att det i sig gör världen bättre, men för att texten hjälper mig att hålla fokus på det väsentliga. Jag vill inte lägga energi på att misstro och analysera sönder motiv, utan möta andra med omtanke och vänlighet. Jag vill ta det godas gåta som utgångspunkt för mitt liv istället för det ondas problem, som biskop Martin Modeus föreslår i första kapitlet av sitt herdabrev. Och jag vill börja varje dag i tacksamhet och förnöjsamhet. För om jag kan leva god och glad, så kan andra det också. Då blir världen bättre med tiden.

Det är också ett banalt påstående. Spelar det någon roll?

söndag 4 oktober 2020

Bättre lycka nästa gång

 För en vecka sedan talade bokcirkeln om Nina Wähäs roman Testamente. Det är en 438 sidor lång, yvig berättelse med en uppsjö av personer ur vilkas perspektiv läsaren får uppleva olika delar av händelseförloppet. Den egentliga tid som förflyter är mindre än nio månader – en graviditet – i början av 1980-talet, även om vi också får många tillbakablickar. Boken handlar om familjen Toimi, med föräldrarna Siri och Pentti samt deras fjorton barn (varav två dog i småbarnsåldern) och barndomshemmet ifråga finns i Tornedalen. Att syskon och syskonband är olika blir väldigt tydligt och är trovärdigt skildrat, liksom att det vi kallar kärlek kan se ut på många sätt.

Språket fungerar bra. Romanen är uppdelad i tre delar: Del 1 The cast, the scenery;  Del 2 The murder; Del 3 Who dunnit. Första och tredje delen berättas till stora delar ur den äldsta dottern Annies perspektiv, men både här och i mittendelen finns också de andras tankar och minnen inflikade i kortare eller längre berättelser. Dirigerar det hela gör en allvetande berättare, som hela tiden vänder sig direkt till läsaren för att kommentera och ursäkta och påpeka och värdera det som sker.

Mina bokcirkelkamrater tyckte mycket om boken. Den var spännande och hade ett driv så att man ville läsa vidare, sa de. Det varken tyckte eller ville jag. Naturligtvis läste jag ut boken ändå, för att kunna förstå de andras förklaringar av varför de gillade den, men ändå kan jag inte göra deras omdöme mer rättvisa än vad jag gjort ovan. Så det är nog bäst att du slutar läsa den här texten nu om du planerar att läsa boken ifråga.

 


För min del blev jag fullkomligt utless av den första delen. Jag höll på att bli galen på den beskäftige berättaren som hela tiden lägger sig i, ställer ledande frågor, gör värdeladdade sammanfattningar och berättar för mig som läsare hur allt ska förstås. Andra delen börjar bra med att suga tag i mig när Hirvo och Siri får säga sitt i fred och med egna ord, men det räcker tyvärr inte så länge. Tredje delen blir en enda stor antiklimax, särskilt som trovärdigheten försvinner helt när den knappt läskunnige Pentti plötsligt visar sig vara oerhört välformulerad i sitt testamente. (Det sistnämnda var vi i alla fall överens om!) Och även om jag får veta redan på första sidan att det här ska handla om ett mord, presenteras varken förövare eller lik – bara en faslig massa om och men.

Nina Wähä berättar i en intervju i tidningen ”Skriva” (nr 6/2019) att hon ville skriva om just Tornedalen och i den muntliga berättartradition som hon upplever finns där, en tradition som används för att bearbeta livet. Det låter ju spännande! Skulle denna lokalfärg kunna vara en förmildrande omständighet? Nej, tyvärr. Jag tycker inte att miljön egentligen får någon särskilt stor plats i den här berättelsen eller att personerna ”använder berättandet för att behandla sin egen skit”. Det kunde ha utspelats var som helst och snarare är människorna oerhört fåordiga.

Wähä berättar vidare att hon först trodde att hon höll på att skriva på en novellsamling. Vad synd att hon inte genomförde det! Då hade hon tvingats ge alla karaktärer plats och det hade känts mer rättvist och kanske blivit mer begripligt. Istället infördes vad hon kallar ”en neutral berättare för att skapa en dramaturgi”, vilket alltså fick katastrofala konsekvenser för min läslust.

Bättre lycka nästa gång.

fredag 18 september 2020

Gästböcker och apostlar

 Som jag minns det stannade vi och besökte varenda liten kyrka längs vägen. Först tyckte jag nog det var lite onödigt, men sedan blev jag alltmer intresserad. Till slut krävde jag att stoppen blev av – om inte annat så på tillbakavägen. För jag kunde faktiskt förstå om de vuxna emellanåt tyckte att deras planer blev försenade, med tanke på att det enligt turistsajten VisitGotland finns nittiotvå medeltida kyrkor på ön.

På varje ställe fanns en uppslagen gästbok där tidigare besökare sida upp och sida ner prydligt hade skrivit datum, namn och bostadsort. Oftast stod det inte mer än så. Men ibland tackade man för besöket och skrev något om sin upplevelse, precis som i gästböckerna som då fanns i varenda hem med självaktning. Ganska ofta låg där också en spännande hög med gamla gästböcker, där man kunde bläddra fram vilka som besökt kyrkan samma dag många år tidigare. Jag var nio-tio år och kände mig nog lite vilsen i mina försök att hantera skilsmässa och flytt och nya sammanhang där jag kanske inte kände mig riktigt hemma än. Att skriva mitt namn i det fläckade skinnbandet på bordet strax innanför vapenhuset, kändes som om jag med egen hand skrev in mig i historien. Som om jag placerade mig tillsammans med en lång rad av människor som stått här före mig allt sedan medeltiden. Släkten följa släktens gång, liksom.

Sedan såg jag mig om i kyrkorummet. Jag visste nog redan att målningar, skulptur och arkitektur kan berätta sällsamma historier om man har förmågan att läsa dem. Nu blev det väldigt tydligt att nyckeln till dessa historier ofta heter symboler eller attribut. Allt jag behövde var insikt i bibelberättelserna, som jag fått i mig med modersmjölken, och en snart nyvunnen kunskap om de olika apostlarnas martyrdöd. Släpade gubben på ett uppochnervänt kors eller höll i himmelrikets nycklar, var det troligen Petrus. Hade han ett kryss-kors var det Andreas. Simon Ivraren bar på den såg som delade honom mitt itu och Paulus hade ett svärd, för han blev halshuggen som alla dödsdömda romerska medborgare. Mose höll i budens stentavlor eller hade horn i pannan, horn som egentligen var en felöversättning av den slöja som skulle dölja hans strålande ansikte efter mötet med Gud. Snabbt lärde jag mig att upptäcka skillnader och se mönster. Snart kunde jag gå in i en helt okänd kyrka och känna igen mig, hamna i ett nytt sammanhang och ändå förstå.

Jag kom att tänka på det här när äldste sonen läste en kurs om hälsopedagogik och träffade på den i Israel verksamme sociologen Aaron Antonovsky. Under sina studier av förintelseöver­levare upptäckte han att vi människor inte nödvändigtvis måste vara fullt fysiskt friska för att ändå kunna sägas vara vid god hälsa. Däremot behöver vi uppleva en känsla av sammanhang. (KASAM, eller på engelska SOC - Sense of Coherence). Vi behöver 1. uppleva ett visst mått av begriplighet och struktur, 2. känna att vi har resurser och strategier att hantera de situationer vi möter samt 3. tycka att vårt liv och det vi gör är meningsfullt och värt att engagera sig i.

På vår Gotlandssemester lärde jag mig alltså att det som först verkar obegripligt småningom kan passas in i ett mönster, att man med tålamod och kunskap kan bemästra världen och att jag blir en del av ett meningsfullt sammanhang om jag väljer att skriva in mig i det.

Det var nog precis vad tioåringen behövde just då.
Det är lärdomar jag använt mig av hela livet
.

tisdag 1 september 2020

Allt du inte visste att du inte visste

Till söndagens bokcirkel hade vi läst Patrik Svenssons mycket omtalade och prisbelönta bok Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Det var intressant att få lära mig en massa om ålars liv och leverne som jag verkligen inte hade en aning om, det måste jag säga, men för övrigt är jag väl inte alldeles begeistrad. (Ett uttryck som intressant nog användes på precis detta sätt av fler runt bordet.)


Detta är en populärvetenskaplig bok om ålen och dess metamorfoser och hemligheter, som ända sedan Aristoteles har fascinerat och retat både människans fantasi och hennes ordningssinne. Här finns också långa utvikningar om människorna som forskat, om en del andra mer eller mindre närliggande frågor (bla miljöhotet) samt insprängda mer självbiografiska berättelser om barndomens ålfiske med pappan.

De journalistiska referaten om forskning och forskare är det betydligt mer liv och schvung i än i barndomsberättelserna, tycker jag. Sådana texter är han van att skriva och det gör han verkligt bra. Jag blir dock frustrerad av författarens ständiga försök att göra ålen till en existentiell fråga. De känns ganska…tillkämpade. I alla fall på sina ställen. Påklistrade, liksom, bland annat på intet ont anande forskare som är döda sedan länge.

Och så blir jag ju alltid direkt irriterad när en bok har en titel som det inte finns minsta täckning för i texten. (Kanske för att jag själv tycker att det är så fasligt svårt att sätta bra rubriker?) Tydligen började alltihop med att författaren skrev en julaftonskrönika i den tidning han jobbar på med titeln Ålevangeliet. Det verkar ju ganska fyndigt, men varför heter boken så? Javisst, det är klatschigt och annorlunda och sannolikt säljande. Javisst, det handlar om livet och om det obegripliga som vi inte kan veta något om. Men vilket är det glada budskapet?

Dock: Det är roligt att ha läst den. Det är intressant att få reda på mer om ålen och ålfrågan, men det mest intressant är nog egentligen att någon har försökt göra en existentiell berättelse av det – en alldeles egen metamorfos - och att den berättelsen blivit så populär.