Smärtsam upprepning

 ”Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen. (s. 299)

Så tänker Aliide Truu i västra Estland 1992 i Sofie Oksanens roman Utrensning. Hon har levt större delen av sitt liv på den gård där hon växte upp och hon gifte sig med en rysk kommunist – för att överleva ockupationstiden. Men de outtalade minnena, både av våldsamma ”förhör” (som här och överallt alltid utsätter kvinnor och småflickor för brutalt sexuellt våld) och av de svek hon i sin tur utsatt grannar och släktingar för, finns alltid med. Minnena förnyas också, i det nya Estland där hennes tidigare val nu gör henne utsatt igen.

Ständigt rädd, på sin vakt, misstänksam, levde hon på en lögn hon inte ville se i vitögat: att svågern Hans – gömd i ett hemligt rum på gården – en dag skulle glömma systern Ingel (som hon förrått och fått deporterad ihop med systerdottern) för att istället börja älska Aliide själv. Det händer naturligtvis inte, tvärt om. Och till slut inser hon det och drar sina egna slutsatser av det.

Parallellt berättas historien om den ryskestniska Zara, som i början av 90-talet åker till Tyskland för att arbeta för en bättre framtid. Tror hon. Istället tvingas hon in i prostitutionsträsket. För att överleva dödar hon en kund, flyr från sin hallick, tar sig till Aliides gård och blir småningom gömd i samma hemliga rum som hennes morfar en gång. Medan Aliide lurar, och småningom dödar, stövelbärarna som jagar henne.

Alla lurar alla, men Aliide får nog sägas ”vinna”, även om hon nog också blir galen. Eller i alla fall tar konsekvenserna av sina val. Men först räddar hon alltså Zara, så något gott kommer det kanske ur allt elände.

Språket är vackert och förfärande och det blir så smärtsamt tydligt det här med vad krig och elände alltför ofta gör med oss människor. Hur rädslan och maktlösheten och våldet gör oss till offer OCH till förövare. Ofta samtidigt och/eller som en konsekvens. Och alltid är det kvinnorna som får tiga och lida. 

Misshandeln och våldtäkterna i kommunalhusets källare på 40-talet beskrivs i förtäckta ordalag genom ovidkommande och lösryckta detaljer som på något sätt gör allting ännu värre, medan 90-talets övergrepp skildras pang på rödbetan med brutal detaljrikedom som också gör ont.

Det här är en bra bok. Kanske just därför var den väldigt trögläst.
Jag blev helt dränerad. Och detta händer igen och igen. Nu.

Det här var trevligt!

Tredje söndagen i advent träffades bokcirkeln för att prata om Sara Löwestams Tillbaka till henne, en nästan sexhundrasidig roman från 2021. Jag började i god tid, för säkerhets skull, men det var inte nödvändigt. Inledningsvis tyckte jag föralldel att boken var lite…tungfotad, bland annat för att jag hade vissa svårigheter att engagera mig i den ena huvudpersonen Hanna, men mycket snart blev jag fullständigt uppslukad av de två parallella berättelserna och romanen blev kvickt utläst.

 

Det här var trevligt! Det var längesedan jag försjönk så i en tidigare oläst bok. De andra i klubben verkar ha haft ungefär samma upplevelse som jag, så vi var nöjda med valet.

Berättelsen utspelar sig dels i Tierp i början av 1900-talet (och handlar då om den unga folkskolelärarinnan Signe, hennes kvinnliga kärlekar och den pågående rösträttskampen), dels i nutid i Stockholm med diverse Sverige-utflykter (och handlar då om den unga arbetsförmedlaren Hanna, hennes försök att förstå sitt instängda liv och sin rädsla för kärleken samt hennes jakt på historien om Signe).

Berättelserna är egentligen ganska fristående från varandra – de lever var för sig, vilket inte är det vanligaste – samtidigt som de fyra ting som kommer i Hannas ägo (osannolikt slumpartat, om än inte helt orimligt) en gång har tillhört Signe. Det senare får läsaren bekräftat, medan Hanna bara anar det.

I den här boken finns också, precis som i Lövestams underbara Ett hjärta av jazz, en äldre herre som klurigt både utmanar och utvecklar den yngre kvinnan. Med respekt och glädje och ibland frustration möts generationerna och lär av varandra.

Nästan alla karaktärer utvecklas och allt är inte förutsägbart. Härligt! Dessutom är språket fantastiskt. Väl fungerande, både i nutid och dåtid, hos yngre och äldre och invandrade. Skickligt!

Vad ska man säga?

 Till härom söndagen hade vi läst Damon Galguts roman ”Löftet”. Den utspelar sig i Sydafrika, från apartheidregimens sluttamp 1986 och sisådär trettio år framåt i tiden, och berättelsen kretsar kring familjen Swartz. De 300 sidorna är uppdelade i fyra kapitel: Ma, Pa, Astrid och Anton - ett för var och en av personerna i familjen utom den yngsta dottern, Amor. Den senare är väl det närmaste en huvudperson man kan komma, särskilt med tanke på att det är hon som småningom infriar löftet som hon tyckte sig förstå att modern avkrävde fadern på sin dödsbädd: att skänka den svarta tjänaren Salome det hus/skjul hon bodde i.

Att det skulle bli begravning i varje kapitel fattade jag inte förrän i det tredje. Och de två pastorerna bär sig direkt upprörande åt!

De långa kapitlen har inga styckeindelningar – i alla fall inga blankrader – utan flyter på oberoende av ämne och perspektiv. Personerna, djuren och tingen som tänker/talar/diskuterar/diskuteras blandas huller om buller i texten. ”Sömlöst”, som det stod i någon recension. Faktum är att jag tänkte på James Joyce och hans flödande prosa och inre monologer som också blandar både högt och lågt.

Möjligen är meningen att understryka hur svårt det är att avgöra vad som är meningsfullt i livet just nu medan man lever mitt i det, men det blir till slut ganska tröttsamt med berättarens till synes slumpmässiga utvikningar och tilltal (du, ni, jag, vi, de, hon, han).

Hela boken känns fladdrig, splittrad och full av meningslösheter. Tycker jag. Samtidigt finns här också fångande berättelser om ensamma människor i ett skadat och våldsutsatt samhälle. Resten av bokcirkeln var försiktigt positiva till boken - och jag är ju inte odelat negativ, som ni märker. Men jag blir lite irriterad när det är så välskrivet och samtidigt så meningslöst, liksom.

Vad ska man säga då?

Minnet av det kollektiva minnet i ett individuellt minne

 Nu är det närmare fyra veckor sedan bokcirkeln träffades för att prata om den senaste nobelpristagaren Annie Ernauxs självbiografiska Åren. Den kan sägas handla om hur det var att leva 1941-2006. Den ska jag berätta lite om här, men sommarens läsning - som var ganska torftig i år - får bloggen klara sig utan. Jag är alldeles för trött.

Boken börjar med meningen ”Alla minnen kommer att försvinna.” Och sedan radar hon upp minnen i 280 sidor, utan kapitel eller rubriker eller ens särskilt många blankrader. Meningarna är ofta långa och ganska snåriga. Boken slutar med att berättaren (författaren?) talar om den bok hon vill skriva, vad hon vill göra, rädda. Hon ska ”genom att återupptäcka minnet av det kollektiva minnet i ett individuellt minne, återge den upplevda dimensionen av Historien.” (s. 276)

Författaren använder pronomen som man, hon, du och vi för att understryka att upplevelserna och tankarna är kollektiva. De har dock ett tydligt franskt perspektiv, som gjorde att jag inte kände mig så involverad. Jag är ju dessutom fel generation. Boken har dock ett intressant upplägg med utgångspunkt i visuella minnen/bilder och återkommande berättelser om familjemiddagar – med övergångar till historiska, politiska och existentiella reflektioner. Ett strömmande medvetandeflöde, som i alla fall ibland blänker till.

Här är det som fångade mig. (Läs ett citat i taget och låt det få ta lite tid.)

”Man hade tid att längta efter saker. (…) Att äga dem innebar ingen besvikelse.” (s. 45)

 

”…inköpslistan, kontrollen av tvätten, vad ska du laga för mat ikväll, detta oupphörliga förutseende inför den omedelbara framtiden…” (s.110)

 

”Ingenting på jorden fick vara oss främmande (…) vi tog ställning i alla strider. (s. 121, kring 1968)

 

”Idealen från maj-68 omvandlades till föremål och förströelse. (…) Man skulle inte åldras.” (s. 133, om 70-talet)

 

”Bara de händelser som visades på tv fick tillträde till verkligheten.” (s. 150)

 

”I brist på hopp ordinerades det att man skulle släppa sitt hjärta fritt med åsiktsknappar, marscher, konserter och skivor mot svälten, rasismen, fattigdomen, för världsfreden, solidaritet, Restos du Coeur, frigivningen av Mandela och Jean-Paul Kaufmann.” (s. 168, om 80-talet)

 

”Identiteten, som dittills inte hade betytt något annat än ett kort med foto i plånboken, höll på att bli ett överhängande bekymmer. Ingen visste exakt vari den bestod. I vilket fall som helst var det någonting man måste ha, återfå, erövra, bejaka, uttrycka.” (s. 173-174)

 

”Förhoppningen, förväntan förflyttades från saker till bevarandet av kroppen, en oföränderlig ungdom. Hälsa var en rättighet, sjukdom en orättvisa som skulle rättas till så snabbt som möjligt.” (s. 174-175)

Små glimtar i en väldig textmassa.
Sedan tröttnade jag tydligen, vilket hade drabbat flera än mig i bokcirkeln.

Färskt vatten till blommorna

 Nu för tiden använder bokcirkeln följande princip för val av böcker: Den som vi ska vara hos nästa gång föreslår vad vi ska läsa – och tar beslutet. Vårens datum för våra träffar sattes ganska tidigt och det var nog i mars vi fick veta att vi till sistamaj-träffen skulle läsa Valerie Perrins roman Färskt vatten till blommorna (2022). Då hade jag inte hört talas om den alls. När jag väl började läsa den verkade det däremot som om väldigt många fler i min omgivning gjorde det – många med förtjusning.

 

Boken ifråga är en 475 sidor tjock roman, uppdelad i 94 kapitel, om Violette Toussaint (vars efternamn tydligen också är namnet på Allhelgonahelgen). Den hoppar vådligt fram och tillbaka i tiden. Det är rörigt, men det fungerar hyfsat om läsaren har tålamod.

Varje kapitel har en underrubrik, några ord eller en mening som kan vara tänkvärda…men som liksom aldrig riktigt har med innehållet att göra. I alla fall inte så att jag, eller de andra i bokcirkeln, begriper. Det är rejält irriterande, men till slut slutade jag att läsa dem och bestämde mig för att det antagligen handlar om någon slags kulturella referenser som är okända för mig. Till exempel till alla de franska vissångare som radas upp på slutet. (För någon mening hoppas jag att det är med dem.)

I drygt 130 sidor berättar Violette om sitt liv, det nutida och det tidigare om vart annat. Hon berättar om ett då, när hon levde som banväktare (Varför är det inte översatt till banvakt?) tillsammans med sin rastlöse, late och notoriskt otrogne make Philippe Toussaint samt sin älskade dotter Leonine. Och om ett nu, när hon lever ensam som kyrkogårdsväktare – om än under socialt småprat med katter och hundar och trädgård och dödgrävare, präst och begravningsentreprenör. (Det är antagligen det senare som kallas för fransk charm på baksidan?)

Till detta nu kommer poliskommissarie Julien Seul, med sin undran över varför hans mor vill att hennes aska placeras på en okänd mans grav. Han blir mer eller mindre förtrollad av denna kyrkogårdsväkterska, som lever här som i ett slags mellanrum. Och så börjar kärlekshistorien om Irene Fayolle och Gabriel Prudent berättas i tredje person, interfolierad med Violettes berättelser från nu och då.

Det är segt och väldigt mycket prat. Personerna är märkligt ointressanta, språket fungerande men inte så mycket mer. Här hade det behövts en sträng förlagsredaktör som går fram med sekatör.

Successivt närmar sig Violettes berättelser varandra i tiden och läsaren får lära känna hennes stora sorg: att dottern dog vid nio års ålder, blev innebränd tillsammans med tre rumskamrater på ett läger under lite underliga omständigheter.

Och så plötsligt, på sidan 250 när man nästan somnat för att allt är så sött, börjar fler människor att berätta. Först en av lägerledarna (mycket förvirrande i jag-form, precis som huvudpersonen), sedan Philippe Toussaint (som just kört ihjäl sig med sin motorcykel) i tredje person. Boken börjar kretsa mer kring dotterns död, vad som egentligen hände och hade hänt. Hela tiden blandat med de tre tidigare berättelsespåren.

Det som börjar bli lite intressant är dock ganska osorterat, även om man som läsare är tacksam för de pusselbitar man får. Det visar sig att Philippe sökt länge efter svaret och när han hittade det var det så smärtsamt att han valde att helt fly ifrån sitt tidigare liv. Violette får del av detta svar på s. 287, men läsaren får vänta 180 sidor till. Detta innebär att det poetiska slutet känns ganska abrupt. Men kyrkogårdsväkterskan har tydligen fått tid att inse att det är dags att börja delta i livet igen, inte bara stå bredvid och betrakta. Och det är ju fint.

Romanen är alltså…vildvuxen…men ändå rätt okej. Om man har tålamod. Jag är ganska övertygad om att den kommer att bli (betydligt bättre som) film.

Två avslutande frågor:

Hur kommer det sig att romanen har blivit på populär? Är det för att den handlar om död och saknad på ett ganska avdramatiserat sätt (kyrkogårdens vardagsliv, som för de flesta inte är vardag) samtidigt som den innehåller stor dramatik på andra sätt (innebrända barn och en man som kör ihjäl sig av sorg som han inte kan hantera)?

Varför heter boken som den heter? Ordsammansättningen i titeln förekommer en enda gång i boken, men jag kan inte minnas att det på något sätt var en viktig vändpunkt eller liknande. Både titel och omslag är läckra och säkert säljande, men det måste ju vara någon mening med det. Tycker jag.  

Med en välvillig tolkning är det kanske just det som är vitsen? Att vardagen och livet alltid går vidare – utan att göra något stort väsen av sig – och att vi måste hantera det vare sig vi vill det eller inte.

Läsvärd väv om barn som blir vuxna

 Igår var det bokcirkel igen och vi talade om Ann-Helén Laestadius roman Straff (2023), som handlar om fem samiska barn som tvingas gå i nomadskolan i början av femtiotalet. De heter Else-Maj, Jon-Ante, Marge, Anne-Risten och Nilsa. Där försvenskas deras namn, de förbjuds tala "sitt hjärtas språk" både med varann och på lektionerna  fast de inte kan svenska alls och de misshandlas om de gråter eller jojkar eller bryr sig om varann eller opponerar sig.

Jag var lite rädd att det skulle vara en sådan där "vanlig" svartvit skildring av en internatskolas helvete, litet kryddad med den skam välfärdssamhället bör känna (definitivt, det är det ingen tvekan om) för hur vi behandlade och behandlar samerna. 

Glädjande nog begränsas inte romanen till det. Istället vävs en intrikat och mycket läsvärd berättelse, som handlar om hur människor på olika sätt försöker hantera sitt liv och de svårigheter man möter. En berättelse som är allmängiltig samtidigt som den behandlar en mycket speciell historia. Oerhört välskrivet!

Det är ganska tung läsning, med förtryck både från statens sida och från en rent förfärlig husmor på nomadskolan ifråga - men också mellan de samiska barnen som på vilken skola som helst. Alla svenskar är inte onda och alla samer goda, utan de allra flesta karaktärer har djup och är på så sätt mänskligt sannolika. (Med undantag för husmor, som får betraktas som djävul. Hon är bara obeskrivligt elak.)

Berättelserna från skolbarnens 50-tal varvas med berättelser från de vuxnas 80-tal, lite huller om buller. Det är ganska förvirrande ibland, men samtidigt drivs berättelsen framåt på ett sätt som gör att den aldrig tappar sin nerv och heller aldrig blir outhärdlig. Fem barn blir fem vuxna, som förhåller sig på olika sätt till livet, kulturen, språket, traditionen och minnena. Alla är de skadade av vad de tvingats uppleva, men när de småningom får/tvingas formulera det så verkar också en läkningsprocess kunna börja. Kanske, eventuellt, till och med för Nilsa.

Läsaren ställs inför brännande frågor kring identitet och styrka/svaghet, men också:

- Hur hanterar man som förälder sin skam över att skicka iväg sitt barn till ett ställe där de far illa och som barn sin ilska över att föräldern utsätter en för något sådant? Även om man inte tycktes ha något val.

- Hur mycket skuld ska man känna över att ha varit del av en orättvis situation utan att ha gjort tillräcklig mycket åt den? Finns det en gräns för det?

- Är hämnden ljuv och kan den någonsin vara berättigad?

Detta är en fristående, andra del i en triologi. Den första delen hette Stöld (2021). Undra vad den tredje ska heta - Skam? Stolthet? Hämnd?

Oberoende av vilket, så läs!

Vinternoveller

Till senaste bokcirkeln läste vi en liten trevlig novell-samling av norska Ingvild H Rishøj. Som namnet anger spelar årstiden en viss roll i texterna. De handlar alla om människor som försöker hantera sina liv ur underläge: En ensam ung mamma, en nyss frigiven pappa och en sjuttonårig storasyster, som rymmer med sina småsyskon för att få fortsätta ta hand om dem.

Läsaren är inne i huvudet på huvudpersonerna, en i taget. Det är obekvämt och hopplöst och hjärtskärande, så att man knappt står ut med att läsa. Samtidigt är språket både direkt och poetiskt - och alla texter slutar i en liten möjlighet till hopp, trots allt. 

Eller som det står på baksidan om författarens skrivande: Hon skriver "med stor klassmedvetenhet och en viss dos nåd".

Budskapen kan tänkas vara flera. Det jag ber är: Låt mig få göra skillnad i en annan människas liv. 

Det här är både vackert och läsvärt!