När barn efter barn dör och maken aldrig anförtror sig, tycker hustrun sig inte ha så mycket kvar att leva för i äktenskapet och flyttar därifrån. Mest är det hon som berättar, men när vi närmar oss nutid så får läsaren del alltmer också av hans tankar och känslor. Han visar sig verkligen älska henne, men han visar också en direkt föraktlig brist på mod och vilja att stå upp för sig själv och för den han älskar. Jag inser att det inte är lätt att vara äldsta sonen i denna för mig främmande kultur, men har svårt att köpa den totala bristen på försök till individualitet. Antagligen för att jag inte begriper tillräckligt.
Är det någon som överhuvudtaget utsäger titelorden så är det nog han, men problemet är väl att han aldrig säger det högt. Att han låter henne bära all skam och alla skuldkänslor, fast det egentligen är hans problem och svekfulla påhitt som saboterar alltihop. Boken är lättläst och antagligen mycket välskriven eftersom jag blir så rent ut sagt förbannad på den där karln.
Det mest intressanta är vad bilden "Alla tyckte om henne. Hon var som vatten." egentligen betyder. Samt den gnagande frågan: Vad kan det finnas i min/vår kultur som hindrar människor från att vara ärliga mot den de älskar mest?
