Osäker

Är helt slut efter gårdagens seminarium, anställningsintervju och föräldramöte. Mest kraft tog intervjun, dels för att det alltid tar mängder av energi att sälja sig själv medan man försöker analysera vad som händer och dels för att jag blir mer och mer osäker på att jag verkligen vill ha jobbet.

Ska bara smälta det hela idag, samtidigt som jag slappnar av med att göra vad som faller mig in (plus storhandlar). Just nu frostar jag av frysen och är på gång med en äppelkaka. Och jag borde kunna hinna med lite läsning och kanske lite häckklippning.

Imorgon ska jag göra en lista över för- och nackdelar samt en ordentlig konsekvensanalys av att jobba nästan heltid och i princip varenda kväll. Är jobbet värt de uppoffringar som krävs av mig och av hela familjen? Jag återkommer i frågan.

Ett nödvändigt helgnöje blir det att komma till beslut.

Kan du?

Sitter och svarar på en uppsjö av möjliga frågor som kan tänkas uppkomma på en anställningsintervju, framförallt den jag ska på på onsdag, formulerade på det ena eller det andra sättet.

Tänk vad man utsätter sig för! Ta bara den obligatoriska, men fullkomligt hopplösa, uppmaningen: Berätta om dig själv! som ofta inleder alltihop. Den kräver antingen en rak motfråga, en intuitiv urvalsförmåga eller ett generellt svar. (Jag satsar på det senare, så får jag väl räkna ut vad de är ute efter med ledning av fortsättningen.)

"Jag är störst, bäst och vackrast - och dessutom ödmjuk som få!" Det är ju ungefär vad man ska ha fram, men med konkreta exempel på vilka egenskaper man har och vad man är bra på att göra och vad man har lärt sig genom åren. Pust!

Allt ska vara jobbrelaterat och ses ur rekryterarens synvinkel. Just nu har jag någorlunda vettiga svar på de flesta, förutom Vad tycker du om att göra/ inte göra? samt Vad irriterar dig mest? (Frågorna om hur en bra chef, en arbetskamrat och ett bra jobb ska vara - sådär generellt - är en baggis i jämförelse.)

"Jag tycker att det är dödligt tråkigt att stryka." funkar ju inte. "Jag tycker om att undervisa." går om det är ett sådant jobb man söker. (Det är det inte den här gången.) Man kanske kan slingra sig lite snyggt och prata om hur trevligt det är med en kombination av utvecklande och själsdödande uppgifter. Typ.

Mest irriterande är nog om någon upprepade gånger undviker att göra sin del av det gemensamma arbetet. För jag är bra på att göra det och är ganska resultatinriktad i samarbetet. (Och kan bli bättre på att låta grupp-processer ta sin tid..;-) Och jag kan berätta både om något jag gjort bra och om misstag jag gjort och vad jag lärde mig av dem!

Kan du?
Och hur reagerar du på kritik?

Utslagsgivande?

Jag tycker verkligen att de olika valkompasserna på nätet var bättre än förra gången, med mer information om de olika argumenten till exempel. Ändå visade de förvånande resultat emellanåt. Å andra sidan tycker ju de flesta partier så likadant emellanåt, så det är nog inte lätt att göra vettiga utslagsgivande frågor.

Exempel:
Jag gjorde svt:s valkompass. Resultatet blev att jag sympatiserar med alla (dåvarande) riksdagspartier ungefär lika mycket, till mellan 62 och 68%.

Säger det verkligen bara något om mig? (En velpotta som inte vill ta ställning, till exempel.) Eller kanske något om partierna också?

Isåfall borde det inte bli så svårt att komma överens utan att liera sig med de bruna krafterna, kan man tycka.

Reclaim the blåsippa!

Jaha. Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen. Kanske var det lika bra, eftersom de nu måste överge offerrollen för att börja jobba på riktigt. Jag har visst hopp om framtiden med tanke på detta. Varken deras ruttna människosyn eller deras organisation håller för det, tror jag.
Må de snart visa sitt rätta ansikte och göra sina väljare besvikna!

(För övrigt anser jag att det är dags att starta en facebookgrupp som heter "Reclaim the blåsippa!")

Snart dags

Känner mig fladdrig och lite suddig i kanterna. Vilken tur att det snart är dags för några dagars stillhet hos Mariadöttrarna. Där tystnar sorlet och jag hinner bottna igen. En nödvändig förutsättning för ett bra liv.

Mer bildning

I en kortfattad pärla till artikel frågar sig redaktion för nättidskriften S.O.S. (Skola och samhälle) om yrkeslivet inte vill ha bildade människor. Det här är definitionen de använder:

Bildning är ett gammalt ord för människans utveckling till en självständig och reflekterande individ, kunnig och med ett moget omdöme. Det handlar i den betydelsen om något som kunskapsmätningarna har svårt att mäta: förmågan att reflektera över kunskaper och deras användning i samhället, att se och värdera olika perspektiv, kort sagt att inte bara lära sig saker utan också kunna förhålla sig till dem och handla därefter.

Jag tror att det är precis vad skolan måste jobba för - även om det inte går att mäta och väga i Björklunds kunskapstest.

Ändrade perspektiv

Vi var i stugan i helgen och jag fick anledning att kontemplera över hur perspektiven ändras. För tio-tolv år sedan var vi som föräldrar oerhört tacksamma om barnen kunde sysselsätta sig själva några minuter när utflyktshelgen s a s skulle packas ihop inför hemresan. Nu blir man snarare irriterad över samma sak - de kunde ju hjälpa till istället!

Gamla spöken

Med viss entusiasm har jag satt igång höstens distansstudier. Häromdagen läste jag en artikel fylld av självklarheter, men det gjorde inte så mycket eftersom det var viktiga självklarheter - och eftersom det ju är ganska behagligt att få känslan av att man redan behärskar det viktigaste i kursen.

Idag har jag börjat läsa i den bok som ska jämföras med artikeln. Även den handlar om självklara saker för en svensklärare, men beskrivet på ett litet annat sätt än jag har läst hittills. Intressant och givande! Ända tills den där rubriken dök upp. Plötsligt blev det tungt och svårt och tråkigt och jag tappade både ork och lust. Tänk att gamla spöken ska vara så svåra att bli av med! Mitt heter Positionsgrammatik. (Otäckt, va?!!) Jag förstår det nog hyfsat, men det är liksom så onödigt.

Jag tyckte faktiskt att jag började ana vitsen och meningen med det hela i en av förra årets kurser - åtminstone någon slags mening för andraspråksinläraren. Men ändå väller hela hopplösheten som jag upplevde vid första mötet fram inom mig. "Oprofessionellt" är ordet, sa Bull.
Förresten: Oproffsigt blir det väl först när jag låter gamla känslor styra och hindra. Men jag ska minsann ta itu med det där kapitlet imorgon bitti igen. Så det så!