Nattsudd igen

En massa för-jul pågår. Och imorgon ska vi åka till själva julfirandet. Men nu är alla paket inslagna, de flesta väskorna packorna och gå-bort-brödet bakat. Dags för en nattmacka. Och en önskan om god jul och gott nytt år till er läsare.

Frid i julnatten - och alla andra nätter - önskar jag er!

Mjukplastskeptiker

Jag har den senaste tiden sett Stefan Holm i tidningen då och då, tillsammans med en krullig unge och ett käckt tillrop om att börja sortera mjukplast - för barnen och för framtiden. (Klatschigt? Nja.)

Vi återvinner det mesta här hemma, tycker jag. Matrester i komposten (utom äggskalen och apelsinskalen som inte blir mull på en halv evighet), papper och tidningar, kartong (utom kladdiga filförpackningar som kräver så mycket rengöring att energiförlusten skulle bli enorm), hårdplast, glas, metall (inkl. värmeljus och folieformar), mediciner till apoteket, batterier och glödlampor och målarburkar på rätt ställe också osv osv. Trä och deponi och allt vad det heter. Men mjukplast?

Jag menar... Kravet är ju att det man lämnar ska vara rent och torrt. Är det mening att jag ska stå och diska rent alla sladdriga plastpåsar, som jag själv har återanvänt otaliga gånger tills de använts till något kladdigt? Och chipspåsarna och kycklingfilépåsarna fulla av salmonellabakterier? (Majonnästuben och tandkrämstuben ska man tydligen bara sätta locket på och kasta som den är, annars skulle jag räkna upp dem också.)

Jag tror inte det. Och det handlar inte bara om att jag är lat, faktiskt, utan om det rimliga i att slösa varmvatten på detta. Jag tvivlar helt enkelt på att miljöpåverkan blir mer än högst plus minus noll. Och vad ska de göra fjärrvärme av om jag inte kastar ens mjukplasten i skräptunnan?

Rätta mig om jag tänker fel.

Sanningen?

Jaha, då är det väl bevisat. Inte alls konstigt att jag inte trivdes i de mammadominerade sandlådorna. Jag är nämligen endast till 12% flickaktig (eller hur man nu ska översätta 'girly').
Undersök saken här: http://blogthings.com/howgirlyareyouquiz/

En lummig måndag

Efter två hysteriska veckor med körsjungande, adventsfixande, konfirmandplanerande och annat har dagen idag varit lugn. Igår hade vi en trevlig liten bjudning med lagom många gäster. I eftermiddag har jag helt enkelt suttit i en fåtölj och bara läst en hederligt charmig deckare om mrs Pollifax - och all tröttheten har hunnit ifatt mig. Nu är jag ganska lummig, men ska nog klara av både kvällsmat och en liten snabbplanering innan jag går tidigt i säng.

På väg hem från biblioteket och apoteket mötte jag idag en ovanlig syn: en ung tjej som gick och läste i en bok utomhus. Jag är ju själv en sådan där som har med mig boken överallt - framförallt i till exempel läkares väntrum - så jag tycker inte alls att det är konstigt. Men vi blir färre och färre som läser litteratur på allmän plats, så det är trevligt att notera!

Gott nytt år!

Det är första söndagen i advent och ett nytt kyrkoår. Alla adventskonserter och Hosiannasånger är ordentligt sjungna och åtminstone köket har fått lite adventstouch. (Rödaktig duk på bordet, adventsljusstakar och julstjärnor i fönstren, första ljuset tänt i staken på bordet samt röda gardiner - det enda rum jag byter i.) Dammsuga får jag göra en annan vecka. Och få upp lite belysning ute och lite ljus i fler fönster och kanske byta ut någon mer duk.

Jo, förresten. Palmen och delfinerna är på plats i strandlandskapet på toan också, minsann. Nu är det nästan bara duschkabinen kvar, men den får vänta tills vi hittar rätt pryl till rätt pris. (Möjligen kan vi inte hitta en som är precis rätt, eftersom befintligt hörn skiljer sig från standardmåtten och det kan vara kul om man får plats att sitta på toan, men då får vi väl ta det näst bästa.)

Jag är för övrigt glad att jag är i så pass bra form att jag kommer på och sätter igång en massa idéer, men nu måste jag nog snart lägga band på mig. Nästa vecka skulle jag ju hinna ta det lite lugnt, pula med alla mina änglar, sköta lite jobbadministration och helt enkelt hinna med det som jag inte hann den här veckan heller. Nu har jag kvaddat lugnet genom att lova att konstruera ett spel till konfirmandgruppen på lördag, ett spel om kyrkoåret...

Ja, ja. Det ska bli kul iallafall.

Listan är lång

Jag känner att jag lever - och har nu bockat av två saker på min alldeles för långa lista. Men jag får väl städa efter första advent. Och skriva blogginlägg.

Beachparty

Nu ska det minsann hända något konkret med alla dessa renoveringsprojekt vi har! Eftersom jag tydligen har fått en släng av extra novemberenergi har jag tagit tag i den tre kvadratmeter stora toan på bottenvåningen. Den har en ganska ful, men fungerande våtmatta på golvet och målade väggar. Vi kör budgetrenovering (dvs 8-10 000 kr inklusive duschkabin, istället för samma siffror med ytterligare en nolla efter.)

Jag har i veckan plockat ut alla prylar och skåp, skruvat loss alla krokar samt gnuggat rent alla rör och annat. Igår köpte jag färg (takfärg plus tre olika lämpliga kulörer för sand, hav och himmel) och idag spacklar jag. Om jag hinner maskera också är det bra. I helgen målar jag. Nästa vecka kommer de "tapetklistermärken" barnen och jag har valt ut på inreda.com - de kallas wallies, klistras upp med vatten och sägs kunna flyttas vid behov. Med en jättepalm, delfiner och snäckor får vi vårt eget blue Hawaii!

Duschkabiner googlade jag på igår kväll. Vi vill INTE ha en ång- och massageduschbastu för femtitusen, så jag tror nog att budgeten räcker till. Däremot vill vi ha säkerhetsglas samt får inte plats med standardmåttet 90x90, men det ordnar sig nog ändå. Jag ska gå till en lämplig återförsäljare och provstå några smalare varianter innan vi bestämmer oss. (Och det är ju ingen ko på isen, eftersom tonåringen inte har börjat duscha frivilligt än.)

Och jag känner mig härligt produktiv med lite skit under naglarna.

En vanlig måndagkväll

Jag har tydligen glömt bort hur 11-åringar kan vara. Eller så har jag inte haft den här sorten förut.

Mannen var på väg till sin kör. Äldste sonen skulle sticka för en timmes lek (eller vad de nu kallar det i den åldern) före läggdags. Yngste sonen satte sig med läxan, samtidigt som jag fick veta att kompisen hade glömt sin ryggsäck här - och att han själv hade glömt sina nycklar hos kompisen. Mamma talade och sade: "Gå dit och hämta nycklarna och lämna ryggsäcken när du ändå är där. Vi kan gå tillsammans om du vill, eftersom jag måste iväg och handla. Läxan får du fortsätta med sedan."

Sagt och gjort. Vi gick tillsammans och jag fortsatte till affären. När jag kom hem en halvtimme senare, var huset tomt sånär som på sagde yngste son. Han satt med jackan på i kökssoffan och läste sin läxa, men såg lite uppjagad ut.

- (Försiktigt frågande:) Sitter du här med jackan på?!
- (Indignerat:) Ja, det var ju ingen hemma när jag kom hem. Och där stod jag och ringde på och väntade och ringde på och tänkte: Har de bara lämnat mig såhär??!
- Men...
- Ja, sen kom jag ju på att jag hade haft nycklar hela tiden, men det kunde ju inte jag veta!!! (Underförstått: Du kunde väl ha sagt nåt! Men det sa han faktiskt inte. Den här gången.)

Härligt ologiskt, men ibland ganska tröttande. Jag bestämde mig för att en vis förälder i detta läge inte skulle göra så mycket mer än att hummande uttrycka sitt deltagande - och snabbt gå vidare. Och det lyckades jag också med. Den här gången.

På kurs

Ett av mina jobb sker i ett studieförbunds regi och de är så måna om att man ska veta vad man gör. God tanke. Först fick jag en dryg timmas lärarintroduktion (inkl. en massa häften med målsättningar och uppdragsbeskrivningar att läsa) innan jag fick uppdraget och häromdagen var jag på kurs med nio tanter (till). Där drog de alltihop igen. Plus lite om inlärningsstilar och grupprocesser, men då hade jag redan gått hem. Dels för att jag var helt slut och dessutom trött på alltihop, dels för att det verkade som om eftermiddagen ändå inte skulle mer än skumma på ytan av processerna ifråga.

Byggstenarna i folkbildningstanken är frivillighet, deltagarstyrning, egna erfarenheter, gemensamt ansvar, målsättning och utvärdering. Kort sagt lämpliga byggstenar för det mesta - särskilt pedagogiskt arbete. Tycker du att det låter ovanligt och unikt på något sätt? Nej. Är de förenliga med det uppdrag de har gett mig? Nej. Så kursen gjorde det faktiskt ännu tydligare för mig att jag inte ska fortsätta med det här, eftersom de inte vet vad de vill ha. Jag gör vad jag har lovat fram till jul, och det kommer att vara "good enough", men sedan får det va´. Ingen blir hjälpt av att jag mår dåligt av frustrationen över motstridiga tankar och luddiga mål. Och problemet är deras, inte mitt.

Dessutom frågar jag mig: Vad är det med folkbildare (och för all del friskolerepresentanter mfl) som gör att de inte bara är övertygade om att just deras koncept är unikt och överlägset jättebäst, utan att de också måste racka ner så ohämmat på det de kallar för "den vanliga" alternativt "den traditionella" skolan? Det är väl bra att de tror på sin idé, men någon måtta kan det väl vara. Ett försiktigt påpekande om att skolan kan se annorlunda ut än vad de tror, möts av argumentet "men det var ju iallafall vi som var först". Och? Vad hade det med värdegrundsdiskussionen att göra? Eller med den pedagogiska diton?

Lärande kan ske på många sätt, men min uppfattning är att det ändå handlar om samma processer för alla och överallt. Däremot skiftar naturligtvis förutsättningar och organisation. En studiecirekel är en studiecirkel med de ramar och förutsättningar som gäller där. Och en gymnasieskola är en gymnasieskola. Jag har vanligtvis inställningen att kurser är bra och att man alltid kan lära sig något nytt, men ibland börjar jag undra... Kanske beror det på att jag är professionell pedagog - inte en "amatör, som är en som älskar det hon gör".

Om jag kunde hålla tyst? Nej. Jag kunde inte låta bli att stillsamt invända att även en utbildad lärare kan göra saker av hjärtat. Men det valde föreläsaren att överhuvudtaget inte höra, vilket väl inte kan sägas vara så särskilt älskvärt egentligen.

Ja, ja. Det är nyttigare att vara förbannad än bara trött på´t!

Wow!

En hel helg utan en enda tid att passa eller ärende som ska utföras. Tid - och ork! - att städa och RENSA i burkskåpet, bland alla miljoner skor i förrådet, i tyghögen samt i yngste sonens skrivbordskaos (legobitar, spelkort, papper, småbitar av diverse slag, använda kalsonger och strumpor, knappt öppnade julklappar från 2007 etc).

Bilen är nu fylld av papperskassar med burkar som ska kastas, burkar som ska bortskänkas, skor som ska kastas, skor som ska bortskänkas (två kassar har dock hamnat hos grannen), trasiga och fula kläder och tygsjok som ska kastas, kläder och tyg som ska bortskänkas...samt en och annan kartong från makens upplysningsbedrifter i hobbyrummet.

Dessutom har jag både promenerat och gympat framför tv:n.

Sammanfattningsvis känner jag mig smått salig och har en härlig eftersmak i munnen! (Och då syftar jag inte bara på Farsdags-tårtan.)

Varför låter man bli att göra vissa saker?

Den här veckan tänker jag till slut få ordning på tomten och få in alla prylar från uteplatsen in i huset/garaget. Igår bar jag högen med skräpbrädor (rester från fasadprojektet) från baksidan till bakluckan, för vidarebefordran till tippen (vilket skedde idag). Idag har jag lyft in gräsklipparen, som huvudsakligen är av plast och alltså inte alls mår bra av några minusgrader, i garaget. Jag passade också på att förflytta tre femtiokilossäckar planteringsjord till baksidan, för vintervila på en plats där de inte är lika mycket i vägen som de har varit hela sommaren, med hjälp av en punkterad skottkärra. Det är detta sistnämnda som huvudsakligen föranleder rubriken.

Varför låter man bli att göra vissa saker? Som att...

...köpa ett nytt hjul (igen!) för flera hundra kronor?! Vår tomt är i och för sig omgärdad av en taggig häck som med osviklig regelbundenhet punkterar luftgummihjulet på nämnda skottkärra, men är det rimligt att alls ha en skottkärra när man ändå får slita som ett djur för att rulla en enkel säck? (Jodå, jag har gjort tröstlösa försök att hitta andra hjul som inte kan punkteras. )

...plocka in för vintern?! Det är i och för sig stökigt i garaget, men är det verkligen en vettig anledning till att kapital i form av dyrare trädgårdsmaskiner och annat förslösas i kalla frostnätter?

...sätta sig vid symaskinen?! Vi står i och för sig ännu inte på ruinens brant, men om jag fick tummen ur och lagade saker innan hålen blev för stora skulle de kanske vara möjliga att laga alls ibland. Så slapp man kanske någon av alla extra utgifter.

...göra en veckomatsedel?! Jag har ju periodvis lyckats med det och insett att det är en ganska bra idé, eftersom det minskar stressen något kring all denna mat som ska lagas jämt.

...fastlägga rutiner för promenader i dagsljus, den enskilda bönen etc?! Det här handlar ju också om att må bra!

...

Tja. Det kanske har något att göra med den där irrationella känslan som ibland kan infinna sig när man tar en överblick över hur diskbänken/tvättstugan ser ut: "Det är ingen idé att göra något för det ser snart likadant ut igen. Jag läser en god bok istället."

Och eftersom livet inte bör fyllas av dåliga samveten, utan av trevligheter som blandas med nödvändigheterna, så gör jag det. Också.

Man får träningsvärk av femtonspelet

I helgen har vi påbörjat en ny runda av villaägarens stora femtonspel. (Ja, du vet den där lilla kvadratiska plattan med femton flyttbara rutor och ett hål, där man skulle flytta runt dem tills siffrorna kom i ordning eller bilden blev rätt.)

Vi vill ha den tomma rutan i källaren, i vår gillestuga, för att kunna fortsätta renoveringen. Alltså måste vi flytta på all isolering och alla gipsplattor som vi rivit ner från väggarna. (Träreglarna och trägolvet och panelen har vi redan kastat i en container.) Isoleringen är det inget fel på, så den tänkte vi lägga på vinden så småningom. Just nu ska dock de omysiga mineralullsrektanglarna mellanlanda i garaget över vintern. Men där är det fullt! Och för att kunna påbörja städningen av garaget, behövde vi röja lite i förråd och hobbyrum i källaren så att det blev lite bättre plats där. Dessutom har vi ett fasadprojekt som inte är riktigt avslutat...och som genererar platskrävande prylar.

Du fattar vad jag menar. Ett evigt femtonspel.

Maken röjde hobbyrummet i fredags. I lördags rev han ställningen och började sortera alla brädbitarna, som i många fall ska in i garaget för att torkas över vintern. Jag ägnade lördagen åt att metodiskt tömma garaget på 50x1,08 kvm klinker. Och bära ner alla de små paketen (som rimligen väger minst 10 kg styck) i hobbyrummet, ett i taget. Detta innebar femtio varv som såg ut så här:

1) Böj mig ner och ta tag i det tunga paketet - böj knäna och lyft upp.
2) Gå genom garaget, ner ett trappsteg och ut på uteplatsen, upp ett steg och in i huset samt ned för tolv trappsteg till källaren. (Luta mig gärna lite extra bakåt så att jag inte ramlar!)
3) Fortsätt in i hobbyrummet, böj knäna och placera paketet försiktigt på lämpligt ställe.
4) Gå tillbaka till garaget.

Efter tio stycken tog jag paus - fikade och/eller läste tills svetten torkat in. Och idag har jag en ganska saftig träningsvärk, men känner mig väldigt duktig efter att ha flyttat på sisådär ett halvt ton!

Hmm...

Jag är inte riktigt förtjust över den senaste tidens utveckling. Jag mår så väldigt olika olika dagar, nämligen. Och det brukar jag bara göra när jag inte mår så bra egentligen. Och eftersom jag faktiskt senast i måndags tyckte att jag mådde riktigt bra...

Brr. Men det är bara att försöka ta hand om sig. Se till att sova och vila ordentligt. Gå ut i ljuset varje dag. Fortsätta gympa framför tv:n. Och tända ljus vid tedrickning och god läsning!

Lovade mer än det höll

I helgen har vi varit västerut. Då passade vi på att prova Vattenpalatset i Lerum, eftersom det var väldigt länge sedan vi var i en simhall med barnen. (Och det är fortfarande ganska nytt detta att de faktiskt är så stora och så pass simkunniga att man kan börja släppa iväg dem själva...) Namnet i sig bådade ju gott.

Vattenpalatset visade sig vara ett litet och ihopträngt äventyrsbad utan andra attraktioner än en större (helt OK) vattenrutschbana och en mindre. Samt en och annan bubbelpool och den obligatoriska simturen till en utebassäng. Man kan inte precis kalla det för en simhall heller, eftersom det i princip inte fanns någonstans att simma.

Det fanns för all del en trefilig 25-metersbana (som var uppdelad så åtminstone i början av besöket), men eftersom den samtidigt var den enda befintliga större vattenyta så var det ganska trångt och plaskigt där. Jag kryssade mig fram de obligatoriska två hundra metrarna, så man har visat barnen och sig själv att man är simkunnig, men längre orkade jag faktiskt inte passa mig för fallande barn och rymmande flytleksaker.

Jag kan tillägga att det kändes lite skumt att behöva klä på och klä av sig så många gånger. Vad jag menar? Omklädningstrummen var skilda för herrar och damer, men eftersom utrymmet med skåp var gemensamt var man ju tvungen att ha någonting på sig där. Duscharna var åtskilda, men frågan är hur många som orkade ta av sig baddräkten och duscha före badet i de få duschar som fanns. Bastun fick man besöka på annat ställe, nämligen i den lilla relaxavdelningen - som var gemensam även om där fanns skilda bastur. (Pluralformen är nog någon slags försök att sätta badstuga i flertal. Heter det så?

Ogenomtänkt och klyddigt. Dessutom var det hutlösa priset 260 kr för en familj (2 vuxna och 2 barn) och de räknade barnen som vuxna redan från 13 års ålder!

Kort sagt: 1) Vi är nog lite bortskämda. 2) Det hindrar inte att vi väljer något annat nästa gång vi drar västerut, t.ex. badhusen i Borås eller Jönköping som är riktigt bra.

Genomtänkt?

Men hur tänker folk?

Hörde att några bekanta har beslutat gå skilda vägar. Hon vill, men inte han egentligen. Hon har köpt sig en lägenhet i närheten och han bor kvar i huset. Han har barnen ibland och hon ibland. För barnens skull får de bo kvar i huset även när mamma är med dem.

Ja, det låter ju bra. Men var ska han bo under de veckorna? Tydligen inte i hennes lägenhet iallafall, eftersom han övernattar på jobbet ibland.

Det är klart att sådant här är jättejobbigt, men... Någon slags logik och medkänsla med varandra borde väl kunna få plats bland alla sårade känslor hos vuxna människor?

...

Som sagt: Jag har ett bra liv!

Höststrumpor?!

Denna underbara höstdag har jag varit och lämnat en kasse med (knappt) använda och någorlunda hela strumpbyxor i diverse färger på det lokala Folkpartikontoret. Jag tog mig in via en tandläkare och fick hänga dem på dörrhandtaget, men antar att de kommer dit de ska ändå. Jag tycker om konkreta och enkla insatser man kan göra för andra människor!

Så här är det:
"De flesta av oss har drivor av dem hemma. Vi talar om strumpbyxor i oanvändbara färger, halvmaskiga varianter eller bara sådana man köpte i masspack i fel storlek för att de var på rean. Men nu kan de komma till feministisk användning. På Fistulasjukhuset i Etiopien stödjer Liberala Kvinnor unga flickor som drabbats av fistula. Kort sagt, kombinationen av könsstympade underliv och unga flickor som föder barn utan läkarhjälp gör att underlivet trasas sönder vid förlossningen. Dessa kvinnor behöver strumpbyxor av oss. Varför? Jo, de klipper av överdelen av byxan och använder som trosa och själva benen väver de mattor av som de sedan säljer på marknaden. Vi kan lugna frihandelsvänner att vi inte stör någon lokal marknad, då dessa produkter inte säljs lokalt."

Har du strumpbyxor du vill bli av med? Skicka dem tvättade till:
Liberala Kvinnor Sveriges Riksdag, 100 12 Stockholm

(Eller terrorisera det lokala kontoret om de har öppet.)

Läs mer på: http://www.fistulasjukhuset.se/

Maffigt!

Igår sjöng jag John Rutters "Gloria" med ytterligare åttiotalet sångare samt orkester med pukor och trumpeter. Det var maffigt! Efteråt var jag skittrött, men ändå fylld av energi och en massa adrenalin som pumpade runt. Tänk vad musik kan göra med en!

Nu är det inga extraövningar förrän framåt advent, så den här veckan tänkte jag kanske hinna dammsuga och så...!

Förlåt

"Förlåt för i morse" kom grabben hem och sa. Och mamma smälte...

I hate you

Äldste sonen har just dragit till skolan - efter en stunds iskall tystnad/otrevliga svar - och drämt igen dörren efter sig. På datorn har han medvetet låtit bli att logga ut, eftersom bakgrunden på hans skrivbord just bytts ut mot en idiotteckning med texten "I hate you mom".

Suck.

Livet som mamma bjuder onekligen på ganska många tillfällen till eftertanke och självrannsakan. Problemet är väl att det inte är så lätt att vara klar och analytisk när man blir känslomässigt påverkad av det hela samtidigt. Kort sagt: Jag är lite ledsen. Och inte har jag fått något vettigt gjort på hela förmiddagen, sonens "sovmorgon". (Eftersom han inte sover när han har möjlighet antar jag att han inte kan räknas som tonåring än, men...)

Ska jag sluta bry mig? Nej, det går ju inte. Men hur tjatar man utan att tjata? Vad jag än säger betraktas det ju som tjat och gnäll. (Och SÅ tråkig låter jag faktiskt inte. Iallafall inte hela tiden.) Det är ju föralldel något av min uppgift som förälder att "tjata", dvs att peka på och hålla gränser samt fostra till socialitet. (Finns det ordet, egentligen?) Det är visst friskt att han stretar emot, sägs det, men nog tar det en massa energi alltid. Särskilt som det har varit ganska lugnt ett tag.

Jag får nog lägga ned lektionsplanerandet till i eftermiddag. Jag behöver te, en god bok, kanske lite sudoku och glad musik i bakgrunden. (Som kompensation får jag väl se till att lägga i en tvätt och sätta igång en diskmaskin...!)

En lördag i oktober

Klippt slut.
Övat koncentrerat hela dagen inför konserten nästa söndag. (Slitigt, men nu sitter det nästan!)

Dessutom stått för organisationen kring lunchen till körsångarna.

Nästan blivit blåst på närmare två tusen spänn av den lokala ICA-handlaren. Och därmed missat den ack så viktiga uppsjungningen, dvs uppvärmningen av rösten. (De kom till kyrkan och bad särskilt om ursäkt sedan, hörde jag. Och tjejerna i delikatessen tyckte det var väldigt pinsamt redan när jag var där och påpekade saken. Men ändå.)

Hemma för sent på eftermiddagen för att kunna gå och vila, men njutit lite av höstsol och småplock på tomten istället.

Nu blir det en kvällsmacka och godnatt, fast barnen inte ens kommit hem för kvällen. (Jag har ju en man som kan ordna den saken.)

Godnatt!

Föräldrasamverkan

Har just varit på en intervju om samarbetet skola-föräldrar. Skolorna i området har beställt en undersökning om vad föräldrarna tycker och vill, så när jag blev tillfrågad sa jag naturligtvis ja. Min grundprincip är att stödja all forskning. Dessutom ville jag gärna tala om att jag tycker

1) att skolan ska sköta sitt jobb och jag som förälder mitt - vilket INTE är att utveckla skolan eller att lösa skolans problem. (Jag varken vill eller kan - eller ska.)

2) att det inte behövs en massa råd och representanter så länge barnen mår bra, jag får den information jag efterfrågar samt känner att jag blir lyssnad på de gånger jag har något att säga.

3) att jag inte är intresserad av att gå på möten som inte innehåller något mer än vad jag hade kunnat läsa innantill i ett brev. (Då tillbringar jag hellre tiden med barnen, istället för att lite luddigt tala om dem.)

4) att skolan i området nuförtiden fungerar utmärkt. (Jag har inte på länge märkt av några anpassningsproblem från lärare när alla elever inte går att passa in i mallen för vad som anses "normalt". Istället kan de se till var och en - och uppmuntra utifrån det!)

5) att skolan i vårt område är duktig på att tala om vad de vill göra och varför de vill göra det - och dessutom verkar lärarna tro på och trivas med att göra det!

6) att en bra rektor ser till att punkt 4 och 5 fungerar. Sätt ner foten i pedagogiska frågor - och stå för det! Och se till så att alla medarbetare är med på tåget.

Ja, det var väl ungefär det jag sa. Nu ska bullarna ut ur ugnen.

Det är väl ändå dags att tänka tanken

Jag tror på att protestera mot saker som är fel genom att prata om saken, snarare än att slå varandra i huvudet. Kanske är jag naiv, men å andra sidan är det en sådan värld jag vill ha. Alltså måste jag leva den själv.

Inte många kedjebrev svarar jag på, men det senaste var ett upprop som jag får rekommendera några minuters uppmärksamhet: http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front&lang=gb.

Informationsmiddag

Det är inte lätt att vara en del av informationsamhället. Eftersom informationen ifråga fullkomligt exploderat och sprutar över oss från alla håll och kanter, så måste vi ju välja bort en del för att överhuvudtaget överleva. Och tydligen väljer många bort just samfällighetsföreningens infolappar.

Min tanke när jag började i styrelsen var följande: Engagemanget är lågt och informationen om vad det handlar om näst intill obefintlig. Det är omöjligt att engagera sig i något som man inte vet något om. Alltså måste vi se till att medlemmarna, dvs alla vi som bor i området och nyttjar gemensamhetsanläggningen ifråga, får veta vad det handlar om och vad vi gör - kort sagt vad pengarna går till. Förutom kallelse och handlingar till årsstämman, skriver styrelsen följaktligen ihop ett informationsblad ca tre gånger om året. Detta delar vi ut i brevlådorna - dock utan kuvert för att inte slösa pengar i onödan. Dessutom finns det numera en e-postadress man kan vända sig till med frågor, åsikter och skötseltips.

Men det kommer inte många på årsstämman - och folk fortsätter att höra av sig bara när de är riktigt förbannade över något och vill att jag ska fixa detta till deras fördel. Ibland känns det ganska tröstlöst.

(...)

Så nu suckar jag ett tag och sedan får jag väl rycka upp mig igen och tänka: Ja, ja. De har iallafall fått tillgång till informationen. Precis som när det handlar om att lära sig något så kan jag ju bara duka bordet, inte tvinga någon att äta.

För det tredje

Den där förkylningen leker tittut med mig, så jag har just passat på att ta mig ett försiktigt gympapass framför tvn igen. (Som varje vecka. Det här kan nog snart kallas för en vana!) Kroppen var lite trög och ovillig, men annars kändes det bra.

Nu har jag kört igång det tredje jobbet också. Svenska för invandrare det med, men helt annorlunda: Tuffa tanter, men mer eller mindre analfabeter. Och vi har inget gemensamt språk, mer än svenskan. Spännande!

Och så har jag provat den uppgift som äldste sonen fick på matten: Hundra tal (tabell 6-10) på 4 minuter - läraren har plussat på en minut nu. Det gick faktiskt på drygt tre, men det beror ju på att jag har automatiserat inte bara multiplikationstabellerna utan också skrivandet. Det har inte sonen. Men jag försöker trösta honom med att skrivhastighet knappast finns med bland målen i matte...

Skräp

Blää. Och jag är egentligen inte sjuk - än. Men jobbigt nog när man känner det i hela kroppen.

För att inte tala om hur tråkigt det måste vara att behöva läsa denna textliga skräpkorg!

Jo, VVS-killen kom faktiskt hit i söndags (!) kväll. Men naturligtvis är vår kökskran så gammal att det behövdes ytterligare en pryl, en ovanlig specialpryl som han inte hade i sin ofantliga verkstadsbuss. Den har jag inhandlat idag. Sen får vi se när han kommer nästa gång.

Nu ska jag rulla ihop mig i en soffa med en bok.

Tveksam uppmuntran

Ännu ett brev från a-kassan som inger mig en känsla av förvirring. Ska man skratta eller gråta? Det är väl bäst att skratta åt eländet. Det frigör ju en massa nyttiga hormoner i kroppen, om jag har förstått det rätt, och de kan nog behövas om jag ska ta mig igenom den här regeldjungeln.

Jag kan ta att mina timjobb i slutänden ger mig lägre inkomst än om jag hade fått a-kassa. (Detta på grund av hur ersättningen räknas. Halva dagen ryker till exempel även om jag bara får betalt för 1,5 timmes jobb.) Däremot har jag svårt att smälta att jag ska bli ytterligare straffad för att jag "kan och vill stå till arbetsmarknadens förfogande" - och alltså tar de jobb jag får.

Det är dock resultatet av den nya lagen om deltidsarbetslöshet, som de tydligen har kommit på först nu att jag lyder under. Egentligen borde jag alltså, om jag förstått informationen korrekt, inte ta några jobb alls om de inte fyller hela mitt arbetsutbud på 20 tim/vecka. Jag uppmuntras alltså av rent ekonomiska skäl att försaka dessa chanser att få in en fot både här och där. Är det det som kallas "arbetslinjen", den som skulle uppmuntra folk att jobba?

Problemet är ju bara att arbetsgivarna verkar särdeles ointresserade av att satsa på ett så osäkert kort som jag är - en långtidssjukskriven typ som kanske inte med 120%-ig säkerhet klarar av sin halvtid och helst lite mer. Men det är klart: Med det här samhällets syndabockstänkande så är det ju helt och hållet mitt eget fel att jag har hamnat i den här situationen. Och att jag inte har tagit mig ur den också. (Det handlar ju bara om att tänka positivt och visualisera sina mål, vet jag! Man kan vad man vill. Du är vad du äter. Och så vidare.)

Jag brukar ju säga att det var riktigt skönt att bli utkastad av Försäkringskassan, eftersom det innebar att jag inte behöver bli utsatt för fler konstiga brev, telefonpåringningar eller möten från/hos dem. Ska jag vara konsekvent borde jag väl följaktligen vara tacksam för att a-kassedagarna på detta sätt kommer att ta slut fortare än kvickt...

Gränslös?

Skrev jag att VVS-killen var ett utropstecken? Han som skulle komma på tisdag "vid lunch. Inga problem!"

Jo pyttsan!

Halv tre ringde jag och undrade var han höll hus. Men karlen klarar inte av att säga att hann har planerat fel och kommer en annan dag istället, utan envisas med att säga att han återkommer om han inte hinner idag. Och nu är klockan sex.

Ja, ja. Egentligen är det ju synd om honom, men med tanke på hur mycket tid och energi han stjäl av oss andra... Läs en bok om att sätta gränser i livet!

Starten har gått

Nu börjar det!

Det första jobbet är igång, det andra startar denna vecka och det tredje nästa. (Ja, lite stressad är jag nog, men jag har köpt tre nya brevkorgar för att kunna hålla isär saker och ting hyfsat.) Dessutom har jag (förstås) anmält mig som klassförälder och ska fixa en lista där, är sekreterare i en styrelse där jag just har fixat en massa andra listor och ska ikväll som ordförande leda ett annat styrelsemöte. Men som ni märker börjar jag få svung på livet, så det ska nog gå bra.

Högarna finns nog kvar, men de är liksom uppdelade i hanterbara enheter. Och nu ska det bli kvällsmat också!

Nu funkar det!

Nu kommer mina elever åt websidan ifråga! (Ja, iallafall när jag har gett dem användarnamn och lösenord.) Men jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt och de nu har rättat till det som blev fel från deras sida - eller om jag gjorde något fel. Om det sistnämnda är fallet vore det ju bra att veta till en eventuell nästa gång, så att de slipper mina irriterade brev eller telefonsamtal då.

För övrigt lever jag med tappad haka efter att ha fått VVS-installatör bokad inom en vecka! Förra gången, när det till skillnad från nu verkligen kändes akut, tog det tre veckor innan han lyckades klämma in oss en fredagkväll efter 18.

Och så har jag fått en tredje arbetsgivare för hösten! Den sammanlagda veckoarbetstiden (den jag får lön för alltså) överstiger dock inte fem timmar än.

Men tre utropstecken på bara några dagar är inte dåligt i höstmörkret!

Informationsklyftan

En informationsklyfta är precis vad det låter som - att någon vet något som en annan inte vet. (Helst ska man i all undervisning utnyttja naturliga sådana, för att de studerande ska drivas av sin egen inre lust att få reda på något. Lust främjar som bekant inlärningen och gör den i bästa fall lättare. Ibland gäller det dock att konstruera informationsklyftor för att få fart på det hela, men då gäller det att de inte blir alltför uppstyltade.)

Ett vanligt sätt att göra något åt de problem som kan uppstå när någon inte vet det de behöver veta är att skriva en manual. Min erfarenhet av manualer är att de snarare skapar informationsklyftor än överbryggar dem. Tyvärr har mitt senaste möte med informationssamhället bekräftat detta. Följaktligen får du nu läsa (fortsättningen på) sagan om bok-och-webb-läromedlet hos Gleerups:

Det var en gång en lagom tjock lärare i sina bästa år som skulle prova ett nytt läromedel till sina elevers fromma. Låt oss kalla henne Lisa. Den anspråkslösa boken hörde ihop med en webbsida, där eleverna hade rika möjligheter till extra övningar och läraren dessutom kunde få undervisningstips. När böckerna avhämtats från den stora bokhandeln hade weblicenserna till läraren och till eleverna kommit med e-post till Lisas dator.

Glad i hågen satte hon sig vid tangentbordet och följde uppmaningarna att börja med lärarinloggningen. Hon skrev in sitt licensnummer och alla sina personuppgifter och hamnade på en sida där hon skulle hitta på tillfälliga lösenord till eleverna samt skapa klasser. Sagt och gjort. När hon prövade att logga in som en av eleverna gick det dock inte. Eftersom även elevböckerna hade ett licensnummer antog hon att det skulle skrivas in någonstans, men förstod inte riktigt var.

Tålmodigt läste Lisa igenom användarmanualen ännu en gång och konstaterade att det inte heller nu stod något om saken. Alltså letade hon runt på webbplatsen tills hon hittade ett telefonnummer till kundtjänst och ett till webb-service. Hon ringde det senare. "Personen ni söker kan inte nås för tillfället. Återkommer den ..." sa en telefonsvarare. Lisa trodde i sin enfald att hon hade ringt en funktion snarare än en person, men det var nu inte så mycket att göra åt. Alltså ringde hon kundtjänst. "Vi har för närvarande kö, men kommer att ta ditt samtal så fort vi kan. Du vet väl om att du kan beställa böcker också på webben? (...) Om du har problem med din licens, skicka e-post till ..." sa en telefonsvarare.

Eftersom Lisa efter detta föga uppmuntrande besked drog slutsatsen att hon inte skulle få hjälp även om hon väntade tills det blev hennes tur (hon hade nummer sjuttioelva i kön), skrev hon ett e-brev till den angivna adressen. Och har hon inte fått något svar (vilket hon inte har) så får väl eleverna inte tillgång till sitt läromedel den här veckan heller.

Vi - tillsammans?!

"Är det du som är samfälligheten?" sa den trevliga damen jag stannat för att prata med på en garageuppfart på väg till den lokala butiken, närmare bestämt på gatstumpen där styrelsen testar ett gupp efter klagomål om fortkörning. "Nej", sa jag vänligt men bestämt. "Det är VI som är samfälligheten. Men JAG är för tillfället vald till ordförande i samfällighetsföreningens styrelse."

Hon hade iallafall vett att se lite generad ut. Dessutom kunde hon tala om att det är väldigt otrevligt - och väldigt onödigt! - med ett gupp just på deras gata. Det behövs ju inte! Jag försökte lite diplomatiskt påpeka att det hade varit bra att få hennes synpunkter redan vid årsstämman då motionen, som alla fått ut i brevlådan innan, behandlades. Hon erkände villigt och glatt att det ju hade varit bra och att de flesta som hon själv är förfärligt lata.

"Ja, det är ni!" sa jag inte. För hon var ju trevlig och det är ju de flesta. Och jag vet ju att man har häcken full när livet far fram med en. Det har vi i styrelsen också. Men det vore trevligt om någon någon gång ibland ville tala om vad de tycker och anser och menar innan vi måste gå till beslut. De får ju faktiskt rätt mycket information i brevlådan. Iallafall tre-fyra gånger om året talar vi om vad vi gör och tänker - samt ber om alla sorts kommentarer och tips och lämnar kontaktuppgifter för både nät och fysisk verklighet. Årsstämman är dessutom en utmärkt informations- och kommunikationskanal om man masar sig dit!"

Det sa jag inte heller. Mer än lite diskret. För den fråga hon till slut ställde får man så uppenbart svar på både på årsstämman och i efterföljande informationsblad VARJE ÅR, så jag kunde inte låta bli. Men vi hade ett trevligt samtal, så jag ska inte klaga. För det mesta annars så pratar ju folk inte med mig (i egenskap av ordförande) förrän de redan är helförbannade.

Svenska för invandrare

Jag undervisar alltså ett pass i veckan i en slags specialkurs i svenska för invandrare. Ett företag har köpt kursen av det företag, stationerat i Stockholm, jag är anställd av och vars förkortning jag inte ens lyckats lista ut vad den betyder. Jag vet alltså inte egentligen riktigt vem jag representerar, men jag vet vad jag gör: Jag åker hem till de två språkmedvetna akademikerna och deras gemensamma bäbis och försöker få dem att prata på och om svenska, utan att bry sig alltför mycket om barnet ifråga. Det sistnämnda har inte varit något stort problem än, eftersom ungen knappt säger flaska. (Oj, förlåt. Den var dålig.)

- Jaha, sa maken, du är guvernant!
-Ja, just det!

Och eftersom man inte kan lära sig ett språk om man bara talar och hör det 1,5 timmar i veckan, försöker jag på alla sätt och vis få dem att hitta tillfällen och möjligheter till mer språkstimulans. (Alla svenskar går ju tydligen snabbt och smidigt och serviceinriktat över till engelska så fort de öppnar mun. Det är ett elände, men jag ska inte raljera över det eftersom jag måste koncentrera mig jättemycket för att inte göra det jag med.) Finns det några bra läromedel man kan ta till hjälp? tänkte jag och började leta. Med dagens teknik borde det ju kunna finnas någon bra CD eller interaktivt stöd på nätet eller liknande.

Jodå, bok-och-webb heter de och hittas hos Gleerups. Verkar vara en jättebra idé, med många extraövningar inklusive lyssningsövningar - såvitt jag kunde bedöma av det kapitel som man kom åt utan att köpa något iallafall. Men vilken nivå ska jag satsa på? Ingen bok verkar vara gjord för just den målgrupp jag har... Jag talade med en trevlig dam på förlaget i en halvtimme minst och tyckte att jag fick bra stöd för mitt val. Och nu har jag fått böckerna. De verkar ungefär lika tråkiga och träaktiga som de andra jag bläddrade i på biblioteket, men jag ska vara ödmjuk och erkänna att jag ju faktiskt inte har någon erfarenhet av vad som fungerar. Så vi får se!

Tillbaka!

Nu är jag tillbaka i stan igen. Det var MYCKET välbehövligt med några dagar i kloster, till kroppens och själens vila. I veckan ska jag försöka ta tag i alla högar, sortera dem, åtgärda det som kan göras omedelbart och skriva listor för resten.

(I sommar har jag ju inte orkat något annat än att jobba - och nu kör höstterminen igång med både lite jobb och lite a-kassepapper att fixa och föräldramöten och allt det andra ni vet. Det blir en del.)

Denna lediga helg har maken jobbat en del på huset och jag har städat, bland annat sanerat äldste sonens rum. Det är tveksamt om mamma ska göra det, men något måste ju ske innan själva skrivbordet övergår till att kompostera sig självt. Och förhoppningen är ju att han ska känna hur trevligt det är när det är rent och man hittar sina saker, så att viljan till egen ordning liksom uppstår...

Trevlig vecka på er!

Associationer

Tänk vad ord hör ihop! Jag satt härom kvällen med förberedelserna till nästa lektion i svenska som andraspråk och tänkte att jag skulle samla orden vi använde förra gången i teman. Allt för att förenkla inlärningen, genom att repetera dem i ett meningsfullt sammanhang. Problemet är att det inte är lika lätt som det låter.

Eftersom elevernas förstaspråk är engelska, som jag ju som svensk behärskar ganska bra, blir jag ständigt påmind om en massa andra ord som bör tas upp i sammanhanget. (Om inte jag gör kanske eleverna gör det.) Ta t.ex. det svenska ordet 'kunna'. Det kan förklaras med det engelska ordet 'know', dock med tillägget 'know something'. För om det handlar om att 'know someone' motsvaras det snarare av 'känna', som ju i sin tur kan översättas med 'feel'... Trots mina ansträngningar att förenkla är risken med andra ord ganska stor att det blir lite rörigt. Vi får hoppas att de lär sig något ändå.

Veckan susar fram och jag har snart hunnit med allt, tror jag. Lektion idag, träning och stryktid ikväll. Imorgon sista dagen i godsvagnsarkivet, som måste bli hyfsat klart så att museet kan visas utan allt skräp på perrongen. Eftermiddagen dukar jag med syrran och på lördag är det bröllop! På söndag sjunger vi med kören i högmässan, en granne har öppet hus och jag tänkte att jag någon gång i denna månad skulle dammsuga huset. Särskilt som jag på måndag åker till Mariadöttrarna, efter att första ha besökt Arbetsförmedlingen (hur länge tar det den här gången?) samt det företag som samfällighetsföreningen köper kassörstjänsten av.

Men sen ska jag vila, be, sova, promenera, äta gott, läsa, ta det lugnt och tänka några dagar på Ombergs sluttningar. Utan telefon, tidning och dator. (De två förstnämnda sakerna finns, men jag väljer bort dem sånär som på något kvällssamtal med maken.) Det ger mig associationer som gör mig glad!

Inget glid

Tro't eller ej, men igår regnade det nog faktiskt inte någon gång här hemma. Alls. Jag har ju ingen statistik, men skulle gissa att det är första dagen i augusti månad. Vad innebar detta? Jo, naturligtvis gräsklippning. Så nu är den punkten också struken på göra-listan!

Vi har en tjusig, eldriven, miljövänlig och ganska tystgående gräsklippare som liksom gliiider fram över gräset, eftersom den saknar hjul. Den är jättebra på en lagom stor och lagom plan villagräsmatta som vår. Åtminstone i vanliga fall. Senaste gångerna har det dock varit ganska jobbigt - och igår riktigt svettigt - men det kan ju bero på att vi klipper för sällan. Även om det inte var lie-behov, så var gräset nämligen både tjockt och högt av förklarliga skäl.

Idag verkar det också vara lite småfint och uppehåll, men jag tror ändå häcken får vänta till nästa vecka. Skiten växer ut från hörnen i det här huset och tvättstugan är överfull, så det finns lite annat att göra. Alldeles frånsett att det är fredag och dags för familjens myskväll.

Gräsmattan är ostruken

Har jag berättat att jag är en listmänniska? Inte så att jag läser sportresultatlistor som skönlitteratur så som min bror gör, utan så här:

För att få överblick i livet, hantera stress samt uppmuntra mig själv skriver jag listor. Blir listan för lång gör jag om den till flera, med tydliga prioriteringar. Och har jag väl skrivit ner vad jag ska få gjort, kan jag oftast (eller iallafall ofta) lämna saken tankemässigt tills det är dags att ta tag i den. Är jag riktigt illa däran skriver jag upp allt, inklusive "tvätta håret" och liknande, för att få stryka mycket och känna mig duktig.

Nu har barnen börjat skolan och jag har ändå kunnat stryka det mesta på veckans lista redan onsdag kväll! (Ja, utom "klippa gräsmattan" och "häcken" då, eftersom det regnar varenda eftermiddag!) Mest imponerad är jag dock över att vi på såpass kort tid klarade av söndagens långa handla-lista. Den innehöll bland annat otaliga par skor till både man och barn, ny cykel, ny mobiltelefon och gympakläder. Men även om det blev rätt mycket pengar på en gång, så blev det ju gjort!

Kanske kan man ändå påstå att det handlar om resultatlistor?

Slut på sommarlovet

Sådärja. Nu är sommarlovet slut och med det även det dagliga öppethållandet av museet. Några veckor i juli kom det ganska många besökare, men jag har inte precis behövt överanstränga mig. Faktum är att jag, efter att ha suttit där måndag till fredag sedan midsommar, varit ganska uttråkad de sista två veckorna. Man kan ju inte städa varje dag.

Men jag ska definitivt inte klaga. Det har varit intressant att lära mer om järnvägshistoria och koppla ihop det med den historiska bild jag redan hade. Jag har dessutom i lugn och ro - och med gott samvete, jag skulle ju ändå sitta där! - kunnat läsa ut mastodontromanen av Oz, den dagliga tidningen samt på slutet även litteratur om att undervisa invandrare i svenska.

Nu är jag dock anställd två veckor till, så jag har talat om att de får fixa fram lite uppgifter att bita i om jag inte ska bli galen. Jag måste få göra något. (Och med tanke på hur arkivet ser ut finns det nog hopp om meningsfull sysselsättning...)

Och jo, jag är ordentligt trött - trots att jobbet varit lätt. Och jag är medveten om att det ligger ljusår från en lärartjänst. Men jag måste helt enkelt försöka glädja mig åt varje litet steg på vägen. Ändå: Varför går det så långsamt?

En vana?

En gång är ingen gång. Två gånger är en upprepning, men tre gånger är en vana. Och nu har jag Friskat och Svettat framför videon för tredje gången, minsann!

(Jag fixade till och med att studsa så där käckt under hela uppvärmningspasset på 10 minuter, innan jag lugnade ner mig till min vanliga halvtaffliga stil. Men svettas gör jag!)

Borde

Det är augusti och jag har efter flera dagars regn äntligen fått lite sol på näsan igen! Läsandes en bok, naturligtvis. Jag är lite trött också, så det var välbehövligt med en paus.

Och i köket domderar yngste sonen... Det är hans matlagardag idag och det blir pannkakor som vanligt. Eftersom han struntar i att äta om dagarna, trots telefonpåminnelser från föräldrar på jobbet, så är humöret oftast uselt när kvällen närmar sig.

Borde packa inför helgen, eftersom vi måste komma iväg ögonaböj efter jobbet på fredag, men har svårt att engagera mig. Borde dessutom städa vår hall där någon av barnens kompisar har hällt ut sin coca cola under dagen, men det mesta har redan torkat in i mattan och i de handdukar som faktiskt låg där när jag kom hem. Så jag orkar nog inte blöta ner allt igen.

Kort sagt: Jag ska nog ta det lugnt ett tag till och komma igen med förnyade krafter imorgon.

Tid att svettas

Idag var det dags. Jag kände att jag inte längre kan skylla på det flyttkaos som uppstår när man ska renovera det ena rummet och följdaktligen får flytta in alla möbler i de andra rummen. Visst är det trångt i vardagsrummet, men skjuter man in matsalsbordet mot bokhyllorna och fyller på med soffan så blir det faktiskt plats framför tv:n och tv-bordet. Och jag behöver röra på mig lite mer än under veckans promenader samt cykelturerna till jobbet. Så sätt igång, Lisa!

Alltså rotade jag fram videobandet, ställde vattenflaskan på bordet och körde igång med 50 minuter Friskis och Svettis i min ensamhet. Härligt! En riktigt genomkörare av kroppen (även om jag naturligtvis hela tiden tog det försiktigt och höll mig till de enklare basövningarna) som bidragit till att jag känt mig smidig och mjuk hela dagen.

Jag har förstått att det finns de som tycker att jag är knäpp, men det här fungerar för mig. (Invändningen att jag inte gjort detta på ett antal månader är inte väsentlig, eftersom jag definitivt inte skulle ha gjort något annat heller.) Men jag kan gärna försöka förklara varför:

- Jag har en hyfsad känsla för takt och klarar för det mesta av att kombinera arm- och benrörelser, så det känns bra. (Även om jag aldrig kommer att se lika käck och studsig ut som ledarna.)
- Jag behöver inte åka iväg någonstans och slösa tid på förflyttning eller extra duschar. (Den vanliga morgonduschen räcker ju om man gympar före.)
- Programmet är varierat så att man slipper dö av tristess. (Jämför löpning, simning etc.)
- Och det är alldeles gratis. (Min motvilja för att lägga ned pengar på att svettas är massiv, det spelar ingen roll att jag vet hur nyttigt det är och hur skönt det kan kännas efteråt.)

Så nu vet ni.

Det bidde en tumme

Det blev inget den här gången heller. Eller, föralldel: Det blev en intervju.

Men sedan lyckades rektorn få tag på någon som kunde ta HELA tjänsten - och inte bara svenskhalvan - vilket ju passar mycket bättre in i skolans arbetslagsarbete.

Ja, ja. Jag får koncentrera mig på vad jag trots allt har.

Rekommendation

Har haft en helgutflykt till stugan - trevlig men utmattande. Det blev inte så mycket jobb på huset den här gången (heller), men å andra sidan var det Liseberg som var huvudmålet och vad yngste sonen hade önskat sig på sin födelsedag.

Där var vi följaktligen ett halvt dygn i lördags. Man står faktiskt ut, även om man inte åker så jättemycket själv, bland annat för att barnen är stora noga att göra egna utflykter och åkturer då och då. Och för att det då finns annat att göra för vuxna.

Årets panggrej för min del var den museiattraktion (eller vad de nu kan tänkas kalla den) som var ny för mig - Taubehuset. Trots att jag sjungit Evert Taubes visor sedan jag var liten, vet jag inte så väldigt mycket om honom. (Som kanske framgått tidigare här i bloggen är inte självbiografier det som jag läser helst.) Därför var besöket/turen intressant, men framförallt för att där också fanns många visor representerade - och för mångfalden och den lekfulla framställningen. Faktum är att detta i sig självt var värt de sjuttio kronorna i entréavgift! Lisebergs lustgårdar var också trevliga att vila i när jag behövde lugn och ro.

Mer tågspråk

För dem som är intresserade kan jag rapportera att det även i tågsammanhang är olika på engelska och engelska. Vilket som är lämpligast att använda i sammanhanget, amerikansk eller brittisk engelska, har jag fått lite olika bud om.

Det amerikanska ordet "car" kan t.ex. betyda tågvagn i största allmänhet, vilket onekligen är ganska praktiskt: passenger car, post office car, freight car etc. Eftersom jag för min del är bättre bevandrad i brittisk engelska - min bror som var ett gymnasieår i USA tycker att jag har en snorkig accent, men vad gör man när man hade en riktig brittish lady in english på gymnasiet? Man väljer den varianten även på universitetet! - får istället använda olika ord: vagn för passagerare heter "coach" eller "carriage" (vad är det för skillnad?) medan en godsvagn är en "goods wagon".

Ja, ja. Det blir nog bra det här också...

Tveksamt utflyktsväder? Inte då!

Lämnade i morse hemstaden i hällande regn för en utflykt till Birka. Vi bävade lite, hur skulle det bli i Mälaren, och packade in också stövlar och paraplyer i bilen. (Förutom den obligatoriska ryggsäcken med allas regnkläder.) Tillbaka i det hällande regnet - och här har tydligen fallit såar med vatten - kan jag bara konstatera att dagen har varit fantastisk!

Sol, vind och vatten,
höga berg (nåja) och djupa hav...

Inte en droppe nederbörd, mestadels soligt väder med mer eller mindre vind, lagom lång båtresa till och från Södertälje samt trevligt tretimmarspass på plats på Björkö. Till och med vår sura trettonåring tinade upp något.

Nästa gång ska vi nog våga oss på den längre promenaden ut bland fornlämningarna, men den här gången fick det räcka med en tjugominuters museitur samt en fyrtiominuters dramatiserad kort vandring.

Läs mer hos Strömma kanalbolaget samt Riksantikvarieämbetet!

Fackspråk

I ett svagt ögonblick lovade jag Farbror ordförande i järnvägsföreningen att iallafall skissa på en engelsk översättning av det lilla svårlästa informationsbladet. Efter att ha gjort en något läsvänligare svensk variant, samt en del nya skyltar, har jag nu börjat jobba med saken. Och det är ju bara att konstatera att jag hade fullkomligt rätt i mina farhågor - det är inte helt lätt att haspla ur sig rimliga engelska uttryck för fackord som

lokomotor
spårvidd
smalspår
tanklok
gångegenskaper
tjänstevagn
resgods
konduktörskupé
etc

som inte alltid står i de vanligaste ordböckerna heller. Men jag jobbar på! Med hjälp av järnvägsintresserade vänner samt lite sökningar på nätet borde det vara möjligt att prestera en skrift som inte ser alltför illa ut. (Och i bästa fall orkar min tyska väninna göra detsamma, så att även den turistströmmen får sitt!)

För övrigt är jag ganska tacksam att ni slipper höra mig, när jag mitt i det engelska översättandet plötsligt ska försöka prata om ånglok och motorvagnar på tyska...

Gå och bada

Nu har jag - äntligen - tagit årets premiärdopp! Närmare bestämt i högvatten och bland höga vågor, vid kusten en bit söder om Göteborg. Saltet sved härligt i alla skråmor efter trädgårdsröjet. Elvaåringen höll mig sällskap bland vågorna, även om han grinade illa över saltsmaken.

Det är verkligen inte mycket att skryta med ett premiärdopp den 12:e juli, med tanke på att båda mina föräldrar är från västkusten och i princip anser att en sommardag utan bad är en förspilld dag. Men jag har faktiskt inte haft någon direkt lust att bada hittills i år.

(Med "sommardag" menas i detta fall alla dagar som infaller under perioden maj till september, med "bada" menar jag i detta inlägg "simmat i hav eller sjö".)

Sanning att säga blir det inte så mycket badat överhuvudtaget i den här familjen, vilket väl beror på en handfull olika saker. För att ta några ur högen: Jag tycker distinkt illa om att trängas med andra människor på en sandstrand. Jag är inte särskilt förtjust i att ligga och sola, knappt ens med en bok i handen, utan vill hellre ta ett dopp framåt kvällningen. Jag simmar oftast inte omkring särskilt länge. Barnen är skeptiska mot havet, men kan för övrigt hålla på i vattnet hur länge som helst - helst med sällskap. Maken har aldrig riktigt förstått vitsen med att bada överhuvudtaget. etc

Kort sagt svårkombinerat. Men det är härligt de gånger det blir av!

Dagsformen är helt okej

För första gången i mitt liv vänder jag nästan på dygnet. Det känns lite konstigt. Inte ens under tonåren ägnade jag mig ju åt att sova länge på morgnarna i någon större utsträckning. Nu måste jag göra det för att vara hyfsat klar under hela min arbetstid 11-15.

Till min glädje verkar det dock fungera! Jag sover till strax före nio, klarar av att jobba halvtid för första gången på länge, sover en stund sen eftermiddag och tar mig mer eller mindre motvilligt upp till en lång kväll. Idag har jag både lyckats klippa lite häck och ta en promenad och läsa. Så nog är det positivt.

Men jag tror att jag måste gå och lägga mig före midnatt idag, så vi får väl se hur länge jag kan sova imorgon...

Regngrått

Usch, så kall jag är.

Jag fick ta en joggingrunda i museihallen ibland för att inte frysa fast denna regnvädersdag. Och boken (Oz, se till höger) har iallafall inte på de första två dussin sidorna fått mig att glömma att det regnar. Brr.

Men det kommer fler dagar!

Mer relativitet

Plötsligt ringde de från ett av alla dessa otaliga jobb som jag sökt. Skulle jag kunna tänka mig att sköta privatundervisning i svenska för invandrare en och en halv timma i veckan med start i augusti? Låg lön (så klart) och inga bestämda datum, men bara två elever och möjlighet att lägga schemat som vi kommer överens om tillsammans. Jodå! (Lämpligt tillfälle att prova på detta med Svenska 2, som jag egentligen inte har någon utbildning för. Sådana jobb verkar ju alltid finnas...)

Senare samma dag hade jag anställningsavtal och sekretessavtal i e-brevlådan, att undertecknas i två exemplar och insändas snarast möjligt.
- Hmmm...
tänkte jag när jag med stigande förvåning - och obehag - läste igenom dessa till ofullständig svenska översatta sidor. Jag är ingen nyckelperson, jag vet ingenting om företaget, jag är erbjuden timlön och några futtiga timmar per vecka... Det är verkligen inte rimligt att jag ska skriva under på alla dessa om och men, som i värsta fall kan tolkas som att jag inte får jobba med utbildning hos någon annan varken när jag är anställd eller under de därpå följande två åren. Dessutom rimmar det illa både med vad jag vet om svenska anställningsförhållanden och med a-kassereglerna.

Alltså avböjde jag - och talade om att det kändes obehagligt. (Samt skrev ett brev till handläggaren på arbetsförmedlingen med en förklaring. Någon nytta har man ändå av att vara över fyrtio! Jag skulle aldrig ha vågat när jag var tjugo.) Döm om min förvåning när jag nästa dag får en förfrågan om jag kan tänka mig att skriva under det nya avtal, utan så mycket text, som de samma dag skickat med vanlig post! Allt är tydligen relativt.

Jo, jag har skrivit på det. Det känns spännande och ska bli roligt. Framförallt känns det väldigt bra att jag lyssnade på mig själv och sa ifrån - och det gick bra ändå!

Apropå

Apropå den där tentan i den där nätkursen, tänker jag nu utnyttja detta utrymme till att känna mig himla nöjd.

(Jag kände mig rätt nöjd när jag i början av juni konstaterade att tentan var färdig. Det var också en befrielse att känna att - Ja, ja. Blir jag inte godkänd så SKITER JAG I DET! Och så kändes det rätt bra att maken då bara tittade på mig, skakade på huvudet och sa ungefär att Lisa lilla, du blir INTE underkänd. Möjligheten existerar inte.)

Faktum är att jag fick högsta betyg - och hade 17 av 18 poäng på tentan. Och även om det ju egentligen inte har någon betydelse, så känns det himla bra för egot!!!

Hemma igen

Jag skulle bara vilja informera om att jag lever och mår bra. Och att vi har haft en trevlig semester, trots att det var uschligt kallt i tältet! Nu är hela familjen tillbaka hemma, även om jag fick ta nattåget hem för att hinna till jobbet i början på veckan.

Maken har semester och har så smått börjat snickra lite på huset igen, barnen far omkring mellan lego och tv och dator och basketplan och inlines och... Själv sitter jag i museet mellan 11 och 15 varje vardag hela sommaren. Så vi ska försöka göra lite utflykter däremellan, kanske framför allt på helgerna.

För övrigt kan jag rekommendera hällristningarna i Tanumshede och Bohus fästning, som uppskattades även av barnen!

Sommarrelativitet

Ha!
Tentan är inlämnad!
Och jag har än en gång blivit påmind om att allting är relativt.

Har fått ett sommarjobb, vilket förutom att det är trevligt också är nyttigt för mitt CV! De senaste två dagarna (och några dagar till nästa vecka före bilsemestern) ska högsäsongen förberedas genom städning av det lilla museum som jag ska vara värd för på vardagarna. Och om jag en gång tyckte att det var väldigt skitigt i hörnen här hemma, så har jag tänkt om. Det är det inte.

Men icke förty så behöver här dammsugas. Det sparar jag dock till imorgon. Nu ska jag fika på rabarberpaj i skuggan av en markis. Och det är sommar och det är sol och allt är fullkomligt underbart!

Ängel i vardagen

Vi bor väldigt bra med trevliga grannar. Är det nå´t som saknas går man helt enkelt in i närmsta hus och får låna några ägg, kanel, en mortel, en stege, högtryckstvätten, en stektermometer, några extra vinglas eller madrasser, bärhjälp eller vad man nu behöver. Barnen springer runt hos varann också, så ibland har jag tio ungar i källaren eller på tomten och ibland inga alls. Och blir man trött på för mycket stoj så hivar man helt enkelt ut dem - och litar på att alla andra föräldrar vid behov gör detsamma. Härligt!

Detta inlägg ska dock bli en hyllning till närmaste grannfrun. Igår tog hon med ett halvdussin barn i kvarteret, inklusive mina, på en lång cykeltur till närmaste badplats och var borta större delen av dagen och kvällen. Lisa satt vid datorn och skrev i lugn och ro flitigt på sin tenta. Snacka om ängel i vardagen! Och alla var nöjda och glada. Dessutom somnade barnen gott med närmare två mil i benen. Tack!

Hur det går med tentan? Jotack. Den första uppgiften är nu en hel text som bara ska minskas i omfång. Den andra uppgiften är grundjobbet gjort på, men jag tänker inte kolla hur mycket mer det är kvar förrän imorgon. Dagen idag är knökfull som den är.

Idag är jag farlig

Jag har en gammal t-shirt med en ilsken Kalle (i Kalle & Hobbe) på. Över honom står det "Idag är jag farlig". Den tröjan har jag på mig idag för att varna folk omkring mig. Frustrationen är nämligen STOR.

Jag har suttit några kvällar och plockat ihop lite tankar här och där till min hemtenta. Häromdagen satte jag mig vid datorn och blåskrev ner allt jag kommit att tänka på och alla mer eller mindre självklara sammanfattningar och referat som troligen har sin plats i den. Rätt mycket text blev det och jag kände mig jätteduktig! Idag har jag försökt få styr på eländet - hitta en röd tråd att använda i texten, komma på lämpliga referenser till kurslitteraturen som kan hjälpa mig bortom det självklara... Och jag tycker inte att jag kommer någonstans överhuvudtaget. Grrr!

Det är ju tur att jag med mitt förnuft kan lugna mig med att det är så här skrivprocessen fungerar. Allt är fullkomligt normalt, du har varit här förr och du vet att du snart kommer vidare. Kan väl hända, men det KÄNNS inget bra!!! Blä.

(Och inte skulle det bli bättre om någon vänlig själ påpekade att den här kursen ju faktiskt bara är till som förströelse och alltså fullkomligt självvald och inte särskilt viktig. För så funkar inte jag. Har jag tagit mig så här långt så ska jag minsann i hamn också. Eller för att byta bild: Man kan ju inte lägga av på mållinjen. Och så skulle det vara om jag inte försökte skriva en vettig text till två helt rimliga uppgifter.)

Ja, ja. Vi får väl se hur jag mår efter några timmar vid datorn imorgon också. Åtminstone den första uppgiften har snart slingrat färdigt... Nu ska jag sova!

Lågprioriterat bloggande

Den här veckan ska jag skriva en hemtenta, förbereda ett möte, gå på högstadieinformation, söka ett antal jobb samt förbereda ett föredrag till på lördag. Och förhoppningsvis hinna vila bort den här envisa tröttheten som förföljer mig.

Nästa vecka ska jag ha mötet, gå på anställningsintervju, eventuellt jobba (eftersom jag inte kan göra det i midsommarveckan när vi är på bilsemester i Sverige), läsa en roman jag inte har påbörjat än, gå på familjekväll med grill och brännboll med två olika skolklasser, fortsätta få ordning på trädgården och uteplatsen och se till så att den där tentan verkligen blir inlämnad i vettigt skick.

(Jag räknar inte upp det vanliga som tvätt, disk, mat, städ, läxläsning etc.)

Sedan ska jag eventuellt jobba lite till, ha köravslutningen här hemma, packa för semestern, gå på skolavslutning och så ska vi iväg tämligen omedelbart. Och då har jag inte tillgång till nätet, så frågan är om det blir så mycket bloggande på ett tag...

Pust!

Nu har jag sökt fem jobb, kallat till nästa styrelsemöte, skrivit protokollet från ett helt annat, börjat skriva semesterlistor, gjort vad jag ska på det sista nätseminariet samt klippt gräsmattan. Men så är jag fruktansvärt trött också - även om det kanske mest beror på att äldste sonen har börjat vakna på nätterna med mardrömmar.

Ja, det innebär att jag vaknar också.

För övrigt är tomaterna planterade! Om de överlever återstår dock att se.

Hur många krukor kan man egentligen ha?

Ha! Nu har jag städat det lilla garageförrådet. (Och då menar jag inte den halvan som består av målarburkar, penslar och bilprylar. Det gjorde vi faktiskt för nå´n månad sedan.)

Den utlösande faktorn var de där tomatplantorna jag fick av svägerskan förra helgen. Det var verkligen dags att plantera om dem i söndags, men jag hittade ju inte det jag behövde i det eländans förrådet. Så jag bar ut hela skiten och spred ut alla små krukor och bekämpningsmedel och stora krukor och sekatörer och plastkrukor och vattenslangstillbehör och lerkrukor och fågelbord och ... krukor över trädgårdsmöblerna på baksidan. (Nej, jag räknade inte antalet krukor, men jag har lyckats kasta nästan alla i plast och lägga en hel del andra i Myrorna-högen.)

Det är bara lite kvar på baksidan och en osorterad låda eller två att ta hand om dessutom innan allt är klart. Inte illa! Så nu kanske omplanteringen blir av vilken vecka som helst.

Urk

Har fått något konstigt virus i kroppen, tror jag. Yr, illamående, huvudvärk och ibland snuva ibland inte. Och så en seminarieuppgift på nätkursen som jag inte riktigt får styr på. Tröttsamt! Det sistnämnda ska jag dock försöka göra något åt. Nu. För solen skiner ju iallafall inte utanför fönstret.

Bokcirkel

Bokcirkeln jag är med i är ren njutning! Vi är 5-6 kvinnor kring 40, 50 och 60 år som läser samma bok till våra träffar. Då träffas vi (mestadels) hos någon av dem som saknar hemmavarande barn och äter god mat (som iallafall mina barn skulle betrakta med misstänksamhet) innan vi slår oss ned i soffan och pratar om boken - och om livet. Vilka tankar väckte boken? Vad tycker vi om den? Varför? Vad får den oss att tänka och känna?

Och så ger vi oss på en ny bok som vi kanske inte skulle komma på tanken att läsa annars. Eller inte skulle orka ge oss på. Eller kanske egentligen inte är så intresserade av, men blir det med tanke på den efterföljande diskussionen. Snacka om vardagslyx! (Om man nu kan kalla det så när varje träff känns som en högtidsstund, om än väldigt avslappnad och tillåtande.)

Elevledda utvecklingssamtal

Med barn i tvåsiffrig ålder har man hunnit vara med om en del utvecklingssamtal av både den ena och den andra sorten. (Det värsta jag har varit med om var den gången två vuxna satt och rackade ner på min åttaåring i fyrtio minuter, utan att säga en enda positiv sak trots mina försök att lyfta fram dem. Medan det stackars barn som skulle "utvecklas" var närvarande.) Och jag får erkänna att jag var lätt skeptisk när skolan skulle genomföra en förändring som innebar att eleverna själva skulle hålla i det - och läraren knappt vara med alls. Mina tvivel har dock skingrats och jag är såld på detta!

Nu i vår är vi med om detta för andra gången. Allt är mycket väl förberett. Eleverna har fått fylla i självuppskattningar i alla ämnen, pratat enskilt med alla lärare och dessutom fått en skriftlig kommentar som vi som föräldrar har möjlighet att se vid tillfället ifråga. Flera samtal pågår samtidigt och läraren cirkulerar för att ge möjlighet att ställa frågor och för att hjälpa till att formulera den individuella utvecklingsplanen. Eleverna har en tydlig ordning för samtalet, berättar vad de olika lärarna har sagt och får visa upp sådant som de är stolta över i respektive ämne. Och vi föräldrar ser hur barnen börjar fatta vad det konkret innebär att ta ansvar för sitt lärande. Dessutom kan vi plötsligt diskutera åtgärder utan att hamna i den vanliga gnäll- och tjatramsan hemifrån.

Jag tycker att det är upplyftande. Dessutom tvingas vi föräldrar formulera vad vi är stolta över hos våra barn och vad de är bra på. Mycket nyttigt!

Stughelg

Äntligen kom vi iväg till Stugan! Och det blev en härligt solig helg med lagom mycket fixande, bland annat inköp och hemforsling av nytt kyl-/frysskåp. Samt lite trädgårdsröj förstås!

Och för första gången på länge var vi bara tre i bilen - storebror har varit på klassresa. Undrar om jag kommer att få reda på hur det var av denne ibland envist enstavige unge man (som har varit närvarande hela helgen genom sin frånvaro)?

Klass 9A

Mmm. Nu har jag sett näst sista programmet om klass 9A på Johannesskolan i Malmö. Vad tycker jag egentligen?

Det är en vacker serie med långsamt tempo, miljöbilder och fin musik. Man har lyckats att varsamt få fram många fina porträtt (eller kanske fylliga ögonblicksbilder?) av unga människor som ger tittaren en inblick i vad det kan innebära att vara 15 år i Sverige idag. Man har inte glömt bort att lärande handlar om motivation och hårt arbete.

Men många upprepningar gjorde ibland programmen, särskilt i början, lite väl sega. Det är väldigt tydligt att denna dokusåpa handlar om eleverna och inte ett dugg om lärarna - de är inte individer utan snarare ett med de olika lärartyper som de får representera. Och vad gäller motivationen är den väldigt hårt knuten till något utifrån kommande - t.ex. expertlärare - och ganska löst till någon inre drivkraft. Även om det finns där.

Eleverna och lärarna har gjort en spännande resa under höstterminen och nu har vi fått reda på resultaten. Målet att alla elever ska bli behöriga för gymnasiet - dvs vara godkända i svenska, engelska och matematik - har nästan uppnåtts. Det är ett självklart mål, tycker jag. Och jag tror nog faktiskt att det i princip går att få alla elever dit, även om det kan vara svårt med nyss anlända invandrare och personer som mår psykiskt mycket dåligt. Det andra målet - att bli tredje bästa klass i landet - är inte uppnått (även om man i vissa ämnen kanske inte var så långt ifrån?) och lika bra är det. Målen i skolan är tack och lov inte relativa längre, utan varje elev ska bli bedömd efter sina egna kunskaper oberoende av vad andra presterar. Varför ska man då plötsligt ställa upp ett jämförande mål? Jag inser att folk tycker att det blir bättre tv och mer spännande så här, men ifrågasätter definitivt lämpligheten i det ändå.

Men det viktigaste är ändå: Man kan om man vill - mycket mer än man någonsin trodde! Och: Det kan vara bra att ibland fundera på om man som lärare blivit hemmablind och tappat geisten.

Musöron

I fredags när jag cyklade till sta´n konstaterade jag att det var musöron på björken. Alltså dags att beskära rosorna.

Jag har tänkt klippa ner dem ganska länge - har en sådan där bra sort som man kan ta av någon decimeter ovanför marken varje år och ändå få en fantastisk blomning till långt in på hösten - men tänkte vara ordentlig och vänta. Har istället lagt kraften på att rensa och gödsla rabatter samt fylla på täckbark. Det blir inte av så ofta.

Nu är det tisdag och björken är fullt utslagen. Rosorna är dock fortfarande lika risiga... Nåja. Om jag tar en buske om dagen blir jag ju färdig någon gång i nästa vecka. Bättre sent än aldrig!

Det är lugnt?!

Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden.

(Och då menar jag inte vad gäller aktiviteter. Sett ur det perspektivet far vi runt som skållade råttor, tycks det mig. I veckan inträffade alla mina olika träffas-en-gång-i-månaden-på-sin-höjd samma vecka och igår lördag hjälpte vi syrran att flytta samt var på fest - efter att ha avstyrt och tackat nej till ungefär fyra andra olika saker. Pust. Man får vara glad att man har många sammanhang som spelar roll i livet!)

Åter till vad jag egentligen tänkte säga: Det har varit ganska lugnt här hemma den senaste tiden. Morgnarna har flutit på utan större störningar, läxorna blir gjorda utan alltför mycket tjafs, fritidsaktiviteterna för både vuxna och barn fungerar som rutin (om än trevlig sådan) och sovdags har fungerat trevligt och i rimlig tid (åtminstone för barnen). Det är helt fantastiskt, när man tänker rätt på saken, med tanke på alla dessa år med ständiga konflikter kring minsta lilla förändring! Ibland är det alltför lätt att glömma bort när och att saker fungerar och glädjas åt det. Ofta ser man bara det som är jobbigt - det gör ju mest väsen av sig!

Anledningen till att jag vill påminna mig om det här är naturligtvis att det idag har varit något mindre konfliktfritt. Det är tonåren som knackar på dörren, tror jag. Och det jag personligen har svårast att värja mig mot för tillfället är oförskämdheten. (Att jag är dum och elak vet jag ju redan!)

Få barn-minnen

Kom att läsa lite i Kattmammans blogg och kastades plötsligt ungefär femton år tillbaka i tiden. Den handlar nämligen om längtan efter barn, om allt jobbigt med att försöka bli gravid med hjälp av IVF och om vad folk och media lyckas kläcka ur sig ibland.

Så nu minns jag en massa, som till exempel:

- Alla välmenande råd om att
1) ta det lugnt och vänta (Måste man vara över trettio för att vilja ha barn?)
2) om att slappna av (Avslappning och fertilitet är INTE direkt med varandra sammanhängande.)
3) om att skaffa hund. (Vad skulle vi med hund till? Med allergier och allt.)

- Den otroliga mängd skeenden som måste klaffa i kroppen hos både mannen och kvinnan för att det ska bli nå´t. (Det är ett under att det föds några barn överhuvudtaget!)

- Sorgen över alla ofödda barn.

- Tillsammanskänslan som bar (och bär!) maken och mig vidare, även om vi ofta kunde befinna oss på olika ställen i processen rent mentalt/psykologiskt.

- Spänningen i hela adoptionsresan och glädjen i att upptäcka att vårt barn fanns just där.

- Tanten som på fullt allvar prisade oss för vår snällhet (-Snälla? Nej, vi har adopterat av ren egoism eftersom vi ville ha barn!) samt frågade hur vi skulle kunna förstå varandra när barnet började prata. (-Eeh? Det blir nog inga problem. Han kommer med största sannolikhet att prata svenska.)

- Undret, till att börja med mottaget med blandade känslor, att få ett barn i magen också. (Det blev rätt många "vad var det vi sa"...)

- Igenkänningen av lyckokänslan när den nyfödde lades på bröstet. (Det här har jag varit med om förut!)

och mycket mer.

Jag kan bara konstatera att jag är priviligierad. Och att det är rätt skönt när barnen växer. (Inte för att jag vill byta bort alla småbarnsåren, absolut inte. Men det är härligt att ha ett eget liv igen. Och att få se hur de här två människorna som är mina barn tänker och fungerar och resonerar.)

Minnen är inte nostalgi, det är nåd.

Blogg igen

Nu är jag uppkopplad igen, med sladd tills vidare. Trodde inte att jag faktiskt skulle börja utveckla en viss abstinens med ett strulande nätverk, men så har det varit några dagar. Mest handlar det kanske om frustrationen över att bara nästan kunna komma åt sin brevlåda och kursportalen till nätkursen jag försöker följa.

Men nu får jag ta tag i Mysans frågeformulär (eller rättare: den som är ursprunglig ansvarig utgivare). Det kommer inte att generera några längre svar, eftersom jag är en gröngöling. (Vilket får betraktas som en evig tur, eftersom det är alldeles för långt egentligen.) Låt se:

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan januari i år.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Läs mina inledande kommentarer från januari!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Det var också en fråga. Men jag gillar Mysan mitt i livet.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag har inte gått tillbaka och läst dem ordentligt redan/än, bland annat för att den besöksräknare jag har räknar upp för varje klick från min sida (och det är ju fusk!).

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Mysans.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Mysans är en dagboksblogg. Ibland (men inte regelbundet) tittar jag runt bland skol- och pedagogikbloggar. Så lite kan man inte göra statistik av.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mysan.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Det tycker de väl att jag gör som jag vill med, antar jag.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Vet inte, men det förutsätter jag. Jag är ju jag.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Vi får väl se! Hittills går det bra. Jag är nog bara personlig.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Tja, vem vet. Rätt mycket lär det bli. Saker som är privata stannar i det verkliga livet och mellan fyra ögon.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag blir mest förvånad - och naturligtvis glad - om någon läser mina utströdda infall. Vi människor söker ju föralldel alltid bekräftelse, så jag ska inte påstå att inte det är en del av det, men den här bloggen har hittills fungerat lite som fikasnacket på jobbet som jag inte har.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Kanske. Eftersom texterna ofta handlar om livet och om att vara människa (precis som romaner) kan man nog iallafall genom sina reaktioner på dem lära känna lite mer om sig själv.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nej.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Hur då? För att man lämnar ut för mycket? Eller för att egot kan växa sig hur stort som helst när man aldrig får mothugg?

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Har ingen erfarenhet.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Finns det några om man gör det på sina egna villkor?

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Det är inte omöjligt. Undrar vad den kommer att handla om då?

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det beror väl på hur det utvecklas - och om det skrivs något som berör och påverkar många.

22. Avslutningsvis 1 : Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Se svaret på fråga 13. (Ja, jag är en mardröm för enkätförfattare.)

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får lite koll på humör och händelser i Mysans liv när vi inte hinner prata på annat sätt.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Det kan jag ju inte, eftersom jag inte känner till några än. (Dessutom brukar jag inte skicka kedjebrev vidare...)

Pust! Nu har jag gjort vad vänskapen kräver. Och det är dags att läsa Harry Potter för barnen - om de nu kan slita sig från inlinesåkningen för att gå och lägga sig...

Fåglalåt

Ta-twii, ta-twii, ta-twii, ta-twii!!
Det sitter en liten fågel i björken på "parkmarken" bredvid vårt hus. Den sjunger högt, ljust, rent och vackert om våren. Mestadels gör det mig mycket lycklig.

Klockan fyra på morgonen påminner mig dock fågelns jubel över den nya dagen snarare om min väckarklocka. Då är sången obarmhärtigt klar och obevekligt pockande och nästan outhärdlig. Och minuterna är ganska långa fram till strax före fem, då han/hon tydligen tar sig en flygtur eller slumrar in igen. Liksom jag.

Men det är väl smällar man får ta...

Varför läsa?

I ett av de tidigare avsnitten av Klass 9A (kan ses på svt.se) frågar mentorn under utvecklingssamtalet lite försiktigt om eleven - en duktig idrottsgrabb som har lite svårt att hänga med i skolan - läser något utanför skolan. Mamman berättar att så inte är fallet och tillägger ampert att hon inte tycker att det finns någon anledning att tvinga honom att läsa böcker. Möjligen kan hon förstå att han behöver träna sin ordkunskap. Det blir här alldeles uppenbart att jag har ett annat sätt att se både på kunskap och skönlitteratur än vad hon och många andra har, så nu blir det lite utläggning här i bloggen.

Vad gäller kunskap (om ord t.ex.) tror jag att man lär sig saker bättre i ett sammanhang än av att bara råplugga enstaka detaljer. Dessutom har man ingen större nytta av kunskaper som man inte kan sätta in i och använda i ett vettigt (just det!) sammanhang - för att inte tala om att det är hopplöst att försöka komma ihåg dem särskilt länge! Vad gäller skönlitteratur... Ja, här kan man plötsligt få tillgång till mängder av sammanhang.

Så varför ska man läsa böcker? Svaren är legio (dvs minst lika många som soldaterna i en romersk legion). Böcker utvecklar fantasin, ger underhållning och kunskap, utvecklar ditt språk och ditt ordförråd (iallafall om du ser på dig själv som skribent säger forskarna), tränar din förmåga att läsa mellan raderna och se på djupet, ger ökad förståelse för det samhälle vi lever i och insikt i vad det kan vara att vara människa.

Eller som Vilhelm Moberg skriver i Berättelser ur min levnad (1968): "Jag har läst för att komma över mina egna gränser, min omgivning, mina ensidiga erfarenheter, min vardagliga monotoni, den upprepning och tristess som är oskiljaktiga från min dag. Jag har läst för att jag behöver eggelse från andra människors tankar, stimulans från andras fantasi, andel i andras liv – helt enkelt – jag har sökt upplevelser utöver mina egna: läsningen har varit inlevelse i andra människors själar." Jag är mer eller mindre beredd att skriva under på det underförstådda påståendet i titeln till Francis Spuffords bok: Hur jag läste böcker och lärde mig leva. Punkt.

Inte konstigt att jag blev lite frustrerad av den doktorshandling vars inledningskapitel jag just läst i min nätkurs "Teologi och skönlitteratur". Där ägnar författaren sida upp och sida ner (rimligtvis för att det behövs inom hennes vetenskap) åt att förklara att böcker handlar om människor - att skönlitteratur och mänskligt liv interagerar - och att det därför är relevant att analysera skönlitterära texter utifrån livsåskådningsmässiga och existentiella utgångspunkter. För mig är detta fullständigt självklart! Men så är jag ju litteraturvetare snarare än teolog, förstås...

En bongo?

Måste få rekommendera den perfekta presenten till mammor och pappor och vänner och bekantingar som redan har fullt tillräckligt med prylar. Köp en bongo! Ja, det låter helt vansinnigt - men så klickar man ju på länken också.

Bror min och jag har just gett vår far (och hans fru) "En skön dag". Och det har vi dessutom haft tillsammans med bådas våra familjer och nyss nämnda par. Härligt!

Besiktning

- Titta! sa maken och höll fram protokollet från bilbesiktningen över diskbänken.
- Men...det står ju inget! sa jag.

Jag hade både rätt och fel, eftersom bilen gått igenom besiktningen utom några som helst kommentarer - för första gången i min bilägartillvaro. Jag antar att det hänger ihop med det faktum att vi, också för första gången, häromåret hade råd att köpa en bil som inte hade nått femsiffrigt på distansmätaren än.

Äntligen fyrtio, som sagt.

Långrandig?

Tänk, nu finns jag som metervara på IKEA. Långrandig, men med ganska många glada färger ändå. För 59 kronor metern.

Vad betyder det här, egentligen? Den senaste tiden tycker jag att företaget ifråga mest har namngivit sina prylar på mer märkliga sätt (Karlstad, Frostig, Nutid, Granat, Änga, Dignitet). Men sanningen är väl att mitt vackra drottningnamn är fullkomligt ute och nuförtiden passar bäst i sällskap med Tore, Hjördis, Hedda, Detolf, Ivar, Irma, Adele och de andra.

Där ser man.

Kvalificerat skitsnack

I måndags började min nätkurs - och jag har ägnat veckan (samt en och annan timme under våren) åt en del inläsning. Varje gång jag börjar läsa akademiska texter efter en längre tids uppehåll, blir det ett visst motstånd först. Så ska det vara - helt naturligt när man som jag vanligtvis läser mest skönlitteratur. Däremot är komplicerat innehåll och fackspråk ingen ursäkt för författaren att ägna sig åt akademiskt dravel, vilket inte alltför sällan är fallet.

Men, men. Kvalificerat skitsnack förekommer ju emellanåt i de flesta fack och situationer. I bästa fall döljer - och ibland mer eller mindre begraver -de tjusiga, men obegripliga, ordridåerna ett intressant innehåll. I värsta fall döljer de platt intet. Nada. Den koncentration och möda läsaren (eller åhöraren) lagt ner på att förstå och tränga igenom den hopplösa språkliga formen är totalt förspilld. Tack och lov så minskar mödan något med tiden, eftersom även denna slags träning oftast ger resultat.

De texter jag har läst hittills i kursen har, med något undantag, varit rätt hyfsade. Jag vill ändå med viss emfas hävda följande:
Att skriva en vetenskapligt korrekt, begriplig och någorlunda njutbar text är förvisso en konst, men det är faktiskt fullt möjligt. Däremot kräver det en viss möda - från författarens sida!

Välgörande paus

Tillbaka i vardagen igen efter dryga tre dygn hos Mariadöttrarna i klostret på Ombergs sluttning. (Ja, jag sa "vardagen". "Verkligheten" har jag nämligen befunnit mig i hela tiden.)
Jag har pratat med Gud (både privat och i de klassiska tidebönerna), läst, skrivit, promenerat, ätit och sovit. Mycket välgörande! Jag har inte planerat, plockat eller ordnat på något sätt - mer än att jag bad att få återkomma i september.

"Vad lat du är!" sa äldste sonen i telefon. "Vi är ju aldrig lediga från allt vi måste göra", fortsatte han och syftade troligen på de uppgifter som han och hans bror förväntas sköta. Jag hävdade min rätt att vara lat - och påpekade att bön också är en slags arbete! - men tog inte upp diskussionstråden för övrigt. Jag vägrar nämligen tycka synd om honom som en gång varje vecka ska
- laga mat
- duka
- duka av
- gå ut med soppåsen
- plocka ut bestick och glas ur diskmaskinen och ställa in dem
- gå ut med soppåsen
- ta ner tvättkorgen (vid behov flera gånger)
- fylla på med toapapper
- plocka in sin egen, redan vikta, rena tvätt

samt varannan vecka ska
- dammsuga och våttorka sitt rum.

Min lista är längre! Och överst står just nu att vattna alla glömda krukväxter.

Ansvarsfrihet

Nu har jag sjunkit ihop i en liten blöt hög. Samfällighetsföreningens årsstämma är avklarad, inklusive ett konstituerande möte. (Dessutom har jag städat lokalen både före och efter användandet samt bakat kakan till fikat). Pust! Och hurra, jag och min styrelse har fått ansvarsfrihet - av de fyra (!) närvarande medlemmar som inte var styrelseledamöter - och den nya styrelsen är fulltalig. Men någon valberedning blev det inte i år heller.

Det finns väldigt mycket att säga om individuellt ansvar för det allmänna och om demokratiska principer, men jag orkar inte just nu. Istället tänker jag vara nöjd med det hela ett tag. Och imorgon ska jag gå i kloster några dagar.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig

Efter att ha firat påsk med körsjungande i diverse gudstjänster och med mat och samvaro i diverse familjekonstellationer, väldigt trevligt alltsammans, skulle vi fara de trettio milen till Stugan för att "öppna" efter vintern. Röja lite på tomten så att man kommer fram, städa undan lite av all spindelväv som växer ur vrårna så fort man stängt dörren efter sig. Och njuta av vårsol på näsan utan en massa måsten! (Man kan ju faktiskt inte börja måla ytterväggar eller byta takpannor/hängrännor när snön mer eller mindre yr kring knutarna.)

Och så startade inte bilen.
Eftersom kommande helg också är full av trevliga aktiviteter, så smälte de möjliga röjardagarna bort som oväntad snö i slutet på mars 2008. (Möjligen ska jag påstå att de brann inne, för att fullständiga denna orgie i haltande bilder...) Så vi stannar hemma och styr lite lagom, har just varit och bowlat, har just fått igång bilen igen, kanske tar en tur till simhallen på lördag etc. Vi tar det lugnt och hinner med en hel del annat, helt enkelt.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig - men annorlunda och bra ändå!

Te och Ipren

Det är inte så dumt med annandag och påsklov när magen månadskrigar ovanligt intensivt. Allt jag vill ha är (inte ett halsband av korall, utan) många koppar te och så många Ipren som man får äta per dag. Samt en soffa och en trevligt lättläst bok...

Boknörd?!!

Det här var jag ju bara tvungen att prova!



Tyvärr får jag inte plats med mer än en bokcirkel i mitt liv, men å andra sidan har jag inget behov av att vara en del av Svenska Akademien...

(En vecka efter att jag gjorde det här testet kom det ett e-brev från Barnens Bokklubb med medlemsinformation till mina barn. Där framgick att det redan är 16000 som provat på det!)

Första snön (nästan)

Ja, jag blev ju lite kall om näsan när jag satt ute och läste i helgen. Men inte trodde jag att det skulle komma en hel decimeter snö på det nyuttagna cafébordet redan på måndagen!

Men som jag sa till de snöbollskastande barnen - passa på och blöt ner er. Så mycket mer snö blir det väl inte i den här delen av landet...

Vår och påsk

Jag har nu fått de slutgiltiga vårtecknen som inte lämnar plats för mer tvivel. Trots att det var frost i gräset i morse (och det följaktligen regnade under träden när maken och jag var ute på promenad) satt vi ute och eftermiddagsfikade. Dessutom är barnen, trots bristen på snö, numera ute frivilligt i flera timmar - och spelar kula!

Och påsken har inte varit och kommer inte att bli tidigare än så här i hela mitt liv! (Påskdagen kan infalla tidigast 22 mars, men det har inte hänt/händer inte överhuvudtaget under 1900- och 2000-talen. Den 23 mars, som i år, var påskdagen år 1913 men blir det inte igen under detta århundrade.) Det ni!

Ute eller inne?

Jag har för länge sedan konstaterat att jag inte är "rätt" i tiden. Redan som barn insåg jag att jag aldrig skulle bli tillräckligt hipp (något som det inte hette ens då), oberoende av vilka fantasifulla eller kriminella påhitt jag ägnade mig åt. Så jag valde att huvudsakligen köra mitt eget race - och klarade mig väl ifrån det mesta av kompistryck på det sättet. Men ibland kändes det naturligtvis tungt att vara så hopplöst ute som jag var.

Som vuxen fortsätter jag att göra saker på mitt sätt och försöka tycka om mig som jag är. Det är klart att jag stundtals påverkas av massmedietrycket och känner mig hopplöst omodern när det ibland blir extra tydligt att jag inte är övermåttan intresserad av att
- laga mat
- dricka vin
- träna mycket och ofta
- köpa nytt för sakens skull
- sminka mig
- designa mitt hem eller
- åka utomlands
- ...

Men den känslan brukar gå över ganska fort. Kanske för att jag dessutom är så otidsenlig att jag anser att både barn och vuxna ska ta hand om det gemensamma genom att vara trevliga mot alla man möter, gå på gångvägor snarare än på gräsmattor och i rabatter, åtminstone delta på årsmötet i de föreningar och sammanhang man är med i samt kasta sitt skräp i skräptunnan. Det vill säga att vi som människor i ett samhälle har plikter, inte bara rättigheter. Tilläggas kan: Plikter mot varandra, inte bara mot oss själva.

Oj, vilken predikan det blev... Iallafall verkar det ibland som om tiden börjar komma ifatt mig. (Och då menar jag inte att jag blir äldre, även om det också är sant.) Nu heter den nya inredningsfilosofin wabi sabi - okonstlad inredning där det som inte är nytt och perfekt också är vackert. Mänsklighetens framsteg förstummar mig.

Hurra!

Jag har fått jobb - kanske. Får man ropa hurra då?
Intervjun gick alltså bra och de vill ha mig - om de behöver mig. En försenad upphandling är anledning till förvirringen. Trots oviss väntan i några veckor till känns det rätt bra, så... HURRA!

Och imorgon ska jag gå på syföreningsauktion. Det ger tid med goda vänner, fika och underhållning (iallafall om auktionsutroparen är hyfsad) på samma gång. Trevligt! Dessutom är jag i princip uppvuxen på och med kyrkliga basarer, så jag njuter också av nostalgifaktorn och minnena av bland annat mormor som alltid tog lotter till alla barnbarnen så att vi vann på distans. För att inte tala om att man får ha roligt samtidigt som man "slösar" och ger sin fastekollekt!

Mitt läsande

Som det väl har framgått av denna blogg läser jag en hel del och tycker om böcker. Sanning att säga har jag till och med ett visst behov att äga dem, i alla fall de jag tycker är bra och vill kunna läsa om utan besvär. Men jag jobbar med den biten - eftersom jag pretentiöst nog någonstans ändå inte vill fästa mitt hjärta alltför hårt vid världsliga ting, eftersom det finns utmärkta bibliotek och eftersom vi inte har plats med fler bokhyllor här hemma!

Under rubriken "Läser just nu…" till höger kan den intresserade följa vad jag sätter i mig, även om listan inte är heltäckande. Så här funkar det nämligen: För det mesta har jag någon faktabok som ligger halvläst och väntar på när jag har ork och lust. (Just nu är det som synes Göran Häggs Välfärdsåren. Den är mycket intressant men kräver ett ganska stort mått av koncentration.) Oftast har jag också någon skönlitterär bok på gång som har funnits på borde läsa-listan ett tag, men som jag av någon anledning tycker/inbillar mig kräver lite mer. (För närvarande representeras den boken av Lars Ahlins Natt i marknadstältet, en av de titlar som står på litteraturlistan för den nätkurs jag ska påbörja i slutet av mars. Jag har snart läst tvåhundra sidor, vilket är knappt hälften, men vet fortfarande inte vilken som är den röda tråden.) Dessutom läser jag i princip ständigt en bok för att slappna av. Det handlar ofta om omläsning och skumläsning och det går fort - så fort att jag inte ids byta titel i listan riktigt varje gång. (Jag har nog skrivit dit ungefär varannan. Ganska ofta är det en gammal pusseldeckare, just nu en lite nyare. Men det ska vara ganska lugnt, trots blod och död, och inga sådana där flämtande thrillers där man aldrig hinner andas ordentligt.) Slutligen läser jag Bibeln, dels hela böcker som ofta diskuteras i en bibelstudiegrupp och dels kortare bitar i min ensamhet.

Naturligtvis tillkommer även andra böcker och texter av olika slag, men i det stora hela är detta en hyfsad beskrivning av min bokkunsumtion just nu. Jag har inte sagt något om bokcirkeln jag deltar i, vars böcker kan höra till de flesta av kategorierna, men det tar jag en annan gång.

Ja, nog är jag bokberoende. (En ganska trevligt ord-sammansättning. Mycket trevligare ord än "bookoholic", som jag heller aldrig sett eller hört men som nog skulle betecknas som modernare i dessa tider.) Frågan varför jag läser ska jag dock också lämna till en annan gång.

Vårprojekt

Solen skiner och humöret är utmärkt. Några grader kallt, blå himmel och små rester av det minimala snöfallet i helgen här och där i gräset. Underbara promenader och riktigt sköna fikastunder i soligt lä-läge utanför ytterdörren, gärna med en bok i knä´t.

Tar ett varv runt tomten och konstaterar att snödropparna är överblommade, krokusarna tittar upp och tulpanbladen visar sig de också. Med den här farten borde man nog ägna sig åt vårbruk i trädgården. (Eller tomten, som jag alltså brukar envisas med att säga. Det låter lite mindre ambitiöst än trädgård.) Ett antal fröställningar behöver klippas ner, men det är väl bäst att vänta tills det inte blir några fler minusgrader. Hösthallonen håller på att ta över helt, så de flesta nya skott måste helt enkelt grävas upp. Och så behövs det mer jord och sannolikt lite gödsel både här och där. För att inte tala om mitt sten- och torvparti (som bara har en sten). Det behöver rensas, grävas om, fyllas på och färdigomgärdas av den sista kantbiten som står i garaget.

Men vitsen med tidig vår är ju att man inte ska behöva känna att allt trädgårdsjobbet pockar på att få bli gjort. Istället kan man ägna sig åt alla andra projekt samt en och annan god bok. Jag går för närvarande successivt igenom högarna med kläder vid symaskinen - laga, återanvända på annat sätt eller kasta? Fotografierna från de senaste två åren skulle behöva komma in i pärmar, och källarrenoveringen har knappt styrfart. Allt är rätt roligt att syssla med, men tiden är ju begränsad. (Egentligen ska man visst bläddra i frökataloger och planera sommarens blomning. Jag kan föralldel njuta av bilderna, men sår några frön i förväg gör jag definitivt inte. Resultatet blir huvudsakligen förslösad kvinnokraft och några blekgröna, raka streck som lägger sig ner mot jorden och dör. Till min glädje är jag tydligen inte ensam: Läs en fröhatares funderingar på odla.nu) Man får helt enkelt välja sina krig och jobba för sina njutningsstunder, precis som i barnuppfostran.

Så länge solen skiner klarar jag allt!

Berätta om dig själv!

Nu har jag varit på anställningsintervju, för första gången på länge. Med andra ord: Det var nyttigt för självkänslan - och för tron på mänskligheten! (Bara för att jag har varit och är sjukskriven och arbetslös innebär det faktiskt inte att jag numera är ett vrak både emotionellt och intellektuellt. Mina kompetenser har inte heller blivit färre eller sämre. Snarare tvärt om.) Jag tycker att intervjun gick bra. Vi pratade med varandra, fångade upp trådar och kastade dem tillbaka. Hela tiden med en glimt i ögat, eftersom jobbet ifråga bland annat innebär att lära folk att klara av exempelvis en intervjusituation. En ganska surrealistiskt situation på sitt sätt.

I förberedelserna (Jag hade bara glömt förbereda en av standardfrågorna - Hur ska en bra chef vara? - resten var väl genomtänkta.) hade jag bland annat plockat fram mina anteckningar från en kurs jag en gång gick i Arbetsförmedlingens regi och som gick ut på personlighetstest och jobbmatchning. Det viktigaste jag lärde mig där var att jag har en helt annan syn på människans möjligheter till utveckling och lärande. Hur då? Jo, jag är helt övertygad om att vi kan förändras, att vi kan lära oss och utveckla nya kompetenser och kunskaper. Det trodde inte de där modellerna. Men jag fick iallafall lite nya infallsvinklar på hur man kan beskriva sig själv, så det var ju inte bortkastad tid ändå. Riktigt använbart, faktiskt, även om jag inte passade in i mallarna. Det föredrar jag dock att tolka som att jag inte är särskilt fyrkantig, utan istället mångsidig!

(Vilka standardfrågorna är? Ni vet: Berätta om dig själv! Vilka är dina starka respektive svaga sidor? Varför vill du ha det här jobbet? Varför ska vi anställa just dig? Vad vet du om oss? osv)