Den gamla vanliga sjukan

Det var länge sedan jag orkade skriva något här. Anledningen är densamma som vanligt: Jag orkar inte. Om du kanske inte vet varför - och är intresserad av att försöka begripa det - så kanske du orkar läsa det brev som jag skrev till en vän idag.

Hej!

Det är den gamla vanliga sjukan som gör att jag inte vågar lova att jag orkar något alls på lördag, trots att jag verkligen tycker att det skulle vara jättetrevligt. Även om jag har talat mig ganska trött om den under alla år sedan 2002, så har vi ju faktiskt inte träffats så mycket. Så här kommer en kort (?!) resumé, så att vi kan prata om något trevligare när vi väl ses!

Jag blev sjukskriven från min gymnasielärartjänst för andra gången år 2002, för vad läkarna kallade utmattningssymtom. Jag var outsägligt trött och orkade knappt äta eller ens gå på toa. Jag sov utan att någonsin bli utsövd, vilade utan att bli utvilad, blev ännu sjukare av ansträngningar (som att duscha, promenera, dammsuga, lyssna på musik, läsa, sjunga etc), mådde illa och hade ont i lymfkörtlarna och i hela kroppen hela tiden och klarade varken av ljud eller ljus i någon större utsträckning. Jag grät av pur trötthet, utan att egentligen vara ledsen eller deprimerad. Och blev aldrig frisk, vilket man ju faktiskt blir om man är utmattad.

Men alla prover sa att det inte var något fel på mig. Och rätt snart började både vården och Försäkringskassan - samt många runt omkring som tydligen blev provocerade av att jag inte blev bättre - tala om för mig att allt egentligen var mitt eget fel. Allt skulle bli bra om jag bara ville lite mer, slutade vara lat, tänkte lite mer positivt, tränade lite mer, åt lite nyttigare, pushade mig själv mer, slutade se mig som sjuk och tog tag i mitt liv i största allmänhet. Och skaffade hund, så jag fick någon annan att bry mig om. (Som om jag inte led tillräckligt av att inte kunna vara riktigt den mamma jag hade tänkt mig åt mina barn.) Dessa kommentarer är egentligen det jobbigaste med alltsammans.

Jag bet ihop och fortsatte envist hävda att min kropp hade blivit överfallen av något, även om det inte syntes på proverna, och att det inte satt i huvudet. Och: - Jag ÄR INTE deprimerad! (Jo, under de sex månader då jag åt medicin MOT depression. Det var en lättnad att få sluta, för då blev jag mig själv igen, även om jag mådde fruktansvärt fysiskt dåligt av att fasa ut medicinen.) Dessutom: Jag blir INTE bättre av att träna och tvinga kroppen att ta ut sig. Istället kraschar jag rent fysiskt och får tillbaka alla gamla symtom med full styrka, ibland i flera veckor eller månader.

På hösten 2006 hade jag arbetstränat och man kom fram till att jag med nöd och näppe kunde jobba 25% under kortare perioder. Fast jag hade ju inget jobb längre att prova på. På våren 2007 blev jag utförsäkrad (dvs plötsligt var min arbetsförmåga enligt Försäkringskassans sätt att se uppe i 100%!) och då brydde vården sig inte heller mer eftersom jag inte behövde några nya sjukintyg. Jag beslöt mig då för att strunta i alla myndigheter och leva ett så bra liv som möjligt utifrån de faktiska förutsättningarna. Och på makens bekostnad.

Genom att lyssna på min kropp, göra vad jag orkar och vill och strunta i resten, blev jag mycket, mycket sakta lite, lite bättre. Nu 2016 har jag kommit så långt som till att jobba 50% hela tiden - och det är fantastiskt! Jag har fått ett nytt jobb, som både fungerar och känns utvecklande, och det betyder mycket för mig. Däremot orkar jag inte särskilt mycket mer överhuvudtaget. Jag får fokusera på att orka tvätta håret var tredje dag, laga mat ibland, ta åtminstone en kortkort och långsam promenad varje dag samt orka lägga i någon tvätt i veckan. Jag försöker upprätthålla körsången, men det mesta övriga får jag välja bort. På helgerna är jag ofta helt utslagen. Alternativet, att inte jobba, är dock så gräsligt att det väljer jag inte förrän jag blir tvingad till det.

Det var dock skönt att jag fick en diagnos hösten 2015. Det var en lättnad och en bekräftelse att få veta att man visst kan må precis så här och att världen är ganska full av människor som delar upplevelsen, både av sjukdomen och av bemötandet från omgivningen. Det kändes också mycket bra att få veta att mitt sätt att hantera sjukdomen var helt riktig och till och med har ett namn: Pacing = Att hushålla med sin energi så att kroppen mår bra istället för att brytas ned. Dessutom var det skrämmande men nyttigt att få veta att jag faktiskt har en ganska mild variant och att de sjukdomsskov man hamnar i när man pushar för mycket riskerar att göra en markant och stadigvarande sämre. För jag vill verkligen inte bli sängliggande igen och i behov av personlig assistans!

Sjukdomen? Den heter ME/CFS - Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrom. Den är klassad av Världshälsoorganisationen som en neurologisk sjukdom och den är sannolikt autoimmun, dvs kroppen angriper sig själv och i det här fallet de energiproducerande mitokondrierna i cellerna. Läs mer på RME:s hemsida http://www.rme.nu.

Till slut:

Jag tycker inte särskilt synd om mig. (Mer än ibland, förstås, men då får man vara lite snäll mot sig och skratta ihop.) Det här är ju mitt liv och jag tycker om att leva det tillsammans med familj och vänner. Det är kanske inte som jag trodde att det skulle bli, men det är mitt. Och det är, på sitt sätt, ett gott liv.

Lev väl!

Inget bäst före-datum?!

Skriva hinner jag inte - och knappt läsa heller. Men jag vill gärna berätta att jag läste Lagercrantz bok om Zlatan i början av september. Jag som är fullkomligt renons på fotbollsintresse kunde bara konstatera att författaren har lyckats få ett sådant flyt och en sådan dramaturgi i grabbens historia att det faktiskt knappt gick att sluta läsa.

Mest fascinerad blev jag av den stress som proffsspelare (i diverse sporter antar jag) lever under när de ska köpas och säljas innan det sk transferfönstret stängs sista augusti. Som om de vore drängar och pigor i Sverige förr i tiden, när man bara fick flytta kring Mickelsmäss. Förutom tidspressen handlar det om att skapa möjligheter och göra rätt val i karriären - och dessutom att få till allt det där innan man blir för gammal.

Efter läsningen gladde jag mig åt att mitt bäst före-datum förhoppningsvis inte är lika tydligt och att min eventuella karriär troligen inte måste avgöras vid en viss tidpunkt varje år.

Dessutom konstaterade jag att jag fortfarande inte minns några namn eller klubbar som har med fotboll att göra.

Att vänta tar energi

Med jämna mellanrum blir vissa saker extra tydliga i livet - och så är det nu efter den senaste månadens långa väntan: Jag ringde på en jobbannons, fick vibbar om att jag nog skulle ha en ganska stor chans och att rekryteringsprocessen pågick för fullt, ansökte och började bli lite mer ordentlig med att bära med mig mobilen överallt. Men ingenting hände förrän för en vecka sedan, då jag kallades på intervju. jag har varit på den, det kändes definitivt som om de tyckte att jag var intressant (även om jag fick mig en funderare för egen del) ... och nu väntar jag igen.

Så tröttande det är! Vad mycket energi som binds upp i denna väntan!!

Och ändå har jag faktiskt övat mig på det under åratals arbetslöshet och sjukskrivning - på att vänta och hoppas och planera ett liv som inte låter sig planeras alls - och på så sätt blivit ganska bra på att bemästra det.

Men det känns bra att jag får veta under nästa vecka. Och att jag ska åka till Mariadöttrarna, dvs gå i kloster, några dagar veckan därpå. Det behöver jag!

Arbetslös

För att mota tristessen läser jag Dorothy Sayers mellan jobbansökningarna. Utmärkt medicin!

Frustrerad och beredd

Arbetssökande igen. Jag har vänt och vridit på mitt CV och mina personliga brev så många gånger, så just nu är det ingen större idé att göra det igen. Jag är sanning att säga dödligt trött på dem, samtidigt som jag faktiskt tycker att de är ganska bra.

Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.

Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.

(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)

Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!

Sommarläsning I

Nu har jag varit på arbetsförmedlingen och talat om att jag är arbetssökande. Trots att det är både den första dagen i veckan och den första dagen i månaden, gick det snabbt och geschvint för att vara denna myndighet: bara 40 minuter. Tack för det!

Och eftersom jag hade tagit med mig dagens Östgöta Correspondenten, så gick det ingen nöd på mig.

Under de tre veckorna i stugan hade vi i och för sig ingen tidning, utan gjorde uppehåll i prenumerationen, men första och sista semesterveckan har det varit härligt att skrota runt med tidningen på förmiddagen! Därför kan tidningen definitivt klassas som sommarläsning.

Sommarledig

Sommarlov. Det känns faktiskt som om jag har sommarlov! Jag känner mig härligt ledig och njuter av att bara gå omkring och skrota - ta ett handtag här och där, läsa ett kapitel i en bok då och då.

Framtiden kommer, och då är jag arbetslös, men jag ska försöka vänta med att oroa mig tills den är här. Nu ska jag har sommarlov. Because I´m worth it!

Inte mycket, men bra

Jag tycker om att gå till jobbet varje dag. Det är trevligt!

Men jag är ganska trött och orkar inte formulera mig särskilt mycket här.

Trött och tillfreds

Fredag eftermiddag och jag är ganska trött. Men samtidigt tillfreds med livet! Det finns massor med anledningar till detta, men jag tänker bara lista några få av dem den här gången.

Jag har ett jobb som jag ska gå till de närmaste åtta månaderna - och det är den längsta anställning jag har haft sedan jag blev sjuk 2002. Det verkar finnas anledning att anta att jag kommer att trivas utmärkt, även om det dessa första dagar är en hel del ny information att smälta. (Men nu har jag fått alla inloggningar så att jag kommer in i systemen!)

Jag har en underbar familj som jag tycker om att leva med - och som jag i sommar kommer att kunna semestra tillsammans med i mer än en vecka. (Särskilt trevligt är att det inte är så fasligt tonårigt för närvarande, särskilt spännande är att äldste sonen snart ska välja till det nya gymnasiet.)

Hösten är tidvis väldigt vacker fortfarande och det kommer att vara ljust ute när jag går hem hela vintern, eftersom jag jobbar halvtid.

Inte så dumt!

Svaret är noll

Idag har jag ringt till arbetsgivaren och sagt:

- Nu kan jag svara på frågan om hur gärna jag vill ha jobbet på en skala från 1 till 10. Svaret var tio för femton år sedan och kanske blir det om några år igen. Idag är svaret noll. Jobbet går inte ihop varken med min ork eller med min familjesituation just nu.

Nej, jag hade inte fått jobbet om jag hade låtit bli att ringa. De har två andra som de funderar över. Men de tyckte att intervjun gick bra! (Bara så att de kände av min tveksamhet. Vilken växte ju mer jag fick reda på, så det är ju inte så konstigt.)

Antagligen är det tur att jag inte uppbär a-kassa för närvarande...

Osäker

Är helt slut efter gårdagens seminarium, anställningsintervju och föräldramöte. Mest kraft tog intervjun, dels för att det alltid tar mängder av energi att sälja sig själv medan man försöker analysera vad som händer och dels för att jag blir mer och mer osäker på att jag verkligen vill ha jobbet.

Ska bara smälta det hela idag, samtidigt som jag slappnar av med att göra vad som faller mig in (plus storhandlar). Just nu frostar jag av frysen och är på gång med en äppelkaka. Och jag borde kunna hinna med lite läsning och kanske lite häckklippning.

Imorgon ska jag göra en lista över för- och nackdelar samt en ordentlig konsekvensanalys av att jobba nästan heltid och i princip varenda kväll. Är jobbet värt de uppoffringar som krävs av mig och av hela familjen? Jag återkommer i frågan.

Ett nödvändigt helgnöje blir det att komma till beslut.

Kan du?

Sitter och svarar på en uppsjö av möjliga frågor som kan tänkas uppkomma på en anställningsintervju, framförallt den jag ska på på onsdag, formulerade på det ena eller det andra sättet.

Tänk vad man utsätter sig för! Ta bara den obligatoriska, men fullkomligt hopplösa, uppmaningen: Berätta om dig själv! som ofta inleder alltihop. Den kräver antingen en rak motfråga, en intuitiv urvalsförmåga eller ett generellt svar. (Jag satsar på det senare, så får jag väl räkna ut vad de är ute efter med ledning av fortsättningen.)

"Jag är störst, bäst och vackrast - och dessutom ödmjuk som få!" Det är ju ungefär vad man ska ha fram, men med konkreta exempel på vilka egenskaper man har och vad man är bra på att göra och vad man har lärt sig genom åren. Pust!

Allt ska vara jobbrelaterat och ses ur rekryterarens synvinkel. Just nu har jag någorlunda vettiga svar på de flesta, förutom Vad tycker du om att göra/ inte göra? samt Vad irriterar dig mest? (Frågorna om hur en bra chef, en arbetskamrat och ett bra jobb ska vara - sådär generellt - är en baggis i jämförelse.)

"Jag tycker att det är dödligt tråkigt att stryka." funkar ju inte. "Jag tycker om att undervisa." går om det är ett sådant jobb man söker. (Det är det inte den här gången.) Man kanske kan slingra sig lite snyggt och prata om hur trevligt det är med en kombination av utvecklande och själsdödande uppgifter. Typ.

Mest irriterande är nog om någon upprepade gånger undviker att göra sin del av det gemensamma arbetet. För jag är bra på att göra det och är ganska resultatinriktad i samarbetet. (Och kan bli bättre på att låta grupp-processer ta sin tid..;-) Och jag kan berätta både om något jag gjort bra och om misstag jag gjort och vad jag lärde mig av dem!

Kan du?
Och hur reagerar du på kritik?

Skumt är nog bara förnamnet

En liten, liten anonym platsannons bland de andra stora och prydliga. Bara text: Svetsare några timmar vid behov, Receptionist/värdinna några timmar varje dag, Städ några timmar i veckan vid behov. Och så ett mobilnummer.

"Hmm... Deltidsjobb växer inte på träd. Svetsare låter tillräckligt förtroendeingivande för att det inte ska verka sexklubb eller liknande. Jag ringer!" (Och genom att googla på telefonnumret fick jag fram hemsidan alldeles lagom tills han svarade.)

Samtalet blev kort och ganska ensidigt, eftersom det var mest jag som pratade utan att få några direkta svar. Jag är välkommen på tisdag kl. 11 - "ansiktet utåt är viktigt, så vi måste ses först" - och kan jag skicka honom en e-post där jag talar om att jag kommer och vilken tid vi har bestämt? Ja, jo, det kan jag. När han ville lägga på bad jag om namnet igen och fick det, men bara ett förnamn.

"Ja, ja. Jag får väl åka de tre milen dit och kolla vad saken gäller. I och för sig har det något med hundar att göra - och Viktor är ju pälsdjursallergiker - men det finns ju dusch och möjlighet att köra med ombyten..."

Vid närmare eftertanke och uppmuntrad av min man bestämde jag mig för att googla lite till på företaget. Mannen ifråga och hans fru äger det, det har funnits i fem år, ingen annan är anställd, årsomsättningen är på bara några hundra tusen (vilket knappast borgar för att jag får någon lön, iallafall inte vitt). Flera olika bloggare på olika hundsidor varnar för att ha med företaget och den här mannen att göra. Servicen är obefintlig, varorna dåliga, ägaren otrevlig mot kunderna så fort minsta problem uppstår.

Dubbelt hmm...

"Ansiktet utåt" - jo, jag tackar jag. Det låter inte som något trevligt jobb att bli buffert mellan besvikna kunder och ogin ägare - och att försöka göra ett bra jobb i den situationen är ju omöjligt. Frågan är ju dessutom om man får betalt för det.

Jag har ställt in mötet ifråga. Jag är i och för sig fortfarnade på jakt efter ett deltidsjobb, men någon måtta får det vara! Det är ingen idé att slösa tid på något som känns så pass skumt. I den kommande veckan ska jag istället helhjärtat ägna mig åt att påbörja höstens första kurs: Text och bedömning i ett andraspråksperspektiv!

Näst bäst

Jag läste i morgontidningen häromdagen att många arbetslösa tycker att det jobbigaste med livet som arbetslös är att gå och vänta på besked, tätt följt av att gå på anställningsintervju. Jag håller inte med.

Intervjuer är intressanta och lärorika - nu senast nästan spännande! - och innebär absolut en anspänning och en förberedelsetid. Däremot tycker jag inte att de är jobbiga eller svåra, egentligen. Och visst är det skitjobbigt att vara näst bäst. Att få komma på intervju, men inte få jobbet. Det blir tungt i längden, även om det är ännu värre att inte få komma på intervju alls.

Men det som tar mest på krafterna är att man aldrig får slappna av, koncentrera sig på faktum och sätta igång med något fruktbart. Du vet aldrig vad som gäller och vad som kommer att hända - och du ska alltid vara alert, reflekterande och ge järnet utan att kunna jobba långsiktigt.

(För att inte tala om hur trött man blir på att prata om sig själv när man skrivit hundratals ansökningar, som alla ska anpassas lagom!)

Därför släpper jag taget en stund efter varje ansökan/intervju. Jag lämnar det bakom mig nästan innan jag fått besked, för att hinna vila och njuta av väl förättat arbete ett litet tag. Innan jag får det där jobbet (vilket jag ju oftast inte får) eller innan jag måste uppbåda en massa ny energi för att söka nästa.

Jag e så gla

Ha ha,
hurra!
De ringde på min födelseda
och sa:
Vi tror att du e bra,
så dig vill vi ha!

Jag har fått ett jobb ida!

(Fånigt och fritt direkt ur hjärtat.)

Familjeföretaget

Funderar faktiskt allvarligt på att helt enkelt radera allt som stavas med "sjuk" eller "rehab" från mitt CV. Det kommer fortfarande att finnas en tom gapande period, men de kanske frågar först på anställningsintervjun? Istället för att sortera bort det där sjuka fruntimret, menar jag. Henne som tydligen ingen vågar satsa på.

Ska jag ljuga, alltså? Nej, den konsten behärskar jag (tyvärr?) inte! Men man kan ju presentera sanningen på ett annat sätt:

Jo, de senaste åren har jag huvudsakligen ägnat åt att utveckla familjeföretaget. Vi står på tre ben, så det har gått ganska bra trots lågkonjunkturen. Det handlar om Vård och omsorg, Bygg och service samt Personlig utveckling. Som i alla mindre företag får alla prova på att göra allt, men mitt huvudsakliga ansvar har jag alltså på utvecklingsavdelningen.

Vi är två delägare och jag tjänstgör omväxlande som VD och vice VD. Och jag vill gärna komplettera det här med att jobba hos er på deltid!

Tveksam uppmuntran

Ännu ett brev från a-kassan som inger mig en känsla av förvirring. Ska man skratta eller gråta? Det är väl bäst att skratta åt eländet. Det frigör ju en massa nyttiga hormoner i kroppen, om jag har förstått det rätt, och de kan nog behövas om jag ska ta mig igenom den här regeldjungeln.

Jag kan ta att mina timjobb i slutänden ger mig lägre inkomst än om jag hade fått a-kassa. (Detta på grund av hur ersättningen räknas. Halva dagen ryker till exempel även om jag bara får betalt för 1,5 timmes jobb.) Däremot har jag svårt att smälta att jag ska bli ytterligare straffad för att jag "kan och vill stå till arbetsmarknadens förfogande" - och alltså tar de jobb jag får.

Det är dock resultatet av den nya lagen om deltidsarbetslöshet, som de tydligen har kommit på först nu att jag lyder under. Egentligen borde jag alltså, om jag förstått informationen korrekt, inte ta några jobb alls om de inte fyller hela mitt arbetsutbud på 20 tim/vecka. Jag uppmuntras alltså av rent ekonomiska skäl att försaka dessa chanser att få in en fot både här och där. Är det det som kallas "arbetslinjen", den som skulle uppmuntra folk att jobba?

Problemet är ju bara att arbetsgivarna verkar särdeles ointresserade av att satsa på ett så osäkert kort som jag är - en långtidssjukskriven typ som kanske inte med 120%-ig säkerhet klarar av sin halvtid och helst lite mer. Men det är klart: Med det här samhällets syndabockstänkande så är det ju helt och hållet mitt eget fel att jag har hamnat i den här situationen. Och att jag inte har tagit mig ur den också. (Det handlar ju bara om att tänka positivt och visualisera sina mål, vet jag! Man kan vad man vill. Du är vad du äter. Och så vidare.)

Jag brukar ju säga att det var riktigt skönt att bli utkastad av Försäkringskassan, eftersom det innebar att jag inte behöver bli utsatt för fler konstiga brev, telefonpåringningar eller möten från/hos dem. Ska jag vara konsekvent borde jag väl följaktligen vara tacksam för att a-kassedagarna på detta sätt kommer att ta slut fortare än kvickt...

Starten har gått

Nu börjar det!

Det första jobbet är igång, det andra startar denna vecka och det tredje nästa. (Ja, lite stressad är jag nog, men jag har köpt tre nya brevkorgar för att kunna hålla isär saker och ting hyfsat.) Dessutom har jag (förstås) anmält mig som klassförälder och ska fixa en lista där, är sekreterare i en styrelse där jag just har fixat en massa andra listor och ska ikväll som ordförande leda ett annat styrelsemöte. Men som ni märker börjar jag få svung på livet, så det ska nog gå bra.

Högarna finns nog kvar, men de är liksom uppdelade i hanterbara enheter. Och nu ska det bli kvällsmat också!

Mer relativitet

Plötsligt ringde de från ett av alla dessa otaliga jobb som jag sökt. Skulle jag kunna tänka mig att sköta privatundervisning i svenska för invandrare en och en halv timma i veckan med start i augusti? Låg lön (så klart) och inga bestämda datum, men bara två elever och möjlighet att lägga schemat som vi kommer överens om tillsammans. Jodå! (Lämpligt tillfälle att prova på detta med Svenska 2, som jag egentligen inte har någon utbildning för. Sådana jobb verkar ju alltid finnas...)

Senare samma dag hade jag anställningsavtal och sekretessavtal i e-brevlådan, att undertecknas i två exemplar och insändas snarast möjligt.
- Hmmm...
tänkte jag när jag med stigande förvåning - och obehag - läste igenom dessa till ofullständig svenska översatta sidor. Jag är ingen nyckelperson, jag vet ingenting om företaget, jag är erbjuden timlön och några futtiga timmar per vecka... Det är verkligen inte rimligt att jag ska skriva under på alla dessa om och men, som i värsta fall kan tolkas som att jag inte får jobba med utbildning hos någon annan varken när jag är anställd eller under de därpå följande två åren. Dessutom rimmar det illa både med vad jag vet om svenska anställningsförhållanden och med a-kassereglerna.

Alltså avböjde jag - och talade om att det kändes obehagligt. (Samt skrev ett brev till handläggaren på arbetsförmedlingen med en förklaring. Någon nytta har man ändå av att vara över fyrtio! Jag skulle aldrig ha vågat när jag var tjugo.) Döm om min förvåning när jag nästa dag får en förfrågan om jag kan tänka mig att skriva under det nya avtal, utan så mycket text, som de samma dag skickat med vanlig post! Allt är tydligen relativt.

Jo, jag har skrivit på det. Det känns spännande och ska bli roligt. Framförallt känns det väldigt bra att jag lyssnade på mig själv och sa ifrån - och det gick bra ändå!

Berätta om dig själv!

Nu har jag varit på anställningsintervju, för första gången på länge. Med andra ord: Det var nyttigt för självkänslan - och för tron på mänskligheten! (Bara för att jag har varit och är sjukskriven och arbetslös innebär det faktiskt inte att jag numera är ett vrak både emotionellt och intellektuellt. Mina kompetenser har inte heller blivit färre eller sämre. Snarare tvärt om.) Jag tycker att intervjun gick bra. Vi pratade med varandra, fångade upp trådar och kastade dem tillbaka. Hela tiden med en glimt i ögat, eftersom jobbet ifråga bland annat innebär att lära folk att klara av exempelvis en intervjusituation. En ganska surrealistiskt situation på sitt sätt.

I förberedelserna (Jag hade bara glömt förbereda en av standardfrågorna - Hur ska en bra chef vara? - resten var väl genomtänkta.) hade jag bland annat plockat fram mina anteckningar från en kurs jag en gång gick i Arbetsförmedlingens regi och som gick ut på personlighetstest och jobbmatchning. Det viktigaste jag lärde mig där var att jag har en helt annan syn på människans möjligheter till utveckling och lärande. Hur då? Jo, jag är helt övertygad om att vi kan förändras, att vi kan lära oss och utveckla nya kompetenser och kunskaper. Det trodde inte de där modellerna. Men jag fick iallafall lite nya infallsvinklar på hur man kan beskriva sig själv, så det var ju inte bortkastad tid ändå. Riktigt använbart, faktiskt, även om jag inte passade in i mallarna. Det föredrar jag dock att tolka som att jag inte är särskilt fyrkantig, utan istället mångsidig!

(Vilka standardfrågorna är? Ni vet: Berätta om dig själv! Vilka är dina starka respektive svaga sidor? Varför vill du ha det här jobbet? Varför ska vi anställa just dig? Vad vet du om oss? osv)