Det godas gåta

 ”Glad och god ska mänskan vara” står det med mörkblå korsstygnsbokstäver på en gulnande och blåkantad bomullsduk på väggen i stugan. Orden är inringade av en lika korsstygnsbroderad blomslinga, som för tankarna till ett enklare dalamåleri. Fyra sorters blommor i skiftande nyanser av blått, rött och gult varav en sort med tulpanliknande kalk. Däremellan grönt slingrande blad och stjälkar samt två spirande hjärtan – ett över och ett under texten.

Glad och god. Det är väl ändå mer än lovligt naivt att utropa något sådant i denna komplicerade och ibland skrämmande värld, invänder du kanske. Dessutom är texten direkt banal. Och det har du ju rätt i. Men jag tycker att det är så konstigt att alla snälla ord verkar ha blivit något misstänkt eller fult. Kan man säga orden glad eller snäll utan att någon läser in antingen mesig eller förtryckt? Kan man vara vänlig utan att någon tror att man smickrar för att skaffa sig fördelar? Att acceptera verkar inte sällan ha blivit synonymt med att ge upp, men det är förskjutningen av klang och värde i det lilla ordet nöjd som förvånar mig mest. Senast förekom det i konstellationen ”gammal, trött och nöjd” – och jag fattade ingenting. Som om det skulle betyda lat, likgiltig eller passionslös? Även om det kan användas när man är mätt och inte vill ha mer, så tänker jag för det allra mesta på ett helt annat sätt. Jag tänker att man kan vara nöjd med sitt liv och vad man har uppnått, utan att tappa vare sig lusten eller förmågan att utvecklas, drömma, längta. Att det inte handlar om ett stillastående, utan mer om glädje och tacksamhet.

Hur är det med ”god” då? Tomas Sjödin frågar sig i nionde kapitlet i boken Eftervärme: ”Är det förmätet att tro att man kan göra skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan förstora hennes liv? Somliga menar att man egentligen aldrig gör någonting för någon annan, att allt ytterst handlar om oss själva. Spelar det någon roll?” Han fortsätter sin text med att konstatera att våra avsikter och motiv nog alltid är mer eller mindre grumliga, men att det faktiskt är själva handlingen som betyder något i praktiken. För mottagaren, förstås, men kanske också för oss själva. En god handling drar ju ofta med sig fler.

Glad och god ska mänskan vara. Både ord och mönster på mitt garderobsfynd är enkla, men stygnen är jämna och noggranna. Trådbytena många. Ja, någon har lagt ner både tålamod och omsorg på det här budskapet. Detta i en värld som kanske inte var lika uppdaterad som vår, men som nog kände människornas rädsla och ondska in på bara skinnet minst lika tydligt som vi gör idag. Ändå har någon konkret tagit ställning för det glada, goda, vänliga.

Det vill jag också göra. Kanske är det just därför jag omsorgsfullt har nålat upp bonaden på väggen? Inte för att det i sig gör världen bättre, men för att texten hjälper mig att hålla fokus på det väsentliga. Jag vill inte lägga energi på att misstro och analysera sönder motiv, utan möta andra med omtanke och vänlighet. Jag vill ta det godas gåta som utgångspunkt för mitt liv istället för det ondas problem, som biskop Martin Modeus föreslår i första kapitlet av sitt herdabrev. Och jag vill börja varje dag i tacksamhet och förnöjsamhet. För om jag kan leva god och glad, så kan andra det också. Då blir världen bättre med tiden.

Det är också ett banalt påstående. Spelar det någon roll?

Bättre lycka nästa gång

 För en vecka sedan talade bokcirkeln om Nina Wähäs roman Testamente. Det är en 438 sidor lång, yvig berättelse med en uppsjö av personer ur vilkas perspektiv läsaren får uppleva olika delar av händelseförloppet. Den egentliga tid som förflyter är mindre än nio månader – en graviditet – i början av 1980-talet, även om vi också får många tillbakablickar. Boken handlar om familjen Toimi, med föräldrarna Siri och Pentti samt deras fjorton barn (varav två dog i småbarnsåldern) och barndomshemmet ifråga finns i Tornedalen. Att syskon och syskonband är olika blir väldigt tydligt och är trovärdigt skildrat, liksom att det vi kallar kärlek kan se ut på många sätt.

Språket fungerar bra. Romanen är uppdelad i tre delar: Del 1 The cast, the scenery;  Del 2 The murder; Del 3 Who dunnit. Första och tredje delen berättas till stora delar ur den äldsta dottern Annies perspektiv, men både här och i mittendelen finns också de andras tankar och minnen inflikade i kortare eller längre berättelser. Dirigerar det hela gör en allvetande berättare, som hela tiden vänder sig direkt till läsaren för att kommentera och ursäkta och påpeka och värdera det som sker.

Mina bokcirkelkamrater tyckte mycket om boken. Den var spännande och hade ett driv så att man ville läsa vidare, sa de. Det varken tyckte eller ville jag. Naturligtvis läste jag ut boken ändå, för att kunna förstå de andras förklaringar av varför de gillade den, men ändå kan jag inte göra deras omdöme mer rättvisa än vad jag gjort ovan. Så det är nog bäst att du slutar läsa den här texten nu om du planerar att läsa boken ifråga.

 

För min del blev jag fullkomligt utless av den första delen. Jag höll på att bli galen på den beskäftige berättaren som hela tiden lägger sig i, ställer ledande frågor, gör värdeladdade sammanfattningar och berättar för mig som läsare hur allt ska förstås. Andra delen börjar bra med att suga tag i mig när Hirvo och Siri får säga sitt i fred och med egna ord, men det räcker tyvärr inte så länge. Tredje delen blir en enda stor antiklimax, särskilt som trovärdigheten försvinner helt när den knappt läskunnige Pentti plötsligt visar sig vara oerhört välformulerad i sitt testamente. (Det sistnämnda var vi i alla fall överens om!) Och även om jag får veta redan på första sidan att det här ska handla om ett mord, presenteras varken förövare eller lik – bara en faslig massa om och men.

Nina Wähä berättar i en intervju i tidningen ”Skriva” (nr 6/2019) att hon ville skriva om just Tornedalen och i den muntliga berättartradition som hon upplever finns där, en tradition som används för att bearbeta livet. Det låter ju spännande! Skulle denna lokalfärg kunna vara en förmildrande omständighet? Nej, tyvärr. Jag tycker inte att miljön egentligen får någon särskilt stor plats i den här berättelsen eller att personerna ”använder berättandet för att behandla sin egen skit”. Det kunde ha utspelats var som helst och snarare är människorna oerhört fåordiga.

Wähä berättar vidare att hon först trodde att hon höll på att skriva på en novellsamling. Vad synd att hon inte genomförde det! Då hade hon tvingats ge alla karaktärer plats och det hade känts mer rättvist och kanske blivit mer begripligt. Istället infördes vad hon kallar ”en neutral berättare för att skapa en dramaturgi”, vilket alltså fick katastrofala konsekvenser för min läslust.

Bättre lycka nästa gång.