Tredje söndagen i advent träffades bokcirkeln för att prata om Sara Löwestams Tillbaka till henne, en nästan sexhundrasidig roman från 2021. Jag började i god tid, för säkerhets skull, men det var inte nödvändigt. Inledningsvis tyckte jag föralldel att boken var lite…tungfotad, bland annat för att jag hade vissa svårigheter att engagera mig i den ena huvudpersonen Hanna, men mycket snart blev jag fullständigt uppslukad av de två parallella berättelserna och romanen blev kvickt utläst.
Det här var trevligt! Det var längesedan jag försjönk så i en tidigare oläst bok. De andra i klubben verkar ha haft ungefär samma upplevelse som jag, så vi var nöjda med valet.
Berättelsen utspelar sig dels i Tierp i början av 1900-talet (och handlar då om den unga folkskolelärarinnan Signe, hennes kvinnliga kärlekar och den pågående rösträttskampen), dels i nutid i Stockholm med diverse Sverige-utflykter (och handlar då om den unga arbetsförmedlaren Hanna, hennes försök att förstå sitt instängda liv och sin rädsla för kärleken samt hennes jakt på historien om Signe).
Berättelserna är egentligen ganska fristående från varandra – de lever var för sig, vilket inte är det vanligaste – samtidigt som de fyra ting som kommer i Hannas ägo (osannolikt slumpartat, om än inte helt orimligt) en gång har tillhört Signe. Det senare får läsaren bekräftat, medan Hanna bara anar det.
I den här boken finns också, precis som i Lövestams underbara Ett hjärta av jazz, en äldre herre som klurigt både utmanar och utvecklar den yngre kvinnan. Med respekt och glädje och ibland frustration möts generationerna och lär av varandra.
Nästan alla karaktärer utvecklas och allt är inte
förutsägbart. Härligt! Dessutom är språket fantastiskt. Väl fungerande, både i
nutid och dåtid, hos yngre och äldre och invandrade. Skickligt!
