Två och två är olika

I detta tredje inlägg (eller fjärde beroende på hur man räknar) om sommarens läsning ska jag försöka sammanfatta intrycken av fyra lätt-tuggade romaner som är skrivna både av och om kvinnor. Två av böckerna är svenska, två är skrivna av engelskspråkiga författare. Två av dem gjorde mig besviken och två av dem tycker jag att du ska prova på att läsa.

- Elisabeth Nemert är lärare i svenska och historia. Hon har givit ut ett antal historiska romaner som alltid har en stark kvinna i huvudrollen och jag tycker att de är läsvärda allihop. Det blir kanske på gränsen till magistral historielektion ibland och karaktärerna är kanske inte precis nobelpris-djupa, men jag gillar dem ändå och läser om dem med jämna mellanrum. Den här gången har jag läst den ganska nya Ljusets dotter, som utspelar sig i Stockholmstrakten under sent 1700-tal. Boken handlar om Maria, en fattig och handikappad ung kvinna som älskar musik och som mot alla odds också får utveckla sin ådra - och bland annat spela för Gustav III. Kan med fördel läsas av både ungdomar och vuxna.

- Sommarbruden heter boken jag inte ens tänker stoppa in i bokhyllan. En platt och långtråkig och oerhört förutsägbar historia om bröllopshysteri och kriser och nublevdetbraigenminsann. Den irländska författaren Marita Conlon-McKenna gladde mig med den småcharmiga En liten hattaffär på hörnet för några år sedan, men det här var tyvärr ingenting att ha.

- Sanningens ögonblick av den amerikanska författaren Kristin Hannah, kan man kanske också både ha och mista. Mest blev jag nog besviken för att jag redan har läst den, men hade glömt bort det. (Ja, litegrann säger det onekligen om boken!) Hennes böcker brukar utspela sig i en liten småstad någonstans i USA, ofta med storstadsvyer som kontrast på ett eller annat sätt, och handla om några syskon eller ett kompisgäng som tacklar livet på olika sätt - men håller ihop. Det brukar vara hyfsat trevligt att läsa dem och när hon använder en historisk approach, som i Den frusna trädgården, blir det riktigt bra.

- Rosengädda nästa är en ganska osannolik men skön historia av Emma Hamberg, en svensk författare som utlöste synnerligen delade meningar på en bokcirkel häromåret. (Läs mer här!) Den började iallafall himla bra med en massa människor på gränsen till sammanbrott, även om den kanske tappade lite fart mot slutet och upplösningen. Och visst, det är ganska mycket klichéer, men de är på något sätt brutalt använda och liksom friska. Så trots detta och en viss förutsägbarhet så gillar jag henne fortfarande - och boken också.

Några böcker till läste jag nog i somras, men dem får ni klara er utan!

Mord av olika slag

Naturligtvis har jag läst om en hög med deckare i sommar, precis som jag brukar göra när jag vill vila och slappna av. Som jag rimligen redan har berättat om i något tidigare inlägg så gillar jag lite äldre deckare, där huvudpersonen inte nödvändigtvis är alkoholiserad eller ligger i skilsmässa och där böckerna kan betraktas mer som pusseldeckare än som thrillers.

Mina tre favoritförfattare i den här genren heter Agatha Christie, Maria Lang och Dorothy Sayers och många av deras bästa böcker kom ut under förra hälften av nittonhundratalet. Jag har således njutit, för vilken gång i ordningen vet jag inte, av Hercule Poirot när han löser Mordet på Orientexpressen, av Christer Wijk när han söker sig fram till sanningen om vem mördaren är i Mördaren ljuger inte ensam samt av Lord Peter Wimsey i hans ...största affär. Spännande, intellektuellt småroligt och dessutom välskrivet. Ja, jag gillar det.

Ytterligare två böcker i sommar har handlat om död, även om det väl egentligen är lite falsk marknadsföring att tala om dem under rubriken jag valde för det här inlägget. I den ena boken jobbar en principfast man på att ta livet av sig (åtminstone i första halvan av boken) och i den andra är det precis vad en mycket välplanerad kvinna verkligen gör. Redan på de första sidorna genomförs detta självmord.

I den ena boken får vi läsa om hur ett inrutat och emotionellt fattigt liv på ett oväntat sätt kan förändras, samtidigt som åtminstone jag fnissar ganska mycket och gläder mig över att boken faktiskt inte är ett enda dugg insmilande. (Ja, möjligen blir jag lite trött när den obligatoriska bögen dyker upp. Samtidigt så kastar detta ett nytt och intressant ljus över huvudpersonen, så jag köper även det.) Boken jag läst är Fredrik Backmans En man som heter Ove och den är läsvärd.

I den andra boken får vi läsa om hur mycket den självdöda kvinnan ångrar sig, både vad gäller själva självmordet och när det gäller hur hon har prioriterat i livet.Hon hamnar nämligen i något slags limbo/skärseld/mellantillstånd efter döden, då hon med en följeslagares samt andra osaliga andars hjälp ska lära sig att acceptera faktum innan hon så småningom kan lämna de levande ifred och gå vidare. Lite otippat i dagens bokutgivning och därför intressant. En stund. Men jag tycker nog inte att Någonstans inom oss är Kajsa Ingemarssons bästa bok precis.

Det här var del två av tre. Den sista osannolika blandningen av böcker kommer inom kort!

Flanörer i bokform

"Flanörlitteratur" finns det något som kallas i litteraturhistorien. Det är, om jag minns rätt, pessimistiska texter från omkring sekelskiftet 1900 som betraktar och funderar över världen och livet. Ofta med en hel del miljöskildringar invävda. Dess främsta svenska representanter är Bo Bergman och Hjalmar Söderberg. Och jag har ju läst Söderbergs Doktor Glas i sommar.

Det började med en tanke att läsa den parallellt med yngste sonen, som läste den i skolan, men det fick jag släppa. (Dels för att jag hade för mycket på gång och dels för att han var fullständigt ointresserad av att diskutera boken med mig.) Trots detta kändes det som om jag läste den med nya ögon, kanske lite 16-åriga. Ganska mycket är nog svårförstått för en ungdom av idag (t.ex. varför de unga kvinnor som kommer till doktorn i hemlighet är olyckliga och vad det egentligen är de ber honom om, för det sägs aldrig riktigt rakt ut), men funderingarna över livet och tillvaron håller fortfarande åtminstone för unga vuxna och uppåt. Tycker jag.

Däremot är ju den här doktor Glas alldeles knäpp! Och det otäcka är att jag ändå nästan förleds att tycka att hans argument för att ta död på misshagliga personer är rimliga - men bara nästan. Med andra ord är boken synnerligen välskriven, eftersom illusionen håller. Språket och miljöbeskrivningarna är sådär lite nonchalant vackra i förbifarten och boken är dessutom ganska tunn. Ja, jag är glad att jag har läst den igen och funderar nu på att äntligen ta tag i Bengt Ohlssons Gregorius, som ju antar pastorns perspektiv istället.

Har jag alltså läst mer flanörlitteratur i sommar? Tja, det beror ju på hur man ser det. Jag skulle dock vilja räkna följande dit också:

- Stefan Andhés underbara kåserier, t.ex. i Som en vind genom gräset, gör mig alltid mer eller mindre lycklig när jag är trött och ofokuserad. Författaren flanerar runt, i London och i Linköping och på lite andra ställen. han berättar vad han ser och vad han minns och vad han tänker om det och om livet. Charmigt och underhållande!

- Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyces är inte heller pessimistisk, utan snarare tvärt om. Boken tangerar de djupare tankarna, blandat med fantastiska miljöskildringar av det England huvudpersonen helt otippat promenerar fram genom, men det mesta förblir outtalat. Och även om det här också är charmigt, så blir det nästan lite tröttsamt i längden. Å andra sidan sker faktiskt en utveckling av karaktärerna och relationerna, även om den är långsam och försiktig, så det är inte så dumt ändå.

Ja, det var de första tre kortrecensionerna. Fortsättning följer.