Skolfundering

Jag har just skrivit en text om skolan, trots att jag för närvarande känner mig ganska långt bort från skolans värld. Trots, eller kanske tack vare? Jag vet inte riktigt. Läs den här eller i nättidningen Skola och samhälle.

Tio år.
Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia, efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion, betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!

Tio år. Till.
Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio åren.

Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen – och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.

Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan
- vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.
(Det finns det andra som är mycket bättre på!)

- vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad, ifrågasatt och kringskuren.
(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)

- vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det. Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.
(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är synnerligen ineffektivt!)

- kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning, fusk, utmattning, stress etc som specialfall.
(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)

Idag  jobbar jag huvudsakligen med  information, kommunikation, dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som fortsätter slita därute för elevernas skull.

Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare. Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.

I hur många år ska det vara så?

Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping

Provmani

Jag rättar inga nationella prov i denna den tredje och sista omgången av Skolinspektionens stora test. Det kanske är tur det, för jag blir tröttare och tröttare på snacket runt detta. VARFÖR är det så viktigt med nationella prov? HUR kan man tro dels att det verkligen går att mäta komplexa kunskaper som att skriva och dels att olika människors bedömning av det överhuvudtaget skulle kunna vara exakt densamma i varje enskilt fall?

En gymnasielärare i Hässleholm, Henrik Hedman, skriver i en artikel på Skola och samhälle så här:

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

Jag håller med!

Finland har svaret

Jag vet inte riktigt åt vilket håll det är modernt att titta efter förebilder i skolan nuförtiden, men för några år sedan var det Kanada och Nya Zeeland som studerades och studiebesöktes flitigt. Det var och är sannolikt bra. Dock är det ju minst lika intressant vad det är som gör att Finland ligger så bra till i alla möjliga tester, som PISA och allt vad de heter.

Christermagister har hittat en finsk rektors svar på detta, vilket du kan läsa här. Han anger åtta förhållanden som tillsammans ger detta goda resultat - och så vitt jag kan bedöma ser vi i Sverige...nästan inget av dem. (Jo, föralldel, många lärare är välutbildade och andelen behöriga växer.)

Förtroende är annars ordet som jag fastnar på... Förtroende för skolorna och lärarna bör innehas av stat och kommun. Det ni!

Sommarläsning III

Som jag nämnde i förra inlägget gillar jag att ha flera böcker på gång samtidigt. Då kan man alltid anpassa läsningen efter humör och koncentrationsförmåga. Min fortsatta sommarläsning blev därför tredelad.

Till frukost läste jag ett kapitel eller två i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen? som Lärarnas Riksförbund har givit ut (red Christer Isaksson). Det var intressant och givande läsning, som kastar ljus över mycket jag har upplevt och funderat över. Och en del som jag inte tänkt på alls, dessutom. Såklart. Läsvärt!

(Några av funderingarna formuleras på baksidan så här: "Skulle skolan bli bättre om den på nytt blev statlig? Har bristerna i dagens skola och elevernas internationellt sett sjunkande kunskapsnivå andra orsaker - och även andra lösningar - än de som har att göra med kommunaliseringen? Vad har friskolorna betytt för skolväsendet och hur har deras framväxt påverkat den kommunala skolan?")

På kvällarna i mitten av juli läste jag Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hade, sanning att säga, inte särskilt höga förväntningar - och blev positivt överraskad! Krönikorna var välskrivna, småroliga och kändes äkta. Den avslutande bloggdelen kan man dock vara utan. Det blev en tjatig och ofokuserad repris, bara.

Däremellan läste jag Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA, en spännande titel på en bok som verkligen ger associationer. Jag brukar gilla att läsa Malmsten i små doser och njuta av underfundigheten, så jag tänkte att den skulle passa i den här blandningen, men den här boken tog inte tag i mig. Jag hade svårt att skilja personerna som pratar högt ifrån varandra - och blev irriterad över att deras berättelser var tvådelade. Tycker inte att det fyllde någon funktion. Varför inte hela noveller om en person i taget? Kanske var det mitt eget fel med det här läsupplägget, men jag kunde inte se annat än att visst kan hon skriva och visst är det ganska skarpt ibland. Punkt.

Du nya, sköna värld!

Lärarlegitimationen ska jag väl se till att få ut så snart som möjligt efter den 1 augusti. Det låter ju väldigt bra, men sanning att säga förstår jag inte riktigt hur den lappen i sig själv ska kunna höja lärarnas status. Särskilt inte som lönen är så usel och diskussionen alltför ofta handlar om lön efter prestation. Jag menar: Det är ju sådana jobb vårt samhäller betraktar som skitjobb - när man får betalt efter vad kunden tar åt sig/köper snarare än efter vilket arbete man lägger ner.

Men det kanske är framtidens melodi...
- Ge lärarna lön efter hur många elever som blir godkända!
- Ge universitet och skolor pengar/bidrag i direkt proportion till hur många som blir godkända!
- Ge läkarna lägre lön när patienter dör eller blir sjukare, då har de ju inte gjort något bra jobb!
- Ge advokaterna lön endast då någon blir frikänd!
- Ge bilprovarna lön efter hur många bilar de släpper igenom besiktningen utan prick!
Och samhället blir säkert, tryggt, jämställt och rättvist med plats för oss alla.

Eller?

Har du dyslexi, svenska som andraspråk, cancer, behov av palliativ vård, skenet emot dig pga ras eller kön eller sexuell läggning, lust att överleva i trafiken? Då är det nog inte ens någon idé att försöka i denna nya, sköna värld!

Med små, små steg på väg...vart?

Kan inte låta bli att tipsa om det senaste inlägget i Flumpebloggen.

http://flumpedagog.wordpress.com/2011/02/17/inte-besvarliga-manniskor/#comment-893

Min kommentar:
Nu börjar det brännas! DETTA är samvetsfrågor för vårt samhälle och för vår skola.

Gymnasieval

Så där!

Efter att ha pluggat på allt om det nya gymnasium som ska sjösättas i höst, talat och talat med femtonåringen om hur det är tänkt att vara och hur det kan bli, besökt en massa öppet hus-tillställningar, peppat och tagit fram intagningsstatistik, legat lågt ett tag och tjafsat om skolan här och nu istället... så har äldste sonen till slut loggat in på gymnasiestudera.nu och gjort sina val.

Ett yrkesprogram i första hand. Ett studieförberedande i andra, på samma skola som han går i nu. Samma yrkesprogram, men på en annan skola, i tredje.

Det blir nog bra.

Nu är det bara att hänga i så att nian blir vad den ska också. Till exempel med alla dessa nationella prov de ska skriva. Måtte sugen inte tappas alltför ofta!

Att klaga eller överklaga

Jag måste säga att Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, sammanfattar problemen med elevernas betygsöverklagande på ett bra sätt här!

Ingen klassresa

En något mer fyllig bild av Pisaundersökningen, och inte bara själva rankinglistan, visar att någon klassresa - i betydelsen avsevärd förändring av sina livsmöjligheter i förhållande till föräldrarna - nog inte går att göra längre i Sverige idag. Har samhället verkligen utvecklats då? Jag har en känsla av att den diskussionen lätt glöms bort när vi pratar om huruvida folk har råd att låta barnen åka med på (den andra typen av) klassresor.

Läs mer i Jan Thavenius artikel på Skola och samhälle.

(Ordet finns för övrigt inte i mina ordlistor i den förstnämnda betydelsen och jag har nog slarvat lite med definitionen. Förhoppningsvis anar läsaren ändå vad jag menar - och kan gärna få komma med en bättre definition!)

Mer bildning

I en kortfattad pärla till artikel frågar sig redaktion för nättidskriften S.O.S. (Skola och samhälle) om yrkeslivet inte vill ha bildade människor. Det här är definitionen de använder:

Bildning är ett gammalt ord för människans utveckling till en självständig och reflekterande individ, kunnig och med ett moget omdöme. Det handlar i den betydelsen om något som kunskapsmätningarna har svårt att mäta: förmågan att reflektera över kunskaper och deras användning i samhället, att se och värdera olika perspektiv, kort sagt att inte bara lära sig saker utan också kunna förhålla sig till dem och handla därefter.

Jag tror att det är precis vad skolan måste jobba för - även om det inte går att mäta och väga i Björklunds kunskapstest.

Skolan i valet och kvalet

Läraren och doktoranden i pedagoogik Timmy Larsson kommenterar skolfrågorna i årets valrörelse i en artikel i nättidningen Skola och samhälle:

Men i grunden är berättelsen om skolan densamma var vi än tittar; starkare statlig kontroll, fler prov, mer betyg, tätare inspektioner, tydligare mål och krav på resultat. Ingen berättar något om var vi ska med allt detta, inte heller
om vad alla dessa år i skolan bör syfta till. Vilka former av kunskap – vilka olika kompetenser – i meningen att förmå hantera olika slags problem och leva någorlunda fredligt tillsammans med andra – är egentligen relevanta i tidsperspektivet ett sekel framöver?

Mmm... Som han konstaterar verkar det bara finnas en berättelse om skolan, ett sätt att se på saken som är riktigt, i det officiella Sverige.

Men visst är det konstigt att frågorna om hur , när och hur ofta vi ska mäta kunskapen i skolan är viktigare än om, vad och varför!

(Jan Thavenius text om fattiga och rika, är för övrigt ganska rolig. Och tragisk.)

Synonymt?

I tidningen Skolvärlden finns det en debattsida, som ofta är både intressant och givande att läsa. Ibland går det dock lite väl fort för skribenterna, tror jag. i senaste numret (nr 18) skriver två lärare (?) som jobbar med något som heter Webbstjärnan om att skolan måste börja jobba med it - nu!

Jag har inget emot uppmaningen, mer än att jag irriterar mig på det synnerliga luddiga begreppet it som sällan konkretiseras. Men slutklämmen offrar allt vad rimlighet är på det klatschigas altare: "Allt är möjligt, användningsområdena är oändliga och it behöver inte vara tekniskt avancerat. It är snarare synonymt med pedagogik." (min kursivering)

Snacka om att blanda äpplen med päron - verktyg med teroretiskt baserad metod. Är en gaffel samma sak som matlagningsförmåga? En dator synonymt med ingenjörskonst? En spruta med medicinsk vetenskap? Knappast.

Man börjar undra vad som är mål och vad som är medel.

Hoppsan

Tänk så det kan gå.
Björklund säger: - Fler prov och betyg i lägre åldrar. Det är jättebra och blir mindre flum.
Stor undersökning i England säger: - Hoppsan, det var visst inte så där jättebra!

Läs exempelvis artikeln i SvD.

Sverige ligger som vanligt i startgroparna och börjar göra saker när andra länder lämnar dem för något bättre. Den krassa frågan blir: Varför är det aldrig någon som lyssnar till lärarna innan det blir fel?

Hyllstädning

Håller på att omorganisera bokhyllornas innehåll, närmare bestämt skönlitteraturen. (Hyllorna med facklitteratur ska jag fundera över någon annan gång.)

Jag skulle nämligen se efter om jag inte hade en viss novell av Tomas Mann, när jag upptäckte att jag inte hittade ordentligt. De olika novellsamlingarna stod på lite olika ställen, beroende på titel och/eller utgivare. Dumt! Nu blir det en första hyllmeter med antologier av olika slag - och jag upptäckte att jag har riktigt många olika novellsamlingar som jag blev riktigt sugen på...

Tankarna går till en av Skolverkets rapporter som jag just läst ut. Den handlar om varför elever med utländsk bakgrund (med en eller flera föräldrar födda i utlandet, själva födda i Sverige eller i utlandet) får sämre betyg än elever med helsvensk bakgrund. Det visar sig att det egentligen inte finns någon större skillnad. Iallafall inte för de barn som har gått hela sin skolgång i Sverige och om man räknar bort effekterna av olika socioekonomiska faktorer som boendesegration, ekonomi, arbetslöshet etc.

Bra integration ger bra skolförutsättningar, alltså. Inte så lätt för skolorna att göra något åt. Det är en tröst i eländet på ett sätt, samtidigt som skolan måste jobba medvetet för att motverka de negativa effekterna av det de inte kan påverka. Samt lägga en massa krut på de senare komna barnen/ungdomarna om de ska ha en chans!

För att återknyta till min bokhyllestädning:
Ett av alla måtten i rapportens statistikexplosion var hur många böcker som fanns i hemmet. Mindre än 50 st, mer än 200 st eller däremellan. (Det var ungefär lika få för alla barn med utländsk bakgrund, oberoende av hur länge de hade bott i landet, så hur mycket man fick med sig när och om man flydde verkar inte spela roll.) Infödda svenskar hade fler böcker och fler meritpoäng när de gick ut nionde klass.

Jag nöjer mig med att räkna på Billy. Vi har sex hyllor med skönlitteratur och tre med facklitteratur. Bokhyllorna ifråga är 80 cm breda och har i vår version fem hyllor med böcker (och en med pärmar, folianter etc). Varje hylla verkar rymma 30-40 st böcker. Det blir ca 175 böcker per bokhylla och ett slutresultat klart över den övre gränsen i undersökningen.

Det är inte det som förvånar mig. Det som förvånar mig är att det bara är 46% av de infödda svenska barnen som har mer än en bokhylla med böcker hemma. Och hela 16% som har färre än ett och ett halvt hyllplan.

Hur möblerar man då?

Det bidde ingenting

Nu är de färdiga! Den utredningsgrupp som, med oberoende ledare Per Unckel i spetsen, skulle jobba med att förstå varann i frågan om lärarnas arbetstid har lagt fram sitt slutdokument inför den stundande avtalsrörelsen. Resultatet blev att fack och arbetsgivare inte har samma syn på saken.

Jag är inte alls förvånad, men ganska ledsen. Det hade varit trevligt om parterna hade kunnat närma sig en samsyn i denna så viktiga fråga - hur mycket tid lärarna ska ha för den enskilde eleven i skolan.

(Men så uttrycker sig naturligtvis inte Sveriges kommuner och landsting. De talar lite svävande om de enskilda skolornas/rektorernas möjlighet att anpassa sig till lokala behov. Hittills har detta inneburit att lärare får göra alltmer annat istället för att undervisa och handleda eleverna, vilket naturligtvis minskar möjligheterna att sköta huvuduppdraget på ett bra sätt.)

Vi har kort sagt inte kommit någonstans och såret är fortfarande lika infekterat. Hur blir avtalsrörelsen då?

En 40-timmarsvecka skulle vara helt okej för mig - istället för den nuvarande med 45 timmar -om arbetsmängden bara anpassas därefter SAMTIDIGT som jag får hinna med mina elever. Men tyvärr vågar jag inte längre lita på att det är så det är tänkt.

Se där, ett typiskt uttryck för den ömsesidiga misstro som Per Unckel berättar om i sin personliga rapport!

Flumpe

Hmm. Efter att ha följt skoldebatten ett tag inser jag att jag nog borde börja kalla mig "flumpedagog", även om definitionen är väldigt vid. (Alternativt skarpt begränsad till personer som inte håller med skolminister Björklund om precis allt han säger. Men det blir ju ganska vitt i verkligheten!)

Läs mer här och i de länkar som finns där.

Tråkmåns?

Tänkte studera lite på distans igen, i brist på anställning att lägga min tid och energi på. Inte för att jag egentligen saknar saker att sysselsätta mig med, men för att det är trevligt att ge sig själv möjligheter att utvecklas och förvånas.

Dessutom tillåter a-kassan deltidsstudier om man på heder och samvete lovar att det inte hindrar en från att ta de jobb som dyker upp. (Vilka jobb då? Jag har tyvärr inte sett till eller blivit erbjuden särskilt många de senaste sju åren. Och när jag har försökt själv vill de bara kasta ut mig ur systemen.)

Högskolan i Dalarna är en av få högskolor som verkligen ger sina distanskurser på distans, dvs där det inte förekommer några som helst fysiska träffar. Föreläsningar, inlämningar, diskussioner och seminarier sker med datorns hjälp (Fronter respektive Adobe Connect) och jag behöver inte resa någonstans.

Detta passar mig utmärkt, eftersom vitsen med distansstudier ju är att jag ska få studera på mina egna villkor. Jag vill inte vara beroende av andras almanackor eller påverka/förstöra andras studier för att mitt liv i dagsläget inte passar ihop med deras. Det underlättar också en eventuell kombination med eventuella timanställningar som eventuellt dyker upp.

Kort sagt är jag nog en himla tråkmåns, som inte vill samarbeta med någon och inte ens tycker att seminarier är särskilt nödvändiga. (Iallafall var de av tveksamt värde i den förra kursen - för mig. I bästa fall bidrog jag med något ändå - för andra.) Och grupparbeten tycker jag är väldigt onödiga i distansstudier. Föreläsningar kan vara bra - om de tar upp något mer än det som står i litteraturen.) Om inte annat kanske jag ska definieras som en allt mer egotrippad besserwisser?

Jag menar bara att jag vill anförtros uppgiften att själv välja vad jag använder min tid till - och när. Annars är jag numera så obekväm att jag gör det ändå!

Briefning

I Alan Bennetts bok Drottningen vänder blad (2008) blir drottningen ifråga av en slump läsare på ålderns höst. Då känner hon förtret över alla de tillfällen hon missat att prata väsentligheter med de författare hon då inte hade läst. När hon råkar nämna det för sin hovsekreterare (som inom parentes sagt inte alls är förtjust över hennes vaknande läsintresse, utan snarare motarbetar det) utspinner sig följande dialog:

- Men drottningen måste väl ha blivit briefad?
- Naturligtvis, men att bli briefad är inte detsamma som att läsa. I själva verket är det läsandets antites. En briefning är kortfattad, saklig och tar upp det som är relevant. Läsandet är oordnat, diskursivt och oupphörligt inbjudande. Briefningen stänger dörren om ett ämne, läsningen öppnar den.
- Jag undrar om jag kan få Ers Majestät att återgå till besöket på skofabriken? sa Sir Kevin.
- Nästa gång, sa drottningen kort. Var la jag min bok?
(s. 24)

Jag kommer osökt att tänka på svenskundervisning. Förutom skrivande och talande och lyssnande på längden och på tvären, så ska ju ämnet BÅDE få eleverna att läsa OCH ge dem en översikt i ämnet litteraturhistoria. Två antiteser ska alltså kombineras.

Inte konstigt att det kan vara så svårt!

Verkar vettigt

Förslaget om den nya gymnasieskolan verkar vettigt, tycker jag. Om näringslivet ställer upp, så att lärlingarna får sina praktikplatser, så kan det nog bli riktigt bra. Och några betygssteg till (A-F) ska vi väl klara utan problem!

12 yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. (Bland annat är humanistiskt och estetiskt tillbaka.) Ett möjligt fjärde år på teknikprogrammet som ger gymnasieingenjörsexamen. Mer yrkesämnen och mindre teori (t.ex. svenska och engelska) på de förstnämnda – och tvärt om på de senare. Eller kanske snarare: Mer teori och mindre valfrihet i form av individuella specialutformade kurser. Hurra!

Yrkesutbildningen uppgraderas, heter det när alla gymnasieutbildningar inte längre blir studieförberedande. Äntligen! Det är fullt rimligt att folk inte ska behöva läsa en massa teori om de inte vill, så länge man har rätt att ångra sig i ett senare läge. Och den rätten ska tydligen lagstadgas. Gott så.

(Läste för övrigt idag om en rapport som talar om att avhoppen från gymnasiet ökade när de tvååriga yrkesprogrammen blev treåriga. Dessutom har andelen av de studerande från dessa program som går vidare till högskolestudier inte ökat. Jag är inte förvånad. Som ett gammalt - politiskt inkorrekt? - djungelordspråk säger: Att alla ska ha samma möjligheter är inte samma sak som att alla i verkligheten har samma förutsättningar eller vill samma saker. Vi är faktiskt olika.)

Gymnasiet ska leda fram till en examen – yrkes- eller högskoleförberedande dito. Kraven höjs, både för att komma in på gymnasiet och för att komma ut med en examnen. In: G i matte, svenska och engelska samt ytterligare nio ämnen (studieförberedande). Yrkes kräver G i samma tre ämnen, men sedan är det inte riktigt bestämnt. Och vad som händer med dem som inte klarar grundskolan återstår att se – individuella programmets öden och eventuella alternativ kommer tydligen efter sommaren.

Sonen kommer att vara första årskullen på det nya gymnasiet som börjar hösten 2011. Om nu reformen ros iland genom lågkonjunktur (Får skolorna tid, dvs pengar, att förbereda detta?) och riksdagsval. (Måtte inte ännu en gymnasiereform kastas över bord innan den ens hunnit sjösättas!)

Om språkets vikt

Efter att tittat på äldste sonens idrottsprov blev jag lite förskräckt. Frågorna var knappt begripliga, en del av dem. Och orden "basketbollsboll" och "diskvalifikation" utvecklar knappast elevernas idrottsliga ordförråd på ett sätt som är önskvärt. Det satte med andra ord igång en hel del tankar.

Som lärare är man (och ska man vara) en förebild – mänsklig förebild, vuxen förebild, demokratisk förebild, språklig förebild… På sätt och vis kan man säga att alla vuxna i skola och omsorg, och alla lärare, är svensklärare. Hur de använder språket spelar roll för dem som hör och läser, dvs eleverna. Det är också en del av lärarens uppgift att hjälpa eleverna att lära och använda det språk de behöver i exempelvis matematik, idrott, hemkunskap, historia, fysik osv. Alla skilda delar av livet, alla olika ämnen, har sitt eget fackspråk - och eleverna behöver lära sig använda ord som subtraktion, diskvalificering , matskedsmått, renässans och hållfasthet etc. När man lämnar skolan ska man ju ha utvecklat sin förmåga att använda dessa olika språk i språket, oberoende vilket modersmål man har.

Detta är naturligtvis extra viktigt och svårt för de svenskfödda barn och vuxna som har läs- och skrivsvårigheter samt för dem som har svenska som andraspråk (förstaspråket=modersmålet). Hur bra är det då att lärarna i skolan inte kan svenska så bra? Hur bra är det att deras språk inte är färdigutvecklat och kanske inte ens får fackuttrycken rätt?

Inte så bra, tycker jag. (Även om risken väl är stor att jag skylls för rasist av någon och anklagas för att vara emot det mångkulturella samhället.) Språket är faktiskt ruskigt viktigt! Utvecklingen av svenskan för både förstaspråks- och andraspråksinlärare är en förutsättning för skolframgång – det visar många studier i ämnet. Samtidigt är det naturligtvis jättebra att det finns vuxna andraspråkstalare i skolan också, som kan vara förebilder för exempelvis invandrarbarnen. Som visar alla att man kan vara en bra lärare även med ett annat modersmål.

Det tror jag att den aktuelle idrottsläraren är. Han har sannolikt också en ganska väl utvecklad muntlig förmåga på svenska som räcker ganska bra för uppgiften, men brister ganska kraftigt i skriftlig språkbehärskning. (Vi har inte kommit till bedömningen än i kursen som jag läser just nu - Andraspråksinlärning - men jag tror det ändå.)

Frågan är dock: Hur ska man ställa sig till saken när han och eventuella andra inte är några språkliga förebilder? Ska man inte få jobba i skolan om man inte är duktig på svenska? Hur ska vi isåfall ta vara på dessa lärares kunskaper och erfarenheter, som ju också behövs i den svenska skolan?

Är detta en ekvation som inte går ihop? Nog måste det väl finnas en lösning?!!