Från dagbok till bokblogg – en utvärdering

Jag började blogga i januari 2008 för att inte prata ihjäl min man, när han kom hem från jobbet till sin sjuka och därmed socialt ganska isolerade hustru. I brist på jobb och fikaraster behövde jag få skriva av mig ögonblickstankar och liknande. Och man kan ju i alla fall inbilla sig att man når någon annan när man lägger ut sina ord i en blogg på nätet. Nu har det gått drygt tio år och det är verkligen dags att utvärdera det hela. I sommar har jag därför läst igenom alla 387 inlägg som jag har gjort på formulerat.blogspot.com, vilket i sig onekligen varit ganska utmattande.

Den första tiden (2008-2009) blev det runt 100 inlägg om året och de handlade om livet, typ dagbok. Möjligen kul att minnas för mig, men rätt ointressant för andra. Något lite står det om språk och skola, ytterst lite om läsning och böcker. Men under 2009 började jag recensera bokcirkelböckerna.

De två följande åren (2010-2011) gjorde jag kring 40 inlägg varje år, som var huvudsakligen dagboksanteckningar eller bokkommentarer. Aktiviteten sjönk till kring 20 inlägg 2012-2013, men nu med bokpratet som huvudsakligt innehåll och med bara några få dagsanteckningar då och då. Sedan 2014 (med 16 st inlägg) har jag snarare skrivit kring tio inlägg per år och de har handlat uteslutande om böcker jag läst (förutom något enstaka om den sjukdom som jag äntligen fick diagnosticerad hösten 2015).

Facebook har under åren tagit över småpratsrollen, tillsammans med de verkliga fikastunderna på de jobb jag haft och har. Ibland är en mening eller två i en status verkligen precis vad jag orkar med att skriva – och numera finns ju alla människor där. (Det var ganska ointressant i början, 2007 och framåt.)

Har jag några läsare då? Nja, jag vet inte riktigt. Högst en handfull, tror jag, i alla fall numera när jag också lägger ut en länk på FB. (Åtminstone känner jag inte till några fler och det räkneverk jag en gång lade till på sidan är uruselt och inget att lita på.) Det är dock jättekul när de kommenterar texterna, vilket oftast sker när vi möts öga mot öga.

Spelar det någon roll att läsarna är få? Nej. Det är klart att det är roligt att bli läst, en härlig uppmuntran att få veta att orden berör på ett eller annat sätt! Men jag skriver ju för att jag vill skriva, inte för att tillfredsställa någon annan. Faktum är att jag behöver skriva, både för att komma ihåg böckerna och för att fortsätta träna en viss analytisk skärpa så att jag inte förslummas fullständigt i tankeverksamheten.

Jag vill helt enkelt utmana mig att författa texter som är något mer djuplodande än ytligt småprat, som gärna får fortsätta handla om böcker, språk och läsning. Alltså tänker jag fortsätta med mina bokkommentarer - och så får vi se om det kanske blir några andra texter också.

Gläder det någon annan än mig själv, tro?

Novellkurs

Har ganska länge varit trött och eländig, med allt fler och tydligare otäckt bekanta symptom. Jag har inte haft ork till eller lust att göra någonting mer än att precis sköta mitt nya jobb. Rent bokstavligt. För en dryg vecka sedan rasade jag så ihop fullständigt och nu ligger jag här och mår lika dåligt som alltid när jag är mitt i ett skov av den sjukdom som Försäkringskassan säger att jag inte har. Inte precis upplyftande.

Desto gladare blev jag av att få första kursbrevet i den novellkurs på distans som jag har anmält mig till! Om jag inte rör mig så mycket så är jag ju hyfsat klar i huvudet, så de uppgifter jag fick där har verkligen piggat upp humöret. (Skriva rent på datorn är lite för ansträngande, så det får tas i omgångar liksom detta inlägg i bloggen.) 

Det är härligt att få vara lite stillsamt galen och kreativ mitt i eländet, så här bjuder jag på den tredje uppgiften: Skriv en komplett novell på maximalt 200 ord:

En dag på jobbet

”Herregud! Jag önskar människan var ett djur som inte hade så förtvivlat bråttom!” Harald sjönk ner i konduktörskupéns fåtölj efter att ha klippt de nypåstignas biljetter. (Han klippte alltid. Det kändes så slarvigt att bara skriva dit en signatur.) Tåget var två timmar försenat, så han hade hela vägen fått förklara och stå till svars.

Nästa gång han öppnade skjutdörren till den välfyllda vagnen såg han en noshörningsmamma läxa upp sin yngsta vid familjesätena. Strax bredvid satt ett lejon i samspråk med en gnu. Och där läste en giraff i boken som antilopen tre rader längre fram hade somnat över. Några schimpansungar svingade sig glatt tjattrande längs med hatthyllorna, ackompanjerade av en hyenas kacklande skratt. Som i en dröm gick Harald mittgången fram utan att överösas av vare sig frågor eller anklagelser. Han behövde dock inte nypa sig själv i armen, för när aporna försökte knycka uniformsmössan blev han biten.

”Herre gud!” sa Harald igen när han stängt in sig på närmsta toalett för att torka bort blodet. Han mötte sin blick i spegeln och visste att han aldrig hade sett en lyckligare zebra.

Skrivardagar

Nu var det bra länge sedan jag skrev igen. Lite trist är det onekligen. Men det finns hopp! För att råda bot på detta ständiga icke-skrivande, deltar jag denna semestervecka i tre Skrivardagar här i sta´n.  Jag vill helt enkelt få en spark i baken så att jag kommer igång igen.

Man får ta med sig egen mat, men annars är det gratis. Jag behöver inte heller åka iväg någonstans långt från familjen på semestern. Alldeles utmärkt, med andra ord!  (Tilläggas kan: Och det gör ingenting om jag skulle bli besviken, för då skriver jag iallafall och det har inte kostat mig något.)

Jag är nöjd med detta. I och för sig har jag väl använt i princip alla övningar hittills i min egen undervisning genom åren, men grejen är ju att de är bra - och att det äntligen är jag själv som skriver dem. Det hjälper ju inte att kunna en massa övningar om man inte använder dem!

Nu är min förhoppning att jag också orkar fortsätta skriva, lite varje dag, så att jag kommer vidare. Det innebär kanske inte precis att det blir nya blogginlägg varje dag, men ska jag kalla mig för "ordbehandlare" så måste det ju också ligga lite sanning i det.

Sirila gentlemän och gamla människor

Oh, vad jag tycker om när folk gör nya ord! Och när de finns med i titeln på en bok - Sirila gentelmän sökes av Karin Brunk Holmqvist - är det naturligtvis ännu roligare. Vad kan "sirila" tänkas betyda? Virila? Servila? Senila? De äldre damerna i boken skriver ordet i en kontaktannons, men författaren har ju hittat på det, så det blir en extra dimension till det hela.

Vi läste alltså boken till bokcirkeln i söndags. (Den gick för övrigt av stapeln i vårt nya mysiga vardagsrum i källaren - och de tre röda sofforna gick åt!) Vi var helt överens om att det egentligen inte fanns så mycket att säga om själva boken, mer än att författaren är duktig på att beskriva ting och miljöer. Berättelsen är ganska rolig och underhållande, ibland lite underfundig, men också relativt menlös med enkla lösningar och platta karaktärer. Å andra sidan är väl författarens avsikt heller inte annan än att roa... Jag kommer att läsa fler titlar när jag behöver vila och bli lite underhållen.

Eftersom boken handlar om två damer i 80-årsåldern kom vi dock att diskutera skildringar av gamla människor. Är det brist på dem? Eller finns de även om vi inte kunde komma på några? (Ibland tänker man ju faktiskt inte på hur gammal en karaktär är för att man koncentrerar sig mer på själva människan, liksom.) Hos Astrid Lindgren och andra barnboksförfattare finns ofta en äldre människa som barnen kan vända sig till när föräldragenerationen är osynlig - som Farfar i Bullerbyn eller Tant Berg på Bråkmakargatan. Men för övrigt?

I Henning Mankells Italienska skor står det på s. 119: "Dom finns överallt men ingen ser dom eftersom dom är gamla. Vi lever i en tid när gamla människor ska vara genomskinliga som glas. Vi ska helst inte märka dom. Också du kommer att bli allt mer genomskinlig. Min mor har redan blivit det."

Skrivs det några böcker om gamla människor i dagens ungdomsfixerade samhälle? Eller kommer de först nu när 40-talisterna blir gamla?

Psalmboken? Gilla!

Jag gillar psalmboken och dess mångfald av psalmer! Det var alltså helt perfekt att jag i söndags, på väg till kraftsamlandet inför mammas 70-årsdag, hamnade på "Musik som berör" i St Johannes kyrka med det temat.

I år är det 25 år sedan vi fick en ny psalmbok, en psalmbok som jag både då och senare vid ett flertal tillfällen har "presenterat" för olika grupper - konfirmander, syföreningstanter, kyrkoråd... Då har jag försökt visa på dess omfång och bredd. Per-Olof Nisser varvade psalmsången med ett trevligt och upplysande tal om arbetet i psalmbokskommittén. (Som började redan 1969.)

Roligast var att få sjunga många olika typer av psalmer - typ kyrkovisor, väckelsesånger, nyskapade experimentpsalmer. Intressantast var Nissers konstaterande av vad som var svårast och tog längst tid i förberedelsearbetet. Det var inte att komma överens med landets övriga samfund om en gemensam del. Det var inte heller att bestämma vilka gamla psalmer som skulle vara kvar eller vilka som skulle strykas. Nej, det hettade till ordentligt först när språkdräkten behövde förändras på en psalm som alla ville ha kvar.

Tänk vad ord är viktiga!

Tågtrött

Gott nytt år, snörvlar uttröttad tågresenär. Jag vill skriva ett vanligt hederligt brev till SJ och reklamera min resa och/eller begära att få utnyttja restidsgarantin, eftersom jag har så otroligt många biljettnummer och inställda tåg att redovisa att jag inte passar in i web-formuläret. Men får man det?

På hemsidan finns bara webformuläret och telefonnumret som alternativ. Jag ställde mig alltså i telefonkö för att få reda på svaret: Ja, man får skriva vanliga brev. (Hurra! jag är så trött och febrig och förvirrad av alla olika biljettversioner, så jag kan inte reda ut det heller i telefon.) Men hon tyckte alldeles tydligt att det var onödigt besvär för mig.

Besvär? Att skriva? Mycket bättre att få försöka bringa ordning i detta kaos i lugn och ro, tycker jag. Men det är ju min melodi förstås.

Gamla spöken

Med viss entusiasm har jag satt igång höstens distansstudier. Häromdagen läste jag en artikel fylld av självklarheter, men det gjorde inte så mycket eftersom det var viktiga självklarheter - och eftersom det ju är ganska behagligt att få känslan av att man redan behärskar det viktigaste i kursen.

Idag har jag börjat läsa i den bok som ska jämföras med artikeln. Även den handlar om självklara saker för en svensklärare, men beskrivet på ett litet annat sätt än jag har läst hittills. Intressant och givande! Ända tills den där rubriken dök upp. Plötsligt blev det tungt och svårt och tråkigt och jag tappade både ork och lust. Tänk att gamla spöken ska vara så svåra att bli av med! Mitt heter Positionsgrammatik. (Otäckt, va?!!) Jag förstår det nog hyfsat, men det är liksom så onödigt.

Jag tyckte faktiskt att jag började ana vitsen och meningen med det hela i en av förra årets kurser - åtminstone någon slags mening för andraspråksinläraren. Men ändå väller hela hopplösheten som jag upplevde vid första mötet fram inom mig. "Oprofessionellt" är ordet, sa Bull.
Förresten: Oproffsigt blir det väl först när jag låter gamla känslor styra och hindra. Men jag ska minsann ta itu med det där kapitlet imorgon bitti igen. Så det så!

Varningstecken?

Hmm...

Det känns inte bra att så helt överge denna blogg. Jag har ju tyckt att det har varit trevligt att skriva här, men under hösten har Facebooks statusrad varit alldeles lagom lång för min uttrycksork.

Alltså verkar en av grundtankarna med denna blogg, att formulera tankar om livet med viss omsorg, delvis ha förfallit. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar anstränga mig så.

Egentligen är det nog ett varningstecken.

Hmm... igen.

Längtansrymd

Läste följande i början av en födelsedagsbok:

"Vad hinner vi längta efter, har längtansrymden försvunnit? Den stod ju för en stor del av tillvarons glädje."

(Bodil Jönssons Tio år senare)

Synonymt?

I tidningen Skolvärlden finns det en debattsida, som ofta är både intressant och givande att läsa. Ibland går det dock lite väl fort för skribenterna, tror jag. i senaste numret (nr 18) skriver två lärare (?) som jobbar med något som heter Webbstjärnan om att skolan måste börja jobba med it - nu!

Jag har inget emot uppmaningen, mer än att jag irriterar mig på det synnerliga luddiga begreppet it som sällan konkretiseras. Men slutklämmen offrar allt vad rimlighet är på det klatschigas altare: "Allt är möjligt, användningsområdena är oändliga och it behöver inte vara tekniskt avancerat. It är snarare synonymt med pedagogik." (min kursivering)

Snacka om att blanda äpplen med päron - verktyg med teroretiskt baserad metod. Är en gaffel samma sak som matlagningsförmåga? En dator synonymt med ingenjörskonst? En spruta med medicinsk vetenskap? Knappast.

Man börjar undra vad som är mål och vad som är medel.

Att kvintilera

Som slutpsalm i gårdagens högmässa sjöng vi några verser på O store Gud, närmare bestämt nr ??? i den svenska psalmboken. Det är alltid lite roligt att få sjunga de här innerliga och trosvisst jublande klassikerna och ta i allt man har. Som postludium improviserade sedan organisten på ett underbart - och långt ifrån sliskigt eller insmickrande - sätt över melodin ifråga. Härligt!

Vid kyrkkaffet var det sedan någon som i sammanhanget använde det inte alltför frekventa ordet "kvintilera". Eftersom en hel del av oss är språkintresserade följde en diskussion kring bland annat ordets etymologi - och jag var förstås tvungen att slå upp det när jag kom hem. Här är resultatet (i något förkortad form).

Enligt den mycket användbara ordboken Prismas främmande ord (1984), betyder ordet ’leka på strängar el. tangenter; småsjunga’. Där får man också reda på att det kommer av tyskans quintilieren, av latinets quintinus = femte. Och att substantivet som kan bildas till verbet är 'kvintilering'.

Men hur gick det där egentligen till? Från fem till musiklek… Låt oss undersöka några ord i närheten.

kvint –en, -er (lat. quinta, till quintus femte) 1 intervall omfattande fem tonsteg i diatoniska skalan 2 femte och finaste strängen på fiol

kvinta (till kvint) 1 virke av femte sorteringen 2 orgelregister som ljuder en kvint högre än den spelade tonen

kvintessens –en (fra. quintessence, av medeltidslat. quinta essentia det femte grundämnet, som ansågs vara av finare slag eftersom himlakropparna enligt Aristoteles skulle bestå av det) det väsentliga, det bästa, kärnan

Wesséns Våra ord (1960) tillägger att det också att kan betyda ’drilla’, men ursprungligen betydde ’leka på femte strängen’.

Och då börjar vi begripa hur det hela har gått till!

Flertalet bor nog kvar

Trots dekalen Ingen reklam, tack låg det ett papper från Svensk Fastighetsförmedling i brevlådan. Det kallas för "en lokal lägesrapport" och talar om att de har köpare över som är intresserade av hus i vårt område. Det må väl vara.

Det mesta intressanta är dock att de i den första meningen påstår att "Vi har nyligen sålt flertalet hus i Ditt område". 'Nyligen' måste rimligtvis betyda högst de senaste månaderna. 'Flertalet' betyder kanske inte 'de flesta' (som jag tänkte), men dock enligt ordboken 'fler än hälften'. Hmm... Hur många bor det här, tr0? Kanske 5000-7000 personer? Det finns ju en del lägenheter, förstås.

En sådan massflykt från ett och samma område borde ändå föranleda någon slags undersökning, tycker jag. Och tänk så konstigt att inte ett enda av de 27 husen på just vår gata har sålts! ;)

Marknadsföring i all ära, men rena fiskehistorierna behöver man ju inte dra. Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig för om det här bara är roligt eller om det också kastar ett löjets skimmer över mäklarna ifråga. Vad tycker du?

Ett oskick

Du skrev:
Är du hygglig och fixar den där utskriften vi talade om?
Det är gjort!

/ NN

Min man är en av alla dem som svarar på e-post genom att citera delar ur mitt brev och sedan kommentera dessa citat. Han menar att det är ett smidigt och bekvämt sätt att förvissa sig om att den man skriver till vet vad man talar om.

Jag förstår tanken och det händer faktiskt att jag gör det själv någon enstaka gång - om det är en massa frågor jag ska svara på eller kommentera till exempel. Och jag har full förståelse för att man gör så här i News (eller vad det heter) och liknande diskussionsgrupper, där det är bra för läsaren att veta vilken av alla kommentarer som åsyftas.

Däremot tycker jag att det är ett oskick att göra så här jämt. Det känns ungefär som om jag skulle få tillbaka ett brev jag har skrivit, med bara några kortfattade anteckningar i kanten från den ursprungliga mottagaren. Eller som om den jag talar med skulle upprepa allt jag säger innan jag får ett svar.

Kort sagt: Jag kan uppleva det som både otrevligt och nonchalant att mottagaren inte kan förmå sig till att försöka formulera och sammanfatta vad saken handlar om med egna ord.

En god kommunikation är värd den ansträngningen!

Metaformos

(Nej, det skulle inte stå metamorfos, utan precis vad det står. Läs en gång till!)

Hmm...

Hur bra fungerar de där metaforerna i slutet av förra inlägget egentligen? De är ju för all del hämtade från samma sfär allihop (typ vatten och sjöfart), men...kan en reform ros i land innan den är sjösatt?

Jag kanske skulle ha skrivit "ros i hamn"?

Lustmord

Igår var jag på konsert - A Sea Symphony av den brittiske kompositören Vaughan Williams, som hämtat texten från Walt Whitmans klassiska (och emellanåt ganska svårbegripliga) diktverk Leaves of grass. Det var trevligt och bra på många sätt och vis. Men jag är en ordmänniska och tycker inte om att man slarvar med orden ens i musikaliska sammanhang. Eftersom exempelvis rytm och tempo och strofer och styrka är viktigt för musiken, borde man ju kunna begripa att de faktiskt spelar roll i texten också.

Programhäftet innehöll alltså ett blad med någon slag svensk sammanfattning av vad texten handlade om. Det var en god tanke, eftersom det inte gick att urskilja mer än en handfull ord där jag satt. Men det innebär inte att det var motiverat med ett lustmord på Whitmans text - och även på den svenska översättning som de haft tillgång till, såg jag senare - något som naturligtvis spillde över även på upplevelsen av musiken. Synd!

Den klåpare som hade satt ihop det här hade med förtjusning ägnat sig åt att plocka mer eller mindre korrekt översatta signalord här och där och sedan helt enkelt sätta ihop dem, utan några djupare tankar på syftningar eller meningsbyggnad eller sammanhang eller mening. (Det var ingen lätt uppgift att ge sig på, men då får man väl inse sin egen begränsning och citera några väl valda strofer istället!) Som poesi betraktat var det bedrövligt, som prosa oläsligt och smått löjeväckande. Och det var väl ändå inte meningen?

Men sånt här får man oftast inte klaga på, för det tycker inte folk är viktigt. (Iallafall inte om det gäller deras eget ordbruk.) Jag framhärdar dock ändå i att det finns anledning att lägga ned omsorg även på ord. De påverkar alla mer eller mindre, vare sig man är ordbehandlare eller inte!

(Lustmord=mord som begåtts för tillfredsställelse av sjuklig drift)

Jubileum

För övrigt är det idag ett år sedan jag skrev mitt första blogg-inlägg. Det firar jag med att lära mig grunderna i HTML, så att jag kan göra vad jag vill så småningom. (Till exempel länken i förra inlägget.)

Informationsklyftan

En informationsklyfta är precis vad det låter som - att någon vet något som en annan inte vet. (Helst ska man i all undervisning utnyttja naturliga sådana, för att de studerande ska drivas av sin egen inre lust att få reda på något. Lust främjar som bekant inlärningen och gör den i bästa fall lättare. Ibland gäller det dock att konstruera informationsklyftor för att få fart på det hela, men då gäller det att de inte blir alltför uppstyltade.)

Ett vanligt sätt att göra något åt de problem som kan uppstå när någon inte vet det de behöver veta är att skriva en manual. Min erfarenhet av manualer är att de snarare skapar informationsklyftor än överbryggar dem. Tyvärr har mitt senaste möte med informationssamhället bekräftat detta. Följaktligen får du nu läsa (fortsättningen på) sagan om bok-och-webb-läromedlet hos Gleerups:

Det var en gång en lagom tjock lärare i sina bästa år som skulle prova ett nytt läromedel till sina elevers fromma. Låt oss kalla henne Lisa. Den anspråkslösa boken hörde ihop med en webbsida, där eleverna hade rika möjligheter till extra övningar och läraren dessutom kunde få undervisningstips. När böckerna avhämtats från den stora bokhandeln hade weblicenserna till läraren och till eleverna kommit med e-post till Lisas dator.

Glad i hågen satte hon sig vid tangentbordet och följde uppmaningarna att börja med lärarinloggningen. Hon skrev in sitt licensnummer och alla sina personuppgifter och hamnade på en sida där hon skulle hitta på tillfälliga lösenord till eleverna samt skapa klasser. Sagt och gjort. När hon prövade att logga in som en av eleverna gick det dock inte. Eftersom även elevböckerna hade ett licensnummer antog hon att det skulle skrivas in någonstans, men förstod inte riktigt var.

Tålmodigt läste Lisa igenom användarmanualen ännu en gång och konstaterade att det inte heller nu stod något om saken. Alltså letade hon runt på webbplatsen tills hon hittade ett telefonnummer till kundtjänst och ett till webb-service. Hon ringde det senare. "Personen ni söker kan inte nås för tillfället. Återkommer den ..." sa en telefonsvarare. Lisa trodde i sin enfald att hon hade ringt en funktion snarare än en person, men det var nu inte så mycket att göra åt. Alltså ringde hon kundtjänst. "Vi har för närvarande kö, men kommer att ta ditt samtal så fort vi kan. Du vet väl om att du kan beställa böcker också på webben? (...) Om du har problem med din licens, skicka e-post till ..." sa en telefonsvarare.

Eftersom Lisa efter detta föga uppmuntrande besked drog slutsatsen att hon inte skulle få hjälp även om hon väntade tills det blev hennes tur (hon hade nummer sjuttioelva i kön), skrev hon ett e-brev till den angivna adressen. Och har hon inte fått något svar (vilket hon inte har) så får väl eleverna inte tillgång till sitt läromedel den här veckan heller.

Svenska för invandrare

Jag undervisar alltså ett pass i veckan i en slags specialkurs i svenska för invandrare. Ett företag har köpt kursen av det företag, stationerat i Stockholm, jag är anställd av och vars förkortning jag inte ens lyckats lista ut vad den betyder. Jag vet alltså inte egentligen riktigt vem jag representerar, men jag vet vad jag gör: Jag åker hem till de två språkmedvetna akademikerna och deras gemensamma bäbis och försöker få dem att prata på och om svenska, utan att bry sig alltför mycket om barnet ifråga. Det sistnämnda har inte varit något stort problem än, eftersom ungen knappt säger flaska. (Oj, förlåt. Den var dålig.)

- Jaha, sa maken, du är guvernant!
-Ja, just det!

Och eftersom man inte kan lära sig ett språk om man bara talar och hör det 1,5 timmar i veckan, försöker jag på alla sätt och vis få dem att hitta tillfällen och möjligheter till mer språkstimulans. (Alla svenskar går ju tydligen snabbt och smidigt och serviceinriktat över till engelska så fort de öppnar mun. Det är ett elände, men jag ska inte raljera över det eftersom jag måste koncentrera mig jättemycket för att inte göra det jag med.) Finns det några bra läromedel man kan ta till hjälp? tänkte jag och började leta. Med dagens teknik borde det ju kunna finnas någon bra CD eller interaktivt stöd på nätet eller liknande.

Jodå, bok-och-webb heter de och hittas hos Gleerups. Verkar vara en jättebra idé, med många extraövningar inklusive lyssningsövningar - såvitt jag kunde bedöma av det kapitel som man kom åt utan att köpa något iallafall. Men vilken nivå ska jag satsa på? Ingen bok verkar vara gjord för just den målgrupp jag har... Jag talade med en trevlig dam på förlaget i en halvtimme minst och tyckte att jag fick bra stöd för mitt val. Och nu har jag fått böckerna. De verkar ungefär lika tråkiga och träaktiga som de andra jag bläddrade i på biblioteket, men jag ska vara ödmjuk och erkänna att jag ju faktiskt inte har någon erfarenhet av vad som fungerar. Så vi får se!

Associationer

Tänk vad ord hör ihop! Jag satt härom kvällen med förberedelserna till nästa lektion i svenska som andraspråk och tänkte att jag skulle samla orden vi använde förra gången i teman. Allt för att förenkla inlärningen, genom att repetera dem i ett meningsfullt sammanhang. Problemet är att det inte är lika lätt som det låter.

Eftersom elevernas förstaspråk är engelska, som jag ju som svensk behärskar ganska bra, blir jag ständigt påmind om en massa andra ord som bör tas upp i sammanhanget. (Om inte jag gör kanske eleverna gör det.) Ta t.ex. det svenska ordet 'kunna'. Det kan förklaras med det engelska ordet 'know', dock med tillägget 'know something'. För om det handlar om att 'know someone' motsvaras det snarare av 'känna', som ju i sin tur kan översättas med 'feel'... Trots mina ansträngningar att förenkla är risken med andra ord ganska stor att det blir lite rörigt. Vi får hoppas att de lär sig något ändå.

Veckan susar fram och jag har snart hunnit med allt, tror jag. Lektion idag, träning och stryktid ikväll. Imorgon sista dagen i godsvagnsarkivet, som måste bli hyfsat klart så att museet kan visas utan allt skräp på perrongen. Eftermiddagen dukar jag med syrran och på lördag är det bröllop! På söndag sjunger vi med kören i högmässan, en granne har öppet hus och jag tänkte att jag någon gång i denna månad skulle dammsuga huset. Särskilt som jag på måndag åker till Mariadöttrarna, efter att första ha besökt Arbetsförmedlingen (hur länge tar det den här gången?) samt det företag som samfällighetsföreningen köper kassörstjänsten av.

Men sen ska jag vila, be, sova, promenera, äta gott, läsa, ta det lugnt och tänka några dagar på Ombergs sluttningar. Utan telefon, tidning och dator. (De två förstnämnda sakerna finns, men jag väljer bort dem sånär som på något kvällssamtal med maken.) Det ger mig associationer som gör mig glad!

Mer tågspråk

För dem som är intresserade kan jag rapportera att det även i tågsammanhang är olika på engelska och engelska. Vilket som är lämpligast att använda i sammanhanget, amerikansk eller brittisk engelska, har jag fått lite olika bud om.

Det amerikanska ordet "car" kan t.ex. betyda tågvagn i största allmänhet, vilket onekligen är ganska praktiskt: passenger car, post office car, freight car etc. Eftersom jag för min del är bättre bevandrad i brittisk engelska - min bror som var ett gymnasieår i USA tycker att jag har en snorkig accent, men vad gör man när man hade en riktig brittish lady in english på gymnasiet? Man väljer den varianten även på universitetet! - får istället använda olika ord: vagn för passagerare heter "coach" eller "carriage" (vad är det för skillnad?) medan en godsvagn är en "goods wagon".

Ja, ja. Det blir nog bra det här också...