För mycket lycka? Nja.

Till min förvåning och besvikelse blev jag faktiskt inte särskilt lycklig av att läsa Alice Munroe. Det hade jag ju trott och hoppats. Visst är boken lättläst, särskilt tydligt i jämförelse med t.ex. Herta Müller. Visst beskriver hon vardagen på ett sätt som man kanske kan känna igen fläckvis. Och visst är hon en skicklig berättare som kan lägga upp en text och som kan använda stilmedlen med precision. MEN vad använder hon sin skicklighet till?

Som jag uppfattar det till att skriva kyliga och distanserade noveller som inte ens när de är skrivna i jag-form berör mig i någon större utsträckning. Är det det kritikerna menar när de skriver om "skärpa" och "elegant stil"? För några "karaktärer av kött och blod" ser jag knappt skymten av. (Citaten är hämtade från baksidestexten på pocketboken.) Müller begrep jag inte mycket av och texten var svårforcerad, men det var poesi som kändes i magen. Något helt annat än det här som mest känns... tråkigt och likgiltigt, liksom pratigt. Jag blir inte inbjuden och texten verkar inte vilja säga mig något utan föredrar att finnas där lite för sig själv och pladdra på, oftast utan att egentligen ha ett ärende eller vilja berätta något.

Men visst. Novellen "Trä" griper faktiskt tag litegrann genom att huvudpersonen är så fullkomligt besatt av träden i skogen. Det finns också en och annan intressant tanke om livet/minnet att fundera vidare utifrån. Iallafall en tre-fyra stycken meningar på 343 sidor. Till exempel:

Något hände här. I ens liv finns det några platser eller kanske bara en enda plats där något hänt, och sen är det alla andra platser. (s. 186)

När man är barn blir man en ny människa en gång om året. (s. 214)

Det har iallafall blivit väldigt uppenbart för mig vad jag förväntar mig av en novell. Jag förväntar mig en berättelse som med få ord berättar mycket - och som har ett slut som på något sätt är öppet och/eller pekar på någon slags förändring eller som liksom vrider till det. Jag menar alltså inte att alla trådar ska knytas ihop och alla svar ska ges tillsammans med en härlig sensmoral, men... NÅGONTING ska det vara. Och det hittade jag bara i en eller två av de tio novellerna i den här samlingen. Närmare bestämt i den inledande "Dimensioner" och möjligen i "Ansikte" och "Trä".

Jag var som tur var inte alldeles ensam i bokcirkeln om att inte ha blivit Munroe-frälst. Det är synd, eftersom fler än jag alltså fick en mindre läsupplevelse än vad vi hade tänkt. Fast diskussionen blir å andra sidan så mycket livligare när vi inte är överens. Eller hur?