En stillsam protest

Som när ett åskväder drar in

över din livbåt,

ditt livs farkost.

Ljuset fördunklas.

Vinden tilltar.

Mullret blir alltmer konstant.

Vågorna häver sig

allt högre.

Regnet hänger i luften.

Så kommer det:

Blodet.

Blåsten rister i hela kroppen och

värken dundrar i våg efter våg

trots full dos av ibuprofen och paracetamol

Det blixtrar i mörkret

och kraften rinner bort,

ur rygg och ben

och bål och sinne.

Så är det.

Som en stormtavla av Turner.

Varje månad.

En stillsam protest mot den unkna syn på både kvinnor och konst som bl a Sverigedemokrater sammanfattar i det föraktfulla ordet ’menskonst’. Och en alternativ tolkning av vad det kan vara.

Den gamla vanliga sjukan

Det var länge sedan jag orkade skriva något här. Anledningen är densamma som vanligt: Jag orkar inte. Om du kanske inte vet varför - och är intresserad av att försöka begripa det - så kanske du orkar läsa det brev som jag skrev till en vän idag.

Hej!

Det är den gamla vanliga sjukan som gör att jag inte vågar lova att jag orkar något alls på lördag, trots att jag verkligen tycker att det skulle vara jättetrevligt. Även om jag har talat mig ganska trött om den under alla år sedan 2002, så har vi ju faktiskt inte träffats så mycket. Så här kommer en kort (?!) resumé, så att vi kan prata om något trevligare när vi väl ses!

Jag blev sjukskriven från min gymnasielärartjänst för andra gången år 2002, för vad läkarna kallade utmattningssymtom. Jag var outsägligt trött och orkade knappt äta eller ens gå på toa. Jag sov utan att någonsin bli utsövd, vilade utan att bli utvilad, blev ännu sjukare av ansträngningar (som att duscha, promenera, dammsuga, lyssna på musik, läsa, sjunga etc), mådde illa och hade ont i lymfkörtlarna och i hela kroppen hela tiden och klarade varken av ljud eller ljus i någon större utsträckning. Jag grät av pur trötthet, utan att egentligen vara ledsen eller deprimerad. Och blev aldrig frisk, vilket man ju faktiskt blir om man är utmattad.

Men alla prover sa att det inte var något fel på mig. Och rätt snart började både vården och Försäkringskassan - samt många runt omkring som tydligen blev provocerade av att jag inte blev bättre - tala om för mig att allt egentligen var mitt eget fel. Allt skulle bli bra om jag bara ville lite mer, slutade vara lat, tänkte lite mer positivt, tränade lite mer, åt lite nyttigare, pushade mig själv mer, slutade se mig som sjuk och tog tag i mitt liv i största allmänhet. Och skaffade hund, så jag fick någon annan att bry mig om. (Som om jag inte led tillräckligt av att inte kunna vara riktigt den mamma jag hade tänkt mig åt mina barn.) Dessa kommentarer är egentligen det jobbigaste med alltsammans.

Jag bet ihop och fortsatte envist hävda att min kropp hade blivit överfallen av något, även om det inte syntes på proverna, och att det inte satt i huvudet. Och: - Jag ÄR INTE deprimerad! (Jo, under de sex månader då jag åt medicin MOT depression. Det var en lättnad att få sluta, för då blev jag mig själv igen, även om jag mådde fruktansvärt fysiskt dåligt av att fasa ut medicinen.) Dessutom: Jag blir INTE bättre av att träna och tvinga kroppen att ta ut sig. Istället kraschar jag rent fysiskt och får tillbaka alla gamla symtom med full styrka, ibland i flera veckor eller månader.

På hösten 2006 hade jag arbetstränat och man kom fram till att jag med nöd och näppe kunde jobba 25% under kortare perioder. Fast jag hade ju inget jobb längre att prova på. På våren 2007 blev jag utförsäkrad (dvs plötsligt var min arbetsförmåga enligt Försäkringskassans sätt att se uppe i 100%!) och då brydde vården sig inte heller mer eftersom jag inte behövde några nya sjukintyg. Jag beslöt mig då för att strunta i alla myndigheter och leva ett så bra liv som möjligt utifrån de faktiska förutsättningarna. Och på makens bekostnad.

Genom att lyssna på min kropp, göra vad jag orkar och vill och strunta i resten, blev jag mycket, mycket sakta lite, lite bättre. Nu 2016 har jag kommit så långt som till att jobba 50% hela tiden - och det är fantastiskt! Jag har fått ett nytt jobb, som både fungerar och känns utvecklande, och det betyder mycket för mig. Däremot orkar jag inte särskilt mycket mer överhuvudtaget. Jag får fokusera på att orka tvätta håret var tredje dag, laga mat ibland, ta åtminstone en kortkort och långsam promenad varje dag samt orka lägga i någon tvätt i veckan. Jag försöker upprätthålla körsången, men det mesta övriga får jag välja bort. På helgerna är jag ofta helt utslagen. Alternativet, att inte jobba, är dock så gräsligt att det väljer jag inte förrän jag blir tvingad till det.

Det var dock skönt att jag fick en diagnos hösten 2015. Det var en lättnad och en bekräftelse att få veta att man visst kan må precis så här och att världen är ganska full av människor som delar upplevelsen, både av sjukdomen och av bemötandet från omgivningen. Det kändes också mycket bra att få veta att mitt sätt att hantera sjukdomen var helt riktig och till och med har ett namn: Pacing = Att hushålla med sin energi så att kroppen mår bra istället för att brytas ned. Dessutom var det skrämmande men nyttigt att få veta att jag faktiskt har en ganska mild variant och att de sjukdomsskov man hamnar i när man pushar för mycket riskerar att göra en markant och stadigvarande sämre. För jag vill verkligen inte bli sängliggande igen och i behov av personlig assistans!

Sjukdomen? Den heter ME/CFS - Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrom. Den är klassad av Världshälsoorganisationen som en neurologisk sjukdom och den är sannolikt autoimmun, dvs kroppen angriper sig själv och i det här fallet de energiproducerande mitokondrierna i cellerna. Läs mer på RME:s hemsida http://www.rme.nu.

Till slut:

Jag tycker inte särskilt synd om mig. (Mer än ibland, förstås, men då får man vara lite snäll mot sig och skratta ihop.) Det här är ju mitt liv och jag tycker om att leva det tillsammans med familj och vänner. Det är kanske inte som jag trodde att det skulle bli, men det är mitt. Och det är, på sitt sätt, ett gott liv.

Lev väl!

Dagsaktuell dystopi och lite civil olydnad

I lördags var vi på Östgötateatern och såg dramatiseringen av George Orwells roman 1984, en dramatisering som var mycket trogen originalet. Vi skulle ha sett föreställningen tidigt i december, men den blev inställd pga sjukdom – och nu jag gladde mig åt att hinna läsa boken under julledigheten. Jag har nämligen inte läst den sedan skoltiden, gymnasiet kanske, och mina minnen var ganska luddiga: ”Storebror ser dig” och ständig dygnet runt-övervakning av vanliga människor, en man och en kvinna som träffas i smyg för att älska trots att det är förbjudet med kärlek samt att det inte var något lyckligt slut.

I det stora hela var mina minnen korrekta, men det är något mer komplicerat än så. Sanning att säga är berättelsen om denna framtida stat (skrevs 1948, kom ut året efter) en dystopi som sänder kalla kårar utefter ryggraden på mig.

Partiet/Staten bestämmer allt. Vad du ska tänka, säga, känna och göra. De ständiga krigen (eller iallafall rapporterna om dem), den ständiga fattigdomen och halvsvälten, den omedelbara och skoningslösa vedergällningen för minsta tankefel, det medvetet utarmade språket – alla åtgärder tjänar samma syfte: att hålla människorna medgörliga och icke-tänkande så att makten kan behållas av några få. Man har nämligen konstaterat att mätta och nöjda människor får livsutrymme att ifrågasätta saker och tycka att demokrati och jämlikhet är något att sträva efter. Därför ser man till att hålla dem på rätt nivå, helt enkelt. Man ger dem bröd (lite lagom) och skådespel (avrättningar av förrädare) och svartmålar fienden både i andra länder och mitt ibland oss (påbjudet 2-minutershat varje dag och dessutom en och annat hatvecka).

Jag tycker att det är otäckt aktuellt! Jag tänker på den brutala ondska som släpps lös mot feltänkare av t.ex. IS (eller vad som är korrekt att kalla dem). Jag tänker på dem och de antidemokratiska rörelser som skördar framgångar i alla europeiska länder och som kräver att man ska kunna ägna sig åt Orwellskt dubbel-tänk: känna till järnrör och människofientlighet och annat dumt, men på något sätt ändå inte vara medveten om dem utan tycka att allt är bra. Och jag tänker på det okontrollerade hat som alltför ofta väller fram på sociala medier så fort någon yttrar sig i någon kontroversiell fråga.

Det var nog därför jag ”störde” föreställningen i lördags. Mitt i den långdragna och spända tortyrscenen, när Winston fortfarande inte är knäckt och hjärntvättad, drog torteraren in publiken i skådespelet. Han lät oss spela rollen av en Framtid som (underförstått) redan vet att det samhälle på vilkets uppdrag han torterar också kommer att bestå. Då applåderade jag i ensamhet Winstons envisa svar om vad som är nödvändigt för att ett samhälle ska bestå: gemenskap, kärlek, humanitet (eller hur han nu exakt formulerade det).

• Jag applåderade som uppmuntran och bekräftelse på att så tror även jag.
• Jag applåderade som protest mot de krafter som vill något annat och som försöker dra in mig att stillatigande stå på deras sida. (Det har hänt lite för många gånger under det gångna året, t.ex. med blad och uttalanden som delas ut i det svenska folkets namn.)
• Jag applåderade för att jag blev inbjuden att interagera.

Men begriper jag inte att det bara är på låtsas, en bok... teater...underhållning? Det är klart att jag är medveten om att det är teater och i viss mån underhållning, men varför skulle det betyda att det är på låtsas?!? Jag menar med bestämdhet att alla berättelser på ena eller andra sättet vill säga något om och/eller undersöka vad det är att vara människa. De handlar om dig och om mig och om oss, om vilka vi är och vill vara och kan bli. De fiktiva berättelserna kanske i ännu högre grad än de biografiska. Alla har de därför verklighetsbakgrund och är på riktigt – om vi låter dem vara det.

Så kanske applåderade jag också för att påminna mina medmänniskor i salongen om att det inte bara är underhållning.

Explosiva barn - uppmuntran och bekräftelse

I våras läste jag en fantastisk bok - Ross W Greene (2001 (1998)): Explosiva barn. Ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar. - och nu börjar författaren och hans metoder plötsligt dyka upp lite överallt, t.ex. i denna artikel.

Den här boken skulle jag nog ha behövt läsa ungefär när den kom ut, men det är inte förrän nu ett dussin år senare som jag har gjort det. Upplevelsen är en blandning av ”Aha!”,”Då gjorde vi ändå en hel del rätt!” och ”Där ser ni!” – uppmuntran och bekräftelse så här lite i efterhand. Författaren är en amerikansk professor i psykologi och beteendevetenskap från Boston och har jobbat med dessa barn i tjugo år. Kort sagt: Han vet vad han pratar om, även om han (som alla amerikanska författare, tycks det) pratar alldeles för mycket. (Får de verkligen betalt per sida?) Å andra sidan är det ganska pedagogiskt.

Så: Vad säger han?

• Det finns inga standardrecept. Vad som krävs är ett öppet sinne och en vilja att hjälpa barnen att hantera motgångar och förändringar.

• De svårhanterliga beteenden som dessa barn uppvisar (häftiga vredesutbrott, olydnad, impulsivitet, instabilt humör, verbal och fysisk aggressivitet) är för det mesta INTE uppmärksamhetssökande, något barnen gör för att djävlas eller ett resultat av olämpliga uppfostringsmetoder.

• Boken handlar inte om diagnoser utan om explosiva, oflexibla och lättfrustrerade barn – oberoende av anledningen/förklaringen (som naturligtvis kan vara en diagnos eller flera).

• Målet med boken och Greens arbete är att minska fientligheten/det negativa samspelet hemma och i skolan, att öka barnets förmåga (till flexibilitet, frustrationstolerans, kommunikation och problemlösande), att hjälpa de vuxna att se hur våra förklaringar och tolkningar av barnens beteende påverkar våra reaktioner på det samt att hjälpa oss alla dels att förstå de faktorer som leder till beteendet ifråga och dels att börja samspela.

Och så ger han en mängd exempel, både händelser och de vuxnas tankar, där jag känner igen mig och oss och sonen i vartenda ett. (Men också kan känna: - Oj, så illa var det nog aldrig riktigt. Eller?) Han diskuterar varför det är så här och hur man kan arbeta med sig själv och med barnen för att det ska bli annorlunda. Skulle du vilja ha min sammanfattning av boken så hör av dig.

Grabben är nu för övrigt 18 år och håller på att utvecklas till en mogen och härlig människa - i alla fall när föräldrarna inte är i närheten.

Apropå Halloween

Häromdagen svarade jag på en förfrågan från Institutet för språk och folkminnen genom att berätta om mina tankar och upplevelser av Halloween och dito -firande i Sverige. Gör det gärna här du också! (Där står det också mer om vad de sysslar med och varför.)

Jag tycker att Halloween är ganska ointressant och bryr mig inte om det hela särskilt mycket. (Desto viktigare att även sådana tankar hamnar i forskningen!) Det känns huvudsakligen som ett kommersiellt jippo, men samtidigt kan jag ju se att folk kanske behöver mer fest och ljus och lite mysig skrämselhicka i höstmörkret. Om man nu tycker att det är mysigt, så...visst. Jag föredrar allt ett vackert Requiem med kör och orkester samt en bön för de avlidna, framför spöken och häxor och spindelväv. Skrämselhicka framkallar jag inte frivilligt. Och när jag småningom "ärver" alla gravrätter i familjen blir det väl ännu mer betoning på minnesgudstjänster och kransar den här helgen, antar jag.

Nej, jag firar inte och jag klär inte ut mig. Det blir heller inte särskilt mycket av pumpadekorationer el likn - onödigt jobb när det finns så många andra fina sätt att tända ljus på! Jag tänder väl ljus som en vanlig höstkväll, sjunger eller lyssnar kanske som nämnts på ett Requiem och firar sonens födelsedag. Men andra får gärna frossa i detta om de vill. Man ska ta alla tillfällen i akt att fira lite extra! (Även om det onekligen är lite oklart vad man då firar.)

Eftersom ett av mina barn alltså fyller år i månadsskiftet okt/nov måste jag  dock medge att jag vid något eller några tillfällen ordnade födelsedagskalas med spöktema när han var liten. Då hade vi lite grinande pumpor och spindelväv och spindlar som dekoration, tillverkade (pysslade) spöken eller spindlar och letade i mörkret med ficklampa och spökreflexer för att hitta godispåsarna. Vi sjöng kusliga sånger och jag bakade en spökformad tårta.

När det kommer barn och ringer på dörren i mörkret och tigger godis, så tycker jag att de åtminstone ska vara utklädda och liksom ha ansträngt sig. Precis som på skärtorsdagen. Ska man ha något av folk får man väl ge lite också, även om man ju inte direkt kan ge bort påskkort på Halloween. Däremot kan man åtminstone ha ett lagom bus på lager! (Det har de sällan, utan istället ser de väldigt förvånade ut när jag väljer "bus". Om de nu ens kommer ihåg att ställa frågan. En del bara står där och väntar.) Jag vänder på det och säger: - Ett bra bus? Då får ni godis!

Jag var också tydligt med detta när barnen var små (vare sig det var vid vårhelgen eller hösthelgen ifråga), vilket kanske är en anledning till att de inte ägnade sig åt sådana ringapådörren-propmenader så många gånger. Det blev väl för jobbigt i jämförelse med utfallet... Stackars barn!?

(Texterna ovan är svar på uppmaningar som "Berätta om dina tankar/om hur du och andra firar/vad du tänker om bus eller godis, så texten hänger inte riktigt ihop som helhet. Jag ber om ursäkt för det, men tror att det ändå är läsbart.)

Sol och vind och blåa hav

Det är sommar! Jag läser en hel del, bland annat nobelpristagaren Mo Yans tjocka bok, men väntar med att skriva om det ett tag till. Njut av livet, läs och lev!

Vardagsglädje 1

I helgen körde vi bil tvärs över Sverige och tillbaka. Det skulle visst vara sommarväder, men allt vi såg var ogenomtränglig och fuktig dimma som omslöt hela världen. Den lättade kanske lite grann ibland - och vi hade en trevlig helg - men bilkörningen blev ganska jobbig.

Detta gjorde att jag numera till fullo uppskattar dessa fantastiska vita streck som faktiskt pryder de allra flesta av våra vägar. Det finns heldragna eller delade linjer målade överallt - och eftersom de är vita (och kanske för att de har någon slags reflekterande egenskap dessutom?) lyser de i mörkret och dimman. Bäst gillar jag när de finns både i mitten och längs kanten, men det går bra om det bara är kanten också.

Underbart! Så välordnat!
Har du tänkt på det, egentligen?

En nyttig övning i ödmjukhet

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att så många människor låter sig luras att lämna ut bankkontonummer till svindlare - och att betala in pengar för saker som de aldrig ser röken av. Det är ju möjligt att de är alltför dumma/troskyldiga/giriga för sitt eget bästa, men det tror jag är en alldeles för enkel förklaring.

Häromdagen dök det upp ett fönster extra på datorskärmen när jag öppnade Internet Explorer. Jag såg det inte förrän jag hade kollat min mail, men då var det fyra minuter kvar att ringa ett Norrköpingsnummer för att få tillgång till den fantastiska vinst som väntade mig. Detta för att jag var den miljonte användaren den veckan.

Jaha, tänkte jag. Säkert! Men varför inte testa och se hur lång tid det tar innan jag ska börja betala för att få ut någon vinst? Sagt och gjort.

Jag ringde och hamnade hos en supertrevlig amerikanska, som tjoade över att jag hade vunnit en resa för 3000 dollar. Superlativen var många och hon småpratade vänligt medan hon berättade om allt som jag och min familj skulle få uppleva. Hon lyckades få reda på (av mig, vare sig jag ville det eller inte, man är ju en social människa och kan inte vara korthuggen hur länge som helst) att jag är gift och har två tonårsgrabbar och att jag äger ett kontokort (inte mer). Hela tiden väntade vi på att datorn skulle komma vidare och visa de väldigt viktiga siffrorna som var mitt kundnummer. Hon behövde också namn och adress, vilket hon fick. (Annars kunde jag ju lika bra ha lagt på luren direkt.) Jag försökte förhålla mig vänlig, men avvaktande.

Efter ungefär en halvtimme (samtalet var gratis, det talade hon om tidigt men det kanske återstår att se) framgick det att de sammanlagt 15 dygn i Florida, Mexico och på Bermudas som jag hade vunnit tillsammans med diverse andra trevligheter - och som jag alleftersom kunde klicka fram på olika flikar som dök upp - tillsammans kostade 3898 dollar. Om man drog av min fantastiska vinst kvarstod bara 898 dollar för mig att betala - förutom då rumsskatten på 15 dollar per natt samt hamnavgiften på 200 dollar per person. (Resan till USA naturligtvis icke att förglömma.) Men jag hade 18 månader på mig (minst) att använda presentkorten och de kunde användas samtidigt eller var för sig. Det var också helt ok om jag ville sälja eller ge bort en del av resan. Så generöst!

Jag började bli ganska trött efter att ha koncentrerat mig så länge på att inte bli lurad att inte säga mer än jag verkligen ville samt att förstå och delta i det kulspruteliknande samtalet. Jag hade också försökt sticka in en fråga om vilka "vi" och "oss" var, men lyckades aldrig få plats med den.

- Menar du att jag ska betala 898 dollar för det här? sa jag. Då fick jag ganska omedelbart en man med förtroendeingivande röst i örat istället. Han förklarade vänligt och övertygande - men utan superlativerna - hur allt fungerade och vad som gällde. Och så fick jag veta att jag snart skulle bli insläppt i någon slags bokningssystem för att jag skulle kunna få mina resedokument.

Jag ville helst bara få slut på det här nu, efter närmare 40 minuter. Men så, i en liten parentes som jag fick fråga om tre gånger för att uppfatta, kom det: De där 898 dollarna skulle betalas idag - NU! När jag talade om att jag inte ville betala dem, invände han förvånat: -Men vill du inte ha den här semestern? - Kanske, sa jag. Men jag har inte 898 dollar att betala för den idag. (Vilket faktiskt råkar vara helt sant, eftersom jag är arbetslös igen och inte har hunnit få någon ersättning från a-kassan än.) Och så talade jag om varför, vilket fick honom att tacka för sig och lägga på luren.

Pust! Det här är djävulskt skickligt. Till och med jag - som inte är särskilt intresserad av långa resor eller av USA och som dessutom redan från början var fullkomligt övertygad om att det var något lurt med saken - kunde stundvis se oss ha det skönt på kryssningen till Bermudas. Trots att jag var helt inställd på att säga så lite som möjligt, tyckte jag att jag av rent sociala skäl var tvungen att säga en hel del. Och trots att jag är ganska hyfsad på engelska blev jag så trött till slut att jag knappt hörde vad de sa - och ville bara få slut på det.

Jag ska aldrig mer tänka ringaktande om människor som blir lurade.

Med ett emaljerat handfat i tvättbersån

Jag har inte duschat på de tre veckor vi tillbringat i sommarstugan, eftersom vi inte har någon dusch där. Jag har dock dagligen tvättat mig i ansiktet, under armarna och i stjärten i ett handfat utomhus samt badat i havet emellanåt. Dessutom har jag tvättat håret under en försiktigt vattenstril när behovet varit påkallat och vädret så tillåtit. Och jag har känt mig fullt tillräckligt ren.

Jag har dock förstått att det finns folk som tycker att ovanstående är äckligt och ohygieniskt. Jag insåg det för ett tag sedan när en god vän, som är undersköterska i hemsjukvården, berättade ungefär följande från sin jobbarvardag:

- Vi har ett par som inte har duschat på de nio år som vi haft hand om dem. Många av mina arbetskamrater tycker att det är förfärligt, trots att de inte luktar illa eller ser sjaskiga ut, men snälla nån... Dessa människor har ju inte duschat tidigare i sitt liv, varför ska de behöva börja nu när de är gamla?

En intressant fundering med anledning av historiens gång och teknikens utveckling. Även våra ideal och vanor förändras. Undrar hur många gånger om dagen man kommer vilja duscha mig när jag blir gammal? Och hur väsentligt jag kommer tycka att det är?

Du nya, sköna värld!

Lärarlegitimationen ska jag väl se till att få ut så snart som möjligt efter den 1 augusti. Det låter ju väldigt bra, men sanning att säga förstår jag inte riktigt hur den lappen i sig själv ska kunna höja lärarnas status. Särskilt inte som lönen är så usel och diskussionen alltför ofta handlar om lön efter prestation. Jag menar: Det är ju sådana jobb vårt samhäller betraktar som skitjobb - när man får betalt efter vad kunden tar åt sig/köper snarare än efter vilket arbete man lägger ner.

Men det kanske är framtidens melodi...
- Ge lärarna lön efter hur många elever som blir godkända!
- Ge universitet och skolor pengar/bidrag i direkt proportion till hur många som blir godkända!
- Ge läkarna lägre lön när patienter dör eller blir sjukare, då har de ju inte gjort något bra jobb!
- Ge advokaterna lön endast då någon blir frikänd!
- Ge bilprovarna lön efter hur många bilar de släpper igenom besiktningen utan prick!
Och samhället blir säkert, tryggt, jämställt och rättvist med plats för oss alla.

Eller?

Har du dyslexi, svenska som andraspråk, cancer, behov av palliativ vård, skenet emot dig pga ras eller kön eller sexuell läggning, lust att överleva i trafiken? Då är det nog inte ens någon idé att försöka i denna nya, sköna värld!

Sirila gentlemän och gamla människor

Oh, vad jag tycker om när folk gör nya ord! Och när de finns med i titeln på en bok - Sirila gentelmän sökes av Karin Brunk Holmqvist - är det naturligtvis ännu roligare. Vad kan "sirila" tänkas betyda? Virila? Servila? Senila? De äldre damerna i boken skriver ordet i en kontaktannons, men författaren har ju hittat på det, så det blir en extra dimension till det hela.

Vi läste alltså boken till bokcirkeln i söndags. (Den gick för övrigt av stapeln i vårt nya mysiga vardagsrum i källaren - och de tre röda sofforna gick åt!) Vi var helt överens om att det egentligen inte fanns så mycket att säga om själva boken, mer än att författaren är duktig på att beskriva ting och miljöer. Berättelsen är ganska rolig och underhållande, ibland lite underfundig, men också relativt menlös med enkla lösningar och platta karaktärer. Å andra sidan är väl författarens avsikt heller inte annan än att roa... Jag kommer att läsa fler titlar när jag behöver vila och bli lite underhållen.

Eftersom boken handlar om två damer i 80-årsåldern kom vi dock att diskutera skildringar av gamla människor. Är det brist på dem? Eller finns de även om vi inte kunde komma på några? (Ibland tänker man ju faktiskt inte på hur gammal en karaktär är för att man koncentrerar sig mer på själva människan, liksom.) Hos Astrid Lindgren och andra barnboksförfattare finns ofta en äldre människa som barnen kan vända sig till när föräldragenerationen är osynlig - som Farfar i Bullerbyn eller Tant Berg på Bråkmakargatan. Men för övrigt?

I Henning Mankells Italienska skor står det på s. 119: "Dom finns överallt men ingen ser dom eftersom dom är gamla. Vi lever i en tid när gamla människor ska vara genomskinliga som glas. Vi ska helst inte märka dom. Också du kommer att bli allt mer genomskinlig. Min mor har redan blivit det."

Skrivs det några böcker om gamla människor i dagens ungdomsfixerade samhälle? Eller kommer de först nu när 40-talisterna blir gamla?

Utslagsgivande?

Jag tycker verkligen att de olika valkompasserna på nätet var bättre än förra gången, med mer information om de olika argumenten till exempel. Ändå visade de förvånande resultat emellanåt. Å andra sidan tycker ju de flesta partier så likadant emellanåt, så det är nog inte lätt att göra vettiga utslagsgivande frågor.

Exempel:
Jag gjorde svt:s valkompass. Resultatet blev att jag sympatiserar med alla (dåvarande) riksdagspartier ungefär lika mycket, till mellan 62 och 68%.

Säger det verkligen bara något om mig? (En velpotta som inte vill ta ställning, till exempel.) Eller kanske något om partierna också?

Isåfall borde det inte bli så svårt att komma överens utan att liera sig med de bruna krafterna, kan man tycka.

Reclaim the blåsippa!

Jaha. Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen. Kanske var det lika bra, eftersom de nu måste överge offerrollen för att börja jobba på riktigt. Jag har visst hopp om framtiden med tanke på detta. Varken deras ruttna människosyn eller deras organisation håller för det, tror jag.
Må de snart visa sitt rätta ansikte och göra sina väljare besvikna!

(För övrigt anser jag att det är dags att starta en facebookgrupp som heter "Reclaim the blåsippa!")

Snart dags

Känner mig fladdrig och lite suddig i kanterna. Vilken tur att det snart är dags för några dagars stillhet hos Mariadöttrarna. Där tystnar sorlet och jag hinner bottna igen. En nödvändig förutsättning för ett bra liv.

Mer bildning

I en kortfattad pärla till artikel frågar sig redaktion för nättidskriften S.O.S. (Skola och samhälle) om yrkeslivet inte vill ha bildade människor. Det här är definitionen de använder:

Bildning är ett gammalt ord för människans utveckling till en självständig och reflekterande individ, kunnig och med ett moget omdöme. Det handlar i den betydelsen om något som kunskapsmätningarna har svårt att mäta: förmågan att reflektera över kunskaper och deras användning i samhället, att se och värdera olika perspektiv, kort sagt att inte bara lära sig saker utan också kunna förhålla sig till dem och handla därefter.

Jag tror att det är precis vad skolan måste jobba för - även om det inte går att mäta och väga i Björklunds kunskapstest.

Värderingar

I kursen Tvåspråkighet läser jag för närvarande Seija Wellros bok Språk, kultur och social identitet. Den är mycket intressant och välskriven och lättläst, om än svår att anteckna ifrån. (Allt känns så självklart på något sätt, så jag vet knappt vad jag ska skriva. Men så blir det väl lätt när det handlar om något så existentiellt som språket och hur vi använder det.)

I ett avsnitt om språket diskuterar hon hur ord och begrepp färgas av värderingar, ofta utan att vi reflekterar över att det faktiskt är just värderingar. (För övrigt ett av bokens huvudbudskap: När kulturen internaliserats totalt ser individen sina tankar och sitt beteendemönster som det enda rätta och inget annat. Om vi blir medvetna om hur vi tänker och gör - för det är inget fel att tänka och göra så, det är det naturliga och eftersträvansvärda här hos oss - är det lättare att inte känna sig hotad av de människor som tänker och gör annorlunda.)

Ett av exemplen är 'gammal' (s. 28), som jag tidigare funderat lite över här. Wellros konstaterar att ordet ifråga bara under de senaste decennierna genomgått en värdeförändring i vårt samhälle, från associationen 'gammal och klok/gammal och vis' till associationen 'gammal och trött/gammal och gaggig/gammal och sjuk'. Ordet har alltså fått en negativ laddning, "utom i några särskilda sammanhang där pengar och traditioner är inblandade".

Jovars!

I ett senare kapitel refererar Wellros till två kommunikationsforskare, Condon och Yousef (1975), som talar om ett antal universella problem som har fått lite olika lösningar (el. värdesystem, som de kallar dem). De två polerna på en av skalorna handlar om huruvida ett samhälle hyllar individualism eller ömsesidigt beroende. I det förra, alltså det individualistiska samhället, är det bättre att vara ung än gammal. Detta för att man tänker sig att styrka, hälsa, bra utseende och flexibilitet i tänkande (som kan tänkas gälla mer för unga än för gamla människor) ökar individens möjligheter att fullt ut fylla sin alldeles egna plats i samhället - vilket är bra både för samhället och individen själv. Motpolen är ett samhälle där det är bättre att vara gammal än ung, eftersom erfarenheter och livsvisdom ökar med åren - och sådant befrämjar både individens och samhällets utveckling.

På många andra sätt hör jag hemma i detta vårt individualistiska samhälle, men när det gäller detta är jag alltså flera decennier efter. Plötsligt förstår jag också varför träning, mode, mat, inredning etc har blivit så oerhört viktigt för att man ska räknas som en vettig människa. Hennes fortsatta referat förklarar nämligen varför det i ett individiualistiskt samhälle är så viktigt att vara effektiv, nyttig, sportig, socialt rörlig och ägna sig åt konkreta handlingar och verksamheter som syns - snarare än att i första hand bygga relationer.

Intressant och värt en del tankar.

Bli gammal

Jag trodde att jag tidigare hade skrivit här om detta med att det är så svårt att få bli gammal i vårt samhälle, men jag hittar inte något sådant inlägg. Så då får jag väl börja med den introduktion jag kanske redan har skrivit...

Äntligen 40! skrev jag på min kalasinbjudan för ett par år sedan. För jag tycker att det är härligt att inte vara 25 längre - och för att jag kanske äntligen, någongång, kan få bli betraktad som vuxen och inte som en ungdom i olika sammanhang. Frågan är dock om det gör någon nytta (ur den aspekten alltså) att åren går, så länge föräldragenerationen styr och ställer.

Jag fascineras av att det är helt okej att bli äldre så länge man är under 25-30, men att det sedan inte längre är eftersträvansvärt. (För att inte tala om 'att åldras'. Det uttrycket går knappt att använda längre om man inte talar om någon som är över 80.)

Det är också intressant att det är så svårt att prata om ålder och om att bli gammal (som man ju blir hela tiden, med tiden), även med människor som jag normalt har pratat om det mesta i livet med.

Underligt! Men nu har jag läst en intressant bok, som jag ska återkomma till!

För övrigt frågade jag för många år sedan min nuvarande make: - Vill du bli gammal med mig? Och det ville han! Jag hoppas att vi får fortfara med det i många år än.

(Jag kommer tyvärr inte ihåg varifrån jag fick den underbara formuleringen, men jag tror att det var en dikt.)

Höstens gåvor

Skolan har börjat och jag har inte ett enda ordentligt jobb, men vi har det bra tillsammans här hemma - och med äldste sonen kan jag till och med prata just skola utan att vi blir osams!

Det börjar bita i kinderna både på morgonen och på kvällen, men något gråväder lider vi inte av. Solen skiner uppmuntrande varje dag, tycks det mig, även utomhus.

När vi var i stugan härom helgen plockade vi med oss en massa äpplen hem. De äts av någon anledning inte upp i någon högre hastighet, vilket skulle behövas, så jag har börjat göra torkade äppelringar av dem. Underbart gott!

Några gånger i veckan går maken ut och plockar en liten skål med hösthallon att ha i filen. Och i frysen står små burkar på rad med rårörda röda vinbär för samma ändamål senare under terminen.

Jag måste erkänna att jag känner mig rik.

Tråkmåns?

Tänkte studera lite på distans igen, i brist på anställning att lägga min tid och energi på. Inte för att jag egentligen saknar saker att sysselsätta mig med, men för att det är trevligt att ge sig själv möjligheter att utvecklas och förvånas.

Dessutom tillåter a-kassan deltidsstudier om man på heder och samvete lovar att det inte hindrar en från att ta de jobb som dyker upp. (Vilka jobb då? Jag har tyvärr inte sett till eller blivit erbjuden särskilt många de senaste sju åren. Och när jag har försökt själv vill de bara kasta ut mig ur systemen.)

Högskolan i Dalarna är en av få högskolor som verkligen ger sina distanskurser på distans, dvs där det inte förekommer några som helst fysiska träffar. Föreläsningar, inlämningar, diskussioner och seminarier sker med datorns hjälp (Fronter respektive Adobe Connect) och jag behöver inte resa någonstans.

Detta passar mig utmärkt, eftersom vitsen med distansstudier ju är att jag ska få studera på mina egna villkor. Jag vill inte vara beroende av andras almanackor eller påverka/förstöra andras studier för att mitt liv i dagsläget inte passar ihop med deras. Det underlättar också en eventuell kombination med eventuella timanställningar som eventuellt dyker upp.

Kort sagt är jag nog en himla tråkmåns, som inte vill samarbeta med någon och inte ens tycker att seminarier är särskilt nödvändiga. (Iallafall var de av tveksamt värde i den förra kursen - för mig. I bästa fall bidrog jag med något ändå - för andra.) Och grupparbeten tycker jag är väldigt onödiga i distansstudier. Föreläsningar kan vara bra - om de tar upp något mer än det som står i litteraturen.) Om inte annat kanske jag ska definieras som en allt mer egotrippad besserwisser?

Jag menar bara att jag vill anförtros uppgiften att själv välja vad jag använder min tid till - och när. Annars är jag numera så obekväm att jag gör det ändå!

Bara lite eftertanke

Minsann, gick det inte den här gången också!

För ett halvt dussin år sedan eller så provade jag konceptet Viktväktarna, för att bli av med de 10 kg extra som dykt upp i diverse medicineringars kölvatten. Det var ett väl fungerande koncept för mig, med uppmuntran men också frihet för var och en att göra saken på sitt sätt.

Ungefär vartannat år sedan dess har jag åter räknat points någon vecka eller två, när jag tyckt att det blivit ett par-tre kilo för mycket på mig. Och varje gång har jag gått ner dessa kilon bara av att räkna!

Det är naturligtvis inte konstigt alls, eftersom bara det faktum att man skriver upp allt man äter gör att de goda kakorna och kexen som slinker ner liksom automatiskt blir färre.

Men det är ganska roligt ändå - och tänkvärt - att bara lite eftertanke räcker en god bit på väg mot målet.