Nu tar augusti månad snart slut och det är dags att sammanfatta sommarens läsning. Dock måste jag erkänna att den är synnerligen spretig. Jag har gjort som de senaste åren, nämligen plockat olästa böcker ur hyllan därhemma. En del har jag köpt någon gång, andra har jag fått. De har stått där i många år eller sedan i julas. Så här såg delar av högen ut:
Några av titlarna skriver jag mer om här.
Bönbok för en vän av Joan Didion har ju en fantastisk titel, men tyvärr blev jag besviken. Boken kom ut 1977 i original och originaltiteln är A Book of Common Prayer, men det finns definitivt inga böner i denna förvirrade berättelse om förvirrade människor. Det mest intressanta är den avslutande analys av hennes författarskap som finns i min pocketversion:
"Huvudpersonen är alltid en kvinna, egentligen en och samma kvinna. (...) Hon har en dotter som har råkat, eller kommer att råka, illa ut. (...) Hon är på rymmen, på ständig genomresa...fantiserar om ett liv istället för att leva det och aktar sig för att minnas. (...)
Joan Didions berättare tillkännager alltid sin roll och funktion. Hon försöker förstå den kvinnliga huvudpersonen...bemödar sig om att skapa en helhet av motsägelsefulla fragment. Joan Didion låter berättaren sabotera romanens anspråk på att vara meningsskapande, vilket är mycket störande och befriande."
Själv blir jag mest störd. Det är febrigt och obehagligt och ganska tråkigt - och fullkomligt meningslöst. Jag suckar av lättnad över att den är utläst och inser samtidigt att det är alldeles uppenbart att jag vill ha någon slags mening i en berättelse.
__________
För att vila mig kastade jag mig in i åttonde delen av Jan Guillous epos om nittonhundratalet: De som dödar drömmar sover inte. Hans böcker är ju också nästan febriga, eftersom det händer saker hela tiden och läsaren drunknar i berättelsen vare sig hen vill eller inte. Men boken är allt ganska lik den förra i ordningen, den som heter 1968. Lite tröttsamt, som alltid med Guillou, men samtidigt så himla välskrivet och historiskt intressant. Och fullkomligt fullproppat med mening.
__________
Snäckors sorl innehåller 20 noveller av Karin Boye och var en oväntad upplevelse. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag faktiskt inte hade koll på att Boye skrivit noveller. Dikter, javisst. Och en roman eller två. Men noveller? Jodå. De är mestadels riktigt, riktigt bra. Men utmattande, eftersom berättelserna är så intensiva och hjärtskärande - om olika människor som oftast står vid någon slags vändpunkt i livet.
__________
Alla dessa små bevis på vår vänskap av Donaghy,
Saker vi inte säger av O 'Flanagan och
De oförglömliga av Ahlström var alla trevliga och lättlästa och inte ett dugg oförglömliga. Det är skönt med några stycken sådana, men det blir också tröttsamt i längden.
__________
Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic kom ut för mer än tio år sedan och handlar om kriget i det forna Jugoslavien. Jag blev mycket berörd och fick många tankar kring hur jag egentligen skulle reagera om katastrofen kommer och om kriget plötsligt delade upp min familj i vänner och fiender. Åtminstone jag har alltid frågat mig varför folk inte sätter sig i säkerhet innan det är för sent, men tvingas här inse att jag inte heller skulle fatta något - inte skulle vilja fatta något - förrän det obegripliga är ett faktum.
__________
Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari är en riktigt rolig och ganska svidande kritik av både infödda svenskar och invandrare, varav en del ser sig som svenskar och andra inte. I en recension stod det att författaren "tänker som en komediförfattare och arbetar som en dramatiker: förstår alla, driver med alla". Det stämmer och boken är definitivt läsvärd, även om stilen till slut blir tröttsam och berättelsen tappar sitt driv när den byter fokus från familjen Irandoust till andra människor i förorten.
__________
Den senaste månaden, tillbaka från semestern, har jag läst färdigt nästa bokcirkelbok samt vilat mig med att läsa några av "de vanliga" omläsningsböckerna i hyllan: någon bok om Mrs Pollifax resp Lord Peter Wimsey, någon av Maria Lang och Agatha Christie och Rosamund Pilcher och Marianne Fredriksson. Hederliga deckare allihop, utom de två sistnämnda.
