Tillgången på klassiker

På utvecklingssamtal med yngste sonen häromdagen, fick jag veta att de ska ha tema Klassiker i svenskan snart. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att kolla vad vi egentligen har i bokhyllorna.

Inte för att jag vet precis hur hans svensklärare definierar klassiker, men efter att ha försökt undvika senare halvan av 1900-talet blev resultatet följande:

Almqvist, Carl Jonas Love: Det går an

Beecher Stowe, Harriet: Onkel Toms stuga

Bergman, Hjalmar: Flickan i frack, Farmor och vår Herre

Brontë, Charlotte: Jane Eyre

Dickens, Charles (Bylock): Oliwer Twist

Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff, En otäck historia

Eddan, den äldre poetiska

Fogelström, Per-Anders: Mina drömmars stad

Homeros: Odysséen

Lagerlöf, Selma: Gösta Berlings saga, Löwensköldska ringen

Martinsson, Harry: Aniara

Marinsson, Moa: Kvinnor och äppleträd

Orwell, Geroge: 1984

Orcy, Baronessan Röda nejlikan

Pyle, Howard (Bylock): Robin Hood

Remarque, Eric Maria: På västfronten intet nytt

Stevenson, R.L. (Bylock): Skattkammarön

Strindberg, August: Röda rummet, Hemsöborna

Söderberg, Hjalmar: Doktor Glas, Martin Bircks ungdom

Tolkien, J.R.R: Bilbo. En hobbits äventyr.

Verne, Jules: Jorden runt på 80 dagar

Voltaire, Francois: Candide

Woolf, Virginia: Ett eget rum, Mot fyren

Inte så illa, faktiskt, även om blandningen är stor. Välkommen att låna!

("Men mamma, hur många böcker har vi egentligen? Vad jag än frågar om, så går ni och hämtar en bok ju. Man kunde tro att det är biblioteket.")

Brydda kvinnor

Det var bokcirkel i söndags. Vi har läst Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor den senaste tiden och skulle nu diskutera den. Boken ger oss tre berättelser, där bara den sista har ett någorlunda tydligt slut som berättar "hur det går". Tre berättelser om lika många kvinnor. Den första och den sista berättas ur Norahs respektive Khadys perspektiv, medan mittenberättelsen ges oss av en svartsjuk och egocentrisk make. (Så i vilken utsträckning den egentligen handlar om Fanta kan verkligen diskuteras!)

- Brydd, jag är brydd!
sa vännen som inte kunde vara med i telefon strax innan. Hon hade femtio sidor kvar, dvs i stort sett hela den sista berättelsen.

Jag med. Dessutom kan jag, efter att ha läst färdigt, inte komma ifrån att jag är besviken också. Och jag var inte ensam. Därför vände vi ut och in på boken och våra läsupplevelser. Vad är det vi har missat? Är det här en berättartradition som vi inte känner? Vad är det för förväntningar som inte uppfylls? Finns det en röd tråd och ett tilltal som vi inte uppfattar?

Hur vi än vände och vred på saken så kom vi inte så långt. Språket är rätt bra, så boken var inte svårläst. Men vad vill hon egentligen säga med alla olika fåglar, med att kvinnornas namn utan rimlig anledning eller mening återfinns i de andras berättelser, med att den kvinnliga styrkan tydligen är så oerhört beroende av män hela tiden? Författaren kastar ut en massa trådar, men gör inte minsta ansats till att hjälpa läsaren att väva ihop dem.

Södergran skriver: "Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken." Att jag är besviken beror nog snarare på att jag hade svårt att finna deras själar, kanske. Det var så mycket prat.

Hösten är vacker...

Hösten är vacker. Jag är inte alltför trött. Projekten står som spön i backen (även om de betalda jobben onekligen inte gör det) så jag behöver inte gå sysslolös. Jag har påbörjat jul- och julklappslistorna, vilket innebär att jag har motat min stress i grind redan nu. Dessutom älskar jag min man och min barn och tycker om att leva samman med dem.

Livet är med andra ord gott. Ändå får jag ingenting skrivet och orkar liksom inte riktigt engagera mig i nåt.

...