Inte min tekopp

 Nu är jag halvvägs igenom nästa bokcirkelbok och har inte bloggat om den förra än. Skärpning! Det var ju i mitten av september bokcirkeln träffades och talade om Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Tyvärr kunde jag inte vara med om det pratet, vilket sannerligen hade behövts. Jag tror mig nämligen inte om att ha något konstruktivt att säga om romanen ifråga. 

Så sluta gärna läsa här, om du vill.

Detta sägs vara en klassiker, men det hjälper tyvärr inte upp min läsupplevelse. Och visst fattar jag att det är en satir om människors svagheter i allmänhet och den ryska kultureliten i synnerhet, men jag tycker inte boken blir bättre för det.

För mig var detta nästan uteslutande meningslös läsning, möjligen för att jag var alltför trött och tydligen är alltför okunnig för att kunna uppskatta femhundra sidor rena tokerier. Tokerier med vanvettiga samband, tokerier som Satan själv sätter i scen tillsammans med sitt följe. Nej, det roar mig inte ett dugg. 

Och varför mästaren och Margarita (som inte dyker upp förrän i andra halvan av boken) alls är värda att berätta om, det begriper jag faktiskt inte heller.

Möjligen blir jag lite irriterad, för han kan ju verkligen skriva, Bulgakov. Ibland glimtar det verkligen till av liv, främst i miljöbeskrivningarna från Jerusalem (som blandas med en märklig berättelse om Pontius Pilatus).

Men för det mesta drunknar alltsammans i virrvarret av pladder och förtrollade pengar och plötsliga eldsvådor, bland lösryckta händelser och en mängd personer med flera olika tilltalsnamn (precis som det brukar vara i ryska romaner).

Not my cup of tea, helt enkelt!

Inte alls dumt.

 Härom veckan träffades bokcirkeln för sista gången inför sommaren och pratade om romanen Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Den var relativt kort, med korta kapitel på ett rakt och enkelt språk. En blandning av tankar, minnen och iakttagelser av det som finns rakt framför näsan.

Ändå var boken lite svår att komma in i. Största anledningen var antagligen att jag är ganska utsjasad och följaktligen bara orkade läsa ett eller två av de alltså mycket korta kapitlen åt gången. En annan anledning var att texten kändes… planlös.

Boken handlar om Lucy Barton, som i jag-form berättar om delar av aitt liv. Hon återger fragment av samtal, infall och associationer. Av en av allt att döma gräslig barndom i skräck för hunger, kyla och vuxnas oförutsägbarhet. Av dysfunktionella relationer som ändå gav rötter. Av saker som förvånade henne i det nya livet på och efter college och om den förste maken. Alltihop blandat med kommentarer om vad hon lär sig på en författarkurs om att skriva böcker.

Här finns väldigt få förklaringar och man får gissa sig till det mesta, i det till synes meningslösa samtalet vid sjukhussängen mellan Lucy (i sängen) och hennes mamma (i en besöksstol) som sträcker sig genom större delen av boken.

Men ytliga samtal och gemensamma minnen kan betyda oerhört mycket i en relation där man aldrig mött förståelse eller sagt ”Jag älskar dig”. Så på något sätt känner läsaren med tiden hur viktigt det är och inser att texten ändå har en riktning.

Inte alls dumt.
Dessutom är det ganska befriande att slippa frossandet i otäckheter och övergrepp.

(Baksidestexten? Den låter så här: ”En lyhörd skildring av den komplicerade kärleken mellan mor och dotter och briljant berättelse om klasstillhörighet, flykt och trasiga familjer.”)

Läsvärd och utan choser

 Mattias Timanders Din vilja sitter i skogen är en trevlig, lättläst jag-berättelse från en 22-årig norrlänning (stan=Kiruna, han bor i en by utanför). När föräldrarna dör stannar han kvar, men börjar läsa böcker. Frenetiskt.

Så åker han till Stockholm och försöker leva där, men trots att han lyckas i ord- och litteraturbranschen så att kan försörja sig (vad det verkar), så åker han tillbaka hem när de gamla vännerna kallar. Då har den ene, Tage, dött av ålder och hon som ringde – också över åttio – visar sig ha cancer.

Trots att även Viola dör och att allt förändra (inklusive stan, som bekant) så verkar grabben ha kommit hem för att stanna. Det är där han känner sig hemma, det är där han vill dö – och kanske kan förändringen faktiskt också innebära att han får jämnåriga vänner.

Titeln? Min omedelbara association går till ordspråket/påståendet som barn kunde få höra förr i tiden när de inte gjorde som de vuxna ville: ”Din vilja sitter i skogen och växer”. Jag har alltid uppfattat det som något begränsande. Det finns ingen som säger detta i boken, utan här är blir nog skogen rent konkret snarare en förutsättning för växande och riktning.

Boken utspelar sig under ett drygt år, tror jag. Från ”snart sku det vara hösten” till ”Första snön hade kommit den morgonen”. Den är en lågmäld berättelse om att långsamt (åter)finna vem man är och vad man vill. Om att ta hand om det lilla. Med vackra naturskildringar och skriven på (mycket städad) norrländska.

Tyvärr var jag sjuk vid själva bokcirkelsamtalet, så ni får nöja mig med bara mitt betyg: Definitivt läsvärd. Och utan choser. (Är det någon som säger så nuförtiden? "Sjåser", med betoning på båda stavelserna.) 

Tilläggas kan också att boken, trots retro-omslaget, kom ut 2024.

Spännande läsupplevelse

 Till senaste bokcirkeln läste vi Virginia Woolfs Mrs Dalloway. (Utkom 1925 och kom i svensk nyöversättning i höstas.) Denna hundraåriga roman var nymodig och modern när den kom ut. Det finns inga kapitel eller mellanrubriker, knappt ens tomrader. Medvetandeflödet böljar fram och tillbaka, mellan människor och platser och tider. Språket sprudlar och orden, bilderna, dofterna travas på varandra som otåliga gäster i en kö.

Jag tyckte om den! Lite trögt var det väl i början, kanske, men när läsningen väl fick flöda utan så många försök att begripa (bara uppleva) blev det bättre.

Även om samhället var ett annat i London för hundra år sedan, så är ju ändå människorna desamma. Vi upplever, vi funderar på triviala småsaker, vi minns vad som varit och hoppas på det som ska komma. Vi funderar över oss själva och andra människor, över livet och döden. Anna-Karin Palm berättar i förordet:

”Här har hon [Woolf] funnit den nya form hon så länge sökt för att gestalta människors inre liv och samspel med varandra; den form som gör romanen till ett av modernismens portalverk.”

Att Clarissa Dalloway är en centralgestalt i beskrivningen av denna junidag i London 1923, det är ganska uppenbart. Romanen börjar på förmiddagen med att ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv” och slutar med hennes fest på kvällen. Däremot har jag svårt att se att Septimus Smith, den krigsskadade unge mannen med sitt tragiska slut, också skulle vara en (som Palm hävdar). Snarare tycker jag att den från Indien nyss hemkomne Peter Walsh är det. Han tar så stor plats, både i Clarissas tankar och minnen och med sina egna tankar och beteenden. Bokcirkeln verkade delade min uppfattning.

En ny människa, en ny tid och en ny form. Ett medvetandeflöde, men med flera medvetanden som på olika sätt sipprar in i varandras inre liv. Och min läsupplevelse blir en del av det flödet, inte bara en bredvid-upplevelse. Spännande. Läs!

Vilken är min filterbubbla?

 Till den senaste bokcirkeln hade jag läst två böcker om samma sak. (Jag hann börja läsa den andra när jag var sjuk i oktober, innan jag fick veta att de hade bytt bok.) Eftersom innehållet till stora delar var biografiskt, så var de ganska lika. Samtidigt som romanerna innehöll två helt olika texter.

Båda romanerna handlar om Malin Blomsterberg, husföreståndarinna (och mycket mer) hos Ellen Key på Strand. Malin åkte dit på vinst och förlust 1914 – och stannade tills hon kastade sig i Vättern en mörk novemberkväll 1925. Det är en berättelse som berör klass, vänskap, arbete kontra bildning, otillräcklighetskänslor, psykisk ohälsa samt människans oförmåga att se längre än sin egen nästipp.

Relationen mellan Malin och Ellen är svår att greppa, även om det är uppenbart att den är stark och betyder mycket för dem båda. Det smakar illa i munnen att Ellen vill att Malin ska kalla henne Matte, samtidigt som hon påstår att Malin är hennes ”dotterliga vän”. Att hon markerar att Malin ska sitta med vid bordet när de äter med gäster, läsa – och redovisa – en massa böcker, lära sig språk samt hjälpa till med skrivbordsarbetet SAMTIDIGT som hon ska handla, laga mat, planera hushållet, tvätta, städa, bädda rent och passa upp på alla gäster. Och på hunden.

 

I Gun Bergers Malin Blomsterberg. Livet på Strand. (2024) är det Malin som berättar (utom i ett kapitel), även om texten är skriven i tredje person. Vi får veta vad hon gör, tänker, längtar efter, saknar. Vi känner hennes ordningssinne, omsorg, bildningstörst, intelligens, nyfikenhet, trötthet och kvävande osäkerhet.

De drygt trehundra sidorna har ganska korta kapitel och är uppdelade kronologiskt i fem delar, med undantag för inledningskapitlet där Malin tar livet av sig. Årtalen anges som titel på delarna. Allt är väldigt detaljerat och tydligt. Boken är lättläst, men ändå ibland lite konstigt oengagerande.

Malin Haawinds Den som följer en stjärna vänder inte om (2024) är ännu lite längre och också kronologiskt upplagd. Även här finns självmordet med i början. Texten har (naturligtvis) samma detaljer, men lite fler, och känns emellanåt ganska tjatig (tyckte faktiskt de andra också, de som nöjt sig med att läsa denna bok). Historien berättas av en betraktare, som kommenterar och värderar på ett emellanåt ganska irriterande sätt. Det var lite trögläst, tyckte jag.

Malins eviga känsla av otillräcklighet, klasskillnaderna (Kan en tjänarinna någonsin bli en vän på riktigt?), Ellen Keys pygmalionfasoner – allt accentueras ytterligare här. Medan Ellens demens tonas ned och Malins pickande, svarta fågel får mer plats (ja, tjatas om).

 

Som jag tolkade texten hos Berger så förvärras Malins ”vanliga” höstdepression 1925 av hennes ambivalenta roll och situation, av att hon är helt utmattad efter att ensam ha fått hantera Ellens fleråriga demens och av sorgen/rädslan inför att bli lämnad ensam när denna dör. Men hos Haawind är det på något sätt nästan uteslutande Malins psykiska ohälsa som är förklaringen till självmordet.

Jag föredrar nog den första boken. Berger ger mig en roman, medan Haawind snarare kommer med en kommenterande biografi. Båda böckerna lämnar mig dock med frågan:

- Vad (eller vem) är det jag inte förmår se och förstå, för att mina erfarenheter och kunskaper begränsar mig? 

Eller om man så vill:

- Vilken är min filterbubbla?

Här rämnar språken

 Eftersom jag var sjuk den sista söndagen i september har jag de senaste veckorna slagits med frågan: HUR ska jag kunna skriva en bloggpost om den här boken när jag inte i samtal och lyssnande fått stöta och blöta intryck och funderingar kring denna mångfacetterade text?

Jag brukar ju påstå att en bok inte är färdigläst förrän vi i bokcirkeln har pratat om den. Det är verkligen så sant som det är sagt. Trots detta gör jag som synes ändå ett försök.

 Johanna Larssons Bokstavstro (2024) är en samling dikter om språket och tron, om Bibeln och om missionärer. Särskilt en: John Chau, som i november 2018 närmade sig det isolerade stamfolket på North Sentinel Island i Bengaliska bukten för att berätta för dem om Jesu kärlek.

My name is John and I love you and Jesus loves you.  (s. 9, 25, 112)

det var allt han kunde önska, john
att från hans liv skulle doften spridas
tala till deras hunger
få det att vattnas i munnen

(s. 117)

John dödades (sannolikt) av sentileserna, efter att ha låtit sig skeppas in i den förbjudna zonen runt ön och med hjälp av en kajak tagit sig i land några gånger. Efter att ha flytt i ett pilregn återvände han ändå – och sedan kom han inte tillbaka från stranden.

vad ska jag göra med dig, john
jag borde samla bråten i sanden
bära bort dig
dina sanslösa ben
(…)
ditt namn är ett sår som strålar
(…)
jag vet inte vad gud kräver av oss
men du tar inga risker

(s. 10-11)

Larssons bok är indelad i kapitel med titlar som placerar läsaren vid olika vatten: Stranden, Columbia river, Bengaliska bukten, Jordanfloden, Genesarets sjö, Nildeltat och sedan tillbaka till Stranden. Det börjar med en bibeltext i fyra olika översättningar som delvis anger temat och därpå följer dikterna - ibland kortfattade och poetiska, ibland mer prosaiskt berättande.

Här finns information, tankar och frågor kring frälsningsläget i världen och om sentileserna, kring tron och olika sätt att se på mission, kring talspråk och skriftspråk och modersmål och översättningars textuella förskjutningar. Och om Gud bortom språket.

och jesus, guds lamm
blir guds säl, guds lilla renkalv
kan man ta platsen ur namnet
platsen ur språket

(s. 52)

och här, i den stinna luften
denna pingstafton rämnar språken
och det står mig fritt att tilltala dig

(s. 24)

Spännande. Intressant. Texterna berör och öppnar många djup. Läs den!

Ett sammelsurium

 Sista söndagen i augusti träffades bokcirkeln för att tala om sommarmånadernas mastodontprojekt: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Det har varit motsträvigt och tröttsamt och vi är (med rätta!) stolta över att ha klarat av det.

Boken handlar om de tre sönerna Dmitrij, Ivan och Aljosja och deras småningom mördade far Fjodor – med ett otal kringgestalter och bihistorier. Den berättas av en oerhört omständlig och allvetande berättare, som mer eller mindre drivit mig till förtvivlans rand. 

(En viss överdrift kanske, men faktum är att jag under sommaren knappt orkat läsa eller skriva ett ord utöver dessa 1133 sidor, uppdelade på två tjocka romaner.)

De intressanta frågeställningar som berörs – om tro och liv, om gott och ont, om heder och skurkaktighet, om kyrkan och folket – fullkomligt drunknar i berättarens yviga pratighet. Jag förstår att här finns polemik och ställningstaganden, men jag begriper inte så ofta vad texten stångas mot/med. Eller varför Dostojevskij väljer att berätta så här.

(Brott och straff är ju också tjock, men jag vill minnas att historien är betydligt rakare berättad.)

Varenda en av personerna – män som kvinnor – är överspänd, storvulen och mer eller mindre hysterisk. De är omväxlande euforiska och deprimerade, ibland i samma andetag. Utom Aljosja, som är mer tystlåten och mindre utåtagerande. De flesta är dessutom ganska osympatiska, utom Aljosja som försöker vara snäll och vänlig. Och så betjänten (och oäkta sonen/brodern) Smerdjakov som är direkt läskig – lismande, beräknande och direkt elak.

Freud lär ha sagt att detta är ”den mest magnifika roman som någonsin skrivits”. Å andra sidan skulle de nog behöva gå i terapi hela bunten. Här blottas väldigt mycket av människans natur och tillkortakommanden.

 

En bekant sa att man egentligen bara behöver läsa Ivans novell om Storinkvisitorn (som med öppna ögon kör iväg Kristus för att han stör ordningen), men jag tycker nog att det är de tre brödernas olika förhållningssätt som ändå är mest intressant. I alla fall nu i efterhand.

Och jag förstår att det har skrivits en uppsjö av uppsatser och avhandlingar, mest teologiska, om boken. Det går nog åt ett sådant arbete för att man ska hinna/orka uppfatta det väsentliga i detta sammelsurium.

 

Varför väljer vi att blunda för det onda?

 I början av juni diskuterade bokcirkeln Marie Hermanssons roman Pestön. Den är enligt baksidan en deckare och en fristående fortsättning på romanen Den stora utställningen, som jag också har läst. Fortsättandet består väl i tiden (fortfarande 20-tal, mer exakt 1925) och platsen (Göteborg), men tydligen också i huvudpersonerna: journalisten Ellen Grönblad och överkonstapel Nils Gunnarsson (som jag faktiskt inte minns alls från min läsning). Båda böckerna fungerar också som lättsamma historielektioner.

 

Boken börjar med att ett garotterat lik upphittas i Säveån. Det visare sig att den ende brottsling som strypt sitt offer på det sättet förut i Sverige, redan sitter fängslad i den gamla karantänstationen på Pestön i Göteborgs hamninlopp. Samme man, en jättelik rese vid namn Hoffman, visar sig skriva blodiga deckare där metoden också används. Han sköts om en gång i veckan av doktor Kronborg, som också sköter kontakterna med förlaget och som har råd med både Bruno Liljefors-tavlor och nyinköpt lantställe. Befolkningen på Pestön, som blir bostads- och arbetslösa när den sista patienten/fången försvinner, sköter marktjänsten på plats.

Allt ser bra ut på ytan, men det verkar lite skumt och Ellen ger sig dit under falsk flagg som piga. Sakta men säkert går det upp för henne att det inte bara är lite skumt, utan direkt livsfarligt. Och kommunikationsmöjligheterna med överkonstapel Gunnarsson är begränsade till den postgång som sköts av en av öborna. Det visar sig att doktorn och befolkningen har släppt Hoffman fri att med det våldskapital han har diktera villkoren för hela ön. Det är inte helt trevligt för någon, men samtidigt hyfsat lönsamt för alla. (Även om några blir skadade eller dödade. Och doktorn verkar sko sig lite extra.)

Hermansson skriver bra – lättläst, ”fartigt” (som det stod i någon recension) och med samma obehagligt olycksbådande stämning som jag minns från hennes Himmelsdalen. Det är ingen dålig historia – riktigt ruskig! – men alla är mer än lovligt naiva, tycks det mig. Trots detta är slutet gott, men det gick på något sätt lite väl enkelt/fort till slut. Jag funderar också en hel del på hur det kommer sig att många bipersoner blir klara och tydliga karaktärer för mig som läsare, medan huvudpersonerna tycks mig ansiktslösa, vaga och smått ointressanta.

Rimligen hade doktorn och befolkningen med gemensamma krafter kunnat sätta stopp för det hela, men ändå gjorde de inte det. Varför? Av rädsla, tänker jag. För att bli fysiskt skadade, men också för att förlora sina hem och sin tillhörighet. I doktorns fall också en rädsla för att förlora sitt anseende, när han måste erkänna att hans behandlingsmetoder varit direkt olämpliga.

Och av girighet.

Frågan om varför vi människor väljer att blunda för det onda, även när det skadar både oss själva och andra, var för mig det mest intressanta med den här boken.

Katalysator som provocerar

 - Varför har ingen sydkorean fått nobelpriset i litteratur? 

Den frågan ställdes till oss upprepade gånger och ibland nästan aggressivt på gatorna i Seoul, när vi var där i slutet på 1990-talet. Vi blev lite överraskade av att just det var den inledande frågan så fort någon fått reda på varifrån vi kom, men försökte förklara processen så gott vi kunde och att vi tyvärr inte hör till dem som kan påverka valet.

Efter att ha besökt stadens jättebokhandel (eller en av dem?) i källarplan, började vi inse att detta kanske handlade om ett nationellt trauma. Man kom dit via en jättelång rulltrappa. Väggarna på båda sidor var fyllda med tavlor av tidigare nobelpristagare i litteratur – bild, namn, nationalitet. Längst ner vid ingången fanns en tavla med ett frågetecken istället för bild, med okänt namn men med nationaliteten utskriven: Sydkorea.

Efter att Han Kang tilldelades nobelpriset i litteratur 2024 kanske svenskar i Seoul slipper urskulda sig?!

 

Första söndagen i april pratade bokcirkeln om nobelpristagaren Han Kangs Vegetarianen. Skriven 2007, utkom på svenska 2016. Det är en drygt 200 sidor lång roman, uppdelad i tre långa kapitel ur olika personers perspektiv. Perspektivet är dock aldrig huvudpersonens. Yeong-hye är, enligt baksidestexten, ”en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men en dag bestämmer hon sig för att bli vegetarian.”

I första delen berättar hennes man på ett ganska slarvigt och vulgärt språk om livet och om den förändring som inträffar. Han verkar helt ointresserad av henne som människa och protesterar huvudsakligen över att han inte får den mat och det sex han vill ha. När markservicen uteblir klagar han för hennes familj, som försöker övertala/tvinga henne att bli en bättre hustru. När det inte får önskat resultat lämnar han Yeong-hye.

Andra delen heter ”Mongolfläcken”. (De flesta asiatiska barn har en sådan fläck som barn, en större eller mindre blåmärkes-liknande fläck, ofta på bålen någonstans, som växer bort med tiden.) Här berättar systerns man på ett mjukare och mer bildat språk om skeendena i familjen. Läsaren får sedan följa hans plötsliga konstnärliga och sexuella besatthet av svägerskan. Även denne man visar sig se Yeong-hye som ett objekt, en kropp, och inte som en människa. Han släpper alla spärrar och tar det sex han vill ha, utnyttjar den kvinna som alldeles tydligt med tiden blivit alltmer psykiskt skör.

Tredje delen berättas av systern, In-hye, under rubriken ”Flammande träd”. Hon är den duktiga, framgångsrika systern med både en son och en egen firma. Och också hon har sitt eget språk. När hon hittar sin man och svägerska nakna och bemålade i den senares lägenhet – och har tittat på makens nyinspelade ”videokonst” av övergreppet – ringer hon psykiatrin/mentalsjukhuset.

 Mannen försvinner snabbt från sjukhuset och från berättelsen, men In-hye besöker troget sin syster. Hon försöker få henne att vilja äta genom att ta med smaskiga, vegetariska smårätter och hon ifrågasätter den tvångsinspirerade behandlingen.

Hon är den enda som accepterar Yeong-hyes val och funderar över henne som människa, men samtidigt är hon oerhört rädd för att själv släppa taget och bli galen – vilket man nog får säga att systern till slut blir. (Yeong-hye tror då att hon är ett träd som kan leva av solljus och vatten, så hon slutar att äta helt.) Och med tanke på de flammande träden på slutet kanske In-hye blir det också.

Barndomstrauman och ett begränsat, för att inte säga förtryckt, liv i den traditionella kulturen verkar driva dessa kvinnor till sina yttersta gränser. Och medan karlarna kommer ner på fötterna, som vanligt, vänds kvinnornas liv upp och ner.  Vegetarianismen har egentligen inte så mycket med saken att göra. Den är katalysatorn, det egna beslutet hos en kvinna som tydligen är så oerhört provocerande.

Läsvärd! Om än lite skum och ibland direkt obehaglig.

Gammal är äldst?

 Över sommaren läste bokcirkeln Andrev Waldens ”Djävla karlar” (2023), en självbiografisk berättelse om en fattig pojkes uppväxt i Norrköping på 1980-talet och om att överleva sju stundtals våldsamma pappor på sju år.

 

Tyvärr fick en majoritet av bokcirkelns medlemmar förhinder att komma och prata om den i augusti, så vi var bara två som fick dela läsupplevelsen med varandra. Tråkigt! Eftersom det var min tur att välja bok till nästa gång i september, föreslog jag efter lite klurande att vi skulle läsa en på något sätt liknande bok – för att sedan kunna ägna oss åt jämförande litteraturanalys.

(Det är nämligen väldigt svårt att hinna prata om två olika böcker vid samma tillfälle, så det har vi egentligen skippat för länge sedan.) 

Jag valde boken ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” av fransmannen Edouard Louis (2014), som står på Skolverkets föreslagna läslista för gymnasiet. Det är en självbiografisk berättelse om en fattig pojkes uppväxt i en nordfransk by på 1990-talet och om att överleva machokultur och aggressioner när man är annorlunda.

Så vad finns det för likheter och skillnader?

• Båda böckerna har den vuxne som berättare, men ändå är de mycket olika. Louis föreläser för läsaren, medan Walden på ett trovärdigt sätt ger oss barnets blick på händelserna och kommer med vuxenkommentarer bara ibland. (Citatet i titeln är överhört under mammornas vinkvällar, inte något som barnet själv säger.)

• Båda böckerna har ett tydligt klassperspektiv, men det når oss på olika sätt. Louis beskriver docerande hur saker ligger till, medan Walden med hjälp av pojkens upplevelser ger oss ögonblicksbilder som drabbar liksom ur bakhåll. Som när Andrev i skolbussen vågat sätta sig precis på sätet bakom flickan han gillar:

Jag andas in. Hon doftar som flickor i enfamiljshus brukar dofta. Det är en frisk doft med inslag av sköljmedel, balsam och goda hemförhållanden. (s. 277) 

• Louis beskriver sin kamp med sig själv och sin homosexualitet och alla aggressiva fördomar, medan Walden får skiftande heterosexuella erfarenheter.

• Walden är en fröjd att läsa. Han har ett språk som - tillsammans med oväntade bilder - lyfter berättelsen, medan Louis… inte har det.

• När den unge, nyvuxne Louis avslutar boken är Eddy fortfarande både sårig och desperat (trots att han kunnat bryta sig loss och flytta), medan den lite äldre Waldens Andrev verkar ha uppnått någon slags stabilitet i tillvaron (som inte längre beror av papporna på samma sätt). Men så har han också en annan inställning:

För några pappor sen hade det förbryllat mig men nu börjar det gå upp för mig att pappor är som väder och växtvärk. Man väljer inte när de ska börja och sluta, inte ens mammorna har något omedelbart inflytande över deras närvaro, de bara kommer och så får man klä sig rätt eller bita ihop. Det går ju alltid över. (s. 269)

 

Kort sagt: Båda böckerna gjorde ont, men Waldens 376 sidor var betydligt roligare att läsa än Louis 170 sidor. Vilket bokcirkeln verkade rörande överens om.

(Och jag är tveksam till att den senare skulle fungera så himla bra att använda i svenskämnet på gymnasiet. Även om ämnet är angeläget, så tycker jag att böckerna man kräver att eleverna ska läsa också bör ha tydliga litterära kvaliteter.)

Obegripligt nog läser jag vidare

 

Bokcirkelns sista bok inför sommaren blev norska Gunnhild Öyehaugs roman ”Presens maskin” (2018, på svenska 2020). I trettio kapitel, alla namngivna med ett substantiv i bestämd form, berättas om Anna och Laura och människorna runt dem. Kvinnorna är mor och dotter, men har på grund av en felläsning hamnat i parallella universum.

De minns inte varandra, men känner ändå saknaden efter något viktigt och ogripbart. De är lite ängsliga av sig, men finner slutligen ro i en utmaning och ett pianostycke och en samtidighet som både finns och inte finns. Samtidigt gör berättaren pratiga utvikningar – ja, till och med ingripanden! – om både det ena och det andra, till synes helt planlöst.

Det är precis så förvirrande som det låter. Berättelsen är relativt meningslös och ganska obegriplig, men båda kvinnorna är av kött och blod och språket pricksäkert och böljande. De ibland otroligt långa meningarna blir till ett medvetandeflöde som lever, åtminstone tills berättaren sticker hål på det med sina kommentarer. Jag borde bli – brukar bli – frustrerad, men här skakar jag bara på huvudet innan jag läser vidare.

(Dock: Varför är det bara Laura som försvinner ur Annas universum – och vice versa? Maken Bård finns ju kvar som pappa till Laura men också som exmake till Anna.)

Som människa är jag ju meningssökande, så förtvivlat försöker läsaren i mig bringa någon slags mening i denna bok. Med ledning av de två inledande citaten (om förvirringen vid Babels torn samt frågan Vem är du?) tänker jag:

Kanske handlar boken om att människan måste hitta sig själv och sin egen mening i den värld där vi lever, även då tvivlet gnager om huruvida hon är på rätt plats. Och om att med kärlek och utmaningar göra den platsen till sin.

Det här var trevligt!

Tredje söndagen i advent träffades bokcirkeln för att prata om Sara Löwestams Tillbaka till henne, en nästan sexhundrasidig roman från 2021. Jag började i god tid, för säkerhets skull, men det var inte nödvändigt. Inledningsvis tyckte jag föralldel att boken var lite…tungfotad, bland annat för att jag hade vissa svårigheter att engagera mig i den ena huvudpersonen Hanna, men mycket snart blev jag fullständigt uppslukad av de två parallella berättelserna och romanen blev kvickt utläst.

 

Det här var trevligt! Det var längesedan jag försjönk så i en tidigare oläst bok. De andra i klubben verkar ha haft ungefär samma upplevelse som jag, så vi var nöjda med valet.

Berättelsen utspelar sig dels i Tierp i början av 1900-talet (och handlar då om den unga folkskolelärarinnan Signe, hennes kvinnliga kärlekar och den pågående rösträttskampen), dels i nutid i Stockholm med diverse Sverige-utflykter (och handlar då om den unga arbetsförmedlaren Hanna, hennes försök att förstå sitt instängda liv och sin rädsla för kärleken samt hennes jakt på historien om Signe).

Berättelserna är egentligen ganska fristående från varandra – de lever var för sig, vilket inte är det vanligaste – samtidigt som de fyra ting som kommer i Hannas ägo (osannolikt slumpartat, om än inte helt orimligt) en gång har tillhört Signe. Det senare får läsaren bekräftat, medan Hanna bara anar det.

I den här boken finns också, precis som i Lövestams underbara Ett hjärta av jazz, en äldre herre som klurigt både utmanar och utvecklar den yngre kvinnan. Med respekt och glädje och ibland frustration möts generationerna och lär av varandra.

Nästan alla karaktärer utvecklas och allt är inte förutsägbart. Härligt! Dessutom är språket fantastiskt. Väl fungerande, både i nutid och dåtid, hos yngre och äldre och invandrade. Skickligt!

Vad ska man säga?

 Till härom söndagen hade vi läst Damon Galguts roman ”Löftet”. Den utspelar sig i Sydafrika, från apartheidregimens sluttamp 1986 och sisådär trettio år framåt i tiden, och berättelsen kretsar kring familjen Swartz. De 300 sidorna är uppdelade i fyra kapitel: Ma, Pa, Astrid och Anton - ett för var och en av personerna i familjen utom den yngsta dottern, Amor. Den senare är väl det närmaste en huvudperson man kan komma, särskilt med tanke på att det är hon som småningom infriar löftet som hon tyckte sig förstå att modern avkrävde fadern på sin dödsbädd: att skänka den svarta tjänaren Salome det hus/skjul hon bodde i.

Att det skulle bli begravning i varje kapitel fattade jag inte förrän i det tredje. Och de två pastorerna bär sig direkt upprörande åt!

De långa kapitlen har inga styckeindelningar – i alla fall inga blankrader – utan flyter på oberoende av ämne och perspektiv. Personerna, djuren och tingen som tänker/talar/diskuterar/diskuteras blandas huller om buller i texten. ”Sömlöst”, som det stod i någon recension. Faktum är att jag tänkte på James Joyce och hans flödande prosa och inre monologer som också blandar både högt och lågt.

Möjligen är meningen att understryka hur svårt det är att avgöra vad som är meningsfullt i livet just nu medan man lever mitt i det, men det blir till slut ganska tröttsamt med berättarens till synes slumpmässiga utvikningar och tilltal (du, ni, jag, vi, de, hon, han).

Hela boken känns fladdrig, splittrad och full av meningslösheter. Tycker jag. Samtidigt finns här också fångande berättelser om ensamma människor i ett skadat och våldsutsatt samhälle. Resten av bokcirkeln var försiktigt positiva till boken - och jag är ju inte odelat negativ, som ni märker. Men jag blir lite irriterad när det är så välskrivet och samtidigt så meningslöst, liksom.

Vad ska man säga då?

Minnet av det kollektiva minnet i ett individuellt minne

 Nu är det närmare fyra veckor sedan bokcirkeln träffades för att prata om den senaste nobelpristagaren Annie Ernauxs självbiografiska Åren. Den kan sägas handla om hur det var att leva 1941-2006. Den ska jag berätta lite om här, men sommarens läsning - som var ganska torftig i år - får bloggen klara sig utan. Jag är alldeles för trött.

Boken börjar med meningen ”Alla minnen kommer att försvinna.” Och sedan radar hon upp minnen i 280 sidor, utan kapitel eller rubriker eller ens särskilt många blankrader. Meningarna är ofta långa och ganska snåriga. Boken slutar med att berättaren (författaren?) talar om den bok hon vill skriva, vad hon vill göra, rädda. Hon ska ”genom att återupptäcka minnet av det kollektiva minnet i ett individuellt minne, återge den upplevda dimensionen av Historien.” (s. 276)

Författaren använder pronomen som man, hon, du och vi för att understryka att upplevelserna och tankarna är kollektiva. De har dock ett tydligt franskt perspektiv, som gjorde att jag inte kände mig så involverad. Jag är ju dessutom fel generation. Boken har dock ett intressant upplägg med utgångspunkt i visuella minnen/bilder och återkommande berättelser om familjemiddagar – med övergångar till historiska, politiska och existentiella reflektioner. Ett strömmande medvetandeflöde, som i alla fall ibland blänker till.

Här är det som fångade mig. (Läs ett citat i taget och låt det få ta lite tid.)

”Man hade tid att längta efter saker. (…) Att äga dem innebar ingen besvikelse.” (s. 45)

 

”…inköpslistan, kontrollen av tvätten, vad ska du laga för mat ikväll, detta oupphörliga förutseende inför den omedelbara framtiden…” (s.110)

 

”Ingenting på jorden fick vara oss främmande (…) vi tog ställning i alla strider. (s. 121, kring 1968)

 

”Idealen från maj-68 omvandlades till föremål och förströelse. (…) Man skulle inte åldras.” (s. 133, om 70-talet)

 

”Bara de händelser som visades på tv fick tillträde till verkligheten.” (s. 150)

 

”I brist på hopp ordinerades det att man skulle släppa sitt hjärta fritt med åsiktsknappar, marscher, konserter och skivor mot svälten, rasismen, fattigdomen, för världsfreden, solidaritet, Restos du Coeur, frigivningen av Mandela och Jean-Paul Kaufmann.” (s. 168, om 80-talet)

 

”Identiteten, som dittills inte hade betytt något annat än ett kort med foto i plånboken, höll på att bli ett överhängande bekymmer. Ingen visste exakt vari den bestod. I vilket fall som helst var det någonting man måste ha, återfå, erövra, bejaka, uttrycka.” (s. 173-174)

 

”Förhoppningen, förväntan förflyttades från saker till bevarandet av kroppen, en oföränderlig ungdom. Hälsa var en rättighet, sjukdom en orättvisa som skulle rättas till så snabbt som möjligt.” (s. 174-175)

Små glimtar i en väldig textmassa.
Sedan tröttnade jag tydligen, vilket hade drabbat flera än mig i bokcirkeln.

Färskt vatten till blommorna

 Nu för tiden använder bokcirkeln följande princip för val av böcker: Den som vi ska vara hos nästa gång föreslår vad vi ska läsa – och tar beslutet. Vårens datum för våra träffar sattes ganska tidigt och det var nog i mars vi fick veta att vi till sistamaj-träffen skulle läsa Valerie Perrins roman Färskt vatten till blommorna (2022). Då hade jag inte hört talas om den alls. När jag väl började läsa den verkade det däremot som om väldigt många fler i min omgivning gjorde det – många med förtjusning.

 

Boken ifråga är en 475 sidor tjock roman, uppdelad i 94 kapitel, om Violette Toussaint (vars efternamn tydligen också är namnet på Allhelgonahelgen). Den hoppar vådligt fram och tillbaka i tiden. Det är rörigt, men det fungerar hyfsat om läsaren har tålamod.

Varje kapitel har en underrubrik, några ord eller en mening som kan vara tänkvärda…men som liksom aldrig riktigt har med innehållet att göra. I alla fall inte så att jag, eller de andra i bokcirkeln, begriper. Det är rejält irriterande, men till slut slutade jag att läsa dem och bestämde mig för att det antagligen handlar om någon slags kulturella referenser som är okända för mig. Till exempel till alla de franska vissångare som radas upp på slutet. (För någon mening hoppas jag att det är med dem.)

I drygt 130 sidor berättar Violette om sitt liv, det nutida och det tidigare om vart annat. Hon berättar om ett då, när hon levde som banväktare (Varför är det inte översatt till banvakt?) tillsammans med sin rastlöse, late och notoriskt otrogne make Philippe Toussaint samt sin älskade dotter Leonine. Och om ett nu, när hon lever ensam som kyrkogårdsväktare – om än under socialt småprat med katter och hundar och trädgård och dödgrävare, präst och begravningsentreprenör. (Det är antagligen det senare som kallas för fransk charm på baksidan?)

Till detta nu kommer poliskommissarie Julien Seul, med sin undran över varför hans mor vill att hennes aska placeras på en okänd mans grav. Han blir mer eller mindre förtrollad av denna kyrkogårdsväkterska, som lever här som i ett slags mellanrum. Och så börjar kärlekshistorien om Irene Fayolle och Gabriel Prudent berättas i tredje person, interfolierad med Violettes berättelser från nu och då.

Det är segt och väldigt mycket prat. Personerna är märkligt ointressanta, språket fungerande men inte så mycket mer. Här hade det behövts en sträng förlagsredaktör som går fram med sekatör.

Successivt närmar sig Violettes berättelser varandra i tiden och läsaren får lära känna hennes stora sorg: att dottern dog vid nio års ålder, blev innebränd tillsammans med tre rumskamrater på ett läger under lite underliga omständigheter.

Och så plötsligt, på sidan 250 när man nästan somnat för att allt är så sött, börjar fler människor att berätta. Först en av lägerledarna (mycket förvirrande i jag-form, precis som huvudpersonen), sedan Philippe Toussaint (som just kört ihjäl sig med sin motorcykel) i tredje person. Boken börjar kretsa mer kring dotterns död, vad som egentligen hände och hade hänt. Hela tiden blandat med de tre tidigare berättelsespåren.

Det som börjar bli lite intressant är dock ganska osorterat, även om man som läsare är tacksam för de pusselbitar man får. Det visar sig att Philippe sökt länge efter svaret och när han hittade det var det så smärtsamt att han valde att helt fly ifrån sitt tidigare liv. Violette får del av detta svar på s. 287, men läsaren får vänta 180 sidor till. Detta innebär att det poetiska slutet känns ganska abrupt. Men kyrkogårdsväkterskan har tydligen fått tid att inse att det är dags att börja delta i livet igen, inte bara stå bredvid och betrakta. Och det är ju fint.

Romanen är alltså…vildvuxen…men ändå rätt okej. Om man har tålamod. Jag är ganska övertygad om att den kommer att bli (betydligt bättre som) film.

Två avslutande frågor:

Hur kommer det sig att romanen har blivit på populär? Är det för att den handlar om död och saknad på ett ganska avdramatiserat sätt (kyrkogårdens vardagsliv, som för de flesta inte är vardag) samtidigt som den innehåller stor dramatik på andra sätt (innebrända barn och en man som kör ihjäl sig av sorg som han inte kan hantera)?

Varför heter boken som den heter? Ordsammansättningen i titeln förekommer en enda gång i boken, men jag kan inte minnas att det på något sätt var en viktig vändpunkt eller liknande. Både titel och omslag är läckra och säkert säljande, men det måste ju vara någon mening med det. Tycker jag.  

Med en välvillig tolkning är det kanske just det som är vitsen? Att vardagen och livet alltid går vidare – utan att göra något stort väsen av sig – och att vi måste hantera det vare sig vi vill det eller inte.

Vinternoveller

Till senaste bokcirkeln läste vi en liten trevlig novell-samling av norska Ingvild H Rishøj. Som namnet anger spelar årstiden en viss roll i texterna. De handlar alla om människor som försöker hantera sina liv ur underläge: En ensam ung mamma, en nyss frigiven pappa och en sjuttonårig storasyster, som rymmer med sina småsyskon för att få fortsätta ta hand om dem.

Läsaren är inne i huvudet på huvudpersonerna, en i taget. Det är obekvämt och hopplöst och hjärtskärande, så att man knappt står ut med att läsa. Samtidigt är språket både direkt och poetiskt - och alla texter slutar i en liten möjlighet till hopp, trots allt. 

Eller som det står på baksidan om författarens skrivande: Hon skriver "med stor klassmedvetenhet och en viss dos nåd".

Budskapen kan tänkas vara flera. Det jag ber är: Låt mig få göra skillnad i en annan människas liv. 

Det här är både vackert och läsvärt!

Jag måste läsa om den.

Härom söndagen hade vi bokcirkel här hemma. Vi talade om en bok som jag valt, nämligen Jonna Bornemarks Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet. (Volante 2020). Det är en filosofisk tankebok, som jag tyvärr tvingades skumma igenom alldeles för fort nu i januari.

Så här står det på baksidan:

"Vid varje ny ö väntar en ny horisont. För varje ny upptäckt, för varje nytt hinder, inser hur mycket vi fortfarande inte känner till. Så hur ska vi leva med att vi, trots vetenskapens odiskutabla framsteg, aldrig kan veta allt och ändå måste handla?" Bornemarks svar är att vi ska använda och utveckla vårt omdöme, både privat och professionellt. 

Hon visar i boken hur samhällets jakt på kontroll och mätbarhet kväver det professionella omdömet och istället skapar en misstroendekultur, där vi inte uppmuntras att ta ansvar för verksamheten utan bara för pappersarbetet.

Hon ger exempel efter exempel från många olika yrken (huvudsakligen vad vi kallar "mellanmänskliga", dvs lärare, vård- och omsorgsyrken, präst etc) på hur vi ska göra saker effektivt snarare än bra, på hur vi ska granska och granskas snarare än utveckla. Och på hur syftet med verksamheten sakta har förskjutits från verksamhetens verklighet till att uppfylla generella mål utanför den situation där samtal/omvårdnad/lärande sker.

Det är ruskigt, men mitt i prick. Jag säger "Precis så!" och "Just det!" för mig själv hela tiden och många frustrerande minnen - bland annat från min tid som lärare - dyker upp. Samma sak hos de andra i gruppen.

Men Bornemark visar också vad det är i dessa filosofier som saknas, vad det är som tappats bort. Vi får hjälp att formulera problemen, sätta ord på och konkretisera dem, och vi får råd om hur vi kan hjälpas åt att utveckla vårt omdöme. Tillsammans. I tillit.

Det är underbart!

Jag måste läsa om den. Snart.

Förbryllande femtiotal

När nu året strax är slut så ska jag också se till att få skrivet en text om årets sista bokcirkelbok. Vi talade om den för flera veckor sedan, men texten har inte pockat på att bli skriven. (Det gör den inte nu heller, men jag ska försöka ändå.)

 

Glaskupan av Sylvia Plath skrevs 1974 och i mina dimmiga/dammiga minnen från universitetsstudierna i litteraturvetenskap så är den att betrakta som något av en feministklassiker. Detta gjorde mig ganska förvirrad under läsningen. Språket gjorde mig dock glad! Det är enkelt och friskt, med fräscha bilder och metaforer som inte görs något väsen av, men som lyfter texten. Och inledningsmeningen antar jag kvalar in på Top 10-listan över kända första meningar:

”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”

Det förstår inte vi som läsare heller. Första halvan av boken utspelar sig alltså i New York i början av 50-talet, där Ester Greenwood tillbringar en månad ihop med en massa andra flickor som också vunnit i en skrivtävling. Men trots det så handlar romanen mest om deras festande och inte särskilt mycket om deras skrivande. Om Esters distanserade känslor inför potentiella pojkvänner och minst sagt märkliga uppförande emellanåt.

När hon sedan åker hem till Boston ägnar hon sig åt en massa funderande kring hur hon ska ta livet av sig, med tydliga beskrivningar, och sedan försöker hon också göra det. Sedan får läsaren följa med på elchockbehandlingar och terapier av olika slag och på olika ställen, även om det mesta är ganska vagt beskrivet. På slutet verkar det som om hon blir utskriven från mentalsjukhuset, men jag upplever inte att hon egentligen har förändrats eller förbättrats i någon större utsträckning.

Kanske kan man se Esters liv som en reaktion på hur kvinnors möjligheter att välja sitt eget liv kringskärs av samhällets förväntningar? Det skulle kunna förklara den märkliga första halvan av boken - att hon blir galen av att inte ses som människa utan som skyltdocka. Senare i boken nämns också, närmast som i förbigående, att hon blir remitterad till gynekolog för att få fertilitetsskydd. Som ett led i att hon ska känna att hon själv kan kontrollera sitt liv, typ.

Läsandet var med andra ord lite förbryllande och ganska tröttsamt, den här gången. Dessutom blev det emellanåt direkt jobbigt att läsa när man har närstående som lider av psykisk ohälsa. Men, som alltid, är det (i alla fall i efterhand) roligt att ha en egen och bättre bild av romanen. Och bokpratet efter läsningen vidgar vyerna.

Vadå "vi"?

Jag läste under oktober ut Maj-Gull Axelssons Inställd resa till Sarbarmati, som vi också har pratat om på senaste bokcirkeln. Det är en lite märklig bok, även om den inte är alls lika konstig som den jag läste i somras. (Läs mer här.)

Jag försökte beskriva vad romanen handlar om för att få grepp om den:

Berättelsen handlar om Lykke, 58-årig SO-lärare med skinn på näsan som stundtals varit fostermor till sin nu döda kusins adopterade dotter Fatima. Hon råkar ut för både ett överfall och ett saftigt olaga hot, vilket till slut får konsekvensen att i alla fall en liten del av det rasistiska drägget i Nässjö – med Rose-Maries hjälp - får sina rättvisa domar.

Nja, inte riktigt bra...

Berättelsen handlar om Fatima/Meera, som mest av allt önskar sig trygghet och frihet att vara den hon är. Hon upplever dock att allt och alla i Nässjö står i vägen – adoptivfar och försupne avkragade prästen Henrik, minnet av den döda adotivmodern Magdalena, mer eller mindre rasisitiska klasskamrater och till slut även den enda som tar sig an och försvarar henne, dvs Lykke. Så hon byter namn och ger sig av. Och hittar sin plats på jorden.

Båda beskrivningarna är sanna, men täcker inte på långa vägar vad boken innehåller. Vi får på något sätt veta alldeles för lite om både Lykke och Fatima för att man ska kunna påstå att det är dem boken handlar om. Dessutom finns det långa och till synes omotiverade berättelser ur Samuels (taxichaufför), Martins (neurolog), Henriks (se ovan) och Rose-Maries (rullstolsburen NO-lärare) perspektiv. De driver inte berättelsen om Lykke/Fatima framåt mer än i undantagsfall.

(Det stör mig också att vissa frågor väcks och kittlar läsaren, men sedan får rinna ut i sanden. Som vem som beställde Lykkes resa till Bombay. Det visade sig så småningom vara hon själv. Jaha. Så snopet, när författaren tidigare har använt det som ett sätt att öka den upplevda hotbilden.)

Det är något som är skumt här! Axelsson skriver ju fantastiskt bra och man läser gärna texten, så det måste finnas en förklaring. Kanske boken snarare ska beskrivas så här?

Det stora dilemmat i den här berättelsen är rasismen i stort och smått – och vad den gör med oss människor.

Då får de andra personernas berättelser också någon slags mening, tycker jag. Temat återkommer nämligen hela tiden, men förträngs liksom. Man vill inte låtsas om den, för att det inte får vara på riktigt, för att det i så fall är så obehagligt. Och då växer den till.

Usch ja. Plötsligt blev det väldigt aktuellt.

För övrigt är berättarperspektivet också lite ”annars”. Berättaren i boken (inte någon av personerna som den handlar om, alltså) ägnar sig med jämna mellanrum åt att kalla sig själv och läsaren för ”vi”. Som om vi tittade på tillsammans utifrån. Som om vi var du och bror med varann. Som om vi båda vet en massa saker som därför aldrig behöver förklaras.

”Vi låter honom springa. Snart ser vi honom inte mer.”

”Det där vill vi helst slippa se, alltså…”

”Vi följer inte efter.” (sista meningen i boken)

Någon i bokcirkeln sammanfattade det hela med att konstatera att boken inte känns riktigt färdig, mer som ett utkast. Och att det inte är första gången som det känns som om etablerade författares nyskrivna böcker ibland verkar kunna slinka igenom tryckpressarna lite väl enkelt.

Jag kan inte annat än hålla med.

Måndagarna med Fanny

 Per-Gunnar Evanders roman från 1974 var skittrist att läsa. (Tyckte jag. De andra i bokcirkeln var inte lika kategoriska. Själv fick jag dock belöna mig med en stunds läsning ur annan bok för varje kapitel för att orka.) 

Romanen handlar om en emotionellt outvecklad och alkoholiserad karl som inleder en relation med en yngre kvinna, medan hans fru tror att han besöker sin döende far (vilket han förall del också gör, trots en uppenbarligen bottenfrusen far-sonrelation). Så småningom - efter att de älskat med varandra framför öppna brasor - kommer Fanny på att han har lurat henne och säger upp bekantskapen. Då till att super han  till, demolerar brasan och dess omgivningar samt gråter faktiskt till slut ut i hustruns knä.

Och det är först mot slutet av boken som den börjar bli något litet intressant, då när lagerarbetare Robert Erikson (42) börjar komma i någon slags kontakt med sina känslor. Men det mest intressant är väl kanske egentligen att alls få läsa om en sådan oformulerad människa. Män utan ord förekommer inte så ofta som sant komplicerade huvudpersoner i litteraturen, om man säger så. Så på sätt och vis är jag glad att ha läst den här boken.

Vår värdinna citerade ur Göran Häggs roliga bok Tjugoen moderna klassiker (1995). Här finns ett kapitel om Evander där det står att läsa följande: ”Problemet med Evander var emellertid att han skrev samma bok gång på gång – om manlig kontaktlöshet i Gästrikland, sjukhus och själsrubbning. Han förblev sig lik. I och för sig en sympatisk svaghet i vårt opportunistiska kulturklimat. Och boken var oftast rätt bra. Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först.”

Så det finns tydligen fler böcker på liknande tema.
Jag tror faktiskt inte att jag orkar läsa dem.