Harry Martinssons Vägen till Klockrike var rolig att läsa, även om början var lite seg. Efter en bakgrundsförklaring till hur Bolle blev överflödig på sin arbetsplats pga mekaniseringen, får läsaren följa hans luffarliv genom alla Sveriges och och en del av Norges bygder. Blandat med berättelsen om hans vandringar serveras jag existentiella funderingar, underliga eskapader och fantastiska hörsägner om vartannat. Jag känner igen mycket som jag redan visste om Sverige strax efter sekelskiftet och ett tag framöver, men har också lärt mig nya saker.
(Jag måste erkänna att jag inte har slagit upp exakt vilka år det kan tänkas handla om, men enstaka bilar dyker upp på landet först de allra sista åren av Bolles liv).
Jag tror att det är just de många berättelserna om och funderingarna kring hur vi människor är, hur vi reagerar på och hanterar det okända och främmande och det vi längtar efter, som gör att boken känns aktuell. Det gäller livet, helt enkelt, även om ett luffarliv verkar vara långt borta från det liv som är mitt.
Dessutom är det ju roligt att ha varit i Klockrike - det ouppnåeliga paradiset. Som så småningom visar sig vara en socken som alla andra.
