tisdag 21 december 2010

Tangoförsök

Jag blir galen på en mig närstående tonåring!!!

Och på att jag blir så frustrerad att jag inte kan hantera våra meningsutbyten på ett konstruktivt sätt. (Har ingen nytta av all pedagogiken här inte, känns det som.)

Fast det är klart: It takes two to tango.

tisdag 14 december 2010

Ingen klassresa

En något mer fyllig bild av Pisaundersökningen, och inte bara själva rankinglistan, visar att någon klassresa - i betydelsen avsevärd förändring av sina livsmöjligheter i förhållande till föräldrarna - nog inte går att göra längre i Sverige idag. Har samhället verkligen utvecklats då? Jag har en känsla av att den diskussionen lätt glöms bort när vi pratar om huruvida folk har råd att låta barnen åka med på (den andra typen av) klassresor.

Läs mer i Jan Thavenius artikel på Skola och samhälle.

(Ordet finns för övrigt inte i mina ordlistor i den förstnämnda betydelsen och jag har nog slarvat lite med definitionen. Förhoppningsvis anar läsaren ändå vad jag menar - och kan gärna få komma med en bättre definition!)

fredag 10 december 2010

Förskottslucia

Idag har jag för första gången sett ett luciatåg med en julgran. (Han fick stå i närheten av eluttaget, eftersom sladden till den röda ljusslangen inte räckte så långt.) Dessutom manlig lucia och tärnor i smink och peruk, en stjärngosse, en tomte med fru (enda tjejen i fordonsklassen) samt några odefinierbara skepnader. Sångförsöken genomfördes också med ett visst allvar.

Kul!

måndag 6 december 2010

Går det att jobba så?

Vi bor i en samfällighet. Då måste man enligt lag vara medlem i samfällighetsföreningen, som på olika sätt har i uppdrag att förvalta samfälligheten. Dessutom är vårt område byggt i slutet av 70-talet, med blandade boendeformer, vilket innebär att även ett antal fastigheter med hyreslägenheter ingår i samfälligheten ifråga. Detta innebär i praktiken att det kommunala hyresfastighetsbolaget också är medlem i vår samfällighetsförening.

Det är en trevlig tanke - att människor ska umgås och göra saker tillsammans. Även demokratiskt är det mycket tilltalande att besluten om hur boendemiljön ska se ut och skötas om tas av de boende själva. Men ack så svårgenomfört det känns ibland år 2010. Då inte så många har tid/lust/möjlighet att sitta i styrelser eller ens gå på årsstämmor. Då inte alla småhusägare tycker att det är rättvist att de ska vara med och betala för att grannarna i hyreshuset i nästa kvarter ska få vägen omasfalterad eller lekplatsen uppsnyggad. Då strukturen i samfällighetsföreningen, bolaget och kommunen ser så olika ut samtidigt som vi ska kunna komma överens om skötseln där varannan buske hör dit och varannan dit.

I styrelsen ska vi ha ett större perspektiv och se till hela området, inte bara till vår egen gata. Vi ska också ha en långsiktig planering. Jag tycker att det är rätt kul att leda detta arbete. Jag lyssnar gärna till förslag och idéer och får också lyssna till en hel del gnäll och klagomål. Jag tycker att det är tungt när vi inte är fulltaliga i styrelsen, men kan samtidigt tycka att det egentligen är de andra medlemmarnas problem mer än mitt. Vi har fått förtroendet att göra jobbet så gott vi kan - och gör det också. vare sig man håller med eller inte är man varmt välkommen att vara med i styrelsearbetet. (Just nu har vi till exempel ingen sekreterare!)

En intressant fråga, som vi berört bland annat ikväll på ett öppet styrelsemöte, är: Hur stort är vårt ansvar för att medlemmarna blir informerade? Räcker det med en årsstämma samt skriftlig information i brevlådorna fyra gånger om året med inbjudan till dialog via e-post o dyl? Eller borde vi bjuda in till öppna möten oftare, kanske för att demokratisk möteskultur och representativa val känns ointressant och oväsentligt för folk i gemen idag?

Å andra sidan: Samfällighetsföreningen är uppbyggd enligt principer för demokrati och gemensamt ansvar. Hur ska vi frivilliga amatörer orka med att arrangera en massa extramöten när vår huvuduppgift - att förvalta området - tar så pass mycket tid och energi? (Årets arbetstid för föreningen uppgår enligt mina beräkningar till 76 timmar hittills.) Kan man inte förvänta sig att vuxna människor faktiskt läser den information de får och ser till att göra sin röst hörd på det möte då ansvar ska utkrävas och människor få förtroende att sköta jobbet de själva inte vill ha? Och har jag inte fått förtroendet att sköta det jobbet utefter de principer som fastslagits på mötet, utan ska fortsätta fråga alla andra hela tiden? Går det att jobba så?

Väl värt att fundera över.

måndag 29 november 2010

ALLT göms i snö

Det finns, som alltid, mycket att säga om vädret. Jag nöjer mig med att konstatera att snöhögarna på tomten är lika stora nu som de var i februari/mars, men då var det ju i slutet av vintern. Frågan är: Var ska vi göra av all snö om det fortsätter så här?

(Troligen får vi väl skotta det till baksidan...)

torsdag 25 november 2010

Mer begär jag inte

Igår fyllde jag år. Eftersom jag jobbade eftermiddag/kväll, fick jag sovmorgon ända tills familjen väckte mig med sång och paket halv åtta. Sedan pysslade jag hela förmiddagen med lite adventsfixande och bakande, vilket är väldigt trevligt när man inte har bråttom. Efter dagens vila åkte jag till jobbet mina fyra timmar - lite annorlunda eftersom det var öppet hus på skolan. Och på kvällen drack jag te och läste i lugn och ro.

Kort sagt en väldigt lagom och trevlig vuxenfödelsedag. Och ikväll ska maken och jag på Björn Skifs!

fredag 19 november 2010

Bara så ni vet

Jobbar och har trevligt på jobbet. Målar i källaren så ofta jag orkar. Planerar adventsfika och städar upp i hörn som fått stå alldeles för länge. Springer på Öppet hus med äldste sonen inför gymnasievalet.

Kort sagt ganska fullt upp. Men jag trivs alltså i vintermörkret.

måndag 15 november 2010

Bilderboksfrosseri

Igår gick jag på bokcirkel igen. För att ge nobelpristagaren och oss själva ordentligt med tid, läser vi Tant Julia... till nästa gång. Annars hade vi bara haft ungefär två veckor på oss från utgivningsdatum till igår.

Istället beslöt vi oss för att läsa bilderböcker för varandra. Barnböcker är ju ofta både innehållsrika och allmängiltiga, trots att de är ganska korta. De handlar mycket ofta om människan och om hur hon lever sitt liv - kort sagt det all litteratur nog innerst inne handlar om.

Vi hade vådligt roligt och hann på några få timmar prata om flera hela berättelser. Och dessa diskussioner handlade om att våga, att ta tag i sina rädslor, att fortsätta vara nyfiken, att lära sig, att se verkligheten ur andras perspektiv, att njuta av ord och ljud och bilder, att göra saker tillsammans...

Sedan var det mycket vi inte hann prata om också. Som förhållandet mellan ord och bild - och vad det gör med berättelsen. Och vad som gör en bok tidlös, till en klassiker. (Utgivningsåren sträckte sig från 1949 till 2000-talet.)

Själv läste jag Nasse hittar en stol, ritad och berättad av Sven Nordqvist före Pettsson-böckerna. Förutom att hela familjen har läst och älskat den, så har jag använt den för att initiera diskussioner kring lärande i gymnasieklasser. Den står sig väl i pedagogikdiskussioner!

torsdag 11 november 2010

Familjen på teater

Igår kväll var maken och jag på Östgötateatern. Vi har abonnemang, dvs köper biljetter till alla säsongens uppsättningar i förväg och sitter på samma platser varje gång (om vi inte måste byta dag). Det kostar inte jättemycket, vi kommer iväg och gör något tillsammans utan barn och det blir av att vi ser på teater. Perfekt, helt enkelt!

Den här gången blev vi serverade Familjen (August: Osage County), ett nyskrivet och prisbelönt stycke av den amerikanske dramatikern Tracy Letts. Den övergripande berättelsen är bekant: En hel familj samlad på ett ställe, i detta fall pga ett försvinnande och småningom en begravning, med omvälvande konflikter och känslor som rullas upp på löpande band i tre och en halv timme. Här finns mycket att både förvånas över och att känna igen. För att inte tala om att man gläds över att ens egen familj är så lugn och fin och normal!

Scenografin är genial med alla rum på scenen samtidigt och det stora dockskåpet på vinden fascinerar mig. Kanske är det meningen att jag ska associera till Ibsens Et dukkehjem, som också handlar om hur kvinnor kämpar med nedärvda (eller kanske snarare inlärda och övertagna) mönster medan männen står mer eller mindre handfallna bredvid. Dessutom är skådespeleriet övertygande och helgjutet - som vanligt. Det är riktiga om än överdrivna människor av kött och blod som lever sitt liv där på scenen.

Kanske har jag sett för mycket Strindberg och annan familjedramatik, men det är en sak i storyn som ändå gnager mig. Jag tycker att det är en roll som hänger i luften, som inte får sin förklaring eller utveckling. Och så är det väldigt sällan i teater där alla andra rollkaraktärer utvecklas. Kanske har jag missat något, eller så är jag inte tillräckligt amerikanskt orienterad, men jag undrar: Varför fick hembiträdet en så framträdande roll i början, när hon aldrig blev människa under spelets gång? Varför är hon med överhuvudtaget, när hon egentligen inte bidrar till handlingen alls eller ens accentuerar frågeställningarna? Och varför i all sin dar är hon indian/ursprungsbefolkning, när detta aldrig blir betydelsebärande utan på sin höjd ger lite lokalfärg?

Är det av samma anledning som alla pjäser under 90-talet hade med en homosexuell roll - för att vara politiskt korrekta snarare än för att låta dem säga något viktigt?

Sammantaget måste dock sägas: De är verkligen duktiga på Östgötateatern! Det är ALLTID värt pengarna - tankeväckande eller roligt eller gripande eller underhållande eller alltihop samtidigt. Och någon gång en bagatell, men då en rätt trevlig sådan.

(Utom en gång för många år sedan med en sängkammarfars med spring ut och in genom dörrar som hette Men säg ingenting till Henry. Skådespelarna gjorde sitt bästa, men varken de eller publiken trodde på det hela. Uppsättningen lades ner efter några få veckor.)

fredag 5 november 2010

Gruppbild

Igår var jag med om att en fotograf fick fjorton personer, inklusive en treåring och en bunt tonåringar, att se naturliga ut på kort samtidigt. Ett mycket imponerande arbete!

(Även om han naturligtvis kommer att klippa och klistra lite för att göra det ännu bättre, eftersom det går nuförtiden.)

Visst tog det ett tag när han byggde upp bilden genom att placera oss på olika sätt, men det kändes inte alls så farligt långt ändå. Inte ens den från början negativt inställda femtonåringen framförde några allvarligt menade protester.

Och visst var han mer än lovligt fånig när det var dags att knäppa bilderna, men eftersom han då huvudsakligen koncentrerade sig på treåringen blev det aldrig pinsamt. Tyckte jag, iallafall.

Trevligt!

Den enda invändningen är att min mor inte alls lät oss syskon betala - som vi nog alla trodde att vi skulle göra. Istället måste vi nu hitta på något annat att ge henne i sjuttioårspresent. (Och jag som trodde att ett problem var löst!)

Ett i-landsproblem? Jo visst. Men det ska ju lösas.

fredag 29 oktober 2010

Trött och tillfreds

Fredag eftermiddag och jag är ganska trött. Men samtidigt tillfreds med livet! Det finns massor med anledningar till detta, men jag tänker bara lista några få av dem den här gången.

Jag har ett jobb som jag ska gå till de närmaste åtta månaderna - och det är den längsta anställning jag har haft sedan jag blev sjuk 2002. Det verkar finnas anledning att anta att jag kommer att trivas utmärkt, även om det dessa första dagar är en hel del ny information att smälta. (Men nu har jag fått alla inloggningar så att jag kommer in i systemen!)

Jag har en underbar familj som jag tycker om att leva med - och som jag i sommar kommer att kunna semestra tillsammans med i mer än en vecka. (Särskilt trevligt är att det inte är så fasligt tonårigt för närvarande, särskilt spännande är att äldste sonen snart ska välja till det nya gymnasiet.)

Hösten är tidvis väldigt vacker fortfarande och det kommer att vara ljust ute när jag går hem hela vintern, eftersom jag jobbar halvtid.

Inte så dumt!

onsdag 27 oktober 2010

Tabu?

För ett tag sedan kommenterade jag en väns statusrad på Facebook, som handlade om att säsongen för hennes söners vintersport nu har dragit igång och hur många gånger i veckan de är engagerade i detta. (Typ tre vardagar i veckan plus lördag och/eller söndag.) Av utropet framgick att detta påverkar hela familjen.

Jag skrev: "Jag skulle bli galen! Kan de inte cykla med sina trunkar ibland? Eller åka buss?" Möjligheten till eventuell samåkning nämnde jag inte.

Reaktionerna, inte från henne men från hennes vänkrets, lät inte vänta på sig:
Ja, det märks ju vilka som är sportföräldrar och vilka som inte är det...! och Vad gör man inte för de små? (Och så följde en uppräkning av vilka olika aktiviteter som barnen i den familjen har varje vecka - cirka tre olika.) och liknande.

Hoppsan! Trampade jag i ett getingbo? Men jag borde ju veta vid det här laget att barnens aktiviteter är en helig plikt för oss föräldrar idag. Det är på gränsen till hädelse att, som jag gjorde, sitta bredvid fotbollsplanen och läsa en bok istället för att uppmärksamt följa träningen stående. Men det är ju så skittråkigt! När de kunde cykla själva så följde jag faktiskt inte med regelbundet längre.

(Det är ju därför vi har valt att bo i stan - för att ha cykelavstånd till det mesta samt tillgång till bussar och andra kommunikationer.)

Och jag tycker inte alls att jag är en dålig mamma för det!

torsdag 21 oktober 2010

Boktjuven

I söndags diskuterade bokcirkeln Markus Zusaks Boktjuven. Vi var relativt överens om att det är en läsvärd bok, som ger ett lite annorlunda barnperspektiv på detta att vara tysk under andra världskriget. Och samtidigt, liksom i förbigående det också, en bild av ordets och läsningens nödvändighet och makt.

Jag är också mycket förtjust i berättarperspektivet! Den allvetande berättaren med ständiga läsartilltal har varit mycket ovanlig de senaste tjugo-trettio åren (eller iallafall så långt och brett som jag kan överblicka), om man undantar Astrid Lindgrens böcker förstås. Därför tycker jag att boken kändes ny och fräsch. Detta dock sagt med ett litet frågetecken i kanten för om det verkligen är någon vits med att det är just Döden som är den berättaren? Jag är inte alls säker på det, faktiskt, men även om det ibland blev lite krystat förstörde det ändå inte läsupplevelsen för mig.

Dock kan konstateras att det är alldeles för långt med 582 sidor. Jag hade en rejäl lustsvacka i läsningen under ett hundratal sidor i mitten, men sedan kom berättelsen liksom igång igen. Eller som någon i gruppen sa: Den är lite ojämn, den här boken.

Tilläggas kan att bildspråket är alldeles, alldeles underbart! Inga stora åthävor, men mängder av känslomättade besjälningar och personifieringar som lyfter den vardagliga berättelsen där och då till något som kunde gälla oss alla.

Och det är ju det man är ute efter - att lära sig mer om hur det är att vara människa.

söndag 17 oktober 2010

Konkret tillfredsställelse

Jag spacklar för närvarande igen de cirka tusen skruvhål som min man borrat och (nästan) fyllt med skruv. Lite i taget, en dag här och en helg där. Det är ganska tillfredsställande att se hur ytan blir jämn och slät - iallafall efter andra omgången med spackel och slipning.

Tillfredsställande är också ordet som förklarar varför jag gillar att måla. I källaren var de tre bärande pelarna mörkt mossgröna (precis som hela hallen och trapphuset när vi flyttade in). Först fläckade jag ner dem med röd rostskyddsfärg på sina ställen. Det såg skumt ut. Sedan grundmålade jag första varvet. Det såg gräsligt ut. Nu har jag målat första varvet med "den riktiga" färgen - och man kan ana hur jättefint det blir - och snart är.

Härligt konkret i en värld där man ibland får både spackla och måla även i en mer symbolisk betydelse! Tänk på hur bra det blir när du tålmodigt har gjort varje del av både underarbetet och färdigställandet - även om det kanske inte ser så bra ut på vägen!

Eller tänk åtminstone på att det skulle vara ännu värre om du inte gjort något åt det alls...

torsdag 14 oktober 2010

Uppdatering

För att uppdatera mina trogna bloggläsare återger jag exempel på teman som förekommit i mina korta statusrader på Facebook den senaste tiden:

tis 5 okt
...ska läsa ett kapitel eller två i teoriboken innan jag jag åker till IKEA för att äta lunch och fröjdas med en god vän.

tors 7 okt
... har lusläst lämpliga delar av gymnasiekatalogen efter att ha varit med äldste sonen på SYV-samtal. Den är välgjord med programöversikt från ena hållet och Linköpingsöversikt från det andra.

lör 9 okt
... ska grundmåla lite till i källaren, trots att jag mest vill falla ihop i soffan efter dagens övning. Men vi grejade Britten!

tis 12 okt
... har feber och ont i halsen

Kort sagt: Studier, gymnasieval, renovering i källaren, körsång och förkylning. Lägg därtill en intervju, som jag inte har fått besked om resultatet av än.

(Tacksägelsedagens konsert gick för övrigt riktigt bra. Då sjöng vi också Vivaldis Gloria ihop med Östgöta Barockorkester.)

måndag 4 oktober 2010

Svaret är noll

Idag har jag ringt till arbetsgivaren och sagt:

- Nu kan jag svara på frågan om hur gärna jag vill ha jobbet på en skala från 1 till 10. Svaret var tio för femton år sedan och kanske blir det om några år igen. Idag är svaret noll. Jobbet går inte ihop varken med min ork eller med min familjesituation just nu.

Nej, jag hade inte fått jobbet om jag hade låtit bli att ringa. De har två andra som de funderar över. Men de tyckte att intervjun gick bra! (Bara så att de kände av min tveksamhet. Vilken växte ju mer jag fick reda på, så det är ju inte så konstigt.)

Antagligen är det tur att jag inte uppbär a-kassa för närvarande...

torsdag 30 september 2010

Osäker

Är helt slut efter gårdagens seminarium, anställningsintervju och föräldramöte. Mest kraft tog intervjun, dels för att det alltid tar mängder av energi att sälja sig själv medan man försöker analysera vad som händer och dels för att jag blir mer och mer osäker på att jag verkligen vill ha jobbet.

Ska bara smälta det hela idag, samtidigt som jag slappnar av med att göra vad som faller mig in (plus storhandlar). Just nu frostar jag av frysen och är på gång med en äppelkaka. Och jag borde kunna hinna med lite läsning och kanske lite häckklippning.

Imorgon ska jag göra en lista över för- och nackdelar samt en ordentlig konsekvensanalys av att jobba nästan heltid och i princip varenda kväll. Är jobbet värt de uppoffringar som krävs av mig och av hela familjen? Jag återkommer i frågan.

Ett nödvändigt helgnöje blir det att komma till beslut.

söndag 26 september 2010

Kan du?

Sitter och svarar på en uppsjö av möjliga frågor som kan tänkas uppkomma på en anställningsintervju, framförallt den jag ska på på onsdag, formulerade på det ena eller det andra sättet.

Tänk vad man utsätter sig för! Ta bara den obligatoriska, men fullkomligt hopplösa, uppmaningen: Berätta om dig själv! som ofta inleder alltihop. Den kräver antingen en rak motfråga, en intuitiv urvalsförmåga eller ett generellt svar. (Jag satsar på det senare, så får jag väl räkna ut vad de är ute efter med ledning av fortsättningen.)

"Jag är störst, bäst och vackrast - och dessutom ödmjuk som få!" Det är ju ungefär vad man ska ha fram, men med konkreta exempel på vilka egenskaper man har och vad man är bra på att göra och vad man har lärt sig genom åren. Pust!

Allt ska vara jobbrelaterat och ses ur rekryterarens synvinkel. Just nu har jag någorlunda vettiga svar på de flesta, förutom Vad tycker du om att göra/ inte göra? samt Vad irriterar dig mest? (Frågorna om hur en bra chef, en arbetskamrat och ett bra jobb ska vara - sådär generellt - är en baggis i jämförelse.)

"Jag tycker att det är dödligt tråkigt att stryka." funkar ju inte. "Jag tycker om att undervisa." går om det är ett sådant jobb man söker. (Det är det inte den här gången.) Man kanske kan slingra sig lite snyggt och prata om hur trevligt det är med en kombination av utvecklande och själsdödande uppgifter. Typ.

Mest irriterande är nog om någon upprepade gånger undviker att göra sin del av det gemensamma arbetet. För jag är bra på att göra det och är ganska resultatinriktad i samarbetet. (Och kan bli bättre på att låta grupp-processer ta sin tid..;-) Och jag kan berätta både om något jag gjort bra och om misstag jag gjort och vad jag lärde mig av dem!

Kan du?
Och hur reagerar du på kritik?

tisdag 21 september 2010

Utslagsgivande?

Jag tycker verkligen att de olika valkompasserna på nätet var bättre än förra gången, med mer information om de olika argumenten till exempel. Ändå visade de förvånande resultat emellanåt. Å andra sidan tycker ju de flesta partier så likadant emellanåt, så det är nog inte lätt att göra vettiga utslagsgivande frågor.

Exempel:
Jag gjorde svt:s valkompass. Resultatet blev att jag sympatiserar med alla (dåvarande) riksdagspartier ungefär lika mycket, till mellan 62 och 68%.

Säger det verkligen bara något om mig? (En velpotta som inte vill ta ställning, till exempel.) Eller kanske något om partierna också?

Isåfall borde det inte bli så svårt att komma överens utan att liera sig med de bruna krafterna, kan man tycka.

måndag 20 september 2010

Reclaim the blåsippa!

Jaha. Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen. Kanske var det lika bra, eftersom de nu måste överge offerrollen för att börja jobba på riktigt. Jag har visst hopp om framtiden med tanke på detta. Varken deras ruttna människosyn eller deras organisation håller för det, tror jag.
Må de snart visa sitt rätta ansikte och göra sina väljare besvikna!

(För övrigt anser jag att det är dags att starta en facebookgrupp som heter "Reclaim the blåsippa!")

fredag 10 september 2010

Snart dags

Känner mig fladdrig och lite suddig i kanterna. Vilken tur att det snart är dags för några dagars stillhet hos Mariadöttrarna. Där tystnar sorlet och jag hinner bottna igen. En nödvändig förutsättning för ett bra liv.

onsdag 8 september 2010

Mer bildning

I en kortfattad pärla till artikel frågar sig redaktion för nättidskriften S.O.S. (Skola och samhälle) om yrkeslivet inte vill ha bildade människor. Det här är definitionen de använder:

Bildning är ett gammalt ord för människans utveckling till en självständig och reflekterande individ, kunnig och med ett moget omdöme. Det handlar i den betydelsen om något som kunskapsmätningarna har svårt att mäta: förmågan att reflektera över kunskaper och deras användning i samhället, att se och värdera olika perspektiv, kort sagt att inte bara lära sig saker utan också kunna förhålla sig till dem och handla därefter.

Jag tror att det är precis vad skolan måste jobba för - även om det inte går att mäta och väga i Björklunds kunskapstest.

tisdag 7 september 2010

Ändrade perspektiv

Vi var i stugan i helgen och jag fick anledning att kontemplera över hur perspektiven ändras. För tio-tolv år sedan var vi som föräldrar oerhört tacksamma om barnen kunde sysselsätta sig själva några minuter när utflyktshelgen s a s skulle packas ihop inför hemresan. Nu blir man snarare irriterad över samma sak - de kunde ju hjälpa till istället!

torsdag 2 september 2010

Gamla spöken

Med viss entusiasm har jag satt igång höstens distansstudier. Häromdagen läste jag en artikel fylld av självklarheter, men det gjorde inte så mycket eftersom det var viktiga självklarheter - och eftersom det ju är ganska behagligt att få känslan av att man redan behärskar det viktigaste i kursen.

Idag har jag börjat läsa i den bok som ska jämföras med artikeln. Även den handlar om självklara saker för en svensklärare, men beskrivet på ett litet annat sätt än jag har läst hittills. Intressant och givande! Ända tills den där rubriken dök upp. Plötsligt blev det tungt och svårt och tråkigt och jag tappade både ork och lust. Tänk att gamla spöken ska vara så svåra att bli av med! Mitt heter Positionsgrammatik. (Otäckt, va?!!) Jag förstår det nog hyfsat, men det är liksom så onödigt.

Jag tyckte faktiskt att jag började ana vitsen och meningen med det hela i en av förra årets kurser - åtminstone någon slags mening för andraspråksinläraren. Men ändå väller hela hopplösheten som jag upplevde vid första mötet fram inom mig. "Oprofessionellt" är ordet, sa Bull.
Förresten: Oproffsigt blir det väl först när jag låter gamla känslor styra och hindra. Men jag ska minsann ta itu med det där kapitlet imorgon bitti igen. Så det så!

söndag 29 augusti 2010

Skumt är nog bara förnamnet

En liten, liten anonym platsannons bland de andra stora och prydliga. Bara text: Svetsare några timmar vid behov, Receptionist/värdinna några timmar varje dag, Städ några timmar i veckan vid behov. Och så ett mobilnummer.

"Hmm... Deltidsjobb växer inte på träd. Svetsare låter tillräckligt förtroendeingivande för att det inte ska verka sexklubb eller liknande. Jag ringer!" (Och genom att googla på telefonnumret fick jag fram hemsidan alldeles lagom tills han svarade.)

Samtalet blev kort och ganska ensidigt, eftersom det var mest jag som pratade utan att få några direkta svar. Jag är välkommen på tisdag kl. 11 - "ansiktet utåt är viktigt, så vi måste ses först" - och kan jag skicka honom en e-post där jag talar om att jag kommer och vilken tid vi har bestämt? Ja, jo, det kan jag. När han ville lägga på bad jag om namnet igen och fick det, men bara ett förnamn.

"Ja, ja. Jag får väl åka de tre milen dit och kolla vad saken gäller. I och för sig har det något med hundar att göra - och Viktor är ju pälsdjursallergiker - men det finns ju dusch och möjlighet att köra med ombyten..."

Vid närmare eftertanke och uppmuntrad av min man bestämde jag mig för att googla lite till på företaget. Mannen ifråga och hans fru äger det, det har funnits i fem år, ingen annan är anställd, årsomsättningen är på bara några hundra tusen (vilket knappast borgar för att jag får någon lön, iallafall inte vitt). Flera olika bloggare på olika hundsidor varnar för att ha med företaget och den här mannen att göra. Servicen är obefintlig, varorna dåliga, ägaren otrevlig mot kunderna så fort minsta problem uppstår.

Dubbelt hmm...

"Ansiktet utåt" - jo, jag tackar jag. Det låter inte som något trevligt jobb att bli buffert mellan besvikna kunder och ogin ägare - och att försöka göra ett bra jobb i den situationen är ju omöjligt. Frågan är ju dessutom om man får betalt för det.

Jag har ställt in mötet ifråga. Jag är i och för sig fortfarnade på jakt efter ett deltidsjobb, men någon måtta får det vara! Det är ingen idé att slösa tid på något som känns så pass skumt. I den kommande veckan ska jag istället helhjärtat ägna mig åt att påbörja höstens första kurs: Text och bedömning i ett andraspråksperspektiv!

torsdag 26 augusti 2010

Skolan i valet och kvalet

Läraren och doktoranden i pedagoogik Timmy Larsson kommenterar skolfrågorna i årets valrörelse i en artikel i nättidningen Skola och samhälle:

Men i grunden är berättelsen om skolan densamma var vi än tittar; starkare statlig kontroll, fler prov, mer betyg, tätare inspektioner, tydligare mål och krav på resultat. Ingen berättar något om var vi ska med allt detta, inte heller
om vad alla dessa år i skolan bör syfta till. Vilka former av kunskap – vilka olika kompetenser – i meningen att förmå hantera olika slags problem och leva någorlunda fredligt tillsammans med andra – är egentligen relevanta i tidsperspektivet ett sekel framöver?

Mmm... Som han konstaterar verkar det bara finnas en berättelse om skolan, ett sätt att se på saken som är riktigt, i det officiella Sverige.

Men visst är det konstigt att frågorna om hur , när och hur ofta vi ska mäta kunskapen i skolan är viktigare än om, vad och varför!

(Jan Thavenius text om fattiga och rika, är för övrigt ganska rolig. Och tragisk.)

söndag 22 augusti 2010

Båten

Förra söndagen var det bokcirkel och det börjar bli dags att skriva ner vad jag och vi tänkte om novellsamlingen Båten av Nam Le. Till min glädje kunde jag vara med på själva bokpratet, men fick skippa matstunden på grund av den nyss timade blindtarmsoperationen. (Jag fick skjuts mer eller mindre till dörren både dit och hem!)

Vi brukar inte läsa novellsamlingar, eftersom det är lite splittrande när man ska prata om en massa olika historier på en och samma kväll. Det här är bara den andra samlingen sedan vi började för fem år sedan - och då läste vi noveller av Göran Tunström (Det sanna livet). Flera stycken av oss uttryckte den här gången att noveller nog inte är något för dem, vilket jag inte har något minne av att någon sa förra gången. Frågan är alltså om det är novellformen i sig eller den här författarens sätt att skriva sina noveller som är problemet.

Rent krasst tycker jag att texterna var svårlästa, förvirrande och oerhört mörka med få undantag. Det enda som glimtade till ibland var Nam Les bildspråk, som var okonventionellt och friskt utan att överdriva. Något hopp fanns nästan aldrig och det var inte lätt att identifiera sig med någon enda person. Trots detta var varken personerna eller berättelserna osannolika i sig, antar jag, men de tog alltså inte tag i mig.

Snarare lämnade de mig med en massa frågor om tanken bakom. Varför har författaren skrivit det här överhuvudtaget? Vad vill han med texten? Har de olika novellerna något med varandra att göra eller råkar det bara vara så att det är dessa han har skrivit så här långt som var tillräckligt bra för att ge ut? Varför är det just den sista novellen som har fått ge namn åt boken?

Möjligen kan man påstå att ett genomgående tema är relationen mellan föräldrar och barn. Och kanske förekommer det vatten på olika sätt i alla berättelser - men havet finns absolut inte med överallt. Och inte båtar heller.

Nja. Några fler noveller av hans penna är jag inte intresserad av. Kanske kommer jag att läsa ett framtida romanförsök, för att se om han kan hålla ihop det. För bildspråkets skull.

torsdag 19 augusti 2010

Påminnelse

Jag ska inte påstå att jag direkt har uppskattat den senaste veckan med bland annat
1) väntan på akuten (Vadå "akut buk"?)
2) monotona smärtor
3) blindtarmsoperation
4) fortsatta monotona smärtor, om än av något annorlunda karaktär
5) ett ständigt illamående samt
6) ett långsamt uppkravlande mot ett normalt liv.

Det har inte varit roligt, men jag har än en gång blivit påmind om vad bra jag har det i vanliga fall. Det är ju ganska lätt annars att glömma bort vilken nåd det är att kunna göra vad man ska på toaletten utan problem, att kunna sätta sig upp och promenera omkring utan att ha ont, att vilja äta maten och att få behålla den. För att bara nämna några av de basala behoven.

Det är också lätt att glömma all vänlighet och kärlek som strömmar mot en från både vänner och främlingar en alldeles vanlig dag. Men jag ska försöka hålla det i minnet nästa gång jag retar upp mig på något egentligen ganska oväsentligt.

måndag 16 augusti 2010

Till Bonniers bokklubb

Kära Sophie och Maria (och alla andra inblandade),
nu vill jag hälsa er, Bonniers Bokklubb, och göra er medvetna om att jag inte alls är tacksam för ert brev eller känner mig det minsta välkommen! Detta trots era fantastiska förmåner. Snarare blir jag irriterad av det - och fylls av frågor som exempelvis:

Tror ni verkligen att jag känner mig personligen och positivt berörd av att ni upprepar mitt namn på flera ställen i ert säljbrev? Min erfarenhet är att man inte skriver så i ett brev till någon man känner, så det är ingen bra väg när ni ska låtsas vara personliga. Jag får snarare lust att kärringsurt utbrista: - Ursäkta, men jag har inte lagt bort titlarna med er. Med tanke på att jag sannolikt är både äldre och mer välutbildad än vad ni är, så är det rätt oförskämt av er att försöka göra det ensidigt. Magister, om jag får be!

Tror ni att jag blir glad över att ni vet var jag bor och upprepar även det i brevet? Snarare skulle det - lite ologiskt, det medges, men det är ju känslor ni vill skapa - kunna upplevas som ett förtäckt hot: - Vi vet var du bor... Eller hur, Bonniers Bokklubb?

Tror ni verkligen att jag blir mer sugen på att köpa böcker om jag får sju skålar från Rörstrand (och just det, en film också) på köpet? Det verkar ju snarare som om ni inte tycker att böckerna är tillräckligt bra och intressanta för att dra kunder...

Tror ni verkligen - på allvar - att jag blir mer sugen på att köpa böcker efter att ha fått läsa en lapp (som ska verka handskriven) med era låtsasbrev till varandra om hur dyra och fina skålarna är och att ni satsar på dem som gåva ändå för att ni vill ge era kunder det bästa? Det är ju snarare skrattretande och slutgiltigt övertygande om motsatsen.

Tror ni verkligen... Nej, jag orkar inte skriva något om alla fåniga klisterlappar.

Ta gärna dessa frågor som omvända marknadsföringstips och var vänlig låt mig slippa fler patetiska reklamförsändelser. Tack!


Med vänliga hälsningar

Bokberoende och kulturellt intresserad kvinna i medelåldern
(troligen ingående i den största målgruppen för ert utskick)



P.S. Glöm inte, Bonniers Bokklubb, att kunderna inte är dumma i huvudet. Och även om så skulle vara, så vill vi inte få det skrivet på näsan!

P.P.S. Bonniers Bokklubb, ni vet väl att detta gäller oberoende av hur många dagar som har gått före eller efter ett eventuellt svar?

måndag 9 augusti 2010

Hundraåringen

Jag har roat mig i sommar med att läsa Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonason, precis som alla andra. Den innehåller en fullkomligt sanslös historia, som på något sätt ändå har tillräckligt många beröringspunkter med verkligheten för att inte tappa trovärdigheten totalt. Eller så är det det den gör - med resultatet att denna skröna kring de senaste hundra årens världshistoria på något sätt blir minst lika sannolik som mycket annat konstigt man hör.

Det är som det är och det blir som det blir, har Allan Svensson lärt sig av sin luttrade mamma och erfarenheterna i sitt liv. Ju mer man får veta om de senare, desto bättre förstår man både honom och utvecklingen av den pågående rymningen från äldreboendet och den nitiska syster Alice. Författaren tar i så texten borde spricka, men tack vare en stilla humor och avsaknad av åthävor så fungerar det. Och det är synnerligen underhållande!

För övrigt perfekt läsning när man vet att det blir många avbrott och/eller man inte kan hålla på länge åt gången.

onsdag 30 juni 2010

Att riva ner och bygga upp

Det är fantastiskt vad det går lätt att rasera goda vanor! (Lite orättvist med tanke på hur lång tid det brukar ta att bygga upp dem.)

Här skulle jag kunna fortsätta med att skriva om hur jag tyvärr vant mig av vid att skriva i den här bloggen eller om hur jag emellanåt får kämpa för att hålla igång promenerandet, men det gör jag inte. Istället ska jag berätta om en tandhygienist som fått fart på äldste sonen, men fått mig att försämra mina tandhygieniska omsorger.

Jag borstar tänderna morgon och kväll. På morgonen använder jag numera dagligen en jättedyr och jättefluorhaltig tandkräm. Dessutom har jag under en längre tid sköljt munnen strax före eftermiddagsvilan - och den vanan gick utmärkt att få igång och underhålla. Efter senaste besöket hos tandhygienisten fick jag order att skölja på kvällen istället, eftersom fluoren får verka längre då. (Vilken faktiskt inte är sant i mitt fall, eftersom jag springer på toa - och dricker vatten - ett flertal gånger varje natt. Oftast utan att vara så värst vaken.)

Snäll och dum som jag är, tänkte jag att okej då. Slutade med eftermiddagssköljen - och kom aldrig igång med kvällssköljen. Det känns ju så fruktansvärt onödigt när man just har borstat tänderna!

Trots att jag nu tänkt börja om med den gamla vanliga ordningen, som jag alltså upprätthållit i flera år, så fortsätter jag att glömma bort den där sköljningen. Spännande, men irriterande! Här gäller alltså att ta i med hårhandskarna.

(Tandtråd? Jo, ja, det händer. Mycket oftare än förut iallafall.)

söndag 20 juni 2010

Stum

Jag har just fått låna nästa bokcirkelbok, efter att ha stått i kö på biblioteket i en månad. (I datorn, tack och lov!) Eftersom det fortfarande är kö får jag bara ha den i två veckor, men det borde ju inte innebära något problem egentligen.

Dock drabbas jag omväxlande av en slags stumhet som gör det omöjligt att läsa alls - och av en brinnande lust att läsa den riktigt på djupet. Anledningen är det obegripliga, vansinniga, ledsamma och smärtande faktum som jag försöker begripa: Att en av oss i gruppen är död.

Jag vet ju att det inte bara är jag som i mötet med döden tappar orden och känner mig som ett synnerligen tafatt barfotabarn på handlarns trapp, men ändå... Jag som anser mig ha en hyfsad formuleringsförmåga borde väl kunna använda den för att på något sätt hjälpa mig själv och kanske andra?

...

Nästa bokträff ser jag fram emot med stor bävan. Men också med stor förvissning om att vi kommer att fortsätta läsa tillsammans, både för vår egen och för Lenas skull.

Det gäller livet.

tisdag 11 maj 2010

Yacoubians hus

Första söndagen i maj hade vi bokcirkel igen. Till dess tog jag mig igenom Alaa al-Aswanys bok Yacoubians hus. Den lät vådligt spännande på bokomslaget:

Hyresgästerna i Yacoubians hus - tillsammans formar de en bild av det moderna Egypten, där religiös extremism och politisk korruption lever sida vid sida och föder varandra. Rikedomarna är samlade hos några få och fattigdomen är en krutdurk, det sexuyella förtrycket starkt och vanmakten ständigt närvarande. Likväl finns där kärlek, passion och hopp.

På en av flikarna kan man dessutom läsa att boken är världens mest sålda arabiskspråkiga roman och är översatt till femton språk. Dessutom påstås boken ha rört upp många känslor på grund av sin "politiska, religiösa och sexuella frispråkighet".

Jaha.

Mycket vanmakt var det, plus Konsten att skapa en fanatiker. (Istället för att bota, som hos Oz.)Och lite, lite hopp på slutet. Kanske.

Bokcirkeln enades om att boken ytligt sett ger en gräslig bild av människorna. En bild som uppfyller alla tänkbara fördomar man kan ha om rika, fattiga, religiösa, homosexuella personer samt om araber. Och det gillade vi inte. Dessutom är den eventuella underliggande kritiken mot denna skildring inte särskilt synlig för ett västerländskt öga.

Flera av oss konstaterade att vi nog inte skulle brytt oss om att läsa ut boken utan ett hägrande bokcirkelsamtal i sikte. Och vi blev inte besvikna! Tillsammans lyckades gruppen diskutera fram så pass många alternativa tolkningar att boken plötsligt blev läsvärd.

Men det vore väldigt intressant att få veta om det är de arabisktalande som köper och älskar den här romanen - eller vi med de andra femton språken? Och vad gäller frispråkigheten vet jag inte riktigt... Den är inte direkt uppseendeväckande i västvärlden, men kanske i ett samhälle som saknar eller länge saknat yttrandefrihet. (Jag är dåligt insatt i hur det är i Egypten, det måste jag medge.)

Med andra ord var det nyttig läsning, om än inte särskilt rolig när den pågick.

fredag 30 april 2010

Igelkottens elegans

Boken med den fantastiska titeln är skriven av Muriel Barbery och var den vi läste till förra bokcirkeln. (Vi ska diskutera nästa bok på söndag, så jag ligger lite efter. Men det visste ju både jag och läsaren.)

En mycket trevlig läsupplevelse! Handlar om en portvaktsänka samt om människorna som bor i huset hon vaktar, med omväxlande hennes tankar och en tolvårig flickas. (Även om den senare liksom aldrig blir till kött och blod, tycker jag.) Tänkvärt om vilka roller vi spelar i livet och vilka fördomar vi har om varandra, utan att bli sliskigt.

Vad gäller slutet kan jag inte bestämma mig för om det var det enda raka, för att förhindra sliskighet bland annat, eller om det var fegt av författaren. Värt att tänka på.

För övrigt var det länge sedan jag skrattade högt när jag läste en bok, om än bara på ett ställe.

måndag 26 april 2010

Sitter nöjd

Nu har jag lekt rörmokare. Jag har inte gjort något särskilt avancerat, men känner mig väldigt nöjd ändå. Detta dels för att problemet med stopp i vasken till slut har blivit åtgärdat, dels för att jag gjorde det själv och dels för att jag löst de ytterligare problem som uppstod på vägen.

(Ja, eländet höll ju inte tätt när jag skruvade ihop allt igen. Så vi fick diska i tvättstugan över helgen. Men nu är nya gummiringar inhandlade och apterade, så det rinner inget vatten mer än där det ska.)

Jag känner mig härligt produktiv! Men tänk så många gånger man sköljer fingrar och redskap under matlagning i köket...

torsdag 22 april 2010

Näst bäst

Jag läste i morgontidningen häromdagen att många arbetslösa tycker att det jobbigaste med livet som arbetslös är att gå och vänta på besked, tätt följt av att gå på anställningsintervju. Jag håller inte med.

Intervjuer är intressanta och lärorika - nu senast nästan spännande! - och innebär absolut en anspänning och en förberedelsetid. Däremot tycker jag inte att de är jobbiga eller svåra, egentligen. Och visst är det skitjobbigt att vara näst bäst. Att få komma på intervju, men inte få jobbet. Det blir tungt i längden, även om det är ännu värre att inte få komma på intervju alls.

Men det som tar mest på krafterna är att man aldrig får slappna av, koncentrera sig på faktum och sätta igång med något fruktbart. Du vet aldrig vad som gäller och vad som kommer att hända - och du ska alltid vara alert, reflekterande och ge järnet utan att kunna jobba långsiktigt.

(För att inte tala om hur trött man blir på att prata om sig själv när man skrivit hundratals ansökningar, som alla ska anpassas lagom!)

Därför släpper jag taget en stund efter varje ansökan/intervju. Jag lämnar det bakom mig nästan innan jag fått besked, för att hinna vila och njuta av väl förättat arbete ett litet tag. Innan jag får det där jobbet (vilket jag ju oftast inte får) eller innan jag måste uppbåda en massa ny energi för att söka nästa.

söndag 18 april 2010

En fest i tiden

Igår var vi på fest, en fest i tidens tecken. (För övrigt lever vi i en ny tid, nuförtiden, när vi föräldrar kan gå på fest hela kvällen och barnen kan vara ensamma hemma utan knot eller problem.) Det var mycket trevligt!

När vi funderade på ett tal passade vi på att inventera bokhyllan på jakt efter boktitlar med ordet "tid" i titeln. Här kommer ett axplock:

I tid och otid av Bodil Jönsson
Momo eller Kampen om tiden av Michael Ende
Tre veckor över tiden av Gunnel Beckman
Tidernas framfart av Alf Henriksson
Genom tidens handflata av Anita Salomonsson
Den utmätta tiden av Peter Noll
Stiftelsen och tiden av Isaac Asimov
Allt har sin tid av Denis Lindbohm
Tid att älska, dags att dö av E.M. Remarque
Medan tiden tänker på annat av Niklas Rådström
Pestens tid av Stephen King
Tidens gång & tidens värde av Lennart Lundmark
Ett veck i tiden av Madeleine L'Engle
Tiden. Från solur till atomklockor. av A G Smith
Berglinska Tider. Teckningar av Jan Berglin

Jag har nu blivit riktigt sugen på att läsa om Rådström, L'Engle och Ende samt på att läsa Noll och Lundmark. Bodil Jönssons bok hann jag med före festen.

En annan dag kanske jag funderar lite djupare kring tid, men idag avslutar jag med Alf Henriksson, som ju skrev dagsverser i svenska tidningar i nära femtio år.

Tidernas framfart
När alla klockor stannat
skall tiden gå ändå.
Den gör ju aldrig annat.
Den bara larvar på.

tisdag 9 februari 2010

Om "Sommarljus"

Förra söndagen hade vi bokcirkel igen. Till dess hade vi läst romanen Sommarljus - och sen kom natten av islänningen Jon Kalmar Stefansson. Den senare hälften av titeln finns inte med på framsidan...

Vi var alla överens om att det är en speciell, annorlunda berättelse om livet. Den råkar utspela sig på Island och handlar om en del ganska udda personer, men det tycker jag egentligen är ganska oväsentligt. Den speglar ändå livet – ovissheten, kärleken, livslusten och livsledan. Och hur vi lever våra liv vare sig vi orkar och begriper eller inte.

Boken är fascinerande och samtidigt lågmäld. Den är avslappnat berättad, men samtidigt oerhört skickligt sammanvävd. Läsvärd, helt enkelt!

tisdag 2 februari 2010

Varningstecken?

Hmm...

Det känns inte bra att så helt överge denna blogg. Jag har ju tyckt att det har varit trevligt att skriva här, men under hösten har Facebooks statusrad varit alldeles lagom lång för min uttrycksork.

Alltså verkar en av grundtankarna med denna blogg, att formulera tankar om livet med viss omsorg, delvis ha förfallit. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar anstränga mig så.

Egentligen är det nog ett varningstecken.

Hmm... igen.

onsdag 20 januari 2010

Hej där!

Jag lever. Jag har fortfarande någonslags influensaliknande sak i kroppen, nu inne på tredje veckan, som tar musten ur mig. Men jag jobbar på med kontrollrättning av nationella prov, nya studier, familjeutflykter i snön och annat så gott det går.

Utvärdera och formulera mig kring denna blogg får jag dock göra en annan gång. Nu har jag iallafall haft den i två år.

söndag 3 januari 2010

Det nya året

God fortsättning på det nya året!

Jag ska måla färdigt källartaket, korrekturläsa samt skicka in tentan, sätta igång jobbet efter helgerna, börja en ny kurs samt fundera lite på den här bloggen.

Sedan återkommer jag.