Perspektiv spelar roll

 Det var världens bästa sommarjobb. Jag var några och tjugo och hittills hade jag jobbat i kök och på långvården om somrarna, praktiskt och tydligt arbete efter fastlagt schema som inte gick att rucka på. Jag trivdes på de flesta ställen. Jag lärde mig mycket både om mig själv och människorna, har jag insett i efterhand, men var rätt utpumpad när jag kom hem. Nu skulle jag vara vakt på konstmuseet. Minst en gång i timmen skulle jag gå en runda genom alla tre våningarna och se till så att allt var som det skulle, att allt hängde kvar och att ingen använde kamera eller tillhyggen på konsten. Däremellan skulle jag sitta i den minimala cafédelen och se till så att det fanns kaffe till den erbjudna kakburken. Man fick läsa mellan varven, ”men då måste det vara konstböcker”. Oj, tack!

Rundan tog drygt tjugo minuter, vill jag minnas, om man bara gick runt och kollade av. Snart tog jag mer tid på mig några gånger om dagen. Jag började med att känna mig hemma i den tidigare konsten med antikinspirerade statyer, historiska målningar och segelskepp på upprörda hav. Senare stannade jag till inför de modernistiska verkens mer naiva eller abstrakta linjer, kuber och trianglar. Slutligen gav jag mig mer tid också i salarna med samtidskonst, som vred uttryckssätt och perspektiv ytterligare ett varv eller två. Och efter ett tag lärde jag mig att uppskatta bra mycket mer än jag gjorde i början.

Jag kom att minnas detta häromdagen när Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk från 2009 än en gång dök upp i facebookflödet. Hon talar där om faran med en, ensam berättelse – the danger of a single story. Hon talar om hur påverkade vi människor blir av berättelser. Om hur de formar vår uppfattning inte bara av hur saker är, utan också av hur de ska vara – ja, till och med av hur vi tänker att de k a n vara. Därför begränsar det oss och våra möjligheter att förstå varandra och världen när vi bara får ett perspektiv. Den ensamma berättelsen skapar stereotyper, som kanske är delvis sanna men så ofullständiga att de ändå inte är i närheten av sanningen. Eftersom det inte går att känna igen eller överhuvudtaget förstå människor som verkar endimensionella, förblir de udda och främmande för oss – och vi lever vidare med en begränsad uppfattning av verkligheten.

Liknande tankegångar finner jag i Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten. Här resonerar han kring hur vi västerlänningar ser på det vi kallar religion och på vad den kan betyda för det moderna samhället.  Han menar att det är nödvändigt för samhällsutvecklingen att vi vågar komplettera den endimensionella och generaliserande bild som finns av vad religion (eller mer konkret: en gudstro) är och betyder för människor. Han påtalar också att det råder en skriande brist på kunskap, som förstärks av medias upprepade rapporter om randfenomen. Det vi får oss till livs är huvudsakligen berättelser om det alarmerande, extrema eller ovanliga – nästan aldrig om det allmänna och vanliga, om de breda trenderna. ”Men föreställ er vad som skulle hända om media bara rapporterade om idrott när matchfixningar blev kända, huliganer rök ihop eller supportrar arrangerade gatuslagsmål. Ingenting om derbyfester eller vardagens serielunk. En mörk bild skulle framträda, och många fråga sig varför staten gödslar skattepengar på en så brutal verksamhet. Några skulle kanske till och med ropa på förbud.”

Stories matter. Many stories matter. De gör livet mera sant. På konstmuseet för trettio år sedan påbörjades alltså något väsentligt när jag övade mig i att uppleva utan att begripa. När jag vågade söka upp och möta andra beskrivningar av verkligheten, även om det var svårt och trögt och jag först inte alls tyckte om vad jag såg.

Det vågar jag förhoppningsvis fortfarande.

Rörelse och vila

Jag kommer nog aldrig till Rom. Med handen bakom nacken, för att hålla uppe huvudets tyngd, kommer jag inte att förundras över ljusspelet i Michelangelos skapelseberättelse i Sixtinska kapellets tak. Jag kommer inte att med höga knälyft bestiga någon pyramid i Konungarnas dal eller försöka hålla balansen när kamelen med knyckiga rörelser reser sig och tippar mig först framåt och sedan bakåt innan färden stabiliseras. Inte heller kommer jag vandra på via Dolorosa genom Jerusalems vindlande gränder.

Resandet är självklart för människor och samhällen idag. Man ska kunna resa när man vill och vart man vill och blir i princip förorättad när det inte går. Och framförallt ska man vilja resa. Själv lever jag med en sjukdom som kraftigt begränsar mina resmöjligheter. Om dagslängd, klimat och resrutt går att anpassa till vad jag skulle kunna orka, kräver en resa ändå så fasligt mycket energi att upplevelsen oftast tappar verklighetens skärpa. Jag är inte riktigt där, orkar inte närvara, och mår dessutom dåligt efteråt. Därför väljer jag oftast bort det.

 Det är en sorg. Tydligen är det också en provokation, eftersom folk ofta envisas med att det nog minsann kan gå ändå om jag bara vill eller försöker ordentligt. Det är nog så att vi lite till mans tänker som berättarjaget i Olga Tokarzcuks Löparna, att ”det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila”. Det anses fullständigt normalt att varenda människa ska springa maraton och gärna genomföra en svenska klassiker. Den omtyckta Boye-dikten om att det är vägen som är mödan värd heter I rörelse. Och som kristen ska jag följa Jesus, ivrigt skynda i hans fotspår, vara en av Vägens folk och alltid på väg. Framåt. Vidare.

 Men vilan är nödvändig. Forskning visar att hjärnan behöver pauser från intryck för att prestera bättre. Det räcker alltså inte med fysisk vila, utan man behöver vila också mentalt. Det räcker inte att ge kroppen reparerande vila – som i bästa fall återställer en till senaste utgångsläge – för den behöver också läkande vila som sakta kanske gör en lite bättre. Men det är tråkigt. Verkligen jättetråkigt. Och det hjälper inte ett dugg att läkarna kallar det för aktiv rehabilitering. Å andra sidan säger vi ju ibland till barnen att det är nyttigt att ha tråkigt, så det borde ju gälla vuxna också. Att något kan växa ur vilan.

 Den svenska poeten och essäisten Nina Burton vänder och vrider på skapandet, på kreativiteten, i en av sina böcker. Där får läsaren veta att det mesta som skrivits om skapandets olika stadier bygger på Graham Wallas schema från 1926, som delar upp kreativitetsprocessen i förberedelse, inkubation, illumination och utarbetning. Det första och sista stadiet handlar om hårt och disciplinerat arbete, men de två i mitten kräver vila. Att man tar paus och ger det omedvetna tid att bearbeta idéer och fakta. Först då kan det gå upp ett ljus, som för Arkimedes i badkaret. Den som ständigt är upptagen får alltså sannolikt svårare att vara kreativ. 

Detta uppmuntrar mig när jag känner mig onyttig eller begränsad av den verklighet som blivit min. Jag tröstas också av att kyrkofadern Antonius den Store talar om modet att stanna där man är. Och att amma Synkletika av Egypten varnar för att ett ständigt byte av plats, umgänge eller sysselsättning hindrar den inre resan.

Rörelse och vila är alltså inte nödvändigtvis varandras motsatser. Och jag tänker: Slutar inte alla resor med att vi på ett eller annat sätt kommer tillbaka till oss själva? Då skadar det inte att ha lagt tid också på att stanna.

Det godas gåta

 ”Glad och god ska mänskan vara” står det med mörkblå korsstygnsbokstäver på en gulnande och blåkantad bomullsduk på väggen i stugan. Orden är inringade av en lika korsstygnsbroderad blomslinga, som för tankarna till ett enklare dalamåleri. Fyra sorters blommor i skiftande nyanser av blått, rött och gult varav en sort med tulpanliknande kalk. Däremellan grönt slingrande blad och stjälkar samt två spirande hjärtan – ett över och ett under texten.

Glad och god. Det är väl ändå mer än lovligt naivt att utropa något sådant i denna komplicerade och ibland skrämmande värld, invänder du kanske. Dessutom är texten direkt banal. Och det har du ju rätt i. Men jag tycker att det är så konstigt att alla snälla ord verkar ha blivit något misstänkt eller fult. Kan man säga orden glad eller snäll utan att någon läser in antingen mesig eller förtryckt? Kan man vara vänlig utan att någon tror att man smickrar för att skaffa sig fördelar? Att acceptera verkar inte sällan ha blivit synonymt med att ge upp, men det är förskjutningen av klang och värde i det lilla ordet nöjd som förvånar mig mest. Senast förekom det i konstellationen ”gammal, trött och nöjd” – och jag fattade ingenting. Som om det skulle betyda lat, likgiltig eller passionslös? Även om det kan användas när man är mätt och inte vill ha mer, så tänker jag för det allra mesta på ett helt annat sätt. Jag tänker att man kan vara nöjd med sitt liv och vad man har uppnått, utan att tappa vare sig lusten eller förmågan att utvecklas, drömma, längta. Att det inte handlar om ett stillastående, utan mer om glädje och tacksamhet.

Hur är det med ”god” då? Tomas Sjödin frågar sig i nionde kapitlet i boken Eftervärme: ”Är det förmätet att tro att man kan göra skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan förstora hennes liv? Somliga menar att man egentligen aldrig gör någonting för någon annan, att allt ytterst handlar om oss själva. Spelar det någon roll?” Han fortsätter sin text med att konstatera att våra avsikter och motiv nog alltid är mer eller mindre grumliga, men att det faktiskt är själva handlingen som betyder något i praktiken. För mottagaren, förstås, men kanske också för oss själva. En god handling drar ju ofta med sig fler.

Glad och god ska mänskan vara. Både ord och mönster på mitt garderobsfynd är enkla, men stygnen är jämna och noggranna. Trådbytena många. Ja, någon har lagt ner både tålamod och omsorg på det här budskapet. Detta i en värld som kanske inte var lika uppdaterad som vår, men som nog kände människornas rädsla och ondska in på bara skinnet minst lika tydligt som vi gör idag. Ändå har någon konkret tagit ställning för det glada, goda, vänliga.

Det vill jag också göra. Kanske är det just därför jag omsorgsfullt har nålat upp bonaden på väggen? Inte för att det i sig gör världen bättre, men för att texten hjälper mig att hålla fokus på det väsentliga. Jag vill inte lägga energi på att misstro och analysera sönder motiv, utan möta andra med omtanke och vänlighet. Jag vill ta det godas gåta som utgångspunkt för mitt liv istället för det ondas problem, som biskop Martin Modeus föreslår i första kapitlet av sitt herdabrev. Och jag vill börja varje dag i tacksamhet och förnöjsamhet. För om jag kan leva god och glad, så kan andra det också. Då blir världen bättre med tiden.

Det är också ett banalt påstående. Spelar det någon roll?

Bättre lycka nästa gång

 För en vecka sedan talade bokcirkeln om Nina Wähäs roman Testamente. Det är en 438 sidor lång, yvig berättelse med en uppsjö av personer ur vilkas perspektiv läsaren får uppleva olika delar av händelseförloppet. Den egentliga tid som förflyter är mindre än nio månader – en graviditet – i början av 1980-talet, även om vi också får många tillbakablickar. Boken handlar om familjen Toimi, med föräldrarna Siri och Pentti samt deras fjorton barn (varav två dog i småbarnsåldern) och barndomshemmet ifråga finns i Tornedalen. Att syskon och syskonband är olika blir väldigt tydligt och är trovärdigt skildrat, liksom att det vi kallar kärlek kan se ut på många sätt.

Språket fungerar bra. Romanen är uppdelad i tre delar: Del 1 The cast, the scenery;  Del 2 The murder; Del 3 Who dunnit. Första och tredje delen berättas till stora delar ur den äldsta dottern Annies perspektiv, men både här och i mittendelen finns också de andras tankar och minnen inflikade i kortare eller längre berättelser. Dirigerar det hela gör en allvetande berättare, som hela tiden vänder sig direkt till läsaren för att kommentera och ursäkta och påpeka och värdera det som sker.

Mina bokcirkelkamrater tyckte mycket om boken. Den var spännande och hade ett driv så att man ville läsa vidare, sa de. Det varken tyckte eller ville jag. Naturligtvis läste jag ut boken ändå, för att kunna förstå de andras förklaringar av varför de gillade den, men ändå kan jag inte göra deras omdöme mer rättvisa än vad jag gjort ovan. Så det är nog bäst att du slutar läsa den här texten nu om du planerar att läsa boken ifråga.

 

För min del blev jag fullkomligt utless av den första delen. Jag höll på att bli galen på den beskäftige berättaren som hela tiden lägger sig i, ställer ledande frågor, gör värdeladdade sammanfattningar och berättar för mig som läsare hur allt ska förstås. Andra delen börjar bra med att suga tag i mig när Hirvo och Siri får säga sitt i fred och med egna ord, men det räcker tyvärr inte så länge. Tredje delen blir en enda stor antiklimax, särskilt som trovärdigheten försvinner helt när den knappt läskunnige Pentti plötsligt visar sig vara oerhört välformulerad i sitt testamente. (Det sistnämnda var vi i alla fall överens om!) Och även om jag får veta redan på första sidan att det här ska handla om ett mord, presenteras varken förövare eller lik – bara en faslig massa om och men.

Nina Wähä berättar i en intervju i tidningen ”Skriva” (nr 6/2019) att hon ville skriva om just Tornedalen och i den muntliga berättartradition som hon upplever finns där, en tradition som används för att bearbeta livet. Det låter ju spännande! Skulle denna lokalfärg kunna vara en förmildrande omständighet? Nej, tyvärr. Jag tycker inte att miljön egentligen får någon särskilt stor plats i den här berättelsen eller att personerna ”använder berättandet för att behandla sin egen skit”. Det kunde ha utspelats var som helst och snarare är människorna oerhört fåordiga.

Wähä berättar vidare att hon först trodde att hon höll på att skriva på en novellsamling. Vad synd att hon inte genomförde det! Då hade hon tvingats ge alla karaktärer plats och det hade känts mer rättvist och kanske blivit mer begripligt. Istället infördes vad hon kallar ”en neutral berättare för att skapa en dramaturgi”, vilket alltså fick katastrofala konsekvenser för min läslust.

Bättre lycka nästa gång.

Gästböcker och apostlar

 Som jag minns det stannade vi och besökte varenda liten kyrka längs vägen. Först tyckte jag nog det var lite onödigt, men sedan blev jag alltmer intresserad. Till slut krävde jag att stoppen blev av – om inte annat så på tillbakavägen. För jag kunde faktiskt förstå om de vuxna emellanåt tyckte att deras planer blev försenade, med tanke på att det enligt turistsajten VisitGotland finns nittiotvå medeltida kyrkor på ön.

På varje ställe fanns en uppslagen gästbok där tidigare besökare sida upp och sida ner prydligt hade skrivit datum, namn och bostadsort. Oftast stod det inte mer än så. Men ibland tackade man för besöket och skrev något om sin upplevelse, precis som i gästböckerna som då fanns i varenda hem med självaktning. Ganska ofta låg där också en spännande hög med gamla gästböcker, där man kunde bläddra fram vilka som besökt kyrkan samma dag många år tidigare. Jag var nio-tio år och kände mig nog lite vilsen i mina försök att hantera skilsmässa och flytt och nya sammanhang där jag kanske inte kände mig riktigt hemma än. Att skriva mitt namn i det fläckade skinnbandet på bordet strax innanför vapenhuset, kändes som om jag med egen hand skrev in mig i historien. Som om jag placerade mig tillsammans med en lång rad av människor som stått här före mig allt sedan medeltiden. Släkten följa släktens gång, liksom.

Sedan såg jag mig om i kyrkorummet. Jag visste nog redan att målningar, skulptur och arkitektur kan berätta sällsamma historier om man har förmågan att läsa dem. Nu blev det väldigt tydligt att nyckeln till dessa historier ofta heter symboler eller attribut. Allt jag behövde var insikt i bibelberättelserna, som jag fått i mig med modersmjölken, och en snart nyvunnen kunskap om de olika apostlarnas martyrdöd. Släpade gubben på ett uppochnervänt kors eller höll i himmelrikets nycklar, var det troligen Petrus. Hade han ett kryss-kors var det Andreas. Simon Ivraren bar på den såg som delade honom mitt itu och Paulus hade ett svärd, för han blev halshuggen som alla dödsdömda romerska medborgare. Mose höll i budens stentavlor eller hade horn i pannan, horn som egentligen var en felöversättning av den slöja som skulle dölja hans strålande ansikte efter mötet med Gud. Snabbt lärde jag mig att upptäcka skillnader och se mönster. Snart kunde jag gå in i en helt okänd kyrka och känna igen mig, hamna i ett nytt sammanhang och ändå förstå.

Jag kom att tänka på det här när äldste sonen läste en kurs om hälsopedagogik och träffade på den i Israel verksamme sociologen Aaron Antonovsky. Under sina studier av förintelseöver­levare upptäckte han att vi människor inte nödvändigtvis måste vara fullt fysiskt friska för att ändå kunna sägas vara vid god hälsa. Däremot behöver vi uppleva en känsla av sammanhang. (KASAM, eller på engelska SOC - Sense of Coherence). Vi behöver 1. uppleva ett visst mått av begriplighet och struktur, 2. känna att vi har resurser och strategier att hantera de situationer vi möter samt 3. tycka att vårt liv och det vi gör är meningsfullt och värt att engagera sig i.

På vår Gotlandssemester lärde jag mig alltså att det som först verkar obegripligt småningom kan passas in i ett mönster, att man med tålamod och kunskap kan bemästra världen och att jag blir en del av ett meningsfullt sammanhang om jag väljer att skriva in mig i det.

Det var nog precis vad tioåringen behövde just då.
Det är lärdomar jag använt mig av hela livet.

Allt du inte visste att du inte visste

Till söndagens bokcirkel hade vi läst Patrik Svenssons mycket omtalade och prisbelönta bok Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Det var intressant att få lära mig en massa om ålars liv och leverne som jag verkligen inte hade en aning om, det måste jag säga, men för övrigt är jag väl inte alldeles begeistrad. (Ett uttryck som intressant nog användes på precis detta sätt av fler runt bordet.)

Detta är en populärvetenskaplig bok om ålen och dess metamorfoser och hemligheter, som ända sedan Aristoteles har fascinerat och retat både människans fantasi och hennes ordningssinne. Här finns också långa utvikningar om människorna som forskat, om en del andra mer eller mindre närliggande frågor (bla miljöhotet) samt insprängda mer självbiografiska berättelser om barndomens ålfiske med pappan.

De journalistiska referaten om forskning och forskare är det betydligt mer liv och schvung i än i barndomsberättelserna, tycker jag. Sådana texter är han van att skriva och det gör han verkligt bra. Jag blir dock frustrerad av författarens ständiga försök att göra ålen till en existentiell fråga. De känns ganska…tillkämpade. I alla fall på sina ställen. Påklistrade, liksom, bland annat på intet ont anande forskare som är döda sedan länge.

Och så blir jag ju alltid direkt irriterad när en bok har en titel som det inte finns minsta täckning för i texten. (Kanske för att jag själv tycker att det är så fasligt svårt att sätta bra rubriker?) Tydligen började alltihop med att författaren skrev en julaftonskrönika i den tidning han jobbar på med titeln Ålevangeliet. Det verkar ju ganska fyndigt, men varför heter boken så? Javisst, det är klatschigt och annorlunda och sannolikt säljande. Javisst, det handlar om livet och om det obegripliga som vi inte kan veta något om. Men vilket är det glada budskapet?

Dock: Det är roligt att ha läst den. Det är intressant att få reda på mer om ålen och ålfrågan, men det mest intressant är nog egentligen att någon har försökt göra en existentiell berättelse av det – en alldeles egen metamorfos - och att den berättelsen blivit så populär.

Sommarläsning 2020

 I år känns det som om jag inte läst så många böcker, men en närmare koll på listan visar att min känsla leder helt fel. Det blev ungefär tjugo böcker som vanligt under juni-augusti, men jag läste inte så många romaner i år.

Jag började med att läsa om ett gäng DECKARE (7 st) av olika författare i bokhyllan, företrädesvis sådana som jag inte läst på ett tag. Det var trevligt. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag är särskilt förtjust i Jan Mårtenssons antikhandlarhjälte Johan Homan, trots att jag genom åren bevisligen har införskaffat ett drygt dussin av böckerna. Bo Baldersons sjövilda statsråd är något tröttande, liksom hans prudentliga svåger, men böckerna är festliga och inte dumma alls. Dessutom har jag fått lust att läsa P D James böcker med kriminalkommissarie Adam Dalgliesh i kronologisk ordning, för att lära känna honom lite bättre. Dem har jag mest läst slumpvis hittills.

Sedan har jag blandat några enstaka ROMANER (5 st) med tidskriftsläsning samt essäer av olika slag. Nionde boken i Guillous 1900-talsserie verkade lämpligt att plöja innan den sista och tionde kommer ut nu i höst. Karin Smirnoff har ju blivit högt prisad, så jag har läst de två första böckerna i hennes triologi – intressanta, men med världens största cliffhanger på slutet i den andra. (Det räcker bra med två, även om jag önskar huvudpersonen allt gott. Våld och maktdemonstrationer skadar verkligen människor och relationer intill tredje och fjärde led.) Det var också intressant att få läsa om en riktigt gammal huvudperson i Sofia Lundberg Den röda adressboken och om alla funderingar kring organdonationer som kan tänkas dyka upp i Helena von Zweigbergks Alla delar av dig - även om huvudpersonen i den senare är mer eller mindre förryckt av sorg.

Till det jag kallar ESSÄER (7 st) räknar jag sådant som jag uppfattat mer som filosofiska diskussion än som berättelse. Till detta hör i sommar en bok av Theodor Kallifatides (alltid läsvärt, men ofta ganska förvirrat), Svartvita bilder och andra noveller av Bodil Malmsten (som kändes ungefär som hennes vanliga, ganska underbara, småpratande om livets ditt och datt), Tomas Sjödins Eftervärme, betraktelser av Niklas Rådström, den bokcirkelbok som jag vi ska prata om nästa söndag, Nina Burtons Det som muser viskar (hon fick ju Övralidspriset i år, så det var roligt att läsa) samt Joel Halldorfs Gud: återkomsten (bl a om vad frihet egentligen är i en modern stat; med en klar och koncis argumentation som är en fröjd att läsa).

Dessutom har jag njutit lite av Alf Henrikssons Stora gestalter i litet format, till exempel den här:

Oscar den förste
var väl inte den störste
av alla tiders personager,
men han hade så söta mustascher.

En pipa

”Rök inte här. Vi dör hellre av naturliga orsaker.” Så stod det på den skylt jag som nybliven tonåring satte upp utanför rummet. A Non Smoking Generation hade just bildats och i skolan blev vi ständigt upplysta om vådorna av tobaksbruk, bland annat genom tydliga färgbilder över lungornas förfall. Dessutom tyckte jag att min nyblivna styvfars pipa luktade äckligt, trots att han var förvisad till källaren när han rökte.

 Döm om min förvåning när det dryga trettio år senare dyker upp en kvarlämnad pipa på en bänk när jag sitter och skriver. Jag hade ingen aning om var den kom ifrån eller vems den var, men det visade sig vara en vänlig och vedhuggande farbror från berättarens barndom som lagt den där. En fåordig själ som tog människor på allvar steg fram ur texten medan jag skrev den. Men varför hade jag utrustat honom med en pipa? Det har inte blivit någon färdig berättelse av den där texten - det blir det inte så ofta - men när jag återfann den häromveckan började jag fundera på vad en pipa egentligen är och betyder.

 

Magritte konstaterade för närmare ett sekel sedan att en bild av en pipa inte är en pipa, men icke förty så betyder det rimligen något när den dyker upp i en text. I brist på egen erfarenhet – åtminstone positiv sådan – måste den piprökande och klurige gubben helt enkelt ha kommit till mig någon annanstans ifrån. Hans tobak doftar ju trygghet, värme och kontinuitet. Är det Alfons kloka pappa som spökar? En Einstein i vild, vit kalufs? Den sympatiske deckaren Christer Wijk i Maria Langs böcker? Eller är det Muminpappan och Snusmumriken som filosoferar? Har skagenmålarnas porträtt av väderbitna fiskegubbar i sydväst påverkat mig?

 Detta gjorde mig omåttligt nyfiken. Nu har jag läst om sköra kritpipor och billiga majspipor, som nästan kan betraktas som engångsmaterial eftersom de bara håller för några enstaka stopp. Jag har lärt mig att sjöskum är en ljus, porös mineral som ibland bärs fram av vågorna och som absorberar tjära när man röker. Dessutom vet jag att den hållbara, hårda och vackra briarpipan tillverkas av en kokt och torkad roten från en ljungbuske som växer i medelhavsländerna. Samt att man måste låta pipan vila ordentligt mellan stoppen, isärtagen och med möjlighet att bli ordentligt utvädrad, om den inte ska bli sur. Därför behöver piprökaren flera stycken – och det är alltså inte mystiskt alls att barndeckaren Agaton Sax har sju sjöskumspipor, en för var dag i veckan.

 I Svenskt Cigarrlexikon på nätet (uppslagsord: Fiktiva piprökare) hittar jag förklaringen. ”Medan cigarren inte sällan antyder rikedom eller förfining, står ofta pipan för personlig mognad eller som ett instrument för en tänkare.” Alla böcker jag läst har alltså varit nedlusade med rökare, utan att jag egentligen funderat särskilt mycket över det. Ändå verkar symboliken ha gått fram. Frågan är dock hur pålitlig den litterära bilden är. Har den något med verkligheten att göra? Att döma av vad jag nu lärt så måtte en piprökare i alla fall vara tålmodig – eller tvingas bli det med tiden. Det går åt med tanke på att man både ska stoppa pipan omsorgsfullt och inte för hårt (”inte ens när Du blir bjuden på tobak” enligt Brobergs pipskola), röka långsamt (för att pipan inte ska överhettas) samt städa ur den noga och med jämna mellanrum borra upp den. Då hinner man nog tänka en hel del.

 Och visst tror jag att man blir klokare i längden av att ha tid att fundera över sig själv och sitt liv. Men det kan man ju göra också om man använder piprensare uteslutande som pysselmaterial.

Ett sammelsurium om rörelse och vila

Bokcirkeln läste till förra söndagen Olga Tokarczuks  Löparna - ett sammelsurium av korta texter om allt möjligt, som förlaget kallar för "romantext". Ett övergripande tema kan väl sägas vara att befinna sig i rörelse, men jag uppfattar inte denna text av "fragment och episoder" (som det också står på baksidan) som en sammanhängande berättelse. Och det - inser jag tydligt - är vad jag förväntar mig av en roman.

Emellanåt var det ganska roligt med de små episoderna ut olika människors liv, inklusive berättarens, men i längden blev det ganska påfrestande med alla dessa berättelser utan både början och slut. Visst finns det en faslig massa psykologiska aspekter, men de används till att beskriva nyckfulla infall snarare än till fördjupad förståelse och utveckling. 

Och när jag hade läst mer än 150 ingående sidor om anatomiska preparat, dvs döda kroppsdelar i olika typer av balsamerande vätskor, började det bli minst sagt tröttsamt. Inte heller blev jag mer upplyst av det stycke som hade samma rubrik som bokens titel. Det handlade inte om människor som springer, snarare irrar omkring utan mening och mål. Men här återkommer rörelsen något lite tydligare igen - och mumierna ska väl representera motsatsen till rörelse då.

Tokarczuk skriver bra och medryckande, verkligen, men allt faller liksom platt var för sig. Jag är inte tillräckligt smart för att se någon egentlig mening i de återkommande orden och idéerna. Trots alla upprepningar om att tungan är den starkaste muskeln, om att pilgrimen reser för att möta en annan pilgrim (företrädesvis inlagd i formalin, tydligen), så förstår jag inte vart hon vill komma.

Men visst finns det saker att fundera över. Till exempel så påstår berättaren att "det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila" (s. 7). Det håller jag inte med om, iallafall inte om man bara ser rörelse som något uteslutande fysiskt/geografiskt. Jag uppfattar nämligen inte vila som något som alltid är stillastående. Läs Tomas Sjödins Det händer när du vilar så förstår du vad jag menar.

Men jag är väl sådan som berättaren beskriver sina föräldrar: "De var inga äkta resenärer för de reste för att återvända". (s. 10)

Så huvudfrågan blir nog: Vad är en roman? Vad förväntar du dig av en sådan?

Små eldar överallt

För två veckor sedan beslöt sig bokcirkeln för att träffas corona-säkert istället för att ställa in. Vi satt på rejält avstånd från varandra ute i trädgården och den medlem som är i riskgrupp var med oss per telefon. Det var härligt att få prata om boken som vanligt!

Vi hade läst Små eldar överallt av Celste Ng. Det visade sig vara en lättläst, genomarbetad och tänkvärd debutroman med mängder av olika teman att fundera kring. Till synes lättviktig, kanske, men ändå som ett antikt ödesdrama: en tragedi av goda föresatser som man vet kommer att gå åt skogen.

Boken handlar om vad som sker i mötet mellan familjerna Richardsson och Warren i bostadsområdet Shaker Heigths, där de förstnämnda bor och hyr ut och de senare är hyresgäster som blir utsatta för välgörenhet. Elena Richardsson och hennes (i princip osynlige) man är välbärgade och välsedda och ar fyra barn: Trip, Lexie, Moody och Izzy. Konstfotografen Mia Warren äger vad hon går och står i och har en tonårig dotter, Pearl, som snart knyter olika typer av vänskapsband till dem alla.

På ytan verkar allt perfekt i detta egna universum, en gräddhylla med benhårda krav på normalitet. Men i mötet med oordning (eller kanske snarare en annan ordning) och fritänkande, så visar det sig rent symboliskt brinna små eldar överallt - precis som boken både börjar och slutar med att det gör det i verkligheten också.

Och läsaren får möjlighet att fundera över vad trygghet och rotfasthet betyder för en människas utveckling, vad kärlek kan göra med människor och relationer och vad det innebär att ta ansvar för sitt liv.

Himla trevligt, helt enkelt!

(Bara man inte läser de vansinnigt pretentiösa bokcirkelfrågorna som finns på slutet i Månpocket-varianten. De tar effektivt död på det mesta av lusten.)

Genial civilisationskritik och stilla upprymdhet

Till den senaste söndagsbokcirkeln läste vi Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Det är essäer med utgångspunkt i böcker, fotografier och konstglas - ofta med en historisk vinkling och en diskussion av samhälls- och kultursynen.

Jag gillar dem. Jag  vill vara lika smart och bildad som författaren och vill tänka vidare i hennes intressanta spår, men naturligtvis hänger jag inte alltid med eller begriper vad hon pratar om. Ändå blir jag smått upprymd av att läsa nästan hela tiden. Utan att någonsin känna att författaren tycker att jag är dum i huvudet.

Texterna är ärliga, humoristiska, personliga. Och nästan förstrött feministiska, förstrött på så sätt att detta ju är ett av alla självklara perspektiv som diskuteras. Här kommer några av dem som jag tyckte om:

Husmoderns död: Bonniers kokbok 1960-2010 (genial civilisationskritik)
Mycket pågår, men inget händer: James Joyce
Strindberg, staden och skyltarna
Samtal med Bruno Latour
Harry Martinsson upptäcker maskinen
Författaren Freud
Tal i egen sak: Jane Austen
I Virginia Woolfs verkstad
Fotografen som sociolog
Viljan till stil: Irving Penn
Konstglasets modernism
På liv och död: Mode i litteraturen

Ja, det tar sin tid att läsa. Inte för att det är svårskrivet, men för att man behöver tänka under tiden. Jag håller helt med Göteborgsposten, som skrev: "Knivskarp stilistik och ett sympatiskt läsartilltal, som tar läsaren på allvar som tänkande människa."

Fem månader med bibblans bokcirkel: Ohlsson, Hermansson, Andersson, Nemert och Albom

När en bokcirkel i stadsdelsbibliotekets regi i höstas efterfrågade fler deltagare, fick jag för mig att prova på. De träffades på tisdagar - nu lediga när jag slutat i kören - och dessutom under tidig kväll fram tills biblioteket stänger klockan sju. Både nära och tidigt är ju ganska utmärkt för min del.

Det enda som stressade var att de träffas var tredje vecka. Jag läser ju gärna och ofta, men det är inte alltid jag orkar med för mig nya böcker eller mer avancerade resonemang. Men nu har jag provat några gånger och hittills har jag hängt med, kanske för att det ofta blivit lite längre mellan gångerna. Dock mår jag för närvarande sämre i min sjukdom, så vi får väl se hur det går.

Iallafall - vi läser förstås böcker. Och eftersom jag varit så trött har jag inte orkat skriva om dem förut. Så detta blir en lååång bloggpost:

Till första gången, i oktober, läste vi Birgitta Ohlssons kunskaps- och debattbok Duktiga flickors revansch. Intressant och spännande, måste jag säga. Ohlsson är smart, tydlig och genomtänkt och boken har ett intressant upplägg, där varje kapitel börjar med en tidsaxel med årtal och genombrott för kvinnor (t.ex. "1632 Flickskola grundas i Västerås av Johannes Rudbeckius" och "1858 Ogifta kvinnor som fyllt 25 år får rätt att bli myndiga efter anmälan hos domstol" och "1921 Gift kvinna blir myndig vid 21 år" osv.
   Här finns hela vår moderna historia, blandad med aktuell forskning och feministiska teorier på ett lysande sätt. Igenkänningen är stor, även om man inte delar hennes syn på hur problemen ska lösas. Att de finns kan inte förnekas - eller att de bör tas på allvar.

Till andra gången, i november, läste vi Marie Hermanssons Ett oskrivet blad.  Hon skriver bra, textligt är det inga som helst frågetecken. Och från Musselstranden känner jag igen den smått otrevliga känslan i texten av annalkande katastrof - utan att jag riktigt kan sätta fingret på hur hon bär sig åt för att framkalla den. Men det är onekligen en konstig historia, om två ensamma människor som projicerar sina förväntningar på respektive kallblodigt utnyttjar varandra. Boken - och titeln - väcker dock intressanta tankar kring frågor som Hur blir vi dem vi är? Vem äger berättelsen om en människas historia? Vem skriver den? Och kanske framförallt: Vilka är det vi lyssnar på?

Till tredje gången, i december, läste vi Lena Anderssons Sveas son (mitt val och därmed min tur att ta med fika). Den har legat i hyllan ett tag och väntat på att bli läst - och den var läsvärd. Boken handlar om Ragnar, född 1932, och uppvuxen i ett Sverige där allt bara kunde bli bättre - iallafall om man såg framåt och inte lät sig tyngas av historien. Jag känner igen mycket i tankesätt och samhälle under nittonhundratalet, även om mycket också är främmande. Tankarna om hur man blir den man blir och hur man förstår sitt liv infinner sig också här hos läsaren. Intressant.
   Berättaren verkar dock abonnera på Sanningen och har väldigt många ord för att beskriva och analysera personerna och deras tankar och beslut, hela tiden på ett distanserat och rent av föraktfullt sätt. Jag tycker inte om det alls. (Och om jag inte minns fel var det en av de saker jag retade mig på i Egenmäktigt förfarande också.) Till exempel påstås det att Ragnar "väljer ett liv utan strävan", vilket jag tycker är ett konstigt sätt att uttrycka det på. Varför skulle livet bli meningslöst och sakna mål för att man tränar fotbollslaget istället för att spela själv, för att man undervisar i träslöjd istället för att bli konstnär eller arkitekt? Vem bestämmer att det inte är en strävan värd namnet?

Till fjärde gången, i januari, läste vi Elisabeth Nemerts Bortom stjärnan, en bok som jag har läst om otaliga gånger sedan början av tjugohundratalet då den kom ut. Nemert skriver historiska bildnings- och utvecklingsromaner, alla med otippat starka kvinnor i huvudrollen. Författaren är gymnasielärare i litteratur och historia, vilket kan anas i det ibland lite docerande tonfallet när vi kommer till de historiska redogörelserna. Men historien blir verkligen gestaltad. Det andliga inslaget - följ ditt hjärta, stilla dig och använd din inre visdom/ditt inre öga så skall allt gå dig väl  - är väl lite väl flummigt och romantiken lite väl förutsägbar, men sammantaget är romanerna både trevliga, underhållande och upplysande. Kort sagt: Lite som en kvinnlig Guillou - man kan bli så trött att man kräks på den typiska stilen, men man kan ändå inte sluta läsa eftersom det är så skickligt skrivet. Författaren har dessutom utvecklats rejält, det insåg jag när jag över jul läste även en senare roman.

Till femte gången, nu i februari, läste vi Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Jag har läst den förut för länge sedan, men vill minnas att jag blev lite besviken i förhållande till hur hyllad boken var då. Jag är fortfarande lite besviken. Boken vill lyfta fram den i ALS döende Morrie och dennes levnadsvisdom, men är så upptagen med att beskriva hur korkad författarens alter ego är att det viktiga liksom slarvas bort. Tyvärr orkade jag inte gå på själva träffen, en trötthet som i sig sannolikt också påverkade min läsupplevelse.

Känsloknapp överlevare

I början av detta nya decennium träffades en tillfälligt decimerad söndagsbokcirkel för att diskutera Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris. En förintelseöverlevare, Lale, berättar sin och sin älskade Gitas berättelse. Han gjorde vad han måste för att överleva, samtidigt som han också gjorde vad han kunde för att underlätta för andra fångar. Han är en vulkan av känslor, men han inser snabbt att de måste behärskas och döljas om han ska ha en chans.

Det är ett under att några överhuvudtaget överlevde dessa läger av planerat, oprovocerat massdödande - och om detta måste det berättas om och om igen, så att människan inte glömmer hur ond hon kan bli när tillfälle ges. Men denna bok lämnar mig märkligt oberörd. Och det är synd.

(Att jag associerade till  Björn Borg-filmen jag såg i julas, där känslorna också måste behärskas för att man ska kunna nå framgång, säger väl en hel del. Jag menar: parametern ´liv och död´ har ju helt olika skalor beroende på om man talar om Auschwitz eller Wimbledon.)

Även om berättelsen nog är stark, kan man alltså tyvärr inte säga det om romanen. Den berättas okonstlat rakt upp och ner, lika kontrollerat som Lales uppträdande var tvunget att vara. Allt, inklusive känslorna, beskrivs istället för att upplevas. Och det gör boken ganska träig. Förklaringen är kanske att det egentligen är ett filmmanus som efter många omskrivningar till slut blev en bok. Ett manus gestaltas ju och får liv av skådespelarna på duken, det behöver inte göras i ord. Men det krävs faktiskt i en bok. Jag tycker att läsaren har rätt att kräva det av något som kallas för roman.

Till bokens fördel ska dock sägas följande: Böcker om andra världskriget och förintelsen brukar få mig som läsare att fundera över plikt, ansvar och skuld. När gör man sin plikt? Vad har man för ansvar för sådant man blir beordrad/tvingad att göra? Vad ska man skämmas över? Viktiga frågor som alla handlar om att vara människa och vad som är mänskligt. Den här gången funderade jag också en hel del på överlevnad.Vad - förutom den djävulska slumpen - är det som gör att en människa klarar av att överleva saker som detta? Hur behåller man sin livsvilja i en hopplös och fullkomligt vedervärdig situation?

Skulle jag själv ha haft minsta chans att överleva? Skulle jag ha klarat av att fortsätta mitt liv efteråt? Skulle du?

Flyktväg - lågmäld, hemsk och vacker

Det var en något decimerad skara som träffades i stressig adventstid, tre av för närvarande fem medlemmar, när vi andra advent hade årets sista söndagsbokcirkel. Det var jag som valde bok förra gången när vi var hos mig. Vi läste Torbjörn Flygts Flyktväg - en liten pärla till roman, som stillsamt ställer de stora frågorna om vad det är att vara människa. Och det tycker jag om.

Boken handlar om Hart, en ungdom med gomspalt och autism/ADHD. Han bor med sin mamma, sin älskade hund Arc och sina två vuxna systrar på en gård någonstans, i ett land vars politiska ledning under de senaste decennierna pendlat mellan kommunism och högerauktoritärt styre. Nu är det det senare som gäller och landet är i krig med sin granne, etniska grupper ställs mot varandra och främlingen/invandraren demoniseras. Pappan är inkallad och han dog, ska det visa sig, i ett ganska tidigt skede.

Familjen gömmer två muslimska flyktingar i sitt hus. De lyckas undgå upptäckt men inte de trakasserier mot civilbefolkningen som alltför ofta blir följden, dels av krig i allmänhet och dels av misstankar om med makten bristande lojalitet. Alltihop berättas i tredje person, men hela tiden ur Harts perspektiv. Läsaren får följa hans tankar - och tvångstankar - om livet, om pappan, om familjen, om de två flyktingarna (mor och dotter), om gården och arbetet.

(Medan jag läser kommer jag osökt att tänka på två andra böcker, som härmed får bli extra boktips för detta nya år: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon (som vi läste i bokcirkeln våren 2007, dvs innan jag startade den här bloggen) samt Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic (som jag läste i somras och skrev kort om här).)

Även denna bokcirkelgång började vi med att var och en får läsa ett kortare stycke ur boken och tala om varför man valde just det, utan att vi andra kommenterar vidare. Det blir en väldigt intressant spegling av vad olika läsare fastnade för och är en utmärkt utgångspunkt för fortsatta samtal, tycker jag. Jag valde detta citat, från s 65 och sedan s 68:

Kyrkklockorna ringde. En klar och ren klang som slog ut över den vida slätten och väckte det gråa landskapet till liv. (...)
   De måste gå. Bussturerna var inställda sedan länge. Mamma hade klätt sig i den svarta pälskappan som en gång varit hennes mammas och kraftiga stövlar med broddar. Hart hade sin vanliga jacka och pälsmössan med öronlapparna nedvikta. Han vandrade bakom de tre med Arc vid sin sida. En och annan solstråle letade sig fram snett från sidan och kastade långa utdragna skuggor efter dem i snön innan den slocknade. De var sena. (...)
   10948. Mamma och systrarna fortsatte n. Hart borstade snön från en av kyrkogårdens bänkar och lade fällen som han burit i ränseln över sitsen så att Arc kunde hoppa upp och sätta sig.

Så vad bär jag med mig? Att vi alla är människor, oberoende av om vi är urinvånare eller invandrare.
Att vi alla måste vi bli vuxna en gång, vilket jag tänker sker för Hart dels när hans trygghet rycks undan (när hunden skjuts och när den fina gemenskapen med pappan bryts) och dels när han av omtanke om flyktingarna gör saker trots att det är utanför hans bekvämlighetszon.

Och att krig är fullkomligt meningslöst. Även om man överlever det och det tar slut så tar eländet aldrig slut - eftersom de som har makten/våldsmonopolet alltid drivs att suga ut det sista. På bekostnad av vanligt, hyggligt folk. Medan politiken fortsätter att bölja fram och tillbaka.

Ändå är berättelsen vacker. Trots att djur och människor dör, flyktingarna försvinner på den korta vägen mot räddningen och modern blir våldtagen när hon skyddar sina döttrar. Språket är avskalat, bilderna lågmälda i både nöd och lust och man får leva vidare i det liv som blev.