måndag 29 november 2010

ALLT göms i snö

Det finns, som alltid, mycket att säga om vädret. Jag nöjer mig med att konstatera att snöhögarna på tomten är lika stora nu som de var i februari/mars, men då var det ju i slutet av vintern. Frågan är: Var ska vi göra av all snö om det fortsätter så här?

(Troligen får vi väl skotta det till baksidan...)

torsdag 25 november 2010

Mer begär jag inte

Igår fyllde jag år. Eftersom jag jobbade eftermiddag/kväll, fick jag sovmorgon ända tills familjen väckte mig med sång och paket halv åtta. Sedan pysslade jag hela förmiddagen med lite adventsfixande och bakande, vilket är väldigt trevligt när man inte har bråttom. Efter dagens vila åkte jag till jobbet mina fyra timmar - lite annorlunda eftersom det var öppet hus på skolan. Och på kvällen drack jag te och läste i lugn och ro.

Kort sagt en väldigt lagom och trevlig vuxenfödelsedag. Och ikväll ska maken och jag på Björn Skifs!

fredag 19 november 2010

Bara så ni vet

Jobbar och har trevligt på jobbet. Målar i källaren så ofta jag orkar. Planerar adventsfika och städar upp i hörn som fått stå alldeles för länge. Springer på Öppet hus med äldste sonen inför gymnasievalet.

Kort sagt ganska fullt upp. Men jag trivs alltså i vintermörkret.

måndag 15 november 2010

Bilderboksfrosseri

Igår gick jag på bokcirkel igen. För att ge nobelpristagaren och oss själva ordentligt med tid, läser vi Tant Julia... till nästa gång. Annars hade vi bara haft ungefär två veckor på oss från utgivningsdatum till igår.

Istället beslöt vi oss för att läsa bilderböcker för varandra. Barnböcker är ju ofta både innehållsrika och allmängiltiga, trots att de är ganska korta. De handlar mycket ofta om människan och om hur hon lever sitt liv - kort sagt det all litteratur nog innerst inne handlar om.

Vi hade vådligt roligt och hann på några få timmar prata om flera hela berättelser. Och dessa diskussioner handlade om att våga, att ta tag i sina rädslor, att fortsätta vara nyfiken, att lära sig, att se verkligheten ur andras perspektiv, att njuta av ord och ljud och bilder, att göra saker tillsammans...

Sedan var det mycket vi inte hann prata om också. Som förhållandet mellan ord och bild - och vad det gör med berättelsen. Och vad som gör en bok tidlös, till en klassiker. (Utgivningsåren sträckte sig från 1949 till 2000-talet.)

Själv läste jag Nasse hittar en stol, ritad och berättad av Sven Nordqvist före Pettsson-böckerna. Förutom att hela familjen har läst och älskat den, så har jag använt den för att initiera diskussioner kring lärande i gymnasieklasser. Den står sig väl i pedagogikdiskussioner!

torsdag 11 november 2010

Familjen på teater

Igår kväll var maken och jag på Östgötateatern. Vi har abonnemang, dvs köper biljetter till alla säsongens uppsättningar i förväg och sitter på samma platser varje gång (om vi inte måste byta dag). Det kostar inte jättemycket, vi kommer iväg och gör något tillsammans utan barn och det blir av att vi ser på teater. Perfekt, helt enkelt!

Den här gången blev vi serverade Familjen (August: Osage County), ett nyskrivet och prisbelönt stycke av den amerikanske dramatikern Tracy Letts. Den övergripande berättelsen är bekant: En hel familj samlad på ett ställe, i detta fall pga ett försvinnande och småningom en begravning, med omvälvande konflikter och känslor som rullas upp på löpande band i tre och en halv timme. Här finns mycket att både förvånas över och att känna igen. För att inte tala om att man gläds över att ens egen familj är så lugn och fin och normal!

Scenografin är genial med alla rum på scenen samtidigt och det stora dockskåpet på vinden fascinerar mig. Kanske är det meningen att jag ska associera till Ibsens Et dukkehjem, som också handlar om hur kvinnor kämpar med nedärvda (eller kanske snarare inlärda och övertagna) mönster medan männen står mer eller mindre handfallna bredvid. Dessutom är skådespeleriet övertygande och helgjutet - som vanligt. Det är riktiga om än överdrivna människor av kött och blod som lever sitt liv där på scenen.

Kanske har jag sett för mycket Strindberg och annan familjedramatik, men det är en sak i storyn som ändå gnager mig. Jag tycker att det är en roll som hänger i luften, som inte får sin förklaring eller utveckling. Och så är det väldigt sällan i teater där alla andra rollkaraktärer utvecklas. Kanske har jag missat något, eller så är jag inte tillräckligt amerikanskt orienterad, men jag undrar: Varför fick hembiträdet en så framträdande roll i början, när hon aldrig blev människa under spelets gång? Varför är hon med överhuvudtaget, när hon egentligen inte bidrar till handlingen alls eller ens accentuerar frågeställningarna? Och varför i all sin dar är hon indian/ursprungsbefolkning, när detta aldrig blir betydelsebärande utan på sin höjd ger lite lokalfärg?

Är det av samma anledning som alla pjäser under 90-talet hade med en homosexuell roll - för att vara politiskt korrekta snarare än för att låta dem säga något viktigt?

Sammantaget måste dock sägas: De är verkligen duktiga på Östgötateatern! Det är ALLTID värt pengarna - tankeväckande eller roligt eller gripande eller underhållande eller alltihop samtidigt. Och någon gång en bagatell, men då en rätt trevlig sådan.

(Utom en gång för många år sedan med en sängkammarfars med spring ut och in genom dörrar som hette Men säg ingenting till Henry. Skådespelarna gjorde sitt bästa, men varken de eller publiken trodde på det hela. Uppsättningen lades ner efter några få veckor.)

fredag 5 november 2010

Gruppbild

Igår var jag med om att en fotograf fick fjorton personer, inklusive en treåring och en bunt tonåringar, att se naturliga ut på kort samtidigt. Ett mycket imponerande arbete!

(Även om han naturligtvis kommer att klippa och klistra lite för att göra det ännu bättre, eftersom det går nuförtiden.)

Visst tog det ett tag när han byggde upp bilden genom att placera oss på olika sätt, men det kändes inte alls så farligt långt ändå. Inte ens den från början negativt inställda femtonåringen framförde några allvarligt menade protester.

Och visst var han mer än lovligt fånig när det var dags att knäppa bilderna, men eftersom han då huvudsakligen koncentrerade sig på treåringen blev det aldrig pinsamt. Tyckte jag, iallafall.

Trevligt!

Den enda invändningen är att min mor inte alls lät oss syskon betala - som vi nog alla trodde att vi skulle göra. Istället måste vi nu hitta på något annat att ge henne i sjuttioårspresent. (Och jag som trodde att ett problem var löst!)

Ett i-landsproblem? Jo visst. Men det ska ju lösas.