Böcker från "bokcirkellistan" som jag inte har minsta behov av att se filmatiseringen av:
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Ninas resa av Lena Einhorn
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
söndag 31 maj 2009
måndag 25 maj 2009
Nedräkning
Tillbaka i vardagen efter en härlig helg, barnen på sitt håll (kusinerna och farmor i Norrland) och vi vuxna på vårt (körresa och stugan). Riktigt trevligt!
Och nu är det sommar, iallafall några dagar!
Jag räknar ner och stryker punkter på göra-listan, en efter en.
Känns bra.
Och nu är det sommar, iallafall några dagar!
Jag räknar ner och stryker punkter på göra-listan, en efter en.
Känns bra.
onsdag 20 maj 2009
Metaformos
(Nej, det skulle inte stå metamorfos, utan precis vad det står. Läs en gång till!)
Hmm...
Hur bra fungerar de där metaforerna i slutet av förra inlägget egentligen? De är ju för all del hämtade från samma sfär allihop (typ vatten och sjöfart), men...kan en reform ros i land innan den är sjösatt?
Jag kanske skulle ha skrivit "ros i hamn"?
Hmm...
Hur bra fungerar de där metaforerna i slutet av förra inlägget egentligen? De är ju för all del hämtade från samma sfär allihop (typ vatten och sjöfart), men...kan en reform ros i land innan den är sjösatt?
Jag kanske skulle ha skrivit "ros i hamn"?
tisdag 19 maj 2009
Verkar vettigt
Förslaget om den nya gymnasieskolan verkar vettigt, tycker jag. Om näringslivet ställer upp, så att lärlingarna får sina praktikplatser, så kan det nog bli riktigt bra. Och några betygssteg till (A-F) ska vi väl klara utan problem!
12 yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. (Bland annat är humanistiskt och estetiskt tillbaka.) Ett möjligt fjärde år på teknikprogrammet som ger gymnasieingenjörsexamen. Mer yrkesämnen och mindre teori (t.ex. svenska och engelska) på de förstnämnda – och tvärt om på de senare. Eller kanske snarare: Mer teori och mindre valfrihet i form av individuella specialutformade kurser. Hurra!
Yrkesutbildningen uppgraderas, heter det när alla gymnasieutbildningar inte längre blir studieförberedande. Äntligen! Det är fullt rimligt att folk inte ska behöva läsa en massa teori om de inte vill, så länge man har rätt att ångra sig i ett senare läge. Och den rätten ska tydligen lagstadgas. Gott så.
(Läste för övrigt idag om en rapport som talar om att avhoppen från gymnasiet ökade när de tvååriga yrkesprogrammen blev treåriga. Dessutom har andelen av de studerande från dessa program som går vidare till högskolestudier inte ökat. Jag är inte förvånad. Som ett gammalt - politiskt inkorrekt? - djungelordspråk säger: Att alla ska ha samma möjligheter är inte samma sak som att alla i verkligheten har samma förutsättningar eller vill samma saker. Vi är faktiskt olika.)
Gymnasiet ska leda fram till en examen – yrkes- eller högskoleförberedande dito. Kraven höjs, både för att komma in på gymnasiet och för att komma ut med en examnen. In: G i matte, svenska och engelska samt ytterligare nio ämnen (studieförberedande). Yrkes kräver G i samma tre ämnen, men sedan är det inte riktigt bestämnt. Och vad som händer med dem som inte klarar grundskolan återstår att se – individuella programmets öden och eventuella alternativ kommer tydligen efter sommaren.
Sonen kommer att vara första årskullen på det nya gymnasiet som börjar hösten 2011. Om nu reformen ros iland genom lågkonjunktur (Får skolorna tid, dvs pengar, att förbereda detta?) och riksdagsval. (Måtte inte ännu en gymnasiereform kastas över bord innan den ens hunnit sjösättas!)
12 yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. (Bland annat är humanistiskt och estetiskt tillbaka.) Ett möjligt fjärde år på teknikprogrammet som ger gymnasieingenjörsexamen. Mer yrkesämnen och mindre teori (t.ex. svenska och engelska) på de förstnämnda – och tvärt om på de senare. Eller kanske snarare: Mer teori och mindre valfrihet i form av individuella specialutformade kurser. Hurra!
Yrkesutbildningen uppgraderas, heter det när alla gymnasieutbildningar inte längre blir studieförberedande. Äntligen! Det är fullt rimligt att folk inte ska behöva läsa en massa teori om de inte vill, så länge man har rätt att ångra sig i ett senare läge. Och den rätten ska tydligen lagstadgas. Gott så.
(Läste för övrigt idag om en rapport som talar om att avhoppen från gymnasiet ökade när de tvååriga yrkesprogrammen blev treåriga. Dessutom har andelen av de studerande från dessa program som går vidare till högskolestudier inte ökat. Jag är inte förvånad. Som ett gammalt - politiskt inkorrekt? - djungelordspråk säger: Att alla ska ha samma möjligheter är inte samma sak som att alla i verkligheten har samma förutsättningar eller vill samma saker. Vi är faktiskt olika.)
Gymnasiet ska leda fram till en examen – yrkes- eller högskoleförberedande dito. Kraven höjs, både för att komma in på gymnasiet och för att komma ut med en examnen. In: G i matte, svenska och engelska samt ytterligare nio ämnen (studieförberedande). Yrkes kräver G i samma tre ämnen, men sedan är det inte riktigt bestämnt. Och vad som händer med dem som inte klarar grundskolan återstår att se – individuella programmets öden och eventuella alternativ kommer tydligen efter sommaren.
Sonen kommer att vara första årskullen på det nya gymnasiet som börjar hösten 2011. Om nu reformen ros iland genom lågkonjunktur (Får skolorna tid, dvs pengar, att förbereda detta?) och riksdagsval. (Måtte inte ännu en gymnasiereform kastas över bord innan den ens hunnit sjösättas!)
måndag 18 maj 2009
Vårruset?!
Ser att dagarna har gått och att det var ett tag sedan jag skrev något. Det beror på att livet just nu är fullt. (Men det räcker med att dagarna rusar - jag försöker undvika det!)
En extrastämma i områdets samfällighetsförening är avklarad, jag har ägnat mig åt konfirmanderna (det enda kvarvarande jobbet, vilket avslutas i pingsthelgen) samt försökt komma ifatt lite med studierna.
Det sistnämnda är vad huvudfokus ligger på under första halvan av denna vecka. Sedan ska barnen flyga och fara till farmor i Norrland, medan föräldrarna ska på körresa. Men det packandet tänkte jag sköta lite med vänster hand på onsdag...
För övrigt är det jätteskönt att äntligen veta var och när jag ska jobba i sommar, så att vi kan börja planera semestern!
En extrastämma i områdets samfällighetsförening är avklarad, jag har ägnat mig åt konfirmanderna (det enda kvarvarande jobbet, vilket avslutas i pingsthelgen) samt försökt komma ifatt lite med studierna.
Det sistnämnda är vad huvudfokus ligger på under första halvan av denna vecka. Sedan ska barnen flyga och fara till farmor i Norrland, medan föräldrarna ska på körresa. Men det packandet tänkte jag sköta lite med vänster hand på onsdag...
För övrigt är det jätteskönt att äntligen veta var och när jag ska jobba i sommar, så att vi kan börja planera semestern!
tisdag 12 maj 2009
Det finns inga u-länder längre
Min far tipsade mig om ett intressant program som gick på tv i söndags kväll - Roslings värld. Nu har jag sett det.
Hans Rosling är en äldre professor i internationell hälsa som med statistikens hjälp försöker få världen (framför allt västvärlden, kanske) att begripa att världen har förändrats till det bättre. Och att man ska ta reda på fakta för att kunna göra den ännu bättre, istället för att utgå från sina fördomar.
Oerhört medryckande och intressant! Fram till den 4 juni finns programmet att titta på här.
Se det!
Själv ska jag nog kolla in lite föredrag som kan tänkas finnas på Youtube och så också. Eller kanske snarare på hemsidan http://www.gapminder.org/.
Hans Rosling är en äldre professor i internationell hälsa som med statistikens hjälp försöker få världen (framför allt västvärlden, kanske) att begripa att världen har förändrats till det bättre. Och att man ska ta reda på fakta för att kunna göra den ännu bättre, istället för att utgå från sina fördomar.
Oerhört medryckande och intressant! Fram till den 4 juni finns programmet att titta på här.
Se det!
Själv ska jag nog kolla in lite föredrag som kan tänkas finnas på Youtube och så också. Eller kanske snarare på hemsidan http://www.gapminder.org/.
söndag 10 maj 2009
Nyp mig i armen!
Jag har ganska många gånger tålmodigt fått försöka förklara för barnen att det inte alls är så att man tjänar pengar bara för att det står så i annonsen. Man "tjänar" möjligen pengar om man ändå hade tänkt köpa varan ifråga och den sedan är extra billig när man gör det - men inte annars. Och man får ju inte precis några extra pengar i handen då heller.
Tydligen har jag farit med osanning. Igår fick jag nämligen sjuhundra spänn för att jag inte köpte en mobiltelefon.
Så här gick det till:
Till slut har vi insett att äldste sonen behöver ett abonnemang till sin mobiltelefon, istället för det nuvarande kontantkortet. Alltså kollade vi marknaden via nätet, gjorde ett Excelblad som kunde räkna åt oss och diskuterade hur mycket man egentligen måste/behöver ringa och skicka sms. Telias abonnemang Prata på befanns vara det bästa för honom just nu.
Igår hade jag vägarna förbi en Teliabutik och gjorde slag i saken, särskilt lämpligt med tanke på att sonen bara hade tre kronor kvar i mobilen. Jag talade om vad jag ville ha och fortsatte småprata med kvinnan bakom disken medan hon fixade fram ett avtal (som ju jag fick stå för eftersom sonen är minderårig) som jag skrev under. När jag packade ner min kopia för att ge mig iväg utspann sig följande dialog:
- Man brukar ju köpa en telefon också när man tecknar det här abonnemanget...
- Jaa...??? (Kommer det några extra villkor nu, eller vad är det här?)
- ... och då får man ju den billigare, så jag skriver ut ett presentkort på 700 kr till dig här.
- Jaha... (Vad är det hon säger?) Det var värst!
- Det gäller i alla Telias butiker i tio år!
- (Tyst nu, säg inte mer. Bara le och tacka och GÅ innan hon ändrar sig!) Tack så mycket!
Helt osannolikt! På vägen hem nöp jag mig i armen och tittade med jämna mellanrum på presentkortet ifråga. Ja, det står så. (Hoppas hon inte blev hudflängd när kassan skulle räknas ihop.) Aldrig har jag hört talas om något liknande.
Tydligen har jag farit med osanning. Igår fick jag nämligen sjuhundra spänn för att jag inte köpte en mobiltelefon.
Så här gick det till:
Till slut har vi insett att äldste sonen behöver ett abonnemang till sin mobiltelefon, istället för det nuvarande kontantkortet. Alltså kollade vi marknaden via nätet, gjorde ett Excelblad som kunde räkna åt oss och diskuterade hur mycket man egentligen måste/behöver ringa och skicka sms. Telias abonnemang Prata på befanns vara det bästa för honom just nu.
Igår hade jag vägarna förbi en Teliabutik och gjorde slag i saken, särskilt lämpligt med tanke på att sonen bara hade tre kronor kvar i mobilen. Jag talade om vad jag ville ha och fortsatte småprata med kvinnan bakom disken medan hon fixade fram ett avtal (som ju jag fick stå för eftersom sonen är minderårig) som jag skrev under. När jag packade ner min kopia för att ge mig iväg utspann sig följande dialog:
- Man brukar ju köpa en telefon också när man tecknar det här abonnemanget...
- Jaa...??? (Kommer det några extra villkor nu, eller vad är det här?)
- ... och då får man ju den billigare, så jag skriver ut ett presentkort på 700 kr till dig här.
- Jaha... (Vad är det hon säger?) Det var värst!
- Det gäller i alla Telias butiker i tio år!
- (Tyst nu, säg inte mer. Bara le och tacka och GÅ innan hon ändrar sig!) Tack så mycket!
Helt osannolikt! På vägen hem nöp jag mig i armen och tittade med jämna mellanrum på presentkortet ifråga. Ja, det står så. (Hoppas hon inte blev hudflängd när kassan skulle räknas ihop.) Aldrig har jag hört talas om något liknande.
fredag 8 maj 2009
Om språkets vikt
Efter att tittat på äldste sonens idrottsprov blev jag lite förskräckt. Frågorna var knappt begripliga, en del av dem. Och orden "basketbollsboll" och "diskvalifikation" utvecklar knappast elevernas idrottsliga ordförråd på ett sätt som är önskvärt. Det satte med andra ord igång en hel del tankar.
Som lärare är man (och ska man vara) en förebild – mänsklig förebild, vuxen förebild, demokratisk förebild, språklig förebild… På sätt och vis kan man säga att alla vuxna i skola och omsorg, och alla lärare, är svensklärare. Hur de använder språket spelar roll för dem som hör och läser, dvs eleverna. Det är också en del av lärarens uppgift att hjälpa eleverna att lära och använda det språk de behöver i exempelvis matematik, idrott, hemkunskap, historia, fysik osv. Alla skilda delar av livet, alla olika ämnen, har sitt eget fackspråk - och eleverna behöver lära sig använda ord som subtraktion, diskvalificering , matskedsmått, renässans och hållfasthet etc. När man lämnar skolan ska man ju ha utvecklat sin förmåga att använda dessa olika språk i språket, oberoende vilket modersmål man har.
Detta är naturligtvis extra viktigt och svårt för de svenskfödda barn och vuxna som har läs- och skrivsvårigheter samt för dem som har svenska som andraspråk (förstaspråket=modersmålet). Hur bra är det då att lärarna i skolan inte kan svenska så bra? Hur bra är det att deras språk inte är färdigutvecklat och kanske inte ens får fackuttrycken rätt?
Inte så bra, tycker jag. (Även om risken väl är stor att jag skylls för rasist av någon och anklagas för att vara emot det mångkulturella samhället.) Språket är faktiskt ruskigt viktigt! Utvecklingen av svenskan för både förstaspråks- och andraspråksinlärare är en förutsättning för skolframgång – det visar många studier i ämnet. Samtidigt är det naturligtvis jättebra att det finns vuxna andraspråkstalare i skolan också, som kan vara förebilder för exempelvis invandrarbarnen. Som visar alla att man kan vara en bra lärare även med ett annat modersmål.
Det tror jag att den aktuelle idrottsläraren är. Han har sannolikt också en ganska väl utvecklad muntlig förmåga på svenska som räcker ganska bra för uppgiften, men brister ganska kraftigt i skriftlig språkbehärskning. (Vi har inte kommit till bedömningen än i kursen som jag läser just nu - Andraspråksinlärning - men jag tror det ändå.)
Frågan är dock: Hur ska man ställa sig till saken när han och eventuella andra inte är några språkliga förebilder? Ska man inte få jobba i skolan om man inte är duktig på svenska? Hur ska vi isåfall ta vara på dessa lärares kunskaper och erfarenheter, som ju också behövs i den svenska skolan?
Är detta en ekvation som inte går ihop? Nog måste det väl finnas en lösning?!!
Som lärare är man (och ska man vara) en förebild – mänsklig förebild, vuxen förebild, demokratisk förebild, språklig förebild… På sätt och vis kan man säga att alla vuxna i skola och omsorg, och alla lärare, är svensklärare. Hur de använder språket spelar roll för dem som hör och läser, dvs eleverna. Det är också en del av lärarens uppgift att hjälpa eleverna att lära och använda det språk de behöver i exempelvis matematik, idrott, hemkunskap, historia, fysik osv. Alla skilda delar av livet, alla olika ämnen, har sitt eget fackspråk - och eleverna behöver lära sig använda ord som subtraktion, diskvalificering , matskedsmått, renässans och hållfasthet etc. När man lämnar skolan ska man ju ha utvecklat sin förmåga att använda dessa olika språk i språket, oberoende vilket modersmål man har.
Detta är naturligtvis extra viktigt och svårt för de svenskfödda barn och vuxna som har läs- och skrivsvårigheter samt för dem som har svenska som andraspråk (förstaspråket=modersmålet). Hur bra är det då att lärarna i skolan inte kan svenska så bra? Hur bra är det att deras språk inte är färdigutvecklat och kanske inte ens får fackuttrycken rätt?
Inte så bra, tycker jag. (Även om risken väl är stor att jag skylls för rasist av någon och anklagas för att vara emot det mångkulturella samhället.) Språket är faktiskt ruskigt viktigt! Utvecklingen av svenskan för både förstaspråks- och andraspråksinlärare är en förutsättning för skolframgång – det visar många studier i ämnet. Samtidigt är det naturligtvis jättebra att det finns vuxna andraspråkstalare i skolan också, som kan vara förebilder för exempelvis invandrarbarnen. Som visar alla att man kan vara en bra lärare även med ett annat modersmål.
Det tror jag att den aktuelle idrottsläraren är. Han har sannolikt också en ganska väl utvecklad muntlig förmåga på svenska som räcker ganska bra för uppgiften, men brister ganska kraftigt i skriftlig språkbehärskning. (Vi har inte kommit till bedömningen än i kursen som jag läser just nu - Andraspråksinlärning - men jag tror det ändå.)
Frågan är dock: Hur ska man ställa sig till saken när han och eventuella andra inte är några språkliga förebilder? Ska man inte få jobba i skolan om man inte är duktig på svenska? Hur ska vi isåfall ta vara på dessa lärares kunskaper och erfarenheter, som ju också behövs i den svenska skolan?
Är detta en ekvation som inte går ihop? Nog måste det väl finnas en lösning?!!
onsdag 6 maj 2009
Familjeföretaget
Funderar faktiskt allvarligt på att helt enkelt radera allt som stavas med "sjuk" eller "rehab" från mitt CV. Det kommer fortfarande att finnas en tom gapande period, men de kanske frågar först på anställningsintervjun? Istället för att sortera bort det där sjuka fruntimret, menar jag. Henne som tydligen ingen vågar satsa på.
Ska jag ljuga, alltså? Nej, den konsten behärskar jag (tyvärr?) inte! Men man kan ju presentera sanningen på ett annat sätt:
Jo, de senaste åren har jag huvudsakligen ägnat åt att utveckla familjeföretaget. Vi står på tre ben, så det har gått ganska bra trots lågkonjunkturen. Det handlar om Vård och omsorg, Bygg och service samt Personlig utveckling. Som i alla mindre företag får alla prova på att göra allt, men mitt huvudsakliga ansvar har jag alltså på utvecklingsavdelningen.
Vi är två delägare och jag tjänstgör omväxlande som VD och vice VD. Och jag vill gärna komplettera det här med att jobba hos er på deltid!
Ska jag ljuga, alltså? Nej, den konsten behärskar jag (tyvärr?) inte! Men man kan ju presentera sanningen på ett annat sätt:
Jo, de senaste åren har jag huvudsakligen ägnat åt att utveckla familjeföretaget. Vi står på tre ben, så det har gått ganska bra trots lågkonjunkturen. Det handlar om Vård och omsorg, Bygg och service samt Personlig utveckling. Som i alla mindre företag får alla prova på att göra allt, men mitt huvudsakliga ansvar har jag alltså på utvecklingsavdelningen.
Vi är två delägare och jag tjänstgör omväxlande som VD och vice VD. Och jag vill gärna komplettera det här med att jobba hos er på deltid!
söndag 3 maj 2009
Luktar gott
Har haft en härlig helg i den gamla stugan som luktar gott av sommar och upptäckter och farmor. Nu har jag varit där under så många år även i vuxen ålder att doften också betyder familjeledighet och kroppsarbete och fler trevligheter tillsammans.
Ändå kan jag inte beskriva den, lukten. Det finns så besynnerligt få ord för att berätta vad luktsinnet förnimmer. Egentligen är det väldigt konstigt, för vi känner ju igen dem så väl - dofterna, lukterna, stankerna... Vi vet när det luktar hemma, när det luktar fara, när det luktar gott och när det luktar illa. Sonen kan till exempel sniffa på en kvarglömd tröja i hallen och tala om vilken kompis som har glömt den.
Jag får rekommendera en bok som fascinerade mig, inte bara för den surrealistiska och lite otäcka handlingen. Framförallt är det beskrivningen av dofterna som fascinerar. Huvudpersonen har nämligen ett oerhört finjusterat luktsinne. Så prova Patrik Süskinds Parfymen!
Ändå kan jag inte beskriva den, lukten. Det finns så besynnerligt få ord för att berätta vad luktsinnet förnimmer. Egentligen är det väldigt konstigt, för vi känner ju igen dem så väl - dofterna, lukterna, stankerna... Vi vet när det luktar hemma, när det luktar fara, när det luktar gott och när det luktar illa. Sonen kan till exempel sniffa på en kvarglömd tröja i hallen och tala om vilken kompis som har glömt den.
Jag får rekommendera en bok som fascinerade mig, inte bara för den surrealistiska och lite otäcka handlingen. Framförallt är det beskrivningen av dofterna som fascinerar. Huvudpersonen har nämligen ett oerhört finjusterat luktsinne. Så prova Patrik Süskinds Parfymen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)