För en vecka sedan diskuterade bokcirkeln Susan Abulhawas Morgon i Jenin, en dramatisk berättelse om Amals uppväxt och liv som till stora delar utspelas i palestinska flyktingläger och senare i USA. Vi får veta mer om hennes släkt och kan kanske förstå kärleken till jorden och till olivträden. Och till arbetet med allt detta, som de palestinska bönderna saknar i flyktinglägret - precis som de svenska bönderna saknar det i Selma Lagerlöfs Jerusalem.
Jag tyckte om boken. Flera av mina bokcirkelvänner tycker att den är valhänt skriven och irriterande grund, eftersom den försöker täcka precis varenda historisk detalj som är väsentlig i sammanhanget. Jag stördes inte särskilt mycket av det, utan köper den debuterande författarens spelregler. Jag behövde kanske en historiebok ur palestinsk synvinkel - och då står jag ut med lite väl osannolika sammanträffanden, ett bildspråk som emellanåt blir alltför svulstigt och det faktum att jag egentligen inte känner ens Amal efter dessa knappt fyrahundra sidor.
Kanske är det valhäntheten som gör boken läsbar, för egentligen är historien fullkomligt outhärdlig. Den handlar om det meningslösa krigets hemskheter, om vad detta krig gör med människorna (till exempel med de tonåringar som får obegränsad makt över andra människor - och uppmanas att använda sig av den), om hur folk överlever trots allt och hur de lever i glädje och kärlek och sorg även i de vidrigaste förhållanden. Som Grossmans bok och som många andra.
Det är viktigt! Men: Nä. Jag varken skrattade eller grät, men tyckte alltså om boken. Jag har lärt mig lite nytt och fått ytterligare bekräftat att den här konflikten verkligen inte är lättlöst. Och kanske blir nästa bok lite mer djuplodande?
