Nu har det plötsligt gått tio dagar till och julen står för dörren.
Planeringslistorna för våren, som var det mest akuta på nya jobbet, har tagit form och är nu distribuerade till alla berörda. Nu ska jag samla ihop mig och bo in mig och fundera på vad mer som bör och kan göras innan nästa termin drar igång.
Planeringslistorna för julen, som är det mest akuta här hemma, börjar bli överblickbara i takt med att högarna i olika hörn minskar och julklappsidéerna tar form. Jag har gott hopp om hyfsat stressfria helger.
En välsignad julhelg och ett gott nytt år tillönskar jag alla som läser detta - och ganska många till!
söndag 18 december 2011
torsdag 8 december 2011
Decembertorka
Jag mår bra och tycker om mitt liv. Jag har fått jobb för ett tag igen. Men jag är skittrött - och följaktligen tar orden slut ganska fort. Så här blir det inte mycket skrivet.
Eller som jag skrev i en dikt en gång:
Varför torkar orden bort
och försvinner
när jag behöver dem som bäst?
Eller som jag skrev i en dikt en gång:
Varför torkar orden bort
och försvinner
när jag behöver dem som bäst?
lördag 19 november 2011
Tillgången på klassiker
På utvecklingssamtal med yngste sonen häromdagen, fick jag veta att de ska ha tema Klassiker i svenskan snart. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att kolla vad vi egentligen har i bokhyllorna.
Inte för att jag vet precis hur hans svensklärare definierar klassiker, men efter att ha försökt undvika senare halvan av 1900-talet blev resultatet följande:
("Men mamma, hur många böcker har vi egentligen? Vad jag än frågar om, så går ni och hämtar en bok ju. Man kunde tro att det är biblioteket.")
Inte för att jag vet precis hur hans svensklärare definierar klassiker, men efter att ha försökt undvika senare halvan av 1900-talet blev resultatet följande:
Almqvist, Carl Jonas Love: Det går an
Beecher Stowe, Harriet: Onkel Toms stuga
Bergman, Hjalmar: Flickan i frack, Farmor och vår Herre
Brontë, Charlotte: Jane Eyre
Dickens, Charles (Bylock): Oliwer Twist
Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff, En otäck historia
Eddan, den äldre poetiska
Fogelström, Per-Anders: Mina drömmars stad
Homeros: Odysséen
Lagerlöf, Selma: Gösta Berlings saga, Löwensköldska ringen
Martinsson, Harry: Aniara
Marinsson, Moa: Kvinnor och äppleträd
Orwell, Geroge: 1984
Orcy, Baronessan Röda nejlikan
Pyle, Howard (Bylock): Robin Hood
Remarque, Eric Maria: På västfronten intet nytt
Stevenson, R.L. (Bylock): Skattkammarön
Strindberg, August: Röda rummet, Hemsöborna
Söderberg, Hjalmar: Doktor Glas, Martin Bircks ungdom
Tolkien, J.R.R: Bilbo. En hobbits äventyr.
Verne, Jules: Jorden runt på 80 dagar
Voltaire, Francois: Candide
Woolf, Virginia: Ett eget rum, Mot fyren
("Men mamma, hur många böcker har vi egentligen? Vad jag än frågar om, så går ni och hämtar en bok ju. Man kunde tro att det är biblioteket.")
onsdag 9 november 2011
Brydda kvinnor
Det var bokcirkel i söndags. Vi har läst Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor den senaste tiden och skulle nu diskutera den. Boken ger oss tre berättelser, där bara den sista har ett någorlunda tydligt slut som berättar "hur det går". Tre berättelser om lika många kvinnor. Den första och den sista berättas ur Norahs respektive Khadys perspektiv, medan mittenberättelsen ges oss av en svartsjuk och egocentrisk make. (Så i vilken utsträckning den egentligen handlar om Fanta kan verkligen diskuteras!)
- Brydd, jag är brydd!
sa vännen som inte kunde vara med i telefon strax innan. Hon hade femtio sidor kvar, dvs i stort sett hela den sista berättelsen.
Jag med. Dessutom kan jag, efter att ha läst färdigt, inte komma ifrån att jag är besviken också. Och jag var inte ensam. Därför vände vi ut och in på boken och våra läsupplevelser. Vad är det vi har missat? Är det här en berättartradition som vi inte känner? Vad är det för förväntningar som inte uppfylls? Finns det en röd tråd och ett tilltal som vi inte uppfattar?
Hur vi än vände och vred på saken så kom vi inte så långt. Språket är rätt bra, så boken var inte svårläst. Men vad vill hon egentligen säga med alla olika fåglar, med att kvinnornas namn utan rimlig anledning eller mening återfinns i de andras berättelser, med att den kvinnliga styrkan tydligen är så oerhört beroende av män hela tiden? Författaren kastar ut en massa trådar, men gör inte minsta ansats till att hjälpa läsaren att väva ihop dem.
Södergran skriver: "Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken." Att jag är besviken beror nog snarare på att jag hade svårt att finna deras själar, kanske. Det var så mycket prat.
- Brydd, jag är brydd!
sa vännen som inte kunde vara med i telefon strax innan. Hon hade femtio sidor kvar, dvs i stort sett hela den sista berättelsen.
Jag med. Dessutom kan jag, efter att ha läst färdigt, inte komma ifrån att jag är besviken också. Och jag var inte ensam. Därför vände vi ut och in på boken och våra läsupplevelser. Vad är det vi har missat? Är det här en berättartradition som vi inte känner? Vad är det för förväntningar som inte uppfylls? Finns det en röd tråd och ett tilltal som vi inte uppfattar?
Hur vi än vände och vred på saken så kom vi inte så långt. Språket är rätt bra, så boken var inte svårläst. Men vad vill hon egentligen säga med alla olika fåglar, med att kvinnornas namn utan rimlig anledning eller mening återfinns i de andras berättelser, med att den kvinnliga styrkan tydligen är så oerhört beroende av män hela tiden? Författaren kastar ut en massa trådar, men gör inte minsta ansats till att hjälpa läsaren att väva ihop dem.
Södergran skriver: "Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken." Att jag är besviken beror nog snarare på att jag hade svårt att finna deras själar, kanske. Det var så mycket prat.
fredag 4 november 2011
Hösten är vacker...
Hösten är vacker. Jag är inte alltför trött. Projekten står som spön i backen (även om de betalda jobben onekligen inte gör det) så jag behöver inte gå sysslolös. Jag har påbörjat jul- och julklappslistorna, vilket innebär att jag har motat min stress i grind redan nu. Dessutom älskar jag min man och min barn och tycker om att leva samman med dem.
Livet är med andra ord gott. Ändå får jag ingenting skrivet och orkar liksom inte riktigt engagera mig i nåt.
...
Livet är med andra ord gott. Ändå får jag ingenting skrivet och orkar liksom inte riktigt engagera mig i nåt.
...
söndag 16 oktober 2011
Finland har svaret
Jag vet inte riktigt åt vilket håll det är modernt att titta efter förebilder i skolan nuförtiden, men för några år sedan var det Kanada och Nya Zeeland som studerades och studiebesöktes flitigt. Det var och är sannolikt bra. Dock är det ju minst lika intressant vad det är som gör att Finland ligger så bra till i alla möjliga tester, som PISA och allt vad de heter.
Christermagister har hittat en finsk rektors svar på detta, vilket du kan läsa här. Han anger åtta förhållanden som tillsammans ger detta goda resultat - och så vitt jag kan bedöma ser vi i Sverige...nästan inget av dem. (Jo, föralldel, många lärare är välutbildade och andelen behöriga växer.)
Förtroende är annars ordet som jag fastnar på... Förtroende för skolorna och lärarna bör innehas av stat och kommun. Det ni!
Christermagister har hittat en finsk rektors svar på detta, vilket du kan läsa här. Han anger åtta förhållanden som tillsammans ger detta goda resultat - och så vitt jag kan bedöma ser vi i Sverige...nästan inget av dem. (Jo, föralldel, många lärare är välutbildade och andelen behöriga växer.)
Förtroende är annars ordet som jag fastnar på... Förtroende för skolorna och lärarna bör innehas av stat och kommun. Det ni!
tisdag 4 oktober 2011
Vardagsglädje 1
I helgen körde vi bil tvärs över Sverige och tillbaka. Det skulle visst vara sommarväder, men allt vi såg var ogenomtränglig och fuktig dimma som omslöt hela världen. Den lättade kanske lite grann ibland - och vi hade en trevlig helg - men bilkörningen blev ganska jobbig.
Detta gjorde att jag numera till fullo uppskattar dessa fantastiska vita streck som faktiskt pryder de allra flesta av våra vägar. Det finns heldragna eller delade linjer målade överallt - och eftersom de är vita (och kanske för att de har någon slags reflekterande egenskap dessutom?) lyser de i mörkret och dimman. Bäst gillar jag när de finns både i mitten och längs kanten, men det går bra om det bara är kanten också.
Underbart! Så välordnat!
Har du tänkt på det, egentligen?
Detta gjorde att jag numera till fullo uppskattar dessa fantastiska vita streck som faktiskt pryder de allra flesta av våra vägar. Det finns heldragna eller delade linjer målade överallt - och eftersom de är vita (och kanske för att de har någon slags reflekterande egenskap dessutom?) lyser de i mörkret och dimman. Bäst gillar jag när de finns både i mitten och längs kanten, men det går bra om det bara är kanten också.
Underbart! Så välordnat!
Har du tänkt på det, egentligen?
söndag 25 september 2011
Flerdimensionell kulturnatt
Igår var maken och jag på Kulturnatten i Norrköping hela dagen (!). Vi strövade runt och njöt av folkvimlet och allt som hände i varenda gathörn, samt gjorde några nedslag som vi bestämt i förväg när vi skummade det digra programmet.
(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)
Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).
Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!
Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.
Till exempel:
I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.
I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.
På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)
Kort sagt: En dag med många dimensioner!
(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)
Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).
Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!
Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.
Till exempel:
I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.
I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.
På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)
Kort sagt: En dag med många dimensioner!
torsdag 22 september 2011
Auel och Ayla
Jaha. Så kan man sammanfatta min uppfattning av Jean M Auels senaste och sista bok i serien om Ayla: De målade grottornas land. Jag läser faktiskt om hela eller delar av serien emellanåt, om än "på snedden" dvs bara de mer intressanta bitarna, för att det är så fascinerande med nyfikna människor som tillsammans förbättrar sina möjligheter att överleva.
Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.
Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.
Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.
Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.
Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.
Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.
torsdag 8 september 2011
Arbetslös
För att mota tristessen läser jag Dorothy Sayers mellan jobbansökningarna. Utmärkt medicin!
måndag 29 augusti 2011
Kafka på stranden
I sommar har bokcirkeln alltså läst Haruki Murakamis Kafka på stranden, en synnerligen mångfacetterad och mångsidig (572 s) bok. Igår kväll pratade vi om den. Det var ingen av oss som riktigt ville börja med att säga något kort om boken, så där som vi brukar, kanske för att det var svårt att sammanfatta och förenkla allt detta. Istället pratade vi om lite här och lite där.
Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.
Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?
Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.
Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.
Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?
Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.
tisdag 23 augusti 2011
Frustrerad och beredd
Arbetssökande igen. Jag har vänt och vridit på mitt CV och mina personliga brev så många gånger, så just nu är det ingen större idé att göra det igen. Jag är sanning att säga dödligt trött på dem, samtidigt som jag faktiskt tycker att de är ganska bra.
Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.
Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.
(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)
Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!
Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.
Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.
(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)
Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!
onsdag 17 augusti 2011
Sommarläsning VI
Eftersom Combüchen var så tröttsam, flydde jag alltså till andra böcker under läsningens gång. Som ett andningshål, liksom. Huvudsakligen läste jag (om) några av de gamla deckare som står i bokhyllan, som jag brukar när jag behöver vila mig. Den här gången blev det:
Ellis Peters: The Devil´s novice
- småtrevlig och småruskig historia om mord och brutna lojaliteter som Broder Cadfael i benediktinerklostret i Shrewsbury klurigt och människoälskande hanterar med abbotens och sheriffens goda minne.
Maria Lang: Ofärd i huset bor
- märkligt tilltalande berättelse om en otrevlig ihjälgasning som Christer Wijk lyckas lösa, även om han blir allvarligt förälskad i Camilla Martin på kuppen.
Dorothy Sayers: Mördande reklam samt Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben
- underbara böcker om lord Peter Wimsey´s bravader innan Harriet Vane kom in i bilden.
P D James: Slut hennes ögon
- kanske inte den bästa, men däremot den första (och övertygande) mordberättelse då läsaren får möta kriminalkommisarie Adam Dalgliesh.
Dorothy Gillman: Mrs Pollifax tur och retur Kina
- den oslagbara tanten Mrs Pollifax på uppdrag av CIA och i kamp mot ryssarna i en värld med järnridåer.
------
Dessutom tog jag fatt i två pocketböcker som har stått olästa ett bra tag i hyllan:
Lena Andersson: Var det bra så?
- en gräsligt tråkig bok som tydligen skulle ha "en träffsäker drastisk humor som främsta vapen". Men min uppfattning kanske beror på att jag delvis är uppvuxen i en förort. Följaktligen är jag redan helt på det klara med att det inte är invandrarna som är problemet, utan "den underliggande sociala och ekonomiska misären".
Helwena von Zweigbergk: Sånt man bara säger
- Helt okej bok som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Milt och försiktigt hoppingivande slut, även om krocken mellan medelålders moster som vill tänka över sitt liv och fjortonårig problemkille skramlar desto mer.
----------
Och så en Berglin-samling, förstås: Män är från Marstrand, kvinnor från Ven
(Hur länge höll jag på egentligen? Om jag räknar efter kan det inte ha varit mycket mer än två och en halv vecka. Ha! Det börjar ju likna läsorgierna jag ägnade mig åt i 9-12 årsåldern! ;-)
Ellis Peters: The Devil´s novice
- småtrevlig och småruskig historia om mord och brutna lojaliteter som Broder Cadfael i benediktinerklostret i Shrewsbury klurigt och människoälskande hanterar med abbotens och sheriffens goda minne.
Maria Lang: Ofärd i huset bor
- märkligt tilltalande berättelse om en otrevlig ihjälgasning som Christer Wijk lyckas lösa, även om han blir allvarligt förälskad i Camilla Martin på kuppen.
Dorothy Sayers: Mördande reklam samt Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben
- underbara böcker om lord Peter Wimsey´s bravader innan Harriet Vane kom in i bilden.
P D James: Slut hennes ögon
- kanske inte den bästa, men däremot den första (och övertygande) mordberättelse då läsaren får möta kriminalkommisarie Adam Dalgliesh.
Dorothy Gillman: Mrs Pollifax tur och retur Kina
- den oslagbara tanten Mrs Pollifax på uppdrag av CIA och i kamp mot ryssarna i en värld med järnridåer.
------
Dessutom tog jag fatt i två pocketböcker som har stått olästa ett bra tag i hyllan:
Lena Andersson: Var det bra så?
- en gräsligt tråkig bok som tydligen skulle ha "en träffsäker drastisk humor som främsta vapen". Men min uppfattning kanske beror på att jag delvis är uppvuxen i en förort. Följaktligen är jag redan helt på det klara med att det inte är invandrarna som är problemet, utan "den underliggande sociala och ekonomiska misären".
Helwena von Zweigbergk: Sånt man bara säger
- Helt okej bok som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Milt och försiktigt hoppingivande slut, även om krocken mellan medelålders moster som vill tänka över sitt liv och fjortonårig problemkille skramlar desto mer.
----------
Och så en Berglin-samling, förstås: Män är från Marstrand, kvinnor från Ven
(Hur länge höll jag på egentligen? Om jag räknar efter kan det inte ha varit mycket mer än två och en halv vecka. Ha! Det börjar ju likna läsorgierna jag ägnade mig åt i 9-12 årsåldern! ;-)
måndag 15 augusti 2011
Sommarläsning V
Nu är det dags, tänkte jag. Nu ska jag läsa den där tjocka romanen som vi fick i december och som alla lovordar - Spill. En damroman av Sigrid Combüchen. Och så satte jag igång.
Det började bra, med brev från en läsare och tankar från en författare som kallar sig "jag". Samt med en romanberättelse om läsaren ifråga. Med tiden blir det trögare, alltmer invecklade resonemang och allt färre brev till förmån för berättelsen. När jag hade kommit över tvåhundra sidor (som inte ens var halva boken)kändes det mest... tröttsamt (som en vän uttryckte det). För att stå ut sträckläste jag en faslig massa andra böcker mellan varven. Dem ska jag berätta om senare.
Den här boken var ingen höjdare för mig att läsa. Berättelsen om Hedda berör mig inte särdeles, berättaren både uppför och uttrycker sig underligt i jag-delarna och breven från Hedvig/Hedda (som är det enda med fart i) känns mest som en ursäkt för att få börja berättelsen utan att behöva anstränga sig att få till en början. Frågan är vad den verklige författaren Combüchen är ute efter? Och varför jag blir så trött av hennes strävan?
Men en sak gillar jag, även om den inte precis är övertydlig: Att läsaren får se hur berättarens fiktiva berättelse inte nödvändigtvis är identisk med verkligheten, även om den baserar sig på verkliga förhållanden. (Som det brukar heta, men som det INTE står på den här boken.) Här protesterar ju huvudpersonen mot författarens tolkning av hennes liv. En bok kan vara sann på många sätt, utan att det som händer i den har hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle. På samma sätt, fast tvärtom, ger en bok aldrig hela sanningen om vad som hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle - även om den utger sig för det.
Detta är något som jag tycker är viktigt, men som så många verkar ha svårt att förstå eller acceptera - att litteratur är konst och tolkningar av människolivet. Det är också därför som jag ibland fortsätter att läsa en bok som jag inte tycker om eller begriper. Jag hoppas lära mig - eller inse - något annat om detta att vara människa, något annat än det lilla jag redan har förstått.
Det började bra, med brev från en läsare och tankar från en författare som kallar sig "jag". Samt med en romanberättelse om läsaren ifråga. Med tiden blir det trögare, alltmer invecklade resonemang och allt färre brev till förmån för berättelsen. När jag hade kommit över tvåhundra sidor (som inte ens var halva boken)kändes det mest... tröttsamt (som en vän uttryckte det). För att stå ut sträckläste jag en faslig massa andra böcker mellan varven. Dem ska jag berätta om senare.
Den här boken var ingen höjdare för mig att läsa. Berättelsen om Hedda berör mig inte särdeles, berättaren både uppför och uttrycker sig underligt i jag-delarna och breven från Hedvig/Hedda (som är det enda med fart i) känns mest som en ursäkt för att få börja berättelsen utan att behöva anstränga sig att få till en början. Frågan är vad den verklige författaren Combüchen är ute efter? Och varför jag blir så trött av hennes strävan?
Men en sak gillar jag, även om den inte precis är övertydlig: Att läsaren får se hur berättarens fiktiva berättelse inte nödvändigtvis är identisk med verkligheten, även om den baserar sig på verkliga förhållanden. (Som det brukar heta, men som det INTE står på den här boken.) Här protesterar ju huvudpersonen mot författarens tolkning av hennes liv. En bok kan vara sann på många sätt, utan att det som händer i den har hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle. På samma sätt, fast tvärtom, ger en bok aldrig hela sanningen om vad som hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle - även om den utger sig för det.
Detta är något som jag tycker är viktigt, men som så många verkar ha svårt att förstå eller acceptera - att litteratur är konst och tolkningar av människolivet. Det är också därför som jag ibland fortsätter att läsa en bok som jag inte tycker om eller begriper. Jag hoppas lära mig - eller inse - något annat om detta att vara människa, något annat än det lilla jag redan har förstått.
lördag 13 augusti 2011
En nyttig övning i ödmjukhet
Jag har alltid tyckt att det är konstigt att så många människor låter sig luras att lämna ut bankkontonummer till svindlare - och att betala in pengar för saker som de aldrig ser röken av. Det är ju möjligt att de är alltför dumma/troskyldiga/giriga för sitt eget bästa, men det tror jag är en alldeles för enkel förklaring.
Häromdagen dök det upp ett fönster extra på datorskärmen när jag öppnade Internet Explorer. Jag såg det inte förrän jag hade kollat min mail, men då var det fyra minuter kvar att ringa ett Norrköpingsnummer för att få tillgång till den fantastiska vinst som väntade mig. Detta för att jag var den miljonte användaren den veckan.
Jaha, tänkte jag. Säkert! Men varför inte testa och se hur lång tid det tar innan jag ska börja betala för att få ut någon vinst? Sagt och gjort.
Jag ringde och hamnade hos en supertrevlig amerikanska, som tjoade över att jag hade vunnit en resa för 3000 dollar. Superlativen var många och hon småpratade vänligt medan hon berättade om allt som jag och min familj skulle få uppleva. Hon lyckades få reda på (av mig, vare sig jag ville det eller inte, man är ju en social människa och kan inte vara korthuggen hur länge som helst) att jag är gift och har två tonårsgrabbar och att jag äger ett kontokort (inte mer). Hela tiden väntade vi på att datorn skulle komma vidare och visa de väldigt viktiga siffrorna som var mitt kundnummer. Hon behövde också namn och adress, vilket hon fick. (Annars kunde jag ju lika bra ha lagt på luren direkt.) Jag försökte förhålla mig vänlig, men avvaktande.
Efter ungefär en halvtimme (samtalet var gratis, det talade hon om tidigt men det kanske återstår att se) framgick det att de sammanlagt 15 dygn i Florida, Mexico och på Bermudas som jag hade vunnit tillsammans med diverse andra trevligheter - och som jag alleftersom kunde klicka fram på olika flikar som dök upp - tillsammans kostade 3898 dollar. Om man drog av min fantastiska vinst kvarstod bara 898 dollar för mig att betala - förutom då rumsskatten på 15 dollar per natt samt hamnavgiften på 200 dollar per person. (Resan till USA naturligtvis icke att förglömma.) Men jag hade 18 månader på mig (minst) att använda presentkorten och de kunde användas samtidigt eller var för sig. Det var också helt ok om jag ville sälja eller ge bort en del av resan. Så generöst!
Jag började bli ganska trött efter att ha koncentrerat mig så länge på att inte bli lurad att inte säga mer än jag verkligen ville samt att förstå och delta i det kulspruteliknande samtalet. Jag hade också försökt sticka in en fråga om vilka "vi" och "oss" var, men lyckades aldrig få plats med den.
- Menar du att jag ska betala 898 dollar för det här? sa jag. Då fick jag ganska omedelbart en man med förtroendeingivande röst i örat istället. Han förklarade vänligt och övertygande - men utan superlativerna - hur allt fungerade och vad som gällde. Och så fick jag veta att jag snart skulle bli insläppt i någon slags bokningssystem för att jag skulle kunna få mina resedokument.
Jag ville helst bara få slut på det här nu, efter närmare 40 minuter. Men så, i en liten parentes som jag fick fråga om tre gånger för att uppfatta, kom det: De där 898 dollarna skulle betalas idag - NU! När jag talade om att jag inte ville betala dem, invände han förvånat: -Men vill du inte ha den här semestern? - Kanske, sa jag. Men jag har inte 898 dollar att betala för den idag. (Vilket faktiskt råkar vara helt sant, eftersom jag är arbetslös igen och inte har hunnit få någon ersättning från a-kassan än.) Och så talade jag om varför, vilket fick honom att tacka för sig och lägga på luren.
Pust! Det här är djävulskt skickligt. Till och med jag - som inte är särskilt intresserad av långa resor eller av USA och som dessutom redan från början var fullkomligt övertygad om att det var något lurt med saken - kunde stundvis se oss ha det skönt på kryssningen till Bermudas. Trots att jag var helt inställd på att säga så lite som möjligt, tyckte jag att jag av rent sociala skäl var tvungen att säga en hel del. Och trots att jag är ganska hyfsad på engelska blev jag så trött till slut att jag knappt hörde vad de sa - och ville bara få slut på det.
Jag ska aldrig mer tänka ringaktande om människor som blir lurade.
Häromdagen dök det upp ett fönster extra på datorskärmen när jag öppnade Internet Explorer. Jag såg det inte förrän jag hade kollat min mail, men då var det fyra minuter kvar att ringa ett Norrköpingsnummer för att få tillgång till den fantastiska vinst som väntade mig. Detta för att jag var den miljonte användaren den veckan.
Jaha, tänkte jag. Säkert! Men varför inte testa och se hur lång tid det tar innan jag ska börja betala för att få ut någon vinst? Sagt och gjort.
Jag ringde och hamnade hos en supertrevlig amerikanska, som tjoade över att jag hade vunnit en resa för 3000 dollar. Superlativen var många och hon småpratade vänligt medan hon berättade om allt som jag och min familj skulle få uppleva. Hon lyckades få reda på (av mig, vare sig jag ville det eller inte, man är ju en social människa och kan inte vara korthuggen hur länge som helst) att jag är gift och har två tonårsgrabbar och att jag äger ett kontokort (inte mer). Hela tiden väntade vi på att datorn skulle komma vidare och visa de väldigt viktiga siffrorna som var mitt kundnummer. Hon behövde också namn och adress, vilket hon fick. (Annars kunde jag ju lika bra ha lagt på luren direkt.) Jag försökte förhålla mig vänlig, men avvaktande.
Efter ungefär en halvtimme (samtalet var gratis, det talade hon om tidigt men det kanske återstår att se) framgick det att de sammanlagt 15 dygn i Florida, Mexico och på Bermudas som jag hade vunnit tillsammans med diverse andra trevligheter - och som jag alleftersom kunde klicka fram på olika flikar som dök upp - tillsammans kostade 3898 dollar. Om man drog av min fantastiska vinst kvarstod bara 898 dollar för mig att betala - förutom då rumsskatten på 15 dollar per natt samt hamnavgiften på 200 dollar per person. (Resan till USA naturligtvis icke att förglömma.) Men jag hade 18 månader på mig (minst) att använda presentkorten och de kunde användas samtidigt eller var för sig. Det var också helt ok om jag ville sälja eller ge bort en del av resan. Så generöst!
Jag började bli ganska trött efter att ha koncentrerat mig så länge på att inte bli lurad att inte säga mer än jag verkligen ville samt att förstå och delta i det kulspruteliknande samtalet. Jag hade också försökt sticka in en fråga om vilka "vi" och "oss" var, men lyckades aldrig få plats med den.
- Menar du att jag ska betala 898 dollar för det här? sa jag. Då fick jag ganska omedelbart en man med förtroendeingivande röst i örat istället. Han förklarade vänligt och övertygande - men utan superlativerna - hur allt fungerade och vad som gällde. Och så fick jag veta att jag snart skulle bli insläppt i någon slags bokningssystem för att jag skulle kunna få mina resedokument.
Jag ville helst bara få slut på det här nu, efter närmare 40 minuter. Men så, i en liten parentes som jag fick fråga om tre gånger för att uppfatta, kom det: De där 898 dollarna skulle betalas idag - NU! När jag talade om att jag inte ville betala dem, invände han förvånat: -Men vill du inte ha den här semestern? - Kanske, sa jag. Men jag har inte 898 dollar att betala för den idag. (Vilket faktiskt råkar vara helt sant, eftersom jag är arbetslös igen och inte har hunnit få någon ersättning från a-kassan än.) Och så talade jag om varför, vilket fick honom att tacka för sig och lägga på luren.
Pust! Det här är djävulskt skickligt. Till och med jag - som inte är särskilt intresserad av långa resor eller av USA och som dessutom redan från början var fullkomligt övertygad om att det var något lurt med saken - kunde stundvis se oss ha det skönt på kryssningen till Bermudas. Trots att jag var helt inställd på att säga så lite som möjligt, tyckte jag att jag av rent sociala skäl var tvungen att säga en hel del. Och trots att jag är ganska hyfsad på engelska blev jag så trött till slut att jag knappt hörde vad de sa - och ville bara få slut på det.
Jag ska aldrig mer tänka ringaktande om människor som blir lurade.
torsdag 11 augusti 2011
Sommarläsning IV
Jag hittade en oläst pocket i bokhyllan, som jag därefter ägnade mig åt utan att läsa flera böcker på en gång. Den var snabbläst - och det var det jag var ute efter.
Av Carin Hjulströms Finns inte på kartan fick jag dessutom en trevlig läsupplevelse! Det är en lättläst och läsvärd utvecklingsroman som övertygar utan stora åthävor. Och som lämnar en del tankar kvar att tänka dessutom.
Läs den! Själv ska jag snarast gå till biblioteket och låna det hon har skrivit efter denna debut.
Av Carin Hjulströms Finns inte på kartan fick jag dessutom en trevlig läsupplevelse! Det är en lättläst och läsvärd utvecklingsroman som övertygar utan stora åthävor. Och som lämnar en del tankar kvar att tänka dessutom.
Läs den! Själv ska jag snarast gå till biblioteket och låna det hon har skrivit efter denna debut.
söndag 7 augusti 2011
Sommarläsning III
Som jag nämnde i förra inlägget gillar jag att ha flera böcker på gång samtidigt. Då kan man alltid anpassa läsningen efter humör och koncentrationsförmåga. Min fortsatta sommarläsning blev därför tredelad.
Till frukost läste jag ett kapitel eller två i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen? som Lärarnas Riksförbund har givit ut (red Christer Isaksson). Det var intressant och givande läsning, som kastar ljus över mycket jag har upplevt och funderat över. Och en del som jag inte tänkt på alls, dessutom. Såklart. Läsvärt!
(Några av funderingarna formuleras på baksidan så här: "Skulle skolan bli bättre om den på nytt blev statlig? Har bristerna i dagens skola och elevernas internationellt sett sjunkande kunskapsnivå andra orsaker - och även andra lösningar - än de som har att göra med kommunaliseringen? Vad har friskolorna betytt för skolväsendet och hur har deras framväxt påverkat den kommunala skolan?")
På kvällarna i mitten av juli läste jag Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hade, sanning att säga, inte särskilt höga förväntningar - och blev positivt överraskad! Krönikorna var välskrivna, småroliga och kändes äkta. Den avslutande bloggdelen kan man dock vara utan. Det blev en tjatig och ofokuserad repris, bara.
Däremellan läste jag Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA, en spännande titel på en bok som verkligen ger associationer. Jag brukar gilla att läsa Malmsten i små doser och njuta av underfundigheten, så jag tänkte att den skulle passa i den här blandningen, men den här boken tog inte tag i mig. Jag hade svårt att skilja personerna som pratar högt ifrån varandra - och blev irriterad över att deras berättelser var tvådelade. Tycker inte att det fyllde någon funktion. Varför inte hela noveller om en person i taget? Kanske var det mitt eget fel med det här läsupplägget, men jag kunde inte se annat än att visst kan hon skriva och visst är det ganska skarpt ibland. Punkt.
Till frukost läste jag ett kapitel eller två i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen? som Lärarnas Riksförbund har givit ut (red Christer Isaksson). Det var intressant och givande läsning, som kastar ljus över mycket jag har upplevt och funderat över. Och en del som jag inte tänkt på alls, dessutom. Såklart. Läsvärt!
(Några av funderingarna formuleras på baksidan så här: "Skulle skolan bli bättre om den på nytt blev statlig? Har bristerna i dagens skola och elevernas internationellt sett sjunkande kunskapsnivå andra orsaker - och även andra lösningar - än de som har att göra med kommunaliseringen? Vad har friskolorna betytt för skolväsendet och hur har deras framväxt påverkat den kommunala skolan?")
På kvällarna i mitten av juli läste jag Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hade, sanning att säga, inte särskilt höga förväntningar - och blev positivt överraskad! Krönikorna var välskrivna, småroliga och kändes äkta. Den avslutande bloggdelen kan man dock vara utan. Det blev en tjatig och ofokuserad repris, bara.
Däremellan läste jag Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA, en spännande titel på en bok som verkligen ger associationer. Jag brukar gilla att läsa Malmsten i små doser och njuta av underfundigheten, så jag tänkte att den skulle passa i den här blandningen, men den här boken tog inte tag i mig. Jag hade svårt att skilja personerna som pratar högt ifrån varandra - och blev irriterad över att deras berättelser var tvådelade. Tycker inte att det fyllde någon funktion. Varför inte hela noveller om en person i taget? Kanske var det mitt eget fel med det här läsupplägget, men jag kunde inte se annat än att visst kan hon skriva och visst är det ganska skarpt ibland. Punkt.
fredag 5 augusti 2011
Sommarläsning II
Om vi nu ska ta det här i kronologisk ordning - och någon slags ordning ska man ju ha - så började jag min ledighet med att läsa två böcker parallellt. Jag brukar göra så när jag känner mig ledig, för att kunna läsa det som passar bäst för stunden. Det är alltid läge att läsa, men det är inte allt som är lägligt att läsa alla gånger.
Den ena boken jag läste i var bokcirkelboken av Murakami, som jag ska skriva mer om när vi haft vår träff senare i augusti. Den andra boken, mer för avslappning, var Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist. Den var faktiskt inte alls lika bra som den enda jag har läst förut (se inlägget om Sirila gentlemän sökes), men den var trevlig och smårolig och författarens förmåga att levandegöra med detaljer syntes även här.
Så det var en bra blandning!
Den ena boken jag läste i var bokcirkelboken av Murakami, som jag ska skriva mer om när vi haft vår träff senare i augusti. Den andra boken, mer för avslappning, var Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist. Den var faktiskt inte alls lika bra som den enda jag har läst förut (se inlägget om Sirila gentlemän sökes), men den var trevlig och smårolig och författarens förmåga att levandegöra med detaljer syntes även här.
Så det var en bra blandning!
måndag 1 augusti 2011
Sommarläsning I
Nu har jag varit på arbetsförmedlingen och talat om att jag är arbetssökande. Trots att det är både den första dagen i veckan och den första dagen i månaden, gick det snabbt och geschvint för att vara denna myndighet: bara 40 minuter. Tack för det!
Och eftersom jag hade tagit med mig dagens Östgöta Correspondenten, så gick det ingen nöd på mig.
Under de tre veckorna i stugan hade vi i och för sig ingen tidning, utan gjorde uppehåll i prenumerationen, men första och sista semesterveckan har det varit härligt att skrota runt med tidningen på förmiddagen! Därför kan tidningen definitivt klassas som sommarläsning.
Och eftersom jag hade tagit med mig dagens Östgöta Correspondenten, så gick det ingen nöd på mig.
Under de tre veckorna i stugan hade vi i och för sig ingen tidning, utan gjorde uppehåll i prenumerationen, men första och sista semesterveckan har det varit härligt att skrota runt med tidningen på förmiddagen! Därför kan tidningen definitivt klassas som sommarläsning.
onsdag 27 juli 2011
Med ett emaljerat handfat i tvättbersån
Jag har inte duschat på de tre veckor vi tillbringat i sommarstugan, eftersom vi inte har någon dusch där. Jag har dock dagligen tvättat mig i ansiktet, under armarna och i stjärten i ett handfat utomhus samt badat i havet emellanåt. Dessutom har jag tvättat håret under en försiktigt vattenstril när behovet varit påkallat och vädret så tillåtit. Och jag har känt mig fullt tillräckligt ren.
Jag har dock förstått att det finns folk som tycker att ovanstående är äckligt och ohygieniskt. Jag insåg det för ett tag sedan när en god vän, som är undersköterska i hemsjukvården, berättade ungefär följande från sin jobbarvardag:
- Vi har ett par som inte har duschat på de nio år som vi haft hand om dem. Många av mina arbetskamrater tycker att det är förfärligt, trots att de inte luktar illa eller ser sjaskiga ut, men snälla nån... Dessa människor har ju inte duschat tidigare i sitt liv, varför ska de behöva börja nu när de är gamla?
En intressant fundering med anledning av historiens gång och teknikens utveckling. Även våra ideal och vanor förändras. Undrar hur många gånger om dagen man kommer vilja duscha mig när jag blir gammal? Och hur väsentligt jag kommer tycka att det är?
Jag har dock förstått att det finns folk som tycker att ovanstående är äckligt och ohygieniskt. Jag insåg det för ett tag sedan när en god vän, som är undersköterska i hemsjukvården, berättade ungefär följande från sin jobbarvardag:
- Vi har ett par som inte har duschat på de nio år som vi haft hand om dem. Många av mina arbetskamrater tycker att det är förfärligt, trots att de inte luktar illa eller ser sjaskiga ut, men snälla nån... Dessa människor har ju inte duschat tidigare i sitt liv, varför ska de behöva börja nu när de är gamla?
En intressant fundering med anledning av historiens gång och teknikens utveckling. Även våra ideal och vanor förändras. Undrar hur många gånger om dagen man kommer vilja duscha mig när jag blir gammal? Och hur väsentligt jag kommer tycka att det är?
fredag 1 juli 2011
Sommarledig
Sommarlov. Det känns faktiskt som om jag har sommarlov! Jag känner mig härligt ledig och njuter av att bara gå omkring och skrota - ta ett handtag här och där, läsa ett kapitel i en bok då och då.
Framtiden kommer, och då är jag arbetslös, men jag ska försöka vänta med att oroa mig tills den är här. Nu ska jag har sommarlov. Because I´m worth it!
Framtiden kommer, och då är jag arbetslös, men jag ska försöka vänta med att oroa mig tills den är här. Nu ska jag har sommarlov. Because I´m worth it!
fredag 17 juni 2011
Hemligheten
Härom söndagen diskuterade bokcirkeln Phillippe Grimberts bok Hemligheten. Historien är självbiografisk och berättarrösten ger den lille pojkens tankar skildrade av den vuxne mannen. Personerna är med andra ord pappfigurer snarare än människor. Läsaren blir påmind om att mer än halva Frankrike var ockuperat av tyskarna under andra världskriget och att antisemitismen frodades utan alltför stort motstånd även här. Berättelsen är stundtals upprörande och tragisk. Språket är mestadels njutbart och poetiskt.
Men så värst berörd blev jag ändå inte. Det fanns heller inte så mycket att prata om, faktiskt. När vi funderade på varför det inte fanns, blev förslagen att det är svårt att diskutera personer utan djup och att vi inte har någon fransk kollektiv skam att bearbeta. Det vi ändå sa handlade om berättarröstens trovärdighet, dvs om ett så pass litet barn verkligen kan tänka och känna så här eller om det till största delen är en mer eller mindre medveten efterhandskonstruktion av författaren.
Så jag blev alltså inte begeistrad nu heller. Tråkigt!
Men så värst berörd blev jag ändå inte. Det fanns heller inte så mycket att prata om, faktiskt. När vi funderade på varför det inte fanns, blev förslagen att det är svårt att diskutera personer utan djup och att vi inte har någon fransk kollektiv skam att bearbeta. Det vi ändå sa handlade om berättarröstens trovärdighet, dvs om ett så pass litet barn verkligen kan tänka och känna så här eller om det till största delen är en mer eller mindre medveten efterhandskonstruktion av författaren.
Så jag blev alltså inte begeistrad nu heller. Tråkigt!
måndag 16 maj 2011
Vad jag älskade
För någon vecka sedan eller två diskuterade vi Siri Hustveds Vad jag älskade i bokcirkeln. Det är en tjock roman som utspelar sig huvudsakligen i New York under flera decennier. Boken är välskriven och oerhört mångsidig, så det fanns mycket att prata om. Särskilt spännande tyckte jag det var med alla beskrivningar av konstverk, att få se en konstform (bildkonsten) speglad i en annan (ordkonsten).
För övrigt blev jag aldrig gripen av boken, även om jag emellanåt blev illa berörd. Jag har ingen som helst lust att läsa om den - som en av mina bokcirkelsystrar just hade gjort - men å andra sidan kanske jag provar på någon annan bok av samma författare. Den här var... mycket, men nästan obegripligt för mycket.
Vi var dock bara två som inte var odelat förtjusta, det måste jag ju medge. Faktum är att alla de andra var mer eller mindre begeistrade: "Det här är den bästa bok jag någonsin läst!" Och rent teoretisk kunde - och kan - jag ju hålla med om att mycket var bra, intressant och spännande. Men som sagt: Jag kände inte av det under själva läsakten.
Detta är en av de stora hemligheterna med litteratur, tycker jag. Precis som man kan uppfatta människor och händelser så totalt olika, så kan man tycka oerhört olika om böcker. Fast man lika ofta är rörande överens. Det är berikande!
För övrigt blev jag aldrig gripen av boken, även om jag emellanåt blev illa berörd. Jag har ingen som helst lust att läsa om den - som en av mina bokcirkelsystrar just hade gjort - men å andra sidan kanske jag provar på någon annan bok av samma författare. Den här var... mycket, men nästan obegripligt för mycket.
Vi var dock bara två som inte var odelat förtjusta, det måste jag ju medge. Faktum är att alla de andra var mer eller mindre begeistrade: "Det här är den bästa bok jag någonsin läst!" Och rent teoretisk kunde - och kan - jag ju hålla med om att mycket var bra, intressant och spännande. Men som sagt: Jag kände inte av det under själva läsakten.
Detta är en av de stora hemligheterna med litteratur, tycker jag. Precis som man kan uppfatta människor och händelser så totalt olika, så kan man tycka oerhört olika om böcker. Fast man lika ofta är rörande överens. Det är berikande!
måndag 9 maj 2011
Du nya, sköna värld!
Lärarlegitimationen ska jag väl se till att få ut så snart som möjligt efter den 1 augusti. Det låter ju väldigt bra, men sanning att säga förstår jag inte riktigt hur den lappen i sig själv ska kunna höja lärarnas status. Särskilt inte som lönen är så usel och diskussionen alltför ofta handlar om lön efter prestation. Jag menar: Det är ju sådana jobb vårt samhäller betraktar som skitjobb - när man får betalt efter vad kunden tar åt sig/köper snarare än efter vilket arbete man lägger ner.
Men det kanske är framtidens melodi...
- Ge lärarna lön efter hur många elever som blir godkända!
- Ge universitet och skolor pengar/bidrag i direkt proportion till hur många som blir godkända!
- Ge läkarna lägre lön när patienter dör eller blir sjukare, då har de ju inte gjort något bra jobb!
- Ge advokaterna lön endast då någon blir frikänd!
- Ge bilprovarna lön efter hur många bilar de släpper igenom besiktningen utan prick!
Och samhället blir säkert, tryggt, jämställt och rättvist med plats för oss alla.
Eller?
Har du dyslexi, svenska som andraspråk, cancer, behov av palliativ vård, skenet emot dig pga ras eller kön eller sexuell läggning, lust att överleva i trafiken? Då är det nog inte ens någon idé att försöka i denna nya, sköna värld!
Men det kanske är framtidens melodi...
- Ge lärarna lön efter hur många elever som blir godkända!
- Ge universitet och skolor pengar/bidrag i direkt proportion till hur många som blir godkända!
- Ge läkarna lägre lön när patienter dör eller blir sjukare, då har de ju inte gjort något bra jobb!
- Ge advokaterna lön endast då någon blir frikänd!
- Ge bilprovarna lön efter hur många bilar de släpper igenom besiktningen utan prick!
Och samhället blir säkert, tryggt, jämställt och rättvist med plats för oss alla.
Eller?
Har du dyslexi, svenska som andraspråk, cancer, behov av palliativ vård, skenet emot dig pga ras eller kön eller sexuell läggning, lust att överleva i trafiken? Då är det nog inte ens någon idé att försöka i denna nya, sköna värld!
torsdag 21 april 2011
Vårvardag
Det är verkligen vår!
Som vanligt hinner jag inte se några musöron på björken innan den har slagit ut - och rosorna är inte nedklippta än. Men vad gör det? Det går att göra imorgon också.
Tog en cykelpromenad med större delen av familjen, vilket inbegrep försiktigt kryssande på skogsstig. Vitsippshavet mellan trädstammarna gjorde mig riktigt lycklig, trots att sonen till slut sa: Vad letar vi efter egentligen?
Inget. Vi bara upptäcker lite tillsammans. Och det är stort i sin vardaglighet.
Som vanligt hinner jag inte se några musöron på björken innan den har slagit ut - och rosorna är inte nedklippta än. Men vad gör det? Det går att göra imorgon också.
Tog en cykelpromenad med större delen av familjen, vilket inbegrep försiktigt kryssande på skogsstig. Vitsippshavet mellan trädstammarna gjorde mig riktigt lycklig, trots att sonen till slut sa: Vad letar vi efter egentligen?
Inget. Vi bara upptäcker lite tillsammans. Och det är stort i sin vardaglighet.
torsdag 24 mars 2011
Alakoski
Till i söndags läste jag färdigt Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski. Boken var inte svårläst, men det tog ändå ett tag att ta sig igenom den. Språket, huvudsakligen en inre monolog blandad med minnen av dialoger och händelser, var intressant och vitalt. Ungefär de två sakerna var vi överens om i bokcirkeln. Sedan skiljde det sig kring huruvida vi uppskattade boken eller inte.
Alla var vi dock överens om att det var intressant att få del av denna verklighet, den anhöriges/medberoendes verklighet, som ligger så långt från vår egen. Detta resulterade i ett mycket givande samtal kring familjens betydelse för oss människor och våra liv. Tack för det vänner!
Titeln? Den är hämtad ur ett avsnitt ganska sent i boken då berättaren Annis dotter Jenna ritar en teckning till sin morbror i skolan. Det är intressant att bokens titel kommer av en sådan till synes liten och obetydlig detalj. Därför funderar jag fortfarande på dels om situationen (att "komma ut" i skolan med vilken slags person Sami är) nog är större än vad jag riktigt insåg när jag läste boken och dels om inte "fengelset" kanske kan symbolisera något mer - typ hela livet som medberoende...
Mmm. Intressant är det iallafall.
Alla var vi dock överens om att det var intressant att få del av denna verklighet, den anhöriges/medberoendes verklighet, som ligger så långt från vår egen. Detta resulterade i ett mycket givande samtal kring familjens betydelse för oss människor och våra liv. Tack för det vänner!
Titeln? Den är hämtad ur ett avsnitt ganska sent i boken då berättaren Annis dotter Jenna ritar en teckning till sin morbror i skolan. Det är intressant att bokens titel kommer av en sådan till synes liten och obetydlig detalj. Därför funderar jag fortfarande på dels om situationen (att "komma ut" i skolan med vilken slags person Sami är) nog är större än vad jag riktigt insåg när jag läste boken och dels om inte "fengelset" kanske kan symbolisera något mer - typ hela livet som medberoende...
Mmm. Intressant är det iallafall.
torsdag 17 mars 2011
Inte mycket, men bra
Jag tycker om att gå till jobbet varje dag. Det är trevligt!
Men jag är ganska trött och orkar inte formulera mig särskilt mycket här.
Men jag är ganska trött och orkar inte formulera mig särskilt mycket här.
söndag 6 mars 2011
Ofokuserad
Känner att jag vill skriva något, det var ju länge sen sist. Men om vad? Det finns kanske några alternativ:
Klass 9A på tv, som jag tittar på med skräckblandad förtjusning. För det mesta.
En lovsång till Gud och till körsången, som får mig att må så bra.
Vädret och uteprojekt som äppelträdet jag beskar igår.
Glutenfri-lådan jag fyllt i frysen, för att sonens nya kompis också ska kunna få fika.
Mitt trevliga jobb, som får mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv.
Men jag orkar inte riktigt fokusera, så det blir inte mer än så här.
Klass 9A på tv, som jag tittar på med skräckblandad förtjusning. För det mesta.
En lovsång till Gud och till körsången, som får mig att må så bra.
Vädret och uteprojekt som äppelträdet jag beskar igår.
Glutenfri-lådan jag fyllt i frysen, för att sonens nya kompis också ska kunna få fika.
Mitt trevliga jobb, som får mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv.
Men jag orkar inte riktigt fokusera, så det blir inte mer än så här.
fredag 25 februari 2011
Kompledig
Har tagit två dagar komp.ledigt så här i slutet på sportlovsveckan. Gårdagen använde jag till att hjälpa mamma röja lite.
- Borde du inte vara hemma och leka med dina barn?
- Jo, kanske det. Men å andra sidan är de inte så intresserade av att leka med mig.
Idag har jag iallafall spelat lite pingis med yngste sonen. Dessutom ska jag boka en bowlingtid för hela familjen i helgen. (Vadå? Vintersporter? Dem kan man ju se på tv! ;)
Dessutom borde jag röja lite härhemma, men vi får väl se vad jag orkar. Jag har iallafall allvarliga planer på att köra undan en hel massa insamlingar som svämmar över alla breddar. Och att sätta igång en tvättmaskin - innan jag får läsa lite och kanske sy lite till. För egentligen har jag ju redan jobbat de här timmarna och ska vara ledig. ju.
- Borde du inte vara hemma och leka med dina barn?
- Jo, kanske det. Men å andra sidan är de inte så intresserade av att leka med mig.
Idag har jag iallafall spelat lite pingis med yngste sonen. Dessutom ska jag boka en bowlingtid för hela familjen i helgen. (Vadå? Vintersporter? Dem kan man ju se på tv! ;)
Dessutom borde jag röja lite härhemma, men vi får väl se vad jag orkar. Jag har iallafall allvarliga planer på att köra undan en hel massa insamlingar som svämmar över alla breddar. Och att sätta igång en tvättmaskin - innan jag får läsa lite och kanske sy lite till. För egentligen har jag ju redan jobbat de här timmarna och ska vara ledig. ju.
torsdag 17 februari 2011
Med små, små steg på väg...vart?
Kan inte låta bli att tipsa om det senaste inlägget i Flumpebloggen.
http://flumpedagog.wordpress.com/2011/02/17/inte-besvarliga-manniskor/#comment-893
Min kommentar:
Nu börjar det brännas! DETTA är samvetsfrågor för vårt samhälle och för vår skola.
http://flumpedagog.wordpress.com/2011/02/17/inte-besvarliga-manniskor/#comment-893
Min kommentar:
Nu börjar det brännas! DETTA är samvetsfrågor för vårt samhälle och för vår skola.
söndag 13 februari 2011
Gymnasieval
Så där!
Efter att ha pluggat på allt om det nya gymnasium som ska sjösättas i höst, talat och talat med femtonåringen om hur det är tänkt att vara och hur det kan bli, besökt en massa öppet hus-tillställningar, peppat och tagit fram intagningsstatistik, legat lågt ett tag och tjafsat om skolan här och nu istället... så har äldste sonen till slut loggat in på gymnasiestudera.nu och gjort sina val.
Ett yrkesprogram i första hand. Ett studieförberedande i andra, på samma skola som han går i nu. Samma yrkesprogram, men på en annan skola, i tredje.
Det blir nog bra.
Nu är det bara att hänga i så att nian blir vad den ska också. Till exempel med alla dessa nationella prov de ska skriva. Måtte sugen inte tappas alltför ofta!
Efter att ha pluggat på allt om det nya gymnasium som ska sjösättas i höst, talat och talat med femtonåringen om hur det är tänkt att vara och hur det kan bli, besökt en massa öppet hus-tillställningar, peppat och tagit fram intagningsstatistik, legat lågt ett tag och tjafsat om skolan här och nu istället... så har äldste sonen till slut loggat in på gymnasiestudera.nu och gjort sina val.
Ett yrkesprogram i första hand. Ett studieförberedande i andra, på samma skola som han går i nu. Samma yrkesprogram, men på en annan skola, i tredje.
Det blir nog bra.
Nu är det bara att hänga i så att nian blir vad den ska också. Till exempel med alla dessa nationella prov de ska skriva. Måtte sugen inte tappas alltför ofta!
måndag 7 februari 2011
Kontroll eller begränsning?
Vi börjar tröttna på att tjata om att stänga av datorn. Periodvis fungerar det riktigt bra, periodvis sämre. Det börjar nog också bli dags att införa ytterligare restriktioner (läs tidsbegränsningar) igen. Därför har jag letat efter sådana användbara program ett tag - och här följer en genomgång av vad jag hittat hittills.
Det som heter Föräldrakontroll i Windows (finns på Kontrollpanelen/Användarkonton, åtminstone för Vista och 2007) verkar vara ett enklare och troligen väl fungerande begränsningsprogram. Om det bara är föräldrarna som har administratörskonton och barnen har standardkonton... Men eftersom våra barn är administratörer på sina egna datorer (för att vi ska slippa ladda ner det de vill ha OCH för att de ska kunna spela de onlinespel de vill spela), så fungerar inte det för oss.
Det finns också något som heter speltid.com, som kostar några hundralappar. Det verkar väldigt, väldigt enkelt (med BARA just en sådan tidsbegränsning samt ramtid) MEN hemsidan ger väldigt dåligt med information om hur det fungerar för övrigt. Inte heller när man laddar ner en testversion får man reda på så mycket. Så det har vi skippat.
ENUFF ska däremot vara mycket bra, enligt goda vänner som använt det på en äldre tonåring. Det verkar riktigt heltäckande och kostar också några hundralappar att använda, men när jag försöker ladda ner en testversion så protesterar vårt virusprogram (Avast!). Så det får också vara till vidare.
Vi letar vidare och ska i veckan testa ett gratisprogram som heter k9webprotection. Där är lösenordet fristående från de olika kontona, men å andra sidan gäller den begränsning man ställer in tydligen hela datorn. Det kan nog funka för oss, eftersom barnen har egna datorer. Tyvärr kan man bara ställa in klockslag - om än väldigt noga och olika på olika dagar - och inte sätta en tidsbegränsning inom en viss tidram. Det skulle vara bekvämt, eftersom inte ens alla tisdagar alltid ser likadana ut.
Vi får väl se hur det går!
P.S.
Eftersom vi för närvarande inte är intresserade av att vare sig kontrollera eller begränsa VAD barnen gör på nätet (föralldel, porr- och drogfiltret kan få sitta kvar!), utan bara HUR LÄNGE, har jag dock inte så mycket att säga om den förstnämnda sidan av saken. D.S.
Det som heter Föräldrakontroll i Windows (finns på Kontrollpanelen/Användarkonton, åtminstone för Vista och 2007) verkar vara ett enklare och troligen väl fungerande begränsningsprogram. Om det bara är föräldrarna som har administratörskonton och barnen har standardkonton... Men eftersom våra barn är administratörer på sina egna datorer (för att vi ska slippa ladda ner det de vill ha OCH för att de ska kunna spela de onlinespel de vill spela), så fungerar inte det för oss.
Det finns också något som heter speltid.com, som kostar några hundralappar. Det verkar väldigt, väldigt enkelt (med BARA just en sådan tidsbegränsning samt ramtid) MEN hemsidan ger väldigt dåligt med information om hur det fungerar för övrigt. Inte heller när man laddar ner en testversion får man reda på så mycket. Så det har vi skippat.
ENUFF ska däremot vara mycket bra, enligt goda vänner som använt det på en äldre tonåring. Det verkar riktigt heltäckande och kostar också några hundralappar att använda, men när jag försöker ladda ner en testversion så protesterar vårt virusprogram (Avast!). Så det får också vara till vidare.
Vi letar vidare och ska i veckan testa ett gratisprogram som heter k9webprotection. Där är lösenordet fristående från de olika kontona, men å andra sidan gäller den begränsning man ställer in tydligen hela datorn. Det kan nog funka för oss, eftersom barnen har egna datorer. Tyvärr kan man bara ställa in klockslag - om än väldigt noga och olika på olika dagar - och inte sätta en tidsbegränsning inom en viss tidram. Det skulle vara bekvämt, eftersom inte ens alla tisdagar alltid ser likadana ut.
Vi får väl se hur det går!
P.S.
Eftersom vi för närvarande inte är intresserade av att vare sig kontrollera eller begränsa VAD barnen gör på nätet (föralldel, porr- och drogfiltret kan få sitta kvar!), utan bara HUR LÄNGE, har jag dock inte så mycket att säga om den förstnämnda sidan av saken. D.S.
lördag 5 februari 2011
Sirila gentlemän och gamla människor
Oh, vad jag tycker om när folk gör nya ord! Och när de finns med i titeln på en bok - Sirila gentelmän sökes av Karin Brunk Holmqvist - är det naturligtvis ännu roligare. Vad kan "sirila" tänkas betyda? Virila? Servila? Senila? De äldre damerna i boken skriver ordet i en kontaktannons, men författaren har ju hittat på det, så det blir en extra dimension till det hela.
Vi läste alltså boken till bokcirkeln i söndags. (Den gick för övrigt av stapeln i vårt nya mysiga vardagsrum i källaren - och de tre röda sofforna gick åt!) Vi var helt överens om att det egentligen inte fanns så mycket att säga om själva boken, mer än att författaren är duktig på att beskriva ting och miljöer. Berättelsen är ganska rolig och underhållande, ibland lite underfundig, men också relativt menlös med enkla lösningar och platta karaktärer. Å andra sidan är väl författarens avsikt heller inte annan än att roa... Jag kommer att läsa fler titlar när jag behöver vila och bli lite underhållen.
Eftersom boken handlar om två damer i 80-årsåldern kom vi dock att diskutera skildringar av gamla människor. Är det brist på dem? Eller finns de även om vi inte kunde komma på några? (Ibland tänker man ju faktiskt inte på hur gammal en karaktär är för att man koncentrerar sig mer på själva människan, liksom.) Hos Astrid Lindgren och andra barnboksförfattare finns ofta en äldre människa som barnen kan vända sig till när föräldragenerationen är osynlig - som Farfar i Bullerbyn eller Tant Berg på Bråkmakargatan. Men för övrigt?
I Henning Mankells Italienska skor står det på s. 119: "Dom finns överallt men ingen ser dom eftersom dom är gamla. Vi lever i en tid när gamla människor ska vara genomskinliga som glas. Vi ska helst inte märka dom. Också du kommer att bli allt mer genomskinlig. Min mor har redan blivit det."
Skrivs det några böcker om gamla människor i dagens ungdomsfixerade samhälle? Eller kommer de först nu när 40-talisterna blir gamla?
Vi läste alltså boken till bokcirkeln i söndags. (Den gick för övrigt av stapeln i vårt nya mysiga vardagsrum i källaren - och de tre röda sofforna gick åt!) Vi var helt överens om att det egentligen inte fanns så mycket att säga om själva boken, mer än att författaren är duktig på att beskriva ting och miljöer. Berättelsen är ganska rolig och underhållande, ibland lite underfundig, men också relativt menlös med enkla lösningar och platta karaktärer. Å andra sidan är väl författarens avsikt heller inte annan än att roa... Jag kommer att läsa fler titlar när jag behöver vila och bli lite underhållen.
Eftersom boken handlar om två damer i 80-årsåldern kom vi dock att diskutera skildringar av gamla människor. Är det brist på dem? Eller finns de även om vi inte kunde komma på några? (Ibland tänker man ju faktiskt inte på hur gammal en karaktär är för att man koncentrerar sig mer på själva människan, liksom.) Hos Astrid Lindgren och andra barnboksförfattare finns ofta en äldre människa som barnen kan vända sig till när föräldragenerationen är osynlig - som Farfar i Bullerbyn eller Tant Berg på Bråkmakargatan. Men för övrigt?
I Henning Mankells Italienska skor står det på s. 119: "Dom finns överallt men ingen ser dom eftersom dom är gamla. Vi lever i en tid när gamla människor ska vara genomskinliga som glas. Vi ska helst inte märka dom. Också du kommer att bli allt mer genomskinlig. Min mor har redan blivit det."
Skrivs det några böcker om gamla människor i dagens ungdomsfixerade samhälle? Eller kommer de först nu när 40-talisterna blir gamla?
fredag 28 januari 2011
Dröm blir verklighet
Vår källare har varit byggarbetsplats i evigheter (läs flera år). Jag erkänner gärna att det är ett i-landsproblem när man kan låta drygt 40 kvm av huset stå tomt och ändå leva lyckliga på resterande yta, men det är faktiskt lite jobbigt också att aldrig liksom orka bli färdig med projektet.
Men nu, nu är det på gång! Visst är de flesta av alla listerna ännu omålade, men de är tillsågade. Visst finns belysningsrampen ännu inte på plats och det är fortfarande ett hål i väggen där det egentligen bara ska finnas en inspektionslucka. Men ändå!
IKEA-sofforna är monterade och står i en trevlig grupp runt det nya, björkfärgade (eller vad man nu ska säga) soffbordet. De nya dvd-hyllor som förhoppningsvis ska sluka alla befintliga skivor står där bredvid den ena tv-bänken. (Den andra står fortfarande i vardagsrummet med den gamla tvn på. Och får så göra ett tag till.) Den nya, stora, ulligt tjocka mattan kommer när som helst med posten och idag ska jag sy draperiet som ska avskärma soffhörnet från pingisbordet.
Det är en fantastisk känsla att se tankar och drömmar ta form och bli just så bra som vi trodde. Tack för det!
Men nu, nu är det på gång! Visst är de flesta av alla listerna ännu omålade, men de är tillsågade. Visst finns belysningsrampen ännu inte på plats och det är fortfarande ett hål i väggen där det egentligen bara ska finnas en inspektionslucka. Men ändå!
IKEA-sofforna är monterade och står i en trevlig grupp runt det nya, björkfärgade (eller vad man nu ska säga) soffbordet. De nya dvd-hyllor som förhoppningsvis ska sluka alla befintliga skivor står där bredvid den ena tv-bänken. (Den andra står fortfarande i vardagsrummet med den gamla tvn på. Och får så göra ett tag till.) Den nya, stora, ulligt tjocka mattan kommer när som helst med posten och idag ska jag sy draperiet som ska avskärma soffhörnet från pingisbordet.
Det är en fantastisk känsla att se tankar och drömmar ta form och bli just så bra som vi trodde. Tack för det!
söndag 23 januari 2011
Att klaga eller överklaga
Jag måste säga att Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, sammanfattar problemen med elevernas betygsöverklagande på ett bra sätt här!
onsdag 19 januari 2011
Psalmboken? Gilla!
Jag gillar psalmboken och dess mångfald av psalmer! Det var alltså helt perfekt att jag i söndags, på väg till kraftsamlandet inför mammas 70-årsdag, hamnade på "Musik som berör" i St Johannes kyrka med det temat.
I år är det 25 år sedan vi fick en ny psalmbok, en psalmbok som jag både då och senare vid ett flertal tillfällen har "presenterat" för olika grupper - konfirmander, syföreningstanter, kyrkoråd... Då har jag försökt visa på dess omfång och bredd. Per-Olof Nisser varvade psalmsången med ett trevligt och upplysande tal om arbetet i psalmbokskommittén. (Som började redan 1969.)
Roligast var att få sjunga många olika typer av psalmer - typ kyrkovisor, väckelsesånger, nyskapade experimentpsalmer. Intressantast var Nissers konstaterande av vad som var svårast och tog längst tid i förberedelsearbetet. Det var inte att komma överens med landets övriga samfund om en gemensam del. Det var inte heller att bestämma vilka gamla psalmer som skulle vara kvar eller vilka som skulle strykas. Nej, det hettade till ordentligt först när språkdräkten behövde förändras på en psalm som alla ville ha kvar.
Tänk vad ord är viktiga!
I år är det 25 år sedan vi fick en ny psalmbok, en psalmbok som jag både då och senare vid ett flertal tillfällen har "presenterat" för olika grupper - konfirmander, syföreningstanter, kyrkoråd... Då har jag försökt visa på dess omfång och bredd. Per-Olof Nisser varvade psalmsången med ett trevligt och upplysande tal om arbetet i psalmbokskommittén. (Som började redan 1969.)
Roligast var att få sjunga många olika typer av psalmer - typ kyrkovisor, väckelsesånger, nyskapade experimentpsalmer. Intressantast var Nissers konstaterande av vad som var svårast och tog längst tid i förberedelsearbetet. Det var inte att komma överens med landets övriga samfund om en gemensam del. Det var inte heller att bestämma vilka gamla psalmer som skulle vara kvar eller vilka som skulle strykas. Nej, det hettade till ordentligt först när språkdräkten behövde förändras på en psalm som alla ville ha kvar.
Tänk vad ord är viktiga!
onsdag 12 januari 2011
Chicago och Tant Julia
Själv har jag aldrig varit där, men det brukar inte vara nödvändigt för att kunna uppskatta en scenframställning. Häromdagen var maken och jag på Östgötateatern och såg musikalen ifråga. Hans kommentar var kort och gott: - Lättviktigt! (Planerar du att se den kan du sluta läsa här!)
Det sammanfattar faktiskt det hela ganska bra. Trots att showen var överdådig , skådespelarna och sångarna duktiga , koreografin fantastisk och regissören hade gjort ett utmärkt jobb... så lämnades jag i princip oberörd av den där oaptitliga soppan.
Klart att det fanns en och annan sak som kanske kunde kännas intressant eller aktuell om jag funderade en stund på den och satte in den i ett sammanhang (som till exempel medias makt och berömmelsens flyktighet) men hon har ändå rätt kompisen som sa: - Handlingen är ju så B!
Jag kan inte låta bli att dra en parallell till det där stolpskottet till bok av Mario Vargas Llosa som vi läste senast i bokcirkeln. Tant Julia och författaren är någon slags halvbiografisk sak (med mycket som återkom i hans olika Nobeltal) på härligt språk och med en spännande skrivstrategi, som liksom inte kommer någonstans utan rinner ut i sanden för att jag som läsare inte involveras på något sätt. Inte blir berörd. Då spelar det liksom ingen roll hur viktigt och givande det eventuella temat är. Boken blir tråkig...ointressant...you name it.
Att beröra tror jag är en förutsättning för att konsten ska fungera. Ett uttalande som sannolikt kan ses som en kliché, men som icke förty nog faktiskt är sant. Lite igenkänning och underhållning skadar inte heller, men räcker det?
Det sammanfattar faktiskt det hela ganska bra. Trots att showen var överdådig , skådespelarna och sångarna duktiga , koreografin fantastisk och regissören hade gjort ett utmärkt jobb... så lämnades jag i princip oberörd av den där oaptitliga soppan.
Klart att det fanns en och annan sak som kanske kunde kännas intressant eller aktuell om jag funderade en stund på den och satte in den i ett sammanhang (som till exempel medias makt och berömmelsens flyktighet) men hon har ändå rätt kompisen som sa: - Handlingen är ju så B!
Jag kan inte låta bli att dra en parallell till det där stolpskottet till bok av Mario Vargas Llosa som vi läste senast i bokcirkeln. Tant Julia och författaren är någon slags halvbiografisk sak (med mycket som återkom i hans olika Nobeltal) på härligt språk och med en spännande skrivstrategi, som liksom inte kommer någonstans utan rinner ut i sanden för att jag som läsare inte involveras på något sätt. Inte blir berörd. Då spelar det liksom ingen roll hur viktigt och givande det eventuella temat är. Boken blir tråkig...ointressant...you name it.
Att beröra tror jag är en förutsättning för att konsten ska fungera. Ett uttalande som sannolikt kan ses som en kliché, men som icke förty nog faktiskt är sant. Lite igenkänning och underhållning skadar inte heller, men räcker det?
söndag 9 januari 2011
Vinterpromenad
Gud är god och världen är vacker - särskilt när solen tittar fram och glittrar i det vintervita!
måndag 3 januari 2011
Tågtrött
Gott nytt år, snörvlar uttröttad tågresenär. Jag vill skriva ett vanligt hederligt brev till SJ och reklamera min resa och/eller begära att få utnyttja restidsgarantin, eftersom jag har så otroligt många biljettnummer och inställda tåg att redovisa att jag inte passar in i web-formuläret. Men får man det?
På hemsidan finns bara webformuläret och telefonnumret som alternativ. Jag ställde mig alltså i telefonkö för att få reda på svaret: Ja, man får skriva vanliga brev. (Hurra! jag är så trött och febrig och förvirrad av alla olika biljettversioner, så jag kan inte reda ut det heller i telefon.) Men hon tyckte alldeles tydligt att det var onödigt besvär för mig.
Besvär? Att skriva? Mycket bättre att få försöka bringa ordning i detta kaos i lugn och ro, tycker jag. Men det är ju min melodi förstås.
På hemsidan finns bara webformuläret och telefonnumret som alternativ. Jag ställde mig alltså i telefonkö för att få reda på svaret: Ja, man får skriva vanliga brev. (Hurra! jag är så trött och febrig och förvirrad av alla olika biljettversioner, så jag kan inte reda ut det heller i telefon.) Men hon tyckte alldeles tydligt att det var onödigt besvär för mig.
Besvär? Att skriva? Mycket bättre att få försöka bringa ordning i detta kaos i lugn och ro, tycker jag. Men det är ju min melodi förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)