Kafka på stranden

I sommar har bokcirkeln alltså läst Haruki Murakamis Kafka på stranden, en synnerligen mångfacetterad och mångsidig (572 s) bok. Igår kväll pratade vi om den. Det var ingen av oss som riktigt ville börja med att säga något kort om boken, så där som vi brukar, kanske för att det var svårt att sammanfatta och förenkla allt detta. Istället pratade vi om lite här och lite där.

Vi pratade om femtonåringen Kafka som rymmer hemifrån och som efter många omvälvande händelser slutligen beslutar sig för att försöka börja om/fortsätta sitt liv, men också om långtradarchaffisen Hoshini som gör ungefär samma sak. Vi funderade kring berättelsens blandning av dröm och verklighet - eller kanske snarare berättelsens diskussion kring vad som egentligen är dröm och vad som är verklighet och om det är någon större skillnad. Vi älskade farfar Nakata, som levde i nuet och pratade med katter, och var ganska frågande till fröken Saeki, som som levde så i sina minnen att de blev förkroppsligade.

Dessutom ställde vi frågan som boken initierar (åtminstone en av dem):
Hur mycket påverkas vi och våra livsval, medvetet och omedvetet, av omvärldens åsikter, påtryckningar, profetior, förväntningar och förbannelser?

Nej, ingen av oss visste riktigt vad vi tyckte om vi skulle uttrycka oss kort. Men vi var överens om att boken ger en givande läsupplevelse som vi uppskattade.

Frustrerad och beredd

Arbetssökande igen. Jag har vänt och vridit på mitt CV och mina personliga brev så många gånger, så just nu är det ingen större idé att göra det igen. Jag är sanning att säga dödligt trött på dem, samtidigt som jag faktiskt tycker att de är ganska bra.

Jag läser dock lite på diverse jobbsajter - eller karriärsajter, som de kallar sig - för att se om det finns några tips jag inte har prövat. Man ska tydligen ägna sig åt att mejsla ut sitt "personliga varumärke", men eftersom jag inte betraktar mig som någon vara på marknaden (vad är det för människosyn?!) nöjer jag mig med att fortsätta fundera över hur jag kan formulera det jag är bra på så att det går fram till potentiella arbetsgivare.

Huvudproblemet verkar dock vara att jag i många fall skulle vara intressant - OM JAG KUNDE JOBBA HELTID. Eftersom jag inte kan det så blir jag bortsorterad -och det kan jag ju faktiskt inte göra så mycket åt. Mer än att fortsätta jobba med att jag ska orka allt mer. Frustrerande är det allt.

(Önsketänkande? Ett försök att lägga problemet så att säga utanför mig själv? Ja, det är naturligtvis fullt möjligt. Men att döma av de svar och förklaringar jag får av arbetsgivare respektive folk som på annat sätt haft insyn i urvalsprocessen, så stämmer det inte sällan.)

Så jag fortsätter att söka deltidsjobb och heltidsarbeten som jag bedömer kan delas upp. Däremellan tar jag mina promenader, fortsätter sjunga i kör och genomför ett eller annat projekt för att hålla mig igång. Snart kommer någon åter att inse hur bra jag är att ha även på deltid - och då är jag beredd!

Sommarläsning VI

Eftersom Combüchen var så tröttsam, flydde jag alltså till andra böcker under läsningens gång. Som ett andningshål, liksom. Huvudsakligen läste jag (om) några av de gamla deckare som står i bokhyllan, som jag brukar när jag behöver vila mig. Den här gången blev det:

Ellis Peters: The Devil´s novice
- småtrevlig och småruskig historia om mord och brutna lojaliteter som Broder Cadfael i benediktinerklostret i Shrewsbury klurigt och människoälskande hanterar med abbotens och sheriffens goda minne.

Maria Lang: Ofärd i huset bor
- märkligt tilltalande berättelse om en otrevlig ihjälgasning som Christer Wijk lyckas lösa, även om han blir allvarligt förälskad i Camilla Martin på kuppen.

Dorothy Sayers: Mördande reklam samt Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben
- underbara böcker om lord Peter Wimsey´s bravader innan Harriet Vane kom in i bilden.

P D James: Slut hennes ögon
- kanske inte den bästa, men däremot den första (och övertygande) mordberättelse då läsaren får möta kriminalkommisarie Adam Dalgliesh.

Dorothy Gillman: Mrs Pollifax tur och retur Kina
- den oslagbara tanten Mrs Pollifax på uppdrag av CIA och i kamp mot ryssarna i en värld med järnridåer.
------

Dessutom tog jag fatt i två pocketböcker som har stått olästa ett bra tag i hyllan:

Lena Andersson: Var det bra så?
- en gräsligt tråkig bok som tydligen skulle ha "en träffsäker drastisk humor som främsta vapen". Men min uppfattning kanske beror på att jag delvis är uppvuxen i en förort. Följaktligen är jag redan helt på det klara med att det inte är invandrarna som är problemet, utan "den underliggande sociala och ekonomiska misären".

Helwena von Zweigbergk: Sånt man bara säger
- Helt okej bok som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Milt och försiktigt hoppingivande slut, även om krocken mellan medelålders moster som vill tänka över sitt liv och fjortonårig problemkille skramlar desto mer.
----------

Och så en Berglin-samling, förstås: Män är från Marstrand, kvinnor från Ven

(Hur länge höll jag på egentligen? Om jag räknar efter kan det inte ha varit mycket mer än två och en halv vecka. Ha! Det börjar ju likna läsorgierna jag ägnade mig åt i 9-12 årsåldern! ;-)

Sommarläsning V

Nu är det dags, tänkte jag. Nu ska jag läsa den där tjocka romanen som vi fick i december och som alla lovordar - Spill. En damroman av Sigrid Combüchen. Och så satte jag igång.

Det började bra, med brev från en läsare och tankar från en författare som kallar sig "jag". Samt med en romanberättelse om läsaren ifråga. Med tiden blir det trögare, alltmer invecklade resonemang och allt färre brev till förmån för berättelsen. När jag hade kommit över tvåhundra sidor (som inte ens var halva boken)kändes det mest... tröttsamt (som en vän uttryckte det). För att stå ut sträckläste jag en faslig massa andra böcker mellan varven. Dem ska jag berätta om senare.

Den här boken var ingen höjdare för mig att läsa. Berättelsen om Hedda berör mig inte särdeles, berättaren både uppför och uttrycker sig underligt i jag-delarna och breven från Hedvig/Hedda (som är det enda med fart i) känns mest som en ursäkt för att få börja berättelsen utan att behöva anstränga sig att få till en början. Frågan är vad den verklige författaren Combüchen är ute efter? Och varför jag blir så trött av hennes strävan?

Men en sak gillar jag, även om den inte precis är övertydlig: Att läsaren får se hur berättarens fiktiva berättelse inte nödvändigtvis är identisk med verkligheten, även om den baserar sig på verkliga förhållanden. (Som det brukar heta, men som det INTE står på den här boken.) Här protesterar ju huvudpersonen mot författarens tolkning av hennes liv. En bok kan vara sann på många sätt, utan att det som händer i den har hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle. På samma sätt, fast tvärtom, ger en bok aldrig hela sanningen om vad som hänt en namngiven person vid ett särskilt tillfälle - även om den utger sig för det.

Detta är något som jag tycker är viktigt, men som så många verkar ha svårt att förstå eller acceptera - att litteratur är konst och tolkningar av människolivet. Det är också därför som jag ibland fortsätter att läsa en bok som jag inte tycker om eller begriper. Jag hoppas lära mig - eller inse - något annat om detta att vara människa, något annat än det lilla jag redan har förstått.

En nyttig övning i ödmjukhet

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att så många människor låter sig luras att lämna ut bankkontonummer till svindlare - och att betala in pengar för saker som de aldrig ser röken av. Det är ju möjligt att de är alltför dumma/troskyldiga/giriga för sitt eget bästa, men det tror jag är en alldeles för enkel förklaring.

Häromdagen dök det upp ett fönster extra på datorskärmen när jag öppnade Internet Explorer. Jag såg det inte förrän jag hade kollat min mail, men då var det fyra minuter kvar att ringa ett Norrköpingsnummer för att få tillgång till den fantastiska vinst som väntade mig. Detta för att jag var den miljonte användaren den veckan.

Jaha, tänkte jag. Säkert! Men varför inte testa och se hur lång tid det tar innan jag ska börja betala för att få ut någon vinst? Sagt och gjort.

Jag ringde och hamnade hos en supertrevlig amerikanska, som tjoade över att jag hade vunnit en resa för 3000 dollar. Superlativen var många och hon småpratade vänligt medan hon berättade om allt som jag och min familj skulle få uppleva. Hon lyckades få reda på (av mig, vare sig jag ville det eller inte, man är ju en social människa och kan inte vara korthuggen hur länge som helst) att jag är gift och har två tonårsgrabbar och att jag äger ett kontokort (inte mer). Hela tiden väntade vi på att datorn skulle komma vidare och visa de väldigt viktiga siffrorna som var mitt kundnummer. Hon behövde också namn och adress, vilket hon fick. (Annars kunde jag ju lika bra ha lagt på luren direkt.) Jag försökte förhålla mig vänlig, men avvaktande.

Efter ungefär en halvtimme (samtalet var gratis, det talade hon om tidigt men det kanske återstår att se) framgick det att de sammanlagt 15 dygn i Florida, Mexico och på Bermudas som jag hade vunnit tillsammans med diverse andra trevligheter - och som jag alleftersom kunde klicka fram på olika flikar som dök upp - tillsammans kostade 3898 dollar. Om man drog av min fantastiska vinst kvarstod bara 898 dollar för mig att betala - förutom då rumsskatten på 15 dollar per natt samt hamnavgiften på 200 dollar per person. (Resan till USA naturligtvis icke att förglömma.) Men jag hade 18 månader på mig (minst) att använda presentkorten och de kunde användas samtidigt eller var för sig. Det var också helt ok om jag ville sälja eller ge bort en del av resan. Så generöst!

Jag började bli ganska trött efter att ha koncentrerat mig så länge på att inte bli lurad att inte säga mer än jag verkligen ville samt att förstå och delta i det kulspruteliknande samtalet. Jag hade också försökt sticka in en fråga om vilka "vi" och "oss" var, men lyckades aldrig få plats med den.

- Menar du att jag ska betala 898 dollar för det här? sa jag. Då fick jag ganska omedelbart en man med förtroendeingivande röst i örat istället. Han förklarade vänligt och övertygande - men utan superlativerna - hur allt fungerade och vad som gällde. Och så fick jag veta att jag snart skulle bli insläppt i någon slags bokningssystem för att jag skulle kunna få mina resedokument.

Jag ville helst bara få slut på det här nu, efter närmare 40 minuter. Men så, i en liten parentes som jag fick fråga om tre gånger för att uppfatta, kom det: De där 898 dollarna skulle betalas idag - NU! När jag talade om att jag inte ville betala dem, invände han förvånat: -Men vill du inte ha den här semestern? - Kanske, sa jag. Men jag har inte 898 dollar att betala för den idag. (Vilket faktiskt råkar vara helt sant, eftersom jag är arbetslös igen och inte har hunnit få någon ersättning från a-kassan än.) Och så talade jag om varför, vilket fick honom att tacka för sig och lägga på luren.

Pust! Det här är djävulskt skickligt. Till och med jag - som inte är särskilt intresserad av långa resor eller av USA och som dessutom redan från början var fullkomligt övertygad om att det var något lurt med saken - kunde stundvis se oss ha det skönt på kryssningen till Bermudas. Trots att jag var helt inställd på att säga så lite som möjligt, tyckte jag att jag av rent sociala skäl var tvungen att säga en hel del. Och trots att jag är ganska hyfsad på engelska blev jag så trött till slut att jag knappt hörde vad de sa - och ville bara få slut på det.

Jag ska aldrig mer tänka ringaktande om människor som blir lurade.

Sommarläsning IV

Jag hittade en oläst pocket i bokhyllan, som jag därefter ägnade mig åt utan att läsa flera böcker på en gång. Den var snabbläst - och det var det jag var ute efter.

Av Carin Hjulströms Finns inte på kartan fick jag dessutom en trevlig läsupplevelse! Det är en lättläst och läsvärd utvecklingsroman som övertygar utan stora åthävor. Och som lämnar en del tankar kvar att tänka dessutom.

Läs den! Själv ska jag snarast gå till biblioteket och låna det hon har skrivit efter denna debut.

Sommarläsning III

Som jag nämnde i förra inlägget gillar jag att ha flera böcker på gång samtidigt. Då kan man alltid anpassa läsningen efter humör och koncentrationsförmåga. Min fortsatta sommarläsning blev därför tredelad.

Till frukost läste jag ett kapitel eller två i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen? som Lärarnas Riksförbund har givit ut (red Christer Isaksson). Det var intressant och givande läsning, som kastar ljus över mycket jag har upplevt och funderat över. Och en del som jag inte tänkt på alls, dessutom. Såklart. Läsvärt!

(Några av funderingarna formuleras på baksidan så här: "Skulle skolan bli bättre om den på nytt blev statlig? Har bristerna i dagens skola och elevernas internationellt sett sjunkande kunskapsnivå andra orsaker - och även andra lösningar - än de som har att göra med kommunaliseringen? Vad har friskolorna betytt för skolväsendet och hur har deras framväxt påverkat den kommunala skolan?")

På kvällarna i mitten av juli läste jag Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hade, sanning att säga, inte särskilt höga förväntningar - och blev positivt överraskad! Krönikorna var välskrivna, småroliga och kändes äkta. Den avslutande bloggdelen kan man dock vara utan. Det blev en tjatig och ofokuserad repris, bara.

Däremellan läste jag Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA, en spännande titel på en bok som verkligen ger associationer. Jag brukar gilla att läsa Malmsten i små doser och njuta av underfundigheten, så jag tänkte att den skulle passa i den här blandningen, men den här boken tog inte tag i mig. Jag hade svårt att skilja personerna som pratar högt ifrån varandra - och blev irriterad över att deras berättelser var tvådelade. Tycker inte att det fyllde någon funktion. Varför inte hela noveller om en person i taget? Kanske var det mitt eget fel med det här läsupplägget, men jag kunde inte se annat än att visst kan hon skriva och visst är det ganska skarpt ibland. Punkt.

Sommarläsning II

Om vi nu ska ta det här i kronologisk ordning - och någon slags ordning ska man ju ha - så började jag min ledighet med att läsa två böcker parallellt. Jag brukar göra så när jag känner mig ledig, för att kunna läsa det som passar bäst för stunden. Det är alltid läge att läsa, men det är inte allt som är lägligt att läsa alla gånger.

Den ena boken jag läste i var bokcirkelboken av Murakami, som jag ska skriva mer om när vi haft vår träff senare i augusti. Den andra boken, mer för avslappning, var Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist. Den var faktiskt inte alls lika bra som den enda jag har läst förut (se inlägget om Sirila gentlemän sökes), men den var trevlig och smårolig och författarens förmåga att levandegöra med detaljer syntes även här.

Så det var en bra blandning!

Sommarläsning I

Nu har jag varit på arbetsförmedlingen och talat om att jag är arbetssökande. Trots att det är både den första dagen i veckan och den första dagen i månaden, gick det snabbt och geschvint för att vara denna myndighet: bara 40 minuter. Tack för det!

Och eftersom jag hade tagit med mig dagens Östgöta Correspondenten, så gick det ingen nöd på mig.

Under de tre veckorna i stugan hade vi i och för sig ingen tidning, utan gjorde uppehåll i prenumerationen, men första och sista semesterveckan har det varit härligt att skrota runt med tidningen på förmiddagen! Därför kan tidningen definitivt klassas som sommarläsning.