Jag har just skrivit en text om skolan, trots att jag för närvarande känner mig ganska långt bort från skolans värld. Trots, eller kanske tack vare? Jag vet inte riktigt. Läs den här eller i nättidningen Skola och samhälle.
Tio år.
Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia,
efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag
med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion,
betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av
skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!
Tio år. Till.
Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan
jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man
faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan
fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för
mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio
åren.
Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort
skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och
uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har
med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns
någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen –
och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.
Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan
- vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och
utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är
bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i
första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.
(Det finns det andra som är mycket bättre på!)
- vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har
förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta
arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer
och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad,
ifrågasatt och kringskuren.
(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)
- vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det
behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det.
Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta
undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.
(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för
reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig
dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är
synnerligen ineffektivt!)
- kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda
individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning,
fusk, utmattning, stress etc som specialfall.
(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)
Idag jobbar jag huvudsakligen med information, kommunikation,
dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som
verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis
samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och
att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt
jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som
fortsätter slita därute för elevernas skull.
Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare.
Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något
mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att
genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i
ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.
I hur många år ska det vara så?
Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping
fredag 3 maj 2013
torsdag 2 maj 2013
Läsvärd flykt
Jag
har just tagit mig igenom ännu en roman på över 700 sidor, nämligen På flykt undan ett sorgebud av David
Grossman. Hans bok börjar mitt i ett nattligt samtal under sexdagarskriget
i Israel 1967 och fortsätter in i nutid. Fortsättningen är annorlunda både på
det ena och andra sättet – vindlande, frustrerande, tankeväckande, utmanande,
skrämmande, upplyftande och ibland kanske också lite rolig.
Historien
är mycket enkel och samtidigt mycket komplicerad. Huvudperson är utan tvekan Ora
och relationerna till de två män hon älskar (varav den ena är med på hennes
flyktvandring genom bergen i Galileen) och hennes två söner. Romanen tangerar
och behandlar ett antal teman: föräldraskap, vänskap, kärlek och skuld, våld,
krig, rädsla och vad allt detta egentligen gör och kan göra med oss människor.
Den är lätt att läsa, men samtidigt förvirrande. Och slutet är jag direkt
irriterad på, eftersom läsaren lämnas kvar i denna förvirring utan några som
helst ledtrådar. (Vilket i och för sig är helt följdriktigt.)
Ändå
måste jag säga: Läs! Förundras och fundera över hur man beskriver en människa
på ett sätt som gör henom rättvisa eller hur människor påverkas av att leva i
ett ständigt pågående krigstillstånd. Hur vi reagerar när vi blir utsatta för
respektive har makt att utsätta andra för våld. Hur Oras berättelse utan att vi
märker det gång på gång övergår i bilder med många fler perspektiv. Detta är en läsvärd bok om att fly – från eller till något då, nu eller hela tiden.
(Förresten:
Är böckerna inte mycket tjockare nuförtiden?
När vi satt i bokcirkeln och skulle välja nästa bok, den som ska läsas
nu i maj, fick vi förkasta i princip alla förslag eftersom de var över 450
sidor allihop. Och det hinner vi inte med i maj månad.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)