fredag 3 maj 2013

Skolfundering

Jag har just skrivit en text om skolan, trots att jag för närvarande känner mig ganska långt bort från skolans värld. Trots, eller kanske tack vare? Jag vet inte riktigt. Läs den här eller i nättidningen Skola och samhälle.

Tio år.
Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia, efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion, betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!

Tio år. Till.
Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio åren.

Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen – och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.

Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan
- vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.
(Det finns det andra som är mycket bättre på!)

- vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad, ifrågasatt och kringskuren.
(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)

- vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det. Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.
(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är synnerligen ineffektivt!)

- kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning, fusk, utmattning, stress etc som specialfall.
(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)

Idag  jobbar jag huvudsakligen med  information, kommunikation, dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som fortsätter slita därute för elevernas skull.

Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare. Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.

I hur många år ska det vara så?

Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping

torsdag 2 maj 2013

Läsvärd flykt



Jag har just tagit mig igenom ännu en roman på över 700 sidor, nämligen På flykt undan ett sorgebud av David Grossman. Hans bok börjar mitt i ett nattligt samtal under sexdagarskriget i Israel 1967 och fortsätter in i nutid. Fortsättningen är annorlunda både på det ena och andra sättet – vindlande, frustrerande, tankeväckande, utmanande, skrämmande, upplyftande och ibland kanske också lite rolig.
                                                       
Historien är mycket enkel och samtidigt mycket komplicerad. Huvudperson är utan tvekan Ora och relationerna till de två män hon älskar (varav den ena är med på hennes flyktvandring genom bergen i Galileen) och hennes två söner. Romanen tangerar och behandlar ett antal teman: föräldraskap, vänskap, kärlek och skuld, våld, krig, rädsla och vad allt detta egentligen gör och kan göra med oss människor. Den är lätt att läsa, men samtidigt förvirrande. Och slutet är jag direkt irriterad på, eftersom läsaren lämnas kvar i denna förvirring utan några som helst ledtrådar. (Vilket i och för sig är helt följdriktigt.)

Ändå måste jag säga: Läs! Förundras och fundera över hur man beskriver en människa på ett sätt som gör henom rättvisa eller hur människor påverkas av att leva i ett ständigt pågående krigstillstånd. Hur vi reagerar när vi blir utsatta för respektive har makt att utsätta andra för våld. Hur Oras berättelse utan att vi märker det gång på gång övergår i bilder med många fler perspektiv. Detta är en läsvärd bok om att fly från eller till något då, nu eller hela tiden.

(Förresten: Är böckerna inte mycket tjockare nuförtiden?  När vi satt i bokcirkeln och skulle välja nästa bok, den som ska läsas nu i maj, fick vi förkasta i princip alla förslag eftersom de var över 450 sidor allihop. Och det hinner vi inte med i maj månad.)