Bokcirkeln läste till förra söndagen Olga Tokarczuks Löparna - ett sammelsurium av korta texter om allt möjligt, som förlaget kallar för "romantext". Ett övergripande tema kan väl sägas vara att befinna sig i rörelse, men jag uppfattar inte denna text av "fragment och episoder" (som det också står på baksidan) som en sammanhängande berättelse. Och det - inser jag tydligt - är vad jag förväntar mig av en roman.
Emellanåt var det ganska roligt med de små episoderna ut olika människors liv, inklusive berättarens, men i längden blev det ganska påfrestande med alla dessa berättelser utan både början och slut. Visst finns det en faslig massa psykologiska aspekter, men de används till att beskriva nyckfulla infall snarare än till fördjupad förståelse och utveckling.
Och när jag hade läst mer än 150 ingående sidor om anatomiska preparat, dvs döda kroppsdelar i olika typer av balsamerande vätskor, började det bli minst sagt tröttsamt. Inte heller blev jag mer upplyst av det stycke som hade samma rubrik som bokens titel. Det handlade inte om människor som springer, snarare irrar omkring utan mening och mål. Men här återkommer rörelsen något lite tydligare igen - och mumierna ska väl representera motsatsen till rörelse då.
Tokarczuk skriver bra och medryckande, verkligen, men allt faller liksom platt var för sig. Jag är inte tillräckligt smart för att se någon egentlig mening i de återkommande orden och idéerna. Trots alla upprepningar om att tungan är den starkaste muskeln, om att pilgrimen reser för att möta en annan pilgrim (företrädesvis inlagd i formalin, tydligen), så förstår jag inte vart hon vill komma.
Men visst finns det saker att fundera över. Till exempel så påstår berättaren att "det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila" (s. 7). Det håller jag inte med om, iallafall inte om man bara ser rörelse som något uteslutande fysiskt/geografiskt. Jag uppfattar nämligen inte vila som något som alltid är stillastående. Läs Tomas Sjödins Det händer när du vilar så förstår du vad jag menar.
Men jag är väl sådan som berättaren beskriver sina föräldrar: "De var inga äkta resenärer för de reste för att återvända". (s. 10)
Så huvudfrågan blir nog: Vad är en roman? Vad förväntar du dig av en sådan?
