Till gårdagens bokcirkel hade vi läst Karin Boyes kortroman Kallocain, skriven 1940. I den berättar kemisten Leo Kall om sitt oerhört kontrollerade liv i Kemistaden 4 i Världsstaten och om arbetet med det medel han har uppfunnit, som genom en liten insprutning får människor att yppa sina innersta tankar - sanningen, om man så vill. Han kallar medlet för kallocain och är inledningsvis mycket stolt över att han har kunnat bidra till att den allomfattande staten på detta sätt kan komma åt - och straffa - även människornas innersta tankar. Med tiden inser han att känslor som kärlek, tvivel och längtan egentligen är djupt mänskliga och nog inte borde vara kriminella.
Vi var lite tagna allihop. Och det fanns verkligen mycket att prata om. Det är väl ingen fulländad berättelse precis och var det lite stolpigt att läsa ibland, men innehållsmässigt känns den på sitt sätt allmängiltig. Boken är både historiskt intressant och skrämmande aktuell samtidigt, om man orkar tänka vidare. Själv fick jag begränsa läsningen till kortare stunder eftersom det behövdes tid dels för att sätta sig in i och smälta de gräsliga förhållanden människor lever i, dels för att fundera på de många filosofiska frågor om livet och människans värde som texten ställer.
Slutligen blev jag djupt imponerad av hur Karin Boye bygger upp denna verklighet med hjälp av bisatser, av självklarheter nämnda i förbigående av den som berättar och av de konsekvenser som läsaren får dra av detta för att bilda sig en uppfattning om hur Leos värld ser ut. Som ett av många exempel: det verkar som om den enda musik som han vet existerar är marschmusik!
Läs den om du vågar tänka tankar kring hur det kan vara att (tvingas) leva i ett totalitärt samhälle och vem du själv skulle bli där. Och hur långt eller kort steget är dit.
