Nu för tiden använder bokcirkeln följande princip för val av böcker: Den som vi ska vara hos nästa gång föreslår vad vi ska läsa – och tar beslutet. Vårens datum för våra träffar sattes ganska tidigt och det var nog i mars vi fick veta att vi till sistamaj-träffen skulle läsa Valerie Perrins roman Färskt vatten till blommorna (2022). Då hade jag inte hört talas om den alls. När jag väl började läsa den verkade det däremot som om väldigt många fler i min omgivning gjorde det – många med förtjusning.
Boken ifråga är en 475 sidor tjock roman, uppdelad i 94 kapitel, om Violette Toussaint (vars efternamn tydligen också är namnet på Allhelgonahelgen). Den hoppar vådligt fram och tillbaka i tiden. Det är rörigt, men det fungerar hyfsat om läsaren har tålamod.
Varje kapitel har en underrubrik, några ord eller en mening som kan vara tänkvärda…men som liksom aldrig riktigt har med innehållet att göra. I alla fall inte så att jag, eller de andra i bokcirkeln, begriper. Det är rejält irriterande, men till slut slutade jag att läsa dem och bestämde mig för att det antagligen handlar om någon slags kulturella referenser som är okända för mig. Till exempel till alla de franska vissångare som radas upp på slutet. (För någon mening hoppas jag att det är med dem.)
I drygt 130 sidor berättar Violette om sitt liv, det nutida och det tidigare om vart annat. Hon berättar om ett då, när hon levde som banväktare (Varför är det inte översatt till banvakt?) tillsammans med sin rastlöse, late och notoriskt otrogne make Philippe Toussaint samt sin älskade dotter Leonine. Och om ett nu, när hon lever ensam som kyrkogårdsväktare – om än under socialt småprat med katter och hundar och trädgård och dödgrävare, präst och begravningsentreprenör. (Det är antagligen det senare som kallas för fransk charm på baksidan?)
Till detta nu kommer poliskommissarie Julien Seul, med sin undran över varför hans mor vill att hennes aska placeras på en okänd mans grav. Han blir mer eller mindre förtrollad av denna kyrkogårdsväkterska, som lever här som i ett slags mellanrum. Och så börjar kärlekshistorien om Irene Fayolle och Gabriel Prudent berättas i tredje person, interfolierad med Violettes berättelser från nu och då.
Det är segt och väldigt mycket prat. Personerna är märkligt ointressanta, språket fungerande men inte så mycket mer. Här hade det behövts en sträng förlagsredaktör som går fram med sekatör.
Successivt närmar sig Violettes berättelser varandra i tiden och läsaren får lära känna hennes stora sorg: att dottern dog vid nio års ålder, blev innebränd tillsammans med tre rumskamrater på ett läger under lite underliga omständigheter.
Och så plötsligt, på sidan
250 när man nästan somnat för att allt är så sött, börjar fler människor att berätta.
Först en av lägerledarna (mycket förvirrande i jag-form, precis som
huvudpersonen), sedan Philippe Toussaint (som just kört ihjäl sig med sin
motorcykel) i tredje person. Boken börjar kretsa mer kring dotterns död, vad
som egentligen hände och hade hänt. Hela tiden blandat med de tre tidigare
berättelsespåren.
Det som börjar bli lite intressant är dock ganska osorterat, även om man som läsare är tacksam för de pusselbitar man får. Det visar sig att Philippe sökt länge efter svaret och när han hittade det var det så smärtsamt att han valde att helt fly ifrån sitt tidigare liv. Violette får del av detta svar på s. 287, men läsaren får vänta 180 sidor till. Detta innebär att det poetiska slutet känns ganska abrupt. Men kyrkogårdsväkterskan har tydligen fått tid att inse att det är dags att börja delta i livet igen, inte bara stå bredvid och betrakta. Och det är ju fint.
Romanen är alltså…vildvuxen…men ändå rätt okej. Om man har tålamod. Jag är ganska övertygad om att den kommer att bli (betydligt bättre som) film.
Två avslutande frågor:
Hur kommer det sig att romanen har blivit på populär? Är det för att den handlar om död och saknad på ett ganska avdramatiserat sätt (kyrkogårdens vardagsliv, som för de flesta inte är vardag) samtidigt som den innehåller stor dramatik på andra sätt (innebrända barn och en man som kör ihjäl sig av sorg som han inte kan hantera)?
Varför heter boken som den heter? Ordsammansättningen i titeln förekommer en enda gång i boken, men jag kan inte minnas att det på något sätt var en viktig vändpunkt eller liknande. Både titel och omslag är läckra och säkert säljande, men det måste ju vara någon mening med det. Tycker jag.
Med en välvillig tolkning är det kanske just det som är vitsen? Att vardagen och livet alltid går vidare – utan att göra något stort väsen av sig – och att vi måste hantera det vare sig vi vill det eller inte.
