onsdag 31 januari 2018

Farmor och vår Herre

Nu har det snart gått tre veckor sedan vi hade bokcirkel senast och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till vad jag vill skriva om Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre. Den kom ut 1921, men är relativt lättläst trots pluralformer på verben och liknande. Historien har vi hört förr - en fattig piga som tar itu med att få det liv hon vill ha bland annat genom att gifta sig "över sitt stånd". Hon heter Agnes och nu är det hennes åttioårsdag. Hon ser tillbaka på sitt liv i aftonbönen, tillsammans med vår Herre.

Eftersom jag tycker att det är helt normalt att tala med vår Herre, både på sängkanten och annorstädes, så ska jag inte orda så mycket om det. Mer än att jag bara delvis känner igen den Gud jag tror på i bokens upplösning - och det kanske är därför jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om romanen ifråga.

Först får vi veta hur Agnes tänker om saker och ting och att det har varit ett ganska bra liv. Berättaren delger läsaren detta med ständiga kommentarer och inte särskilt objektiva värderingar av huvudpersonen. Så får vi vara med när hon äntligen träffar barnen och uppleva att det hela ändå är ganska konstigt. Sedan får vi del av barnens version av hur det har varit. Berättaren låter inte bara vår Herre hålla med dem helt och fullt, utan Han tar - eller möjligen "får ta" - Agnes klara förstånd ifrån henne. Och så kan barnen mycket bekvämt göra som de vill med henne och huset.

Nja, jag köper inte berättelsen riktigt. Den känns skum. Kanske för att jag som läsare inte upplever att jag har fått möjlighet att bedöma parterna själv, med utgångspunkt i en objektiv redogörelse. Faktum är att jag kommer att tänka på två andra berättelser.

Dels är det Återstoden av dagen, som vi läste i december och som jag skriver om här. Där får läsaren på egen hand upptäcka att huvudpersonen nog inte riktigt har fattat alla dimensioner av vare sig kärlek eller politik i sitt liv. Det leder till en nyfikenhet och lust att kanske också skärskåda sina egna minnen och motiv istället för att bli upprorisk av att få "sanningar" upptryckta i ansiktet.

Dels är det Strindbergs drama Fadren, som jag minns det från för länge sedan. Det handlar om  ryttmästaren (som definitivt inte är Guds bästa barn eller någon särskilt älskvärd äkta man) som med hjälp av lurendrejeri och elakt spel drivs till vansinne och tvångströja av sin fru.

Så nej, jag vet inte vad jag tycker och tänker om den här romanen. Jag vet inte ens om det är meningen (från författarens sida) att jag ska veta det. Men det ska bli mycket intressant att se berättelsen dramatiserad på Östgötateatern senare i vår!