Edvard växer upp hos sin jordbundna och fåordiga farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Han är strax över tjugo år när farfar Sverre dör. De följande veckorna blir ett omtumlande möte med en massa släkthemligheter, både hemma i byn och på resa i Europa, som han aldrig har fått någon förklaring på. Till exempel varför Sverre och hans bror var osams, varför brodern Einar ändå har finsnickrat en likkista till Sverre, hur Edvards franska mor ens kom på tanken att åka till obygden i Norge och där träffa hans pappa, vad som egentligen hände när föräldrarna dog i Frankrike och var treåringen Edvard egentligen befann sig de fyra dagar han var försvunnen direkt efter denna händelse. Samt vem Edvard är och vem han vill vara.
Man kan väl säga att det är en släktroman och en utvecklingsroman och en deckare samtidigt. En spännande historia om en både konstnärlig och praktisk bondpojkes sökande i historien och i sig själv, lättläst men samtidigt skriven på ett synnerligen poetiskt och bildrikt språk.
Det mest intressant tycker jag är att författaren lyckas göra Edvards resa genom sina egna bortglömda minnen så trovärdig. Allt eftersom platser, personer och skeenden blir tydliga eller antagliga under resan så försöker han passa ihop dem med sina egna barndomsminnen. Minnen som oftast utgörs av en känsla, en doft, olika ljud. Och nog är det precis så man minns, även om vi som vuxna ibland glömmer bort det bland alla ord?!
Det kanske är lite överdrivet att allt verkar falla på plats till slut, men historien är ändå både sannolik och vacker - och dessutom lite obegriplig ibland. Jag gillar den!
