Trött och tillfreds

Fredag eftermiddag och jag är ganska trött. Men samtidigt tillfreds med livet! Det finns massor med anledningar till detta, men jag tänker bara lista några få av dem den här gången.

Jag har ett jobb som jag ska gå till de närmaste åtta månaderna - och det är den längsta anställning jag har haft sedan jag blev sjuk 2002. Det verkar finnas anledning att anta att jag kommer att trivas utmärkt, även om det dessa första dagar är en hel del ny information att smälta. (Men nu har jag fått alla inloggningar så att jag kommer in i systemen!)

Jag har en underbar familj som jag tycker om att leva med - och som jag i sommar kommer att kunna semestra tillsammans med i mer än en vecka. (Särskilt trevligt är att det inte är så fasligt tonårigt för närvarande, särskilt spännande är att äldste sonen snart ska välja till det nya gymnasiet.)

Hösten är tidvis väldigt vacker fortfarande och det kommer att vara ljust ute när jag går hem hela vintern, eftersom jag jobbar halvtid.

Inte så dumt!

Tabu?

För ett tag sedan kommenterade jag en väns statusrad på Facebook, som handlade om att säsongen för hennes söners vintersport nu har dragit igång och hur många gånger i veckan de är engagerade i detta. (Typ tre vardagar i veckan plus lördag och/eller söndag.) Av utropet framgick att detta påverkar hela familjen.

Jag skrev: "Jag skulle bli galen! Kan de inte cykla med sina trunkar ibland? Eller åka buss?" Möjligheten till eventuell samåkning nämnde jag inte.

Reaktionerna, inte från henne men från hennes vänkrets, lät inte vänta på sig:
Ja, det märks ju vilka som är sportföräldrar och vilka som inte är det...! och Vad gör man inte för de små? (Och så följde en uppräkning av vilka olika aktiviteter som barnen i den familjen har varje vecka - cirka tre olika.) och liknande.

Hoppsan! Trampade jag i ett getingbo? Men jag borde ju veta vid det här laget att barnens aktiviteter är en helig plikt för oss föräldrar idag. Det är på gränsen till hädelse att, som jag gjorde, sitta bredvid fotbollsplanen och läsa en bok istället för att uppmärksamt följa träningen stående. Men det är ju så skittråkigt! När de kunde cykla själva så följde jag faktiskt inte med regelbundet längre.

(Det är ju därför vi har valt att bo i stan - för att ha cykelavstånd till det mesta samt tillgång till bussar och andra kommunikationer.)

Och jag tycker inte alls att jag är en dålig mamma för det!

Boktjuven

I söndags diskuterade bokcirkeln Markus Zusaks Boktjuven. Vi var relativt överens om att det är en läsvärd bok, som ger ett lite annorlunda barnperspektiv på detta att vara tysk under andra världskriget. Och samtidigt, liksom i förbigående det också, en bild av ordets och läsningens nödvändighet och makt.

Jag är också mycket förtjust i berättarperspektivet! Den allvetande berättaren med ständiga läsartilltal har varit mycket ovanlig de senaste tjugo-trettio åren (eller iallafall så långt och brett som jag kan överblicka), om man undantar Astrid Lindgrens böcker förstås. Därför tycker jag att boken kändes ny och fräsch. Detta dock sagt med ett litet frågetecken i kanten för om det verkligen är någon vits med att det är just Döden som är den berättaren? Jag är inte alls säker på det, faktiskt, men även om det ibland blev lite krystat förstörde det ändå inte läsupplevelsen för mig.

Dock kan konstateras att det är alldeles för långt med 582 sidor. Jag hade en rejäl lustsvacka i läsningen under ett hundratal sidor i mitten, men sedan kom berättelsen liksom igång igen. Eller som någon i gruppen sa: Den är lite ojämn, den här boken.

Tilläggas kan att bildspråket är alldeles, alldeles underbart! Inga stora åthävor, men mängder av känslomättade besjälningar och personifieringar som lyfter den vardagliga berättelsen där och då till något som kunde gälla oss alla.

Och det är ju det man är ute efter - att lära sig mer om hur det är att vara människa.

Konkret tillfredsställelse

Jag spacklar för närvarande igen de cirka tusen skruvhål som min man borrat och (nästan) fyllt med skruv. Lite i taget, en dag här och en helg där. Det är ganska tillfredsställande att se hur ytan blir jämn och slät - iallafall efter andra omgången med spackel och slipning.

Tillfredsställande är också ordet som förklarar varför jag gillar att måla. I källaren var de tre bärande pelarna mörkt mossgröna (precis som hela hallen och trapphuset när vi flyttade in). Först fläckade jag ner dem med röd rostskyddsfärg på sina ställen. Det såg skumt ut. Sedan grundmålade jag första varvet. Det såg gräsligt ut. Nu har jag målat första varvet med "den riktiga" färgen - och man kan ana hur jättefint det blir - och snart är.

Härligt konkret i en värld där man ibland får både spackla och måla även i en mer symbolisk betydelse! Tänk på hur bra det blir när du tålmodigt har gjort varje del av både underarbetet och färdigställandet - även om det kanske inte ser så bra ut på vägen!

Eller tänk åtminstone på att det skulle vara ännu värre om du inte gjort något åt det alls...

Uppdatering

För att uppdatera mina trogna bloggläsare återger jag exempel på teman som förekommit i mina korta statusrader på Facebook den senaste tiden:

tis 5 okt
...ska läsa ett kapitel eller två i teoriboken innan jag jag åker till IKEA för att äta lunch och fröjdas med en god vän.

tors 7 okt
... har lusläst lämpliga delar av gymnasiekatalogen efter att ha varit med äldste sonen på SYV-samtal. Den är välgjord med programöversikt från ena hållet och Linköpingsöversikt från det andra.

lör 9 okt
... ska grundmåla lite till i källaren, trots att jag mest vill falla ihop i soffan efter dagens övning. Men vi grejade Britten!

tis 12 okt
... har feber och ont i halsen

Kort sagt: Studier, gymnasieval, renovering i källaren, körsång och förkylning. Lägg därtill en intervju, som jag inte har fått besked om resultatet av än.

(Tacksägelsedagens konsert gick för övrigt riktigt bra. Då sjöng vi också Vivaldis Gloria ihop med Östgöta Barockorkester.)

Svaret är noll

Idag har jag ringt till arbetsgivaren och sagt:

- Nu kan jag svara på frågan om hur gärna jag vill ha jobbet på en skala från 1 till 10. Svaret var tio för femton år sedan och kanske blir det om några år igen. Idag är svaret noll. Jobbet går inte ihop varken med min ork eller med min familjesituation just nu.

Nej, jag hade inte fått jobbet om jag hade låtit bli att ringa. De har två andra som de funderar över. Men de tyckte att intervjun gick bra! (Bara så att de kände av min tveksamhet. Vilken växte ju mer jag fick reda på, så det är ju inte så konstigt.)

Antagligen är det tur att jag inte uppbär a-kassa för närvarande...