måndag 26 januari 2015

Pladdrig, men fläckvis intressant

Gårdagens bokcirkelkväll behandlade Chimamanda Ngosi Adichies Americanah. Det är en mycket lång och mycket pratig bok där det som faktiskt är intressant fullkomligt drunknar i en myckenhet av ord, slarviga och ofullständiga parallellhistorier samt pojkvänner och andra bipersoner i mängd. Tycker jag, alltså. Trots att jag i ett tidigt skede såg till att läsa när jag var så pigg som möjligt, för att ge boken en ärlig chans, läste jag vidare av plikt snarare än av nyfikenhet och lust. Och jag blev inte särskilt intresserad eller engagerad i berättelsen, av hur det skulle gå för personerna.

Resten av bokcirkeldeltagarna höll väl kanske med mig delvis om att boken kunde ha kortats och redigerats bättre, men de flesta av dem (läs tre av fem) tyckte mycket om den. Och det var ju därför jag faktiskt läste färdigt och gick dit - för att få hjälp att vaska fram det där intressanta som jag ändå kunde ana emellanåt:


  • Att Ifemelu inte upplever sig som svart förrän hon kommer till Amerika.
  • Hur tanklösa och/eller krystade vi i den vita minoriteten ofta är trots - eller kanske på grund av - att vi menar så väl.
  • Hur viktigt språket är för din identitet samt vilken klassmarkör det är. 
  • Och hur brännande rasfrågorna är även i dagens USA, även om man kanske inte riktigt vill erkänna det.

Alltså ännu en seger för boksamtalets relevans!