De senaste månaderna har jag inte haft så mycket energi över till nyttoläsning och utvecklande och spännande läsning (eller vad man ska kalla läsning av sådana böcker som man befarar är bra och intressanta men inte lättlästa), men eftersom jag läser ändå (för att slappna av, för att minnas, för att njuta, för att bli glad) så har jag ägnat mig åt omläsning.
(Anledningen till min energibrist är huvudsakligen trevlig: Jag har fått jobb (Hurra!) och de första månaderna har det verkligen varit fullt upp. Jag har fått använda min energi till att försöka begripa vad jag ska syssla med. Framemot mars/april tyckte jag ändå att jag började ha en aning om saken, men då ramlade jag utför en trappa... Jaja, det går ingen större nöd på mig.)
Omläsning är härligt, tycker jag. Då kan man ta med bara det bästa - eller en del av boken denna gång och en annan del nästa gång. Eller läsa om alltihop i ett nytt ljus, med en ny tanke. Samtidigt kräver det inte så mycket energi som det eventuellt gör första gången man läser. Fast den här gången blev det mest barn- och ungdomsböcker. De är inte särskilt jobbiga i sig, men oftast såå mycket bättre i sin enkelhet än mången feel good-roman.
Jag har alltså med glädje, beundran och fröjd läst om Astrid Lindgrens stora sagoverk Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio samt dessutom Ronja Rövardotter. Jag har läst Susan Coopers fantastiska serie i fem delar om kampen mellan ont och gott, där kämparna inte är trollkarlar och mugglare utan tre vanliga barn samt några mer ovanliga barn och vuxna. I höstas läste jag den på engelska: The Dark is Rising Sequence - och nu i vår läste jag böckerna på svenska. Den första (eller andra kanske) heter En ring av järn.
Dessutom slog jag mig loss med att återvända till Lars Collmar och Evangelium enligt Johannes Larsson (Bibelns berättelser sett ur ett tidsresande barns befriande perspektiv), Edith Nesbit och Den underbara trädgården (klassisk sommarlovsberättelse från 1911) samt Madeleine L'Engle och Ett veck i tiden (svagt kristet färgad ont o gott-roman med viss clou, som jag läste in för Svenska kyrkans närradio en gång i tiden).
Trevligt var ordet, sa Bull.
