Platthet eller djup i "Domaren"?

Jag har under den senaste tiden varit så trött att jag liksom inte haft lust med någonting alls. Så är det ju ibland, men det är ganska tråkigt så det bli skönt med semester nu. Kanske, kanske vill jag till exempel börja skriva igen. Det vore roligt. Till att börja med tänker jag försöka få något sagt om de senaste bokcirkelböckerna.

Vid träffen i maj var jag tyvärr sjuk, men jag hade naturligtvis läst boken ändå - Domaren av Ian McEwan. Den handlar om överrättsdomare Fiona Maye i London, som gömmer sig i sitt arbete eftersom hennes äktenskap inte fungerar. Samtidigt som maken (en ensidigt och grunt tecknad knöl) lämnar henne för att hoppa över skaklarna med en yngre kvinna, dömer hon till sjukhusets fördel i ett fall där ett sjuttonårigt Jehovas vittne uppmuntrad av sina föräldrar vägrar ta den blodtransfusion som sannolikt kan rädda livet på honom. Och sedan spinner både den ena och den andra historien vidare.

Det börjar bra, tycker jag. Som läsare blir jag lite nyfiken på vad som ska hända. Språket flyter och är lättläst, stilen är fungerande och någon gång riktigt njutbar. Och det är jätteroligt att Fiona hör och känner olika musikslingor inom sig när hon är i olika sinnesstämningar!

Men sedan blir jag nog faktiskt lite besviken. Det mesta som händer är ganska förutsägbart. Även om den eviga frågan om otrohet och eventuell förlåtelse kanske blir lite annorlunda belyst, så är det tröttsamt att inte bara maken utan också Fiona själv är så träaktigt tecknade. Jag har svårt att engagera mig i platta klippdockor! Och den etiska och religiösa frågan om liv och död rinner liksom ut i sanden, när den väl ställts på sin spets i början av boken.

Sägas bör dock att recensionerna, både i tidningarna och av resten av bokcirkeln, var betydligt mer positiva. Jag fick exempelvis ett sms från mina bokvänner om att de gillade boken väldigt mycket, att den inte bara var lättläst utan också intressant och gav djup. Så det är kanske bäst att du läser och bedömer själv?!

Den gamla vanliga sjukan

Det var länge sedan jag orkade skriva något här. Anledningen är densamma som vanligt: Jag orkar inte. Om du kanske inte vet varför - och är intresserad av att försöka begripa det - så kanske du orkar läsa det brev som jag skrev till en vän idag.

Hej!

Det är den gamla vanliga sjukan som gör att jag inte vågar lova att jag orkar något alls på lördag, trots att jag verkligen tycker att det skulle vara jättetrevligt. Även om jag har talat mig ganska trött om den under alla år sedan 2002, så har vi ju faktiskt inte träffats så mycket. Så här kommer en kort (?!) resumé, så att vi kan prata om något trevligare när vi väl ses!

Jag blev sjukskriven från min gymnasielärartjänst för andra gången år 2002, för vad läkarna kallade utmattningssymtom. Jag var outsägligt trött och orkade knappt äta eller ens gå på toa. Jag sov utan att någonsin bli utsövd, vilade utan att bli utvilad, blev ännu sjukare av ansträngningar (som att duscha, promenera, dammsuga, lyssna på musik, läsa, sjunga etc), mådde illa och hade ont i lymfkörtlarna och i hela kroppen hela tiden och klarade varken av ljud eller ljus i någon större utsträckning. Jag grät av pur trötthet, utan att egentligen vara ledsen eller deprimerad. Och blev aldrig frisk, vilket man ju faktiskt blir om man är utmattad.

Men alla prover sa att det inte var något fel på mig. Och rätt snart började både vården och Försäkringskassan - samt många runt omkring som tydligen blev provocerade av att jag inte blev bättre - tala om för mig att allt egentligen var mitt eget fel. Allt skulle bli bra om jag bara ville lite mer, slutade vara lat, tänkte lite mer positivt, tränade lite mer, åt lite nyttigare, pushade mig själv mer, slutade se mig som sjuk och tog tag i mitt liv i största allmänhet. Och skaffade hund, så jag fick någon annan att bry mig om. (Som om jag inte led tillräckligt av att inte kunna vara riktigt den mamma jag hade tänkt mig åt mina barn.) Dessa kommentarer är egentligen det jobbigaste med alltsammans.

Jag bet ihop och fortsatte envist hävda att min kropp hade blivit överfallen av något, även om det inte syntes på proverna, och att det inte satt i huvudet. Och: - Jag ÄR INTE deprimerad! (Jo, under de sex månader då jag åt medicin MOT depression. Det var en lättnad att få sluta, för då blev jag mig själv igen, även om jag mådde fruktansvärt fysiskt dåligt av att fasa ut medicinen.) Dessutom: Jag blir INTE bättre av att träna och tvinga kroppen att ta ut sig. Istället kraschar jag rent fysiskt och får tillbaka alla gamla symtom med full styrka, ibland i flera veckor eller månader.

På hösten 2006 hade jag arbetstränat och man kom fram till att jag med nöd och näppe kunde jobba 25% under kortare perioder. Fast jag hade ju inget jobb längre att prova på. På våren 2007 blev jag utförsäkrad (dvs plötsligt var min arbetsförmåga enligt Försäkringskassans sätt att se uppe i 100%!) och då brydde vården sig inte heller mer eftersom jag inte behövde några nya sjukintyg. Jag beslöt mig då för att strunta i alla myndigheter och leva ett så bra liv som möjligt utifrån de faktiska förutsättningarna. Och på makens bekostnad.

Genom att lyssna på min kropp, göra vad jag orkar och vill och strunta i resten, blev jag mycket, mycket sakta lite, lite bättre. Nu 2016 har jag kommit så långt som till att jobba 50% hela tiden - och det är fantastiskt! Jag har fått ett nytt jobb, som både fungerar och känns utvecklande, och det betyder mycket för mig. Däremot orkar jag inte särskilt mycket mer överhuvudtaget. Jag får fokusera på att orka tvätta håret var tredje dag, laga mat ibland, ta åtminstone en kortkort och långsam promenad varje dag samt orka lägga i någon tvätt i veckan. Jag försöker upprätthålla körsången, men det mesta övriga får jag välja bort. På helgerna är jag ofta helt utslagen. Alternativet, att inte jobba, är dock så gräsligt att det väljer jag inte förrän jag blir tvingad till det.

Det var dock skönt att jag fick en diagnos hösten 2015. Det var en lättnad och en bekräftelse att få veta att man visst kan må precis så här och att världen är ganska full av människor som delar upplevelsen, både av sjukdomen och av bemötandet från omgivningen. Det kändes också mycket bra att få veta att mitt sätt att hantera sjukdomen var helt riktig och till och med har ett namn: Pacing = Att hushålla med sin energi så att kroppen mår bra istället för att brytas ned. Dessutom var det skrämmande men nyttigt att få veta att jag faktiskt har en ganska mild variant och att de sjukdomsskov man hamnar i när man pushar för mycket riskerar att göra en markant och stadigvarande sämre. För jag vill verkligen inte bli sängliggande igen och i behov av personlig assistans!

Sjukdomen? Den heter ME/CFS - Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrom. Den är klassad av Världshälsoorganisationen som en neurologisk sjukdom och den är sannolikt autoimmun, dvs kroppen angriper sig själv och i det här fallet de energiproducerande mitokondrierna i cellerna. Läs mer på RME:s hemsida http://www.rme.nu.

Till slut:

Jag tycker inte särskilt synd om mig. (Mer än ibland, förstås, men då får man vara lite snäll mot sig och skratta ihop.) Det här är ju mitt liv och jag tycker om att leva det tillsammans med familj och vänner. Det är kanske inte som jag trodde att det skulle bli, men det är mitt. Och det är, på sitt sätt, ett gott liv.

Lev väl!

Novellkurs

Har ganska länge varit trött och eländig, med allt fler och tydligare otäckt bekanta symptom. Jag har inte haft ork till eller lust att göra någonting mer än att precis sköta mitt nya jobb. Rent bokstavligt. För en dryg vecka sedan rasade jag så ihop fullständigt och nu ligger jag här och mår lika dåligt som alltid när jag är mitt i ett skov av den sjukdom som Försäkringskassan säger att jag inte har. Inte precis upplyftande.

Desto gladare blev jag av att få första kursbrevet i den novellkurs på distans som jag har anmält mig till! Om jag inte rör mig så mycket så är jag ju hyfsat klar i huvudet, så de uppgifter jag fick där har verkligen piggat upp humöret. (Skriva rent på datorn är lite för ansträngande, så det får tas i omgångar liksom detta inlägg i bloggen.) 

Det är härligt att få vara lite stillsamt galen och kreativ mitt i eländet, så här bjuder jag på den tredje uppgiften: Skriv en komplett novell på maximalt 200 ord:

En dag på jobbet

”Herregud! Jag önskar människan var ett djur som inte hade så förtvivlat bråttom!” Harald sjönk ner i konduktörskupéns fåtölj efter att ha klippt de nypåstignas biljetter. (Han klippte alltid. Det kändes så slarvigt att bara skriva dit en signatur.) Tåget var två timmar försenat, så han hade hela vägen fått förklara och stå till svars.

Nästa gång han öppnade skjutdörren till den välfyllda vagnen såg han en noshörningsmamma läxa upp sin yngsta vid familjesätena. Strax bredvid satt ett lejon i samspråk med en gnu. Och där läste en giraff i boken som antilopen tre rader längre fram hade somnat över. Några schimpansungar svingade sig glatt tjattrande längs med hatthyllorna, ackompanjerade av en hyenas kacklande skratt. Som i en dröm gick Harald mittgången fram utan att överösas av vare sig frågor eller anklagelser. Han behövde dock inte nypa sig själv i armen, för när aporna försökte knycka uniformsmössan blev han biten.

”Herre gud!” sa Harald igen när han stängt in sig på närmsta toalett för att torka bort blodet. Han mötte sin blick i spegeln och visste att han aldrig hade sett en lyckligare zebra.

Jag lever i sommaren

Kommer ni ihåg förra sommaren? Det var inte direkt målarväder, om man säger så. Eller badväder. EN skön och ljum och lång sommarkväll blev det då. I år har jag blivit bortskämd med att i stort sett varenda dag kan avslutas med en sådan där härlig sommarkväll, som man behöver för att tanka energi inför vintern. Ett himla härligt sommarliv har jag haft ända sedan i början av juni - och har fortfarande!

Jo, jag har läst en del. Förstås. Men jag har inte alltid haft ro till det, eftersom alla våra projekt tagit mig i anspråk. Bokkommentarer kommer så småningom, när jag hämtat hem böckerna jag glömde kvar i stugan.

Projekten heter i stugan "få ordning i verkstaden" och "måla huset (betydligt större behov än vad vi hade tänkt)" och här hemma "fint på baksidan". Det förra betyder att vi har ett antal målartimmar i stugan som bör hinnas med nu i augusti, det senare betyder plattläggning och trädäckssnickrande med allt vad det innebär av grävande, lyftande, borrande, sågande, spikande, skruvande etc.

Jag känner att jag lever och för det mesta är det riktigt, riktigt bra!
(Och där emellan får man tänka: O så bra det blir när det blir färdigt!)

Nytt år

En underbar solpromenad med maken fick börja det nya årets första förmiddag. Jag är trött och glad och avslappnad, med ytterligare en veckas ledighet framför mig. Läser en hel del, men skriver mest på släktforskningsprojektets dokumentering. Får kämpa för att det inte ska bli bara avbrutna meningar.

Återkommer, helt enkelt. Gör jag med text. Lite senare.

Skrivardagar

Nu var det bra länge sedan jag skrev igen. Lite trist är det onekligen. Men det finns hopp! För att råda bot på detta ständiga icke-skrivande, deltar jag denna semestervecka i tre Skrivardagar här i sta´n.  Jag vill helt enkelt få en spark i baken så att jag kommer igång igen.

Man får ta med sig egen mat, men annars är det gratis. Jag behöver inte heller åka iväg någonstans långt från familjen på semestern. Alldeles utmärkt, med andra ord!  (Tilläggas kan: Och det gör ingenting om jag skulle bli besviken, för då skriver jag iallafall och det har inte kostat mig något.)

Jag är nöjd med detta. I och för sig har jag väl använt i princip alla övningar hittills i min egen undervisning genom åren, men grejen är ju att de är bra - och att det äntligen är jag själv som skriver dem. Det hjälper ju inte att kunna en massa övningar om man inte använder dem!

Nu är min förhoppning att jag också orkar fortsätta skriva, lite varje dag, så att jag kommer vidare. Det innebär kanske inte precis att det blir nya blogginlägg varje dag, men ska jag kalla mig för "ordbehandlare" så måste det ju också ligga lite sanning i det.

Listor

Nu har det plötsligt gått tio dagar till och julen står för dörren.

Planeringslistorna för våren, som var det mest akuta på nya jobbet, har tagit form och är nu distribuerade till alla berörda. Nu ska jag samla ihop mig och bo in mig och fundera på vad mer som bör och kan göras innan nästa termin drar igång.

Planeringslistorna för julen, som är det mest akuta här hemma, börjar bli överblickbara i takt med att högarna i olika hörn minskar och julklappsidéerna tar form. Jag har gott hopp om hyfsat stressfria helger.

En välsignad julhelg och ett gott nytt år tillönskar jag alla som läser detta - och ganska många till!

Decembertorka

Jag mår bra och tycker om mitt liv. Jag har fått jobb för ett tag igen. Men jag är skittrött - och följaktligen tar orden slut ganska fort. Så här blir det inte mycket skrivet.

Eller som jag skrev i en dikt en gång:

Varför torkar orden bort
och försvinner
när jag behöver dem som bäst?

Hösten är vacker...

Hösten är vacker. Jag är inte alltför trött. Projekten står som spön i backen (även om de betalda jobben onekligen inte gör det) så jag behöver inte gå sysslolös. Jag har påbörjat jul- och julklappslistorna, vilket innebär att jag har motat min stress i grind redan nu. Dessutom älskar jag min man och min barn och tycker om att leva samman med dem.

Livet är med andra ord gott. Ändå får jag ingenting skrivet och orkar liksom inte riktigt engagera mig i nåt.

...

Vardagsglädje 1

I helgen körde vi bil tvärs över Sverige och tillbaka. Det skulle visst vara sommarväder, men allt vi såg var ogenomtränglig och fuktig dimma som omslöt hela världen. Den lättade kanske lite grann ibland - och vi hade en trevlig helg - men bilkörningen blev ganska jobbig.

Detta gjorde att jag numera till fullo uppskattar dessa fantastiska vita streck som faktiskt pryder de allra flesta av våra vägar. Det finns heldragna eller delade linjer målade överallt - och eftersom de är vita (och kanske för att de har någon slags reflekterande egenskap dessutom?) lyser de i mörkret och dimman. Bäst gillar jag när de finns både i mitten och längs kanten, men det går bra om det bara är kanten också.

Underbart! Så välordnat!
Har du tänkt på det, egentligen?

Flerdimensionell kulturnatt

Igår var maken och jag på Kulturnatten i Norrköping hela dagen (!). Vi strövade runt och njöt av folkvimlet och allt som hände i varenda gathörn, samt gjorde några nedslag som vi bestämt i förväg när vi skummade det digra programmet.

(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)

Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).

Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!

Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.

Till exempel:

I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.

I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.

På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)

Kort sagt: En dag med många dimensioner!

Sommarläsning I

Nu har jag varit på arbetsförmedlingen och talat om att jag är arbetssökande. Trots att det är både den första dagen i veckan och den första dagen i månaden, gick det snabbt och geschvint för att vara denna myndighet: bara 40 minuter. Tack för det!

Och eftersom jag hade tagit med mig dagens Östgöta Correspondenten, så gick det ingen nöd på mig.

Under de tre veckorna i stugan hade vi i och för sig ingen tidning, utan gjorde uppehåll i prenumerationen, men första och sista semesterveckan har det varit härligt att skrota runt med tidningen på förmiddagen! Därför kan tidningen definitivt klassas som sommarläsning.

Med ett emaljerat handfat i tvättbersån

Jag har inte duschat på de tre veckor vi tillbringat i sommarstugan, eftersom vi inte har någon dusch där. Jag har dock dagligen tvättat mig i ansiktet, under armarna och i stjärten i ett handfat utomhus samt badat i havet emellanåt. Dessutom har jag tvättat håret under en försiktigt vattenstril när behovet varit påkallat och vädret så tillåtit. Och jag har känt mig fullt tillräckligt ren.

Jag har dock förstått att det finns folk som tycker att ovanstående är äckligt och ohygieniskt. Jag insåg det för ett tag sedan när en god vän, som är undersköterska i hemsjukvården, berättade ungefär följande från sin jobbarvardag:

- Vi har ett par som inte har duschat på de nio år som vi haft hand om dem. Många av mina arbetskamrater tycker att det är förfärligt, trots att de inte luktar illa eller ser sjaskiga ut, men snälla nån... Dessa människor har ju inte duschat tidigare i sitt liv, varför ska de behöva börja nu när de är gamla?

En intressant fundering med anledning av historiens gång och teknikens utveckling. Även våra ideal och vanor förändras. Undrar hur många gånger om dagen man kommer vilja duscha mig när jag blir gammal? Och hur väsentligt jag kommer tycka att det är?

Sommarledig

Sommarlov. Det känns faktiskt som om jag har sommarlov! Jag känner mig härligt ledig och njuter av att bara gå omkring och skrota - ta ett handtag här och där, läsa ett kapitel i en bok då och då.

Framtiden kommer, och då är jag arbetslös, men jag ska försöka vänta med att oroa mig tills den är här. Nu ska jag har sommarlov. Because I´m worth it!

Vårvardag

Det är verkligen vår!

Som vanligt hinner jag inte se några musöron på björken innan den har slagit ut - och rosorna är inte nedklippta än. Men vad gör det? Det går att göra imorgon också.

Tog en cykelpromenad med större delen av familjen, vilket inbegrep försiktigt kryssande på skogsstig. Vitsippshavet mellan trädstammarna gjorde mig riktigt lycklig, trots att sonen till slut sa: Vad letar vi efter egentligen?

Inget. Vi bara upptäcker lite tillsammans. Och det är stort i sin vardaglighet.

Inte mycket, men bra

Jag tycker om att gå till jobbet varje dag. Det är trevligt!

Men jag är ganska trött och orkar inte formulera mig särskilt mycket här.

Ofokuserad

Känner att jag vill skriva något, det var ju länge sen sist. Men om vad? Det finns kanske några alternativ:

Klass 9A på tv, som jag tittar på med skräckblandad förtjusning. För det mesta.
En lovsång till Gud och till körsången, som får mig att må så bra.
Vädret och uteprojekt som äppelträdet jag beskar igår.
Glutenfri-lådan jag fyllt i frysen, för att sonens nya kompis också ska kunna få fika.
Mitt trevliga jobb, som får mig att känna mig riktigt nöjd med mig själv.

Men jag orkar inte riktigt fokusera, så det blir inte mer än så här.

Kompledig

Har tagit två dagar komp.ledigt så här i slutet på sportlovsveckan. Gårdagen använde jag till att hjälpa mamma röja lite.

- Borde du inte vara hemma och leka med dina barn?
- Jo, kanske det. Men å andra sidan är de inte så intresserade av att leka med mig.

Idag har jag iallafall spelat lite pingis med yngste sonen. Dessutom ska jag boka en bowlingtid för hela familjen i helgen. (Vadå? Vintersporter? Dem kan man ju se på tv! ;)

Dessutom borde jag röja lite härhemma, men vi får väl se vad jag orkar. Jag har iallafall allvarliga planer på att köra undan en hel massa insamlingar som svämmar över alla breddar. Och att sätta igång en tvättmaskin - innan jag får läsa lite och kanske sy lite till. För egentligen har jag ju redan jobbat de här timmarna och ska vara ledig. ju.

Gymnasieval

Så där!

Efter att ha pluggat på allt om det nya gymnasium som ska sjösättas i höst, talat och talat med femtonåringen om hur det är tänkt att vara och hur det kan bli, besökt en massa öppet hus-tillställningar, peppat och tagit fram intagningsstatistik, legat lågt ett tag och tjafsat om skolan här och nu istället... så har äldste sonen till slut loggat in på gymnasiestudera.nu och gjort sina val.

Ett yrkesprogram i första hand. Ett studieförberedande i andra, på samma skola som han går i nu. Samma yrkesprogram, men på en annan skola, i tredje.

Det blir nog bra.

Nu är det bara att hänga i så att nian blir vad den ska också. Till exempel med alla dessa nationella prov de ska skriva. Måtte sugen inte tappas alltför ofta!

Kontroll eller begränsning?

Vi börjar tröttna på att tjata om att stänga av datorn. Periodvis fungerar det riktigt bra, periodvis sämre. Det börjar nog också bli dags att införa ytterligare restriktioner (läs tidsbegränsningar) igen. Därför har jag letat efter sådana användbara program ett tag - och här följer en genomgång av vad jag hittat hittills.

Det som heter Föräldrakontroll i Windows (finns på Kontrollpanelen/Användarkonton, åtminstone för Vista och 2007) verkar vara ett enklare och troligen väl fungerande begränsningsprogram. Om det bara är föräldrarna som har administratörskonton och barnen har standardkonton... Men eftersom våra barn är administratörer på sina egna datorer (för att vi ska slippa ladda ner det de vill ha OCH för att de ska kunna spela de onlinespel de vill spela), så fungerar inte det för oss.

Det finns också något som heter speltid.com, som kostar några hundralappar. Det verkar väldigt, väldigt enkelt (med BARA just en sådan tidsbegränsning samt ramtid) MEN hemsidan ger väldigt dåligt med information om hur det fungerar för övrigt. Inte heller när man laddar ner en testversion får man reda på så mycket. Så det har vi skippat.

ENUFF ska däremot vara mycket bra, enligt goda vänner som använt det på en äldre tonåring. Det verkar riktigt heltäckande och kostar också några hundralappar att använda, men när jag försöker ladda ner en testversion så protesterar vårt virusprogram (Avast!). Så det får också vara till vidare.

Vi letar vidare och ska i veckan testa ett gratisprogram som heter k9webprotection. Där är lösenordet fristående från de olika kontona, men å andra sidan gäller den begränsning man ställer in tydligen hela datorn. Det kan nog funka för oss, eftersom barnen har egna datorer. Tyvärr kan man bara ställa in klockslag - om än väldigt noga och olika på olika dagar - och inte sätta en tidsbegränsning inom en viss tidram. Det skulle vara bekvämt, eftersom inte ens alla tisdagar alltid ser likadana ut.

Vi får väl se hur det går!

P.S.
Eftersom vi för närvarande inte är intresserade av att vare sig kontrollera eller begränsa VAD barnen gör på nätet (föralldel, porr- och drogfiltret kan få sitta kvar!), utan bara HUR LÄNGE, har jag dock inte så mycket att säga om den förstnämnda sidan av saken. D.S.