"En flickas memoarer" är underrubriken. Och visst handlar det (antagligen, vad vet jag) om just Agneta Pleijel och hennes minnen, men genom sitt berättande av de egna minnen skriver hon en intressant och på sitt sätt tidlös bok om att vara ung flicka i mitten av 1900-talet och om att bli vuxen. Om att söka Gud, meningen och kärleken hos andra och hos sig själv.
Jag är imponerad av hur Pleijel genom att växla pronomen ("hon" respektive "jag") väver ihop flickans tankar och minnen med kvinnans analyser och kommentarer till denna trovärdiga utvecklingsroman. Berättaren påstår att hon gör det för sin egen skull, för att förstå vad som hände. Det må så vara, det kan vi nog behöva lite till mans. Det viktiga är att jag som läsare aldrig behöver känna samma sak - att skrivboken kunde förblivit oläst för att den egentligen inte angår någon annan än författaren. Aldrig.
Så: Jag ger mig. Om författaren är riktigt duktig och dessutom har distans till sig själv, så kan memoarer/självbiografier faktiskt vara riktigt läsvärda. Och jag kommer antagligen att läsa de kommande delarna också.
