Ensam var jag, alldeles ensam i bokcirkeln, om att tycka att Hans Falladas stora genombrott Hur ska det gå för Pinnebergs? (1932) var en dammig och långtråkig läsupplevelse. Jag kände mig största delen av tiden fullständigt ointresserad av svaret på den frågan. En av de andra damerna medgav att det var jobbigt de första femtio sidorna, men nu är hon glad att hon tog sig igenom dem. Själv tycker jag inte att boken börjar leva förrän möjligen på de sista femtio sidorna (av 389!). Men det skadar ju inte att ha läst en bok som, enligt baksidestexten, idag betraktas som en modern klassiker. (Baksidestexter är ju å andra sidan synnerligen partiska.)
Kanske är jag alltför mätt på skildringar av mellankrigstidens Tyskland och den lilla människans vedermödor, som mycket ofta handlade om att överleva dagen snarare än om att inta någon politisk ståndpunkt. (Trots att jag är den förste att skriva under på att det är viktigt med böcker som får oss att inse att även vi själva under tillräckligt jobbiga premisser sannolikt skulle blunda för eller strunta i vem eller vilka som styr landet.)
Kanske kunde jag inte förlika mig med Falladas stil. Min känsla är att språket är pratigt, men samtidigt är stilen kortfattad och precis utan särskilt mycket utstofferingar - om man undantar de hopplösa innehållsförteckningarna över varje kapitel. Hur går det ihop, tro? Det är mycket dialog hela tiden, vilket nog gör det lite pratigt, blandat med kortfattade beskrivningar samt herr Pinnebergs ångestfyllda tankar om hur orättvis världen är. (När jag bläddrar i boken - lite håglöst, det får erkännas, jag orkar inte göra någon djupare analys -ser språket ju mycket trevligare ut än jag upplevde det när jag läste.)
Kanske handlar det helt enkelt om att jag inte förstår varken varför författaren väljer att skildra just dessa händelser eller dessa karaktärer (olika, men udda). Mycket av det som händer känns helt meningslöst att berätta, bipersonerna är ofta lite konstiga och jag har svårt att känna ens med huvudpersonerna. Man brukar på något sätt kunna spegla sig i dem, men det är svårt här. (Jag har ju förstås aldrig haft det så eländigt fattigt som Pinnebergs, men att man inte har upplevt en sak brukar inte nödvändigtvis hindra läsaren av en bok från att identifiera sig med personen som upplever det.)
Kanske är jag bara så trött och sjuk att jag inte har någon mental energi till övers för annorlunda mästerverk. Det enda sättet att ta reda på det är att själv att läsa boken!
