Förblindade av att vi för länge sedan gillade Muriel Barberys bästsäljare Igelkottens elegans (läs vad vi tänkte om den här) valde vi att nu läsa hennes senaste roman Alvernas liv. Och vi var rörande överens alla fem: Det var ett dåligt val. Gör inte samma misstag.
Hur ska jag förklara? Låt mig utgå från ett citat ur den franska tidskriften Livres Hebdo, som tydligen är välrenommerad och vänder sig till professionella inom bokbranschen, för att sedan diskutera några saker de säger där:
"Utöver den rika handlingen, de filosofiska liknelserna och det övernaturliga som för tankarna till Tolkiens Sagan om ringen, är Alvernas liv framför allt en poetisk roman med en tät, laddad prosa som driver berättelsen framåt."Rik handling?
Nej, jag skulle snarare säga att det händer ju ingenting. Här har vi två flickor i tioårsåldern, hittebarn i två olika sammanhang, som tydligen har övernaturliga gåvor och som på något sätt kan ha kontakt med varann fast de bor i olika länder. Och så har vi ett antal mer eller mindre vanliga personer, som författaren försöker göra mystiska, samt ett alvråd med oklart uppdrag. Så småningom sker av någon aldrig förklaring anledning en attack mot den ena flickan och hennes sammanhang, antagligen från en ondare sida - men det är lite tveksamt vad som är vad. Och inget slut finns det heller, men det kanske kan förklaras av att detta tydligen är första boken av två.
Filosofiska liknelser?
Tja. Författaren är ju filosofilärare, så det skulle man ju kunna tro. Men mest upplevde vi detta som ytligt, pladdrigt, otydligt och pretentiöst. Vad skulle det vara som hon filosoferar kring? Jag begriper ju knappt vad boken handlar om, ännu mindre vilka drivkrafter som ligger bakom - och det är väl rimligen där någonstans som filosofin borde komma in i bilden. (Men det är klart: Jag har ju bara läst en termins idéhistoria/filosofi på universitetet. Jag kanske inte är tillräckligt bildad.)
Tät, laddad prosa som driver berättelsen framåt?
Nej, vet ni vad! Mycket ord är det, men det blir mest pladder. Det rullar på ganska bra emellanåt, men tyvärr bryts försöket till stora, svepande rörelser ofrånkomligt av konstiga ordval - och att det liksom inte blir någon mening i snacket. Oftast begrep jag nästan ingenting (sa svenskläraren). Det förra kanske man skulle kunna försöka skylla på en dålig översättare, men knappast det senare. Det enda med språket som drev något framåt var att jag vill få ett slut på eländet. Kort sagt inte ett dugg poetiskt, snarare ett krampaktigt försök som misslyckas.
Övernaturligt?
Ja, det kan man lugnt säga. Men i andra böcker jag har läst hindrar det inte att att handlingen och språket fungerar. Sedan måste jag ju erkänna att jag aldrig har orkat läsa just Tolkiens Sagan om ringen i sin helhet. Jag har läst delar och sett filmerna. DÄR kan man snacka om en tydlig och rik handling! Övernaturliga inslag gör inte i sig själva en bok till bra fantasy.
Min sammanfattning är: TRÖTTSAMT!
En annan i denna grupp av erfarna bokläsare bokstaverade: S - K - I - T !
