Visst är det trevligt att folk vill kommunicera skriftligt! Min erfarenhet är dock att när människor kommunicerar via datorn så verkar skriftspråkets lagar mer eller mindre helt ha upphört att gälla. Man får vara glad om det existerar stor bokstav och punkt. Skribenterna anstränger sig heller inte särdeles för att förklara vad de menar, utan stoppar istället in en smiley i texten som bryter allt eventuellt flyt eller sammanhang. Som om det skulle förklara särskilt mycket eller liksom urskulda bristen på stringens och innehåll. Kort sagt: Även om ”blogg” egentligen är en utmärkt ordbildning, är jag så pass färgad av vad jag sett i kommunikationsväg på nätet att jag alltför lätt associerar till ord (med liknande bokstavskombinationer) som ”bluddra” och ”blaha” och ”ploj”.
Nästa fundering handlar om varför någon helt okänd människa skulle vara intresserad av att läsa mina lösa tankar för dagen – och varför jag skulle vara intresserad av att någon läste dem. Det är naturligtvis smickrande att tänka sig att jag verkligen är ett oerhört spirituellt och genomtänkt geni, snarare än en ganska vanlig medelmåtta. Mer sannolikt handlar kanske läsintresset om att vi blir styrkta av att dela varandras vardag och får skratta åt välkända misstag och förtretligheter. Vi får se att vi inte är ensamma om våra känslor och kan också få del av erfarenheter som vi kanske ännu inte fått själva. Detta är naturligtvis jätteviktigt, men för egen del reder jag mig ganska bra genom att diskutera med vänner och läsa böcker. Men så är jag lyckligt lottad också.
Och ändå sitter jag här och skriver i en nystartad blogg, med ordvändningar som inte alltid är grammatikaliskt helt oantastliga. Intressant, är vad det är. Huvudanledningen är ju att jag vill vidare, vill utvecklas och lära mig mer om mig och världen. Kanske kan jag till exempel lära mig något om gränsen mellan personlig och privat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar