Efter att tittat på äldste sonens idrottsprov blev jag lite förskräckt. Frågorna var knappt begripliga, en del av dem. Och orden "basketbollsboll" och "diskvalifikation" utvecklar knappast elevernas idrottsliga ordförråd på ett sätt som är önskvärt. Det satte med andra ord igång en hel del tankar.
Som lärare är man (och ska man vara) en förebild – mänsklig förebild, vuxen förebild, demokratisk förebild, språklig förebild… På sätt och vis kan man säga att alla vuxna i skola och omsorg, och alla lärare, är svensklärare. Hur de använder språket spelar roll för dem som hör och läser, dvs eleverna. Det är också en del av lärarens uppgift att hjälpa eleverna att lära och använda det språk de behöver i exempelvis matematik, idrott, hemkunskap, historia, fysik osv. Alla skilda delar av livet, alla olika ämnen, har sitt eget fackspråk - och eleverna behöver lära sig använda ord som subtraktion, diskvalificering , matskedsmått, renässans och hållfasthet etc. När man lämnar skolan ska man ju ha utvecklat sin förmåga att använda dessa olika språk i språket, oberoende vilket modersmål man har.
Detta är naturligtvis extra viktigt och svårt för de svenskfödda barn och vuxna som har läs- och skrivsvårigheter samt för dem som har svenska som andraspråk (förstaspråket=modersmålet). Hur bra är det då att lärarna i skolan inte kan svenska så bra? Hur bra är det att deras språk inte är färdigutvecklat och kanske inte ens får fackuttrycken rätt?
Inte så bra, tycker jag. (Även om risken väl är stor att jag skylls för rasist av någon och anklagas för att vara emot det mångkulturella samhället.) Språket är faktiskt ruskigt viktigt! Utvecklingen av svenskan för både förstaspråks- och andraspråksinlärare är en förutsättning för skolframgång – det visar många studier i ämnet. Samtidigt är det naturligtvis jättebra att det finns vuxna andraspråkstalare i skolan också, som kan vara förebilder för exempelvis invandrarbarnen. Som visar alla att man kan vara en bra lärare även med ett annat modersmål.
Det tror jag att den aktuelle idrottsläraren är. Han har sannolikt också en ganska väl utvecklad muntlig förmåga på svenska som räcker ganska bra för uppgiften, men brister ganska kraftigt i skriftlig språkbehärskning. (Vi har inte kommit till bedömningen än i kursen som jag läser just nu - Andraspråksinlärning - men jag tror det ändå.)
Frågan är dock: Hur ska man ställa sig till saken när han och eventuella andra inte är några språkliga förebilder? Ska man inte få jobba i skolan om man inte är duktig på svenska? Hur ska vi isåfall ta vara på dessa lärares kunskaper och erfarenheter, som ju också behövs i den svenska skolan?
Är detta en ekvation som inte går ihop? Nog måste det väl finnas en lösning?!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar