I åratal har vi betalat för ett antal (fler och fler vad tiden lidit) nyckelbrickor från Svenska Stöldskyddsföreningen. För närvarande tror jag att vi har sju stycken.
Vänta, får jag räkna...
Två föräldraknippor, två barnknippor, två bilnycklar, en sommarstuga...eeh... Ja, det är nog sju.
Inte kommer jag ihåg vad de kostar om året, men vitsen är alltså att de sitter ihop med nycklarna när man av någon anledning blir av med dem. Och då kan upphittaren gå till polisen och få hittelön direkt alternativt lägga dem i en brevlåda var som helst - och så får betalaren nycklarna hemskickade i ett rekommenderat brev (eller får gå och hämta dem hos polisen, antar jag). Det är ju bara det kruxet att de kanske inte hittas. Eller att upphittaren inte bryr sig om att läsa på baksidan av den lilla brickan.
Många nyckelknippor har tappats bort genom åren och en hel del har kommit till rätta igen av sig själv. (Sanning att säga var det åtminstone en gång i veckan ett tag, men nu har det lugnat ner sig.) Men härom veckan försvann yngste sonens nycklar och vi har med våra gemensamma ansträngningar inte lyckats återfinna dem.
Innan vi hann göra några drastiska låsbyten kom dock det rekommenderade brevet. (Snacka om omedelbart bönesvar!) Någon hade lagt grabbens nycklar i en postlåda i Eksjö. I Eksjö?!! Det ligger ju flera timmar bort och jag har inte varit där sedan jag var tonåring... Hur hamnade de där?
Vi får leva med det frågetecknet. Med nycklarna i tryggt förvar känns det nästan lite mysigt med ett sådant mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar